Snabbare transport gav fräschare mjölk

En lastbil full med mjölk

Titta närmare på det här fotot från 1935, för här ser du ett väldigt modernt sätt att transportera färsk komjölk! Lastbilen är tillverkad samma år som bilden togs, och flaket är fullt av stora dunkar som står staplade på varandra och sitter fast med remmar. Kanske är bilden tagen på en av de första turerna när lastbilen var helt ny. Chauffören som lutar sig mot lastbilen heter John Rask.

Tidigare kördes mjölken till mejeriet med häst och vagn. Med lastbil gick transporten mycket fortare än tidigare. På så sätt kunde mjölken hålla sig bättre.

Större mejerier och särskilda butiker för mjölk

Mjölken på flaket kommer från olika bondgårdar på Mälaröarna. John Rask har först kört runt mellan gårdarna och hämtat den, sedan har han kört in till Stockholm och parkerat lastbilen utanför Mjölkcentralen på Torsgatan. Mjölkcentralen var ett stort mejeri som tog emot mjölk från stora delar av Stockholms län. Mejeriet tillverkade både smör och glass, men mycket av mjölken såldes till butiker också.

Hälsovårdsordningen innehöll regler för säkra och rena mjölkbutiker

1935 fick mjölk fick bara säljas i särskilda mjölkbutiker, och inte ihop med andra matvaror. Enligt kommunens häslovårdsordning på Ekerö skulle mjölkbutiken ligga minst 15 meter från ett dass, och djur var helt förbjudna i butiken: “lägenhet […] där mjölk, mejeriprodukter […] försäljas, eller för dylik försäljning förvaras, må […] icke läggas på mindre avstånd än 15 meter från avträde, urinkur [med mera.”]

I mjölkbutiken fick kunderna köpa mjölk i lösvikt. Man tog med sin egen flaska, och så hällde expediten i mjölken med en skopa. Mjölkbutikerna startade också av hygieniska skäl. Om mjölken inte kom i närheten av andra livsmedel kunde inte bakterier från till exempel kött sprida sig till mjölken.

Veterinären kontrollerade renlighet och hygien

Men hygieniska transporter var inte allt. Emil Dunge skrev också i sin rapport att kommunen måste kontrollera hygienen på gårdarna också. Mjölken skulle hållas kyld innan lastbilen kom och körde den till mejeriet:

”I stället borde emellertid övervakas att vid gårdarna finnas enl.[igt] hälsovårdsstadgan godkända mjölkrum för mjölkens kylning och förvaring.”

Jakten på ohygienska miljöer fortsatte alltså!

1936 inspekterade länsveterinären Emil Dunge hur ren och hygienisk hanteringen av mjölk var i Stockholms län. ”De gamla, besvärliga och mången gång ohygieniska så kallade mjölkuppsamlingsmejerierna försvinna”, skrev han i sin rapport till länsstyrelsen i Stockholms län. Tidigare hade mjölken från bondgårdarna först samlats upp på mindre mejerier på landsbygden. Av hygieniska skäl tyckte länsveterinären att det var bättre att lägga ner de små mejerierna och istället köra mjölken direkt från bondgårdarna till Mjölkcentralen. Det stora mejeriet inne i Stockholm byggdes ut och blev ännu större för att kunna ta emot mer mjölk också.