Glömsta Fabrik

Fabrikens reklamblad

Produktbladet som du ser här visar olika trädgårdsmöbler som Glömsta fabrik tillverkade. I slutet av 1800-talet blev det vanligare att umgås och äta utomhus. Modet spred sig från borgarklassens sommarnöjen och villaträdgårdar och allt fler ville ha något att sitta på när de drack kaffe i det gröna. Tyvärr tog Manby aldrig patent på de hopfällbara trädgårdsmöblerna. Därför var de inte skyddade mot att andra fabriker kopierade och sålde liknande stolar.

Manby från Mantorp

Manby var en ovanlig fabriksägare, för han hade inga pengar att investera. Han kom från en fattig torparfamilj i Östergötland. Men eftersom han var både intelligent och bra på att läsa fick han arbete som privatlärare åt godsägarens barn. Godsägaren ägde gården Mantorp och torpet där den unge Carl Johan växte upp. Carl Johan fick pengar för att få studera för att bli präst eller lärare. Som tack för hjälpen tog han namnet Manby (som är bildat efter gården Mantorp). Däremot tog han ingen examen utan blev intresserad av den mystiske tänkaren Emanuel Swedenborg.

Huddinge låg bra till

C J L Manby var 30 år när han steg av tåget på Huddinge station en vårdag 1869. Han hade hittat ett ställe där han kunde bygga upp en verksamhet som skulle ge honom så mycket inkomst att han fick tid åt att översätta Swedenborgs skrifter från latin till svenska. Glömsta fabrik var en gammal arbetarbostad som hörde till Fullersta gård och den låg intill det nya tågspåret. Läget var bra. Färdiga varor kunde fraktas med vagn längs landsvägen (nuvarande Glömstaleden) till Fittja och lastas på ångbåten. Eller till den nyinvigda Huddinge station.

Fabrikens egna uppfinningar

Manby bodde tillsammans med några vänner och släktingar på Glömsta. Först satsade den lilla kolonin på biodling. Men försäljningen av honung blev inte så lönsam så Manby fick gå vidare med andra idéer. Fabriken tillverkade under en period makaroner men också många av Manbys egna uppfinningar.

Kammarduschen var en möbel som kunde fällas upp till en duschkabin. Den användes inomhus och den som duschade trampade på pedaler för att få vattnet att flöda. En industriutställning i Eskilstuna utsåg kammarduschen till årets familjejulklapp år 1886.

Vad hände sedan?

För Manby var hans uppfinningar och Glömsta fabrik inte lika viktiga som den religiösa gruppen ”Nya kyrkan” som han var med och grundade. Därför sålde han fabriken, som senare flyttade från Huddinge och fortsatte tillverka trädgårdsmöbler i Rimforsa i Östergötland. Manbys översättningar av läromästaren Swedenborgs texter inspirerade författarna August Strindberg och Selma Lagerlöf och lever vidare. Även Glömsta fabrik fick ett långt liv. År 1885 flyttade bröderna Carlsson in och startade en bläck- och zinkplåtsverkstad.

Torpare startade eget i Masmo

Torparfamiljen Johansson

Familjen Johansson bestod av mamma Charlotta, pappa August och sonen Karl. De bodde i torpet Hackmyra i närheten av Balingsholm i Huddinge. Överallt på landsbygden fanns små stugor som kallades torp. Torparna som bodde där levde av att odla men de ägde inte sin egen mark. Det är därför de inte kallas bönder. Torpen tillhörde istället stora gods eller gårdar där torparna också arbetade.

Startade nytt liv i Hagalund

År 1905 flyttade familjen tillsammans med mormor Vilhelmina Ersdotter till Hagalund nära Fittjanäset. Idag går både motorvägen och tunnelbanan förbi här. Men redan tidigare passerade landsvägen till Stockholm. Alla som inte reste med båt till och från huvudstaden tog den här vägen. Hur kom det sig att familjen slog sig ner här?

Bra ställe för tvätt

Det rena vattnet och de goda kommunikationerna till Stockholm gjorde att platsen passade perfekt för ett familjetvätteri. Familjen Johansson började ta hand om rika stockholmares tvätt. Varje lördag körde de med häst och vagn in till stan och hämtade smutstvätt. Sedan arbetade de med att tvätta, torka och stryka all tvätt under veckan. De kunde klara ungefär 200 kg tvätt i veckan. Sedan körde de tillbaka den rena tvätten till stan nästa lördag. Eftersom det inte fanns några tvättmaskiner var det tungt och svårt för dem som bodde i lägenhet i stan att tvätta. Vattnet inne i Stockholm var också smutsigt. De som hade råd skickade därför iväg sin tvätt.

Hagalund var det första av tio tvätterier som startade kring Fittjanäset. Några av dem blev med tiden rejäla tvättfabriker med maskiner och många anställda. Omkring 1960 blev det vanligare att ha tvättmaskin hemma eller en tvättstuga i huset. Då försvann de flesta tvätterier. Det lilla huset och torkladan som familjen Johansson byggde för att torka tvätt när det regnade finns kvar. Idag är det Sveriges enda tvätterimuseum.

I filmen längst ner på den här sidan kan du se journalisten Linnéa Wikblad besöka Hagalunds tvätterimuseum, där familjen Johansson tvättade för mer än hundra år sedan.” 

Olle Magnusson är museets föreståndare och grundade år 1994 Tvätterimuseet tillsammans med Vårby- Fittja hembygdsförening. Elin Magnusson är tvätterska vid Tvätterimuseet.

En tvätterskas berättelse

Marias resa till Sverige

Innan Maria kom till vindsrummet där hon bor på Kumla gård i närheten av Botkyrka kyrka har hon flytt från Estland. Hon föddes på Ormsö i Estland 1893 och tillhörde en grupp estländare som hade svenska som första språk. Hon och hennes man hade fyra barn och ett jordbruk tillsammans. På deras gård fanns några kor, höns, får och hästar. Marias man dog efter en olycka 1940 och därefter fick hon sköta alla gårdens djur, odlingar, barnen och familjens försörjning på egen hand.

År 1940 kom andra världskriget kriget till Estland och landet ockuperades först av Sovjetunionen, 1941 av Tyskland och 1944 av Sovjetunionen igen. Marias äldsta son tvingades in i armén mot sin vilja när han bara var 17 år gammal och befolkningen på Ormsö blev vana vid att söka skydd från kulor som ven över ön. Många människor flydde under den här tiden från Estland till bland annat Sverige och 1944 beslutade Maria Slät sig för att försöka få med sig barnen ut ur Estland. Hon tvekade länge innan hon gav sig av eftersom hennes näst äldsta son som då var 15 år inte kunde få ett utresetillstånd. Man kan tänka sig att det också måste ha varit ett svårt beslut för Maria att överge sin gård och sina djur. Hon lyckades genom en annan familjs hjälp få ombord sin 15-åriga son på skeppet mot Sverige. Den 22 juli 1944 klev Maria Slät och hennes tre yngsta barn av båten bärandes på en liten träkista med familjens packning, för att påbörja sina nya liv i Stockholms län.

Från jordbrukare till tvätterska

Det kom många människor på flykt från Estland till Sverige ungefär samtidigt som Marias familj. De fick flytta ut till trakterna runt omkring Stockholm där man under den här tiden sökte arbetskraft. Maria som då hade hunnit fylla 51 år fick arbete på Ånga herrgård utanför Nyköping och fick byta yrke från jordbrukare till hushållerska. Dottern fick hjälpa till med serveringen på gården och äldsta sonen fick bli dräng. De bodde i ett rum inne i herrgården och Maria vantrivdes med det nya ofria livet där. Hon som var van att sköta sitt eget hem behövde nu bo med barnen i ett rum inne i chefens bostad.

Maria Slät hade bott och arbetat på Ånga herrgård i några år när hon fick höra talas om att en grupp estlandssvenskar hade flyttat till Botkyrka för att arbeta på tvätterierna kring Albysjön. Hon fick veta att det skulle finnas lediga möblerade rum på Kumla gård och lediga arbeten på det närliggande AB Fittja familjetvätt. Hon och barnen valde då att lämna Ånga herrgård. Marias son har berättat att herrgårdens ägare Hanna von Born ska ha vräkt ur sig gränslösa elakheter när familjen Slät gjorde sig redo för avfärd. Det hade blivit dags för Maria att sadla om igen, den här gången från hushållerska till tvätterska.

Maria kommer till Botkyrka

Väl framme på Kumla gård ska de ha mötts av ett nedgånget vindsrum utan möbler. Tvåvåningshuset med utedass som skulle bli deras nya hem hade varken avlopp eller rinnande vatten och rummet de fått hyra kryllade av vägglöss. Trots det var Maria lättad över att kunna stänga dörren om sig och vara en fri kvinna när hon kom hem till sin egen plats. I de övriga lägenheterna på gården bodde flera andra estlandssvenskar och det var säkert skönt för henne att hitta den gemenskapen igen.

Dagen efter familjen Slät flyttade till vindsrummet i Fittja började Maria arbeta på AB Fittja Familjetvätt och där stannade hon kvar i 12 år fram till sin pensionering.

Tvätterskornas villkor

Marias arbete var främst strykning och på bilden här intill kan ni se henne med ett elektriskt strykjärn. Hon har en balja bredvid sig med en björkruska för att kunna fukta tvätten innan den stryks. Trots att arbetet var tungt och enformigt så säger Marias barn att hon aldrig brukade klaga över sin tillvaro. På 1950-talet fanns det nämligen få alternativ för kvinnor som kom från arbetarklassen och att ha en anställning med en lön och egen bostad var friare och tryggare än många andra hade det.

Hon bodde kvar där i vindsrummet på Kumla gård ända tills huset revs i början av 1970-talet. På slutet av sin tid i vindsrummet sov hon fortfarande på trasmattor, precis som hon gjort ända sedan sin första natt på Kumla gård.

Smedernas spår i Stenhamra

Tre smeder på bild 1906

Pojken i mitten är Sven Låås och född år 1891. Då kan du räkna ut hur gammal den yngsta av de tre semederna var när bilden togs. Han hade redan övat på yrket under flera år tillsammans med sin far, August Låås till höger. Sven hade en äldre bror: Sigurd Låås, som 1959 gav ut en bok där han berättade sina minnen från Stenbrottet.

Smedjan var en samlingsplats

Sigurd Låås arbetade också i smedjan när han var ung pojke men flyttade senare till Stockholm. Smederna hade bra koll på de andra arbetarna. Alla stenhuggare kom nämligen till smedjan regelbundet för att vässa sina verktyg. De fick betala själva för slipa och vässa sin borrar, spett och yxor. Arbetarna ägde själva alla redskap. Om de var i gott skick så gick det lättare att hugga sten och det blev mer pengar i fickan eftersom man fick betalt per sten.

Stenhuggarebyn blev sommarboende

När Stockholms Stad lade ner stenbrottet år 1937 revs smedjan och många andra byggnader. Men bostadshusen blev kvar. Staden ville inte tvinga bort dem som hyrde bostäderna. Eftersom standarden var låg så användes allt mer som sommarbostäder. Ännu idag är det många av sommargästerna som är släktningar till stenhuggare.

Gömda kärleksbrev

En av sommargästerna hittade en gång några brev som var gömda i ett rum på vinden i det som kallades ”nya huset”. Breven var skrivna av Smed-Anton. Det är han som står till vänster på bilden. Så här skrev han:

Till min älskade lilla Regina. Tack min söta, rara, älskade lilla. Många varma kyssar igen dig då min söta lilla vän som är så söt och älskvärd mot sin vän Anton som älskar dig utav allt mitt hjärta, lilla snälla Regina.

Anton gifte sig senare med Regina och de fick tio barn ihop.

Arbetarbarnens nöjen i Jungfrusund

Jungfrusund på Ekerö

Pojkarna på bilden badar vid varvet i Jungfrusund. Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns där några industrier och många av arbetarna bodde här med hela sina familjer. Pojkarna använder en kran som var tillför att bygga båtar som hopptorn. Idag skulle det säkert vara strängt förbjudet men på den här tiden var kontrollen inte lika stor.

Bus och rackartyg

Sten Johansson flyttade hit när han var 15 år. Han var tillräckligt gammal för att arbeta i sågverket men inte äldre än pojkarna på bilden. Han berättar att ett av nöjena var att reta upp den argsinte smeden. Barnen stod utanför smedjan och retades med smeden genom fönstret. Vid ett tillfälle blev smeden så arg att han kastade sin slägga genom rutan så att glaset yrde.

Men smeden hämnades på ett annat sätt också. Det var smeden fungerade som frisör i för gubbar och ungar i Jungfrusund. Sten Johansson berättar att när det var hans tur att gå och klippa sig så snaggade smeden halva hans huvud. Sedan sa han att han inte hade tid mer. Sten fick gå hela dagen med en halv frisyr. Det tyckte han var pinsamt. Det dröjde till kvällen innan smeden klippte klart.

Hittade på egna nöjen

Så här berättar Sten om vad som fanns att göra som barn i Jungfrusund:

Nöjeslivet fick man för det mesta skapa själv. Det blev bio någon gång i Träkvista Folkets hus, Blåbandsmöten och religiösa stugmöten. Det var bryggdans på sommaren, skridskoåkning på vintern, för att inte tala om jumpning på vårisarna. Populärt skoj var förstås att spela hartsfiol för en och annan argsint gubbe samt skrämma slag på flickor och småungar med ett och annat original som kom och gick på trakten. Tokiga Svensson var en och sotar Jerker med sin enmediga spark och avigvända ekorrpäls – dem var vi livrädda för.

Citat från ”Något om gamla tiden på Jungfrusund av Sten Johansson, Ekerö-Munsö hembygsförening.

Läs mer i rutan här intill om de nöjen som Sten och hans kompisar ägnade sig åt.

Ångmaskinen drev industrin i Jungfrusund

Sten 15 år, eldare

Sten Johansson flyttade till Jungfrusund med sin mormor och morfar år 1908. Morfar var maskinist på sågverket och Sten arbetade som eldare. Så här berättar han:

Jag minns det som rätt kusligt när man den mörka årstiden fick gå iväg klockan fem på morgonen med en liten fotogenlykta i handen. Ofta låg det någon luffare på panntoppen och då kändes det lite pirrigt innan man fick upp ångan, så att det gick att starta ångturbinen och det blev ljust överallt. Klockan sex skulle man släppa på lyset till bostäderna och så kom maskinisten. Han skulle smörja alla lager under sågen och se till alla remmar och maskinen mm.

Det var alltså Stens uppgift att elda med trä som blivit över i sågen och starta ångmaskinen som drev både sågverket och belysningen i det lilla arbetarsamhället. Varje arbetarbostad hade en lampa mitt i taket i det enda rummet. Det fanns inga batterier så elen var bara på när sågens ångmaskin gick.

Livet i industrisamhället Jungfrusund

Här bodde omkring 180 personer som mest. Nästan hälften var barn. Det var nästan bara männen som arbetade i de industrier som fanns här: Sågen, som gjorde brädor, varvet som byggde båtar och kvarnen som malde mjöl.

Arbetslönerna har jag inte minne av men det var väl som vanligt på den tiden – för lite att leva på men lite för mycket att svälta ihjäl av. Jag vill minnas att morfar som maskinist, på sista tiden hade 300 kr i månaden. Alla hade fri bostad och vedbrand, till och med fri el från egen ångturbin.

Ohyra löss och kackerlackor fritt. Från början början bestod bostäderna av endast ett rum, vi var bland de första familjerna som flyttade in i en ny barack med ett rum och kök.

Många familjer hade 7-8 barn så det blev ändå ganska trångt. Sten berättar vidare:

Bekvämligheterna bestod i utedass med en rad sitthål. Några garderobsutrymmen behövdes ju inte, ingen hade just mer än vad de gick och stod i. Ett handfat på spishörnet för personlig hygien.

Några arbetstillfällen för kvinnorna förekom ej, men i gengäld kunde de få ägna sig åt hemmets skötsel och barntillsyn, så vad det beträffar kan man ju tala om ”den gamla goda tiden”. Däremot fick barnen väldigt tidigt börja med enklare arbeten på sågen.

Ånga drev båtar och industrier

Ångbåtarna var Jungfrusunds koppling till omvärlden. Båtarna kom med varor, med säd till kvarnen och med timmer. Båtarna drog stora lass av timmer på släp och ofta var vattnet fullt av stocka. Ångmaskinen var alltså en viktig orsak till att industrier kunde finnas här. Det var ju ångmaskiner som drev båtar, belysning och fabrikernas maskiner. En del av träet som inte kunde eldas direkt kördes till Gällstaö där det fanns kolmilor. Där fanns lägenheter för tre familjer till som arbetade med att göra träkol i milorna.

Sågen stannade

Även om sjötrafiken knöt ihop Jungfrusund med Stockholm så var det för långt och för få turer för att pendla till stan. Så när sågen lades ner år 1925 fick många svårt att hitta nya jobb. Några fick jobb i grusgroparna på Ekerö och många fick flytta.

Sten och grus från Mälaröarna

Stockholm växer

Mellan år 1850 och 1900 tredubblades Stockholms befolkning. Nya industrier startade och människor från landsbygden strömmade till stan i jakt på arbete och ett bättre liv. Stadens hus byggdes av sten och tegel. Cement, betong och asfalt fanns inte ännu, så nya gator behövde gatsten för att inte bli fyllda av lervälling varje höst. Det behövdes också sten till kajer, murar och trappor. När en ny järnväg eller väg byggdes användes massor av sand och grus för att platta ut marken.

Tung transport

Sten och grus väger mycket och är väldigt svårt att frakta många kilomenter med häst och vagn. Det lättaste och billigaste sättet att frakta varor var med båt. I början av 1800-talet var ångbåtar det enda alternativet för att frakta tungt byggmaterial. Därför hämtades det mesta materialet runt om i Mälaren.  

Tegel

Det fanns platser där tegel tillverkades redan före industrialiseringen. Det var oftast stora herrgårdar som hade ett eget tegelbruk som gjorde tegelstenar och takpannor till den egna gården. Om det blev något över kunde de också sälja. På 1830-talet fanns sådana gårdsbruk vid Bona gård på Munsö, Stenby på Adelsö och Rastaborg på Ekerö. I mitten av 1800-talet uppstod flera större tegelbruk som sålde tegel. På kartan här kan du se var de låg.

Sten

Från 1884 till 1919 tillverkades det mesta av gatstenen i Stockholm vid Stenhamra. Förutom gatsten tillverkades sten till trappor, husgrunder, trottoarkanter och kajer. Stenskärvorna som blev över slängdes på en hög som till slut blev 40 meter hög, som ett tiovåningshus! Efter ett tag började gruset användas till vägar eller krossas till mindre korn, sand, som kunde bli cement. Efter att Stenhamra lagt ner så hämtades grus där ända fram till 1970-talet.

Det fanns flera andra stenbrott på Mälaröarna. Ett låg i Hilleviken i Hilleshög och ett annat vid straffarbetsanstalten på Svartsjö. Men tillsammans tillverkade de bara lite mer än 2 % av vad Stenhamra gjorde. Vid Ekeby på Munsö fanns, under en period ett till stenhuggaresamhälle som bröt röd och grå granit precis som i Stenhamra. Det mesta såldes till Stockholm.

Grus och sand

Längs hela Munsö och Ekerö går en rullstensås. Den kom till under istiden när smältvatten från inlandsisen förde med sig sten, grus och sand som bildade ett långsmalt berg. På kartan ser du var åsen går och några av de många platser där sand och grus grävts fram. Från dessa sand- och grustag har miljontals ton använts till olika byggen och till att tillverka cement och betong.

Stan är byggd av sten

Om du någon gång går omkring i Stockholm så är det troligtvis sten från Mälaröarna du har under dina fötter. Det är svårt att veta exakt, men om du går längs Skeppsbron och vidare på Strandvägen så kan du vara ganska säker på att du kliver på sten från Ekerö, Munsö eller Färingsö. När du kommer till Djurgårdsbron så kan du också beundra stenpelarna som är huggna i Stenhamra.

Ekebyhovs plantskola

Vem studerar på en plantskola?

Om du ska odla träd så krävs mycket kunskap men ordet plantskola syftar inte på det. En plantskola är ett ställe där träd, buskar eller blommor utvecklas och växer upp.

Stora gårdar runt stan

Under industrialiseringen ökade befolkningen i Stockholm som växte snabbt. Runt omkring staden fanns många gods och herrgårdar. Det berodde på att adelsmän, eliten i jordbrukssamhället, gärna bodde och ägde mark nära huvudstaden som var maktens centrum i Sverige. Många sådana stora jordbruk fortsatte som vanligt att bruka jorden men med modernare metoder, men några upptäckte att det fanns andra sätt att tjäna pengar.

Tjänade på industrialiseringen

Den som ägde mark där en järnvägsstation byggdes upp kunde sälja små bitar av marken som villatomter. Men på Ekerö fanns ingen järnväg. Där kom Ekebyhovs ägare Johan Ihre istället på en annan idé, att odla träd. Alla nya villatomter och kolonilotter runt om staden ville ju ha fruktträd för att kunna plocka äpplen, plommon och körsbär.

Varor fraktades till sjöss

Klimatet på Ekerö var bra och avståndet till staden var kort. Tyvärr var broarna och vägarna inte så lämpliga för tunga transporter. Frakt med båt var det bästa alternativet. Familjen Ihre hade släkt i Åbo i Finland och sålde också träd dit. Åbo var en stad som växte och industrialiserades precis som Stockholm. Dessutom var transporterna dit smidiga.

Massor av frukt och bär

Plantskolan blir till slut störst i hela mellersta Sverige. Fruktträdgården hade 60 000 äppel- och päronträd. Plantskolan sålde 256 olika frukt- och bärbuskar, bland annat aprikoser, persikor, krusbär, vinbär, hallon, blåbär och jordgubbar. Det fanns också stora växthus där det växte tomater, gurkor och meloner. I slottets trädgård samlade Johan Ihre också ett 100-tal olika träd. Han ville studera trädens egenskaper och lista ut vilka som skulle kunna användas i skogsbruket i framtiden.

Plantskolan lades ner

På 1960-talet fick Ekerös många trädgårdar konkurrens från andra länder. Transporterna utvecklades och gjorde att det ofta var billigare att importera växter från andra länder än att köpa dem i Sverige. Planskolan fick stänga eftersom den inte längre var lönsam.

Ekebyhovsparken idag

Om du vandrar i parken idag kan du se många av de ovanliga träd som Johan Ihre lät plantera. Slottsträdgården används också som en genbank. Flera äppelsorter odlas här för att deras gener ska finnas kvar i framtiden.

När Bollmora var Sveriges Silicon Valley

Kvinnan på den svartvita bilden programmerar en dator. Hon använder en konsol som står på skrivbordet men själva datorn finns i skåpen i bakgrunden. Datorn Alwac III räknades som en liten dator på 1950-talet. Det här är berättelsen om datorindustrins korta historia i Tyresö.

Tyresö ville växa

Tiden efter andra världskriget brukar kallas för rekordåren eftersom Sverige utvecklades så snabbt. Ekonomin gick bra och städerna växte. Många kommuner planerade för framtiden genom att köpa upp landområden där de kunde bygga bostäder och arbetsplatser.

Tyresö på den här tiden var glest befolkat och hade bara omkring 3600 invånare. All mark i Tyresö hade en gång i tiden tillhört godset med Tyresö slott. Men 1930 gav ägaren Claes Lagergren bort slottet till Nordiska Museet. Hans söner ärvde resten av marken. De sålde små bitar mark som tomter för sommarstugor, som började bli populärt vid den här tiden.

Men kommunen var rädd för att det bara skulle bli fler sommarstugor. Det var ett problem för kommunen eftersom sommargästerna inte betalade skatt men ändå krävde service. Kommunen köpte därför marken kring Bollmora gård. Där ville de bygga kommunens nya centrum med bostäder till 12 000 personer. Men var skulle alla arbeta?

Datorfabrik flyttar till Bollmora

Kommunen började samarbeta med Axel Wenner-Gren. Han var en industriägare som hade tjänat en förmögenhet på sitt företag Electrolux. Företaget sålde dammsugare och kylskåp, nya varor som alla som hade råd ville köpa. Nu var Wenner-Gren på jakt efter nästa storsäljande produkt för framtiden. Han hade hittat datorn. Wenner-Grens företag hade utvecklat en lite mindre dator, den vägde bara ca 1000 kg, som han sålde till universitet och stora företag. Wenner-Gren ville nu flytta tillverkningen från USA till Sverige och valde Tyresö.

Hoppet tvärdog

Kommunen var mycket nöjda med att få datortillverkningen till Tyresö och ritade in en brandstation och ett sjukhus i den nya stadsplanen. Tyvärr blev det inte någon succé. När Wenner-Gren dog 1961 så visade det sig att den senaste modellen av datorn inte fungerade, trots att företaget satsat massor av pengar på att utveckla den.

Kalifornien i stället för Tyresö

Tiden när datorer tillverkades i Bollmora blev kort. Det dröjde minst 20 år till innan datorn började flytta in i många hem. Istället för Bollmora så var det Silicon Valley i Kalifornien som blev centrum för utvecklingen med företag som IBM och Apple.

Telefoner i stället för datorer

Hur gick det för Tyresö kommun då? Chansen att få bygga Sveriges nya elektronikcentrum med tusentals arbetsplatser var borta. Det enda som fanns kvar var de tomma lokalerna. Till slut lyckades kommunen sälja dem för en billig slant till LM Ericsson som byggde om lokalerna till en fabrik för telefontillverkning. Mellan 1963 och 1993 tillverkade Ericsson telefoner i Bollmora och som mest hade 1400 personer jobb här. Även om Bollmora förlorade kampen om att bli ett centrum för datortillverkning så blev den nya telefonfabriken en viktig arbetsgivare på orten.

Nu & då – Ulriksdalstorpet

En torpare bland radhusen

Året är 1970 och Linnea är 82 år. Hon bor ensam i det gamla torpet som har legat här sedan 1700-talet. Hon ser både radhus och lekplatser från fönstret på den lilla stugan. Linnea minns ladugården som stod där tidigare. När hon var yngre hade hon och hennes man både kor, hästar och höns. Så här berättar hon:

”Det var roliga tider det. In i nordens roliga tider när man fick gå upp tidigt på morgonen och mjölka korna. Då var här riktigt fridfullt. Blomsterängar och skog överallt. Men när grävskopan kom och rev bort våra underbara blommor för att ge plats åt den nuvarande bebyggelsen, då fick jag tårar i ögonen. Men jag trivs med min lott. Jag har själv valt att bo kvar här. Och kommunen har lovat att jag får stanna så länge jag orkar. Det är jag glad för”.

Linnea Eklund

Spår av det förflutna

Två år senare, 1972, dog Linnea. Hon fick bo kvar på torpet ända till slutet men sedan tog kommunen bort det. Om du kommer till Östra Rudstigen i Bollmora idag så kan du fortfarande se spår av torpet: äppelträd och syrenbuskar.

Staden bredde ut sig

De stora bostadsområdena i centrala Tyresö byggdes under en tid när massor av människor flyttade från landet till städerna. De nya bostäderna var mycket större och bekvämare än tidigare och många vill hellre bo modernt. Det är en förklaring till att Ulriksdal och andra torp revs. Torp som låg utanför städerna blev ofta sommarstuga till någon familj som kunde tänka sig lite lägre boendestandard under några sommarveckor. Men i Tyresö och andra kommuner runt om Stockholm används torpen ofta som föreningslokaler, kaffestugor – eller så är de rivna.