Nu & då på Kommunalvägen

Kommunalvägen

Vägen som du ser på de båda fotona går från järnvägsstationen norrut mot kyrkan och Kvarnbergsplan. Vi ser bara ett enda hus som är detsamma, den gula kyrkskolan mitt i bilden. Till vänster om den har flera hus som tillhörde kyrkan rivits. Ett av dem är klockargården, närmast kyrkskolan. Klockargården var hem till en av de anställda i kyrkan: klockaren, som inte bara skötte kyrkklockorna utan ofta också undervisningen. Den gamla klockargården har också varit kommunalkontor och bibliotek. Senare flyttade de verksamheterna in i nya byggnader strax bakom kröken. Namnet Klockargården har förts över till en modern församlingsgård i vitt tegel.

Längst till vänster i bilden ser du en lada som också revs när prästen inte längre behövde kor och ett stort jordbruk för att försörja sig.

Huddinge utvecklades sent

Vägen som du ser byggdes redan på 1860-talet och gick då vidare via Brännkyrka till Skanstull. Några år senare kom järnvägen. Vi många järnvägsstationer växte små samhällen snabbt fram. Men Huddinge fortsatte att vara glesbygd länge. Det var för först på 1950-talet som det verkligen började hända saker här. Då byggdes de stora husen till höger i bilden.

Skylten mitt i den äldre bilden markerar en busshållplats. Det är SJ (Statens järnvägar) som kör bussar till och från Huddinge station.

Översvämningar i Sjödalen

På en annan bild från samma plats försöker sig en bil på att köra genom den översvämmade ängen. Huddinge kyrka bygdes vid en sjö som försvann men ibland kom tillbaka när Fullerstaån svämmade över. När den lilla kommunen senare växte byggdes bättre vägar och nya diken och översvämningar blev ovanliga.

Nu & då vid döda bron

Juice eller jos

Jos i förpackning av papp

Vid den stora parkeringen norr om Huddinge gymnasium låg ett mejeri. När hanteringen av mjölk flyttade till större lokaler i Årsta på 50-talet så flyttade ett företag som gjorde juice in. Vic-Jos var ett litet företag med 6-7 fabriksarbetare, tre kontorister och 5-6 bilar som körde runt i Stockholmsområdet och levererade jos.

Vic-Jos testade en ny sorts pappförpackning till sina drycker. Tidigare användes glasflaskor till alla drycker, både juice, mjölk och annat. Förpackningen hade utvecklats av det svenska företaget Tetra Pak och visade sig fungera bra. Förpackningarna blev en av de största succéerna någonsin för ett svenskt företag. Idag har det blivit självklart att mjölken har en fyrkantig förpackning av papp. 

Svensk eller engelsk stavning?

Vic-jos påverkade också hur vi stavar ordet juice. Eftersom Vic-jos var ett registrerat varumärke så fick inga andra företag använda det. Det innebar att andra tillverkare av juice fick använda den engelska stavningen. Även om Vic-jos försvann så blev den engelska stavningen (juice istället för jos) den vanligaste i svenska språket. 

Vårby före tunnelbanan

Gården låg vid landsvägen

Före industrialiseringen var Stockholm mycket mindre. Staden fick plats på den ö som vi idag kallar Gamla Stan. Utanför det fanns gårdar och torp där människor arbetade med att odla sin egen mat och ha hand om djur. Så levde människor överallt på landsbygden. Vårby var en sådan gård men under industrialiseringen började platsen att förändras.  

En speciell sak med Vårby var att två viktig vägar passerade. Där E4an går idag fanns en smal väg mot Stockholm och den andra vägen gick mot Glömsta och Ävsjö och vidare till Skanstull. Den vägen kallas Göta Landsväg och har bundit ihop Stockholm med Södertälje ända sedan medeltiden. Det lättaste sättet att resa var med båt men många resor gjordes också med häst och vagn och allra oftast till fots.

Ångbåtar fraktade tegel

Redan innan industrialiseringen kom igång i Stockholm så tillverkades tegel, både i närheten av Vårby gård och i Slagsta på andra sidan vattnet. Tegel tillverkades av lera som grävdes upp från marken eller botten av sjön. Leran brändes i stora ugnar och blev hårda tegelstenar. På somrarna kom gästarbetare från Småland för att jobba i tegelindustrierna.

Om teglet skulle användas till ett bygge i Stockholm så kunde det lastas på en båt som seglade med hjälp av vinden. Under industrialiseringen började båtarna få motorer som kallades ångmaskiner. Båtarna blev större och byggdes av metall. Från Vårby började ångbåtar köra efter fasta tidtabeller. Både varor och människor kunde då färdas med båt mellan städer som Stockholm, Södertälje och Uppsala.

Industrier i Vårby

Förutom tegelbruket har det också funnits andra industrier nära Vårby gård. Här fanns en ångsåg, alltså en stor såg som drevs av en motor och som kunde göra brädor av stockar. Men den viktigaste tillverkningen startade år 1932 då gårdens ägare började tillverka mineralvatten. Det fanns nämligen ett ställe där kallt och gott vatten rann ut ur berget – en källa.

Tidningsartikeln från år 1957 berättar att fabriken har byggts ut med lager och laboratorium och snart ska bli ännu större. Här arbetade 150 personer med att tillverka 35 miljoner flaskor vatten och läsk varje år. Fabriken köptes upp av Spendrups och fortsatte växa till ett stort bryggeri, men år 2013 lades det ner och fabriken revs och bryggningen fortsatte i Grängesberg.

Tvättade åt de rika

I den här trakten fanns också flera tvätterier som jobbade med att tvätta kläder och lakan åt stockholmarna. Det gick att tjäna lite pengar på att tvätta åt rika stadsbor men de små tvätterierna använde oftast inte ångbåtarna utan billigare transporter. Hela familjen hjälptes åt att få tvätten ren och torr. När det var klart lastades en kärra som någon i familjen drog för hand hela vägen in till Stockholm och tillbaka.

Du hittar fler artiklar om tvätterierna i länkarna här nedanför.

Turism och industri nära stan

Trots att Vårby var landsbygd så fanns det mycket aktivitet här. Tvätt, tegelbruk och mineralvatten har du redan läst om. Längs vattnet fanns sommarvillor för stockholmare. Gäster från ännu längre bort reste till kurorten Vårby källa för att bada och dricka vattnet. Allt det här fanns eftersom Vårby låg ganska nära Stockholm och hade bra kommunikationer. Både landsvägen och senare ångbåten gjorde det lättare att frakta sommargäster, tegel, tvätt och flaskor.

Semester i Vårby

Att dricka brunn

På 1700-talet var kunskapen om kroppen och sjukdomar mycket sämre än idag. Inte ens läkare visste vad en bakterie eller ett virus var. En sak som man visste kunde påverka människor att må bättre var att resa bort från sin vardag, vila upp sig, ha kul och äta och dricka nyttigt. De som hade möjlighet reste då till en hälsobrunn där vattnet ansågs vara extra nyttig och ”drack brunn”.

I Vårby öppnade en sådan hälsobrunn år 1709. Det gick till så att en känd läkare Urban Hiärne provade vattnet och godkände det. Sedan höll prästen Carolo Enhörning en predikan vid källan. Det han sa går fortfarande att läsa på Kungliga biblioteket. Du ser försättsbladet till predikan här intill. Till slut godkände kungen hälsokällan. En hälsokälla var alltså en stor sak som både den kyrkliga och världsliga makten hade något att säga till om.

Gott och hälsosamt vatten ur källan

Människor från hela Europa kom till Vårby för att dricka brunn och bada. Om du hade råd kunde åka dig och vila och dricka vatten för att bota någon sjukdom eller åkomma, värk i lederna, magmask eller barnlöshet. Båten var snabbaste och bekvämaste sättet att ta sig hit. Efter 40 blev verksamheten mindre men vattnet användes fortfarande. Ända fram till 1840 hämtades vatten härifrån till kungen och hovet i Stockholm.

Vacker natur lockade stadsbor på 1900-talet

C Harry Winberg var en man som ägde Vårby gård i början av 1900-talet. Han satte ingång många projekt på gården. Först ordnade han ett strandbad, Vårbybaden och startade Vårbybadens restaurang i gårdens huvudbyggnad. Han ville få igång turismen igen. Vid den här tiden blev det populärt med naturupplevelser och utebad i det fria. Industrialiseringen hade gjort städerna smutsiga och trånga. Före 1938 hade arbetare ingen semester. Sedan kom en lag att alla skulle ha rätt till två veckor ledigt varje år. En vanlig semester var att ta cykeln och övernatta någonstans. Många stadsbor längtade ut på landet. Det använde Winberg också för att sälja delar av sin mark som tomter. Här intill ser du reklam som berättar om den vackra naturen som finns så nära Stockholm.

Mineralvattenfabrik och bryggeri vid källan

År 1931 sålde C Harry Winberg Vårby gård till Stockholms stad som hade börjat köpa upp mark för att lösa bostadsbristen i stan. Själv behöll han Vårby källa och startade en mineralvattenfabrik som senare utvecklades till en stor industri som tillverkade olika drycker.

Edward Blom berättar

I filmen berättar huddingebon Edward Blom mer om traditionen att dricka brunn och bada i Vårby.

Huddinge prästgård nu & då

Prästen hus hade många rum

Huset på bilden är Huddinge prästgård. Före 2014 ingick det i prästens lön att få bo på gården. Det äldre fotot är ett vykort från år 1920 och det står tryckt på kortet: ”Prostgården”, som det kallades då. Huset är sig likt än idag och du ser det ur den här vinkeln när du står vid ingången till huvudbiblioteket i Huddinge. Det har två rejäla våningar och är större än de flesta villor i Huddinge. Det har också en mycket längre historia än de flesta andra hus här.

Gården kallades både Huddinge och Tomtberga

Huset är från 1700-talet men ända sedan medeltiden har prästerna i Huddinge kyrka haft sin bostad på samma ställe. Redan innan dess så fanns Tomtberga tingsplats här. En tingsplats var ett ställe där de mäktiga männen i trakten möttes för att bestämma viktiga saker och döma brottslingar. Tingsplatsen har gett namn till Tomtbergaskolan som skymtar bakom prästgården på fotot från 2024.

En stor bondgård

Det finns ett ännu äldre foto av prästgården. Det är från 1860. Det är samma hus men det bygdes om och fick en ordentlig övervåning år 1894.

Vid den här tiden fanns det många fler hus i närheten som också hörde till prästgården. Där fanns ett stall för hästarna, ett brygghus, ett dass och flera andra hus att förvara säd, ved, vagnar och jordbruksredskap i. Det fanns också särskilda hus för grisar, höns och drängar och fattiga. Allt det här fick prästen i lön för sitt arbete. Bönderna i närheten kunde få hjälpa till och jobba på gården och de gav också lite av det de odlade till kyrkan. Prästen själv bestämde över sin gård men arbetade inte själv med jordbruket.

Prästens hade många uppgifter

Prästens uppgift var förstås att predika och dela ut nattvarden i kyrkan på söndagen men han var också en ledare för hela det lokala samhället. Han skötte folkbokföringen, sjukvården, skolan och fattigvården. Dessutom var skulle han ta emot gäster som passerade. Så här nära Stockholm var det en stor uppgift. De resande behövde ofta sova över och få mat till sina hästar och sig själva.

Nya tider på prästgården

Prästens markområden sträckte sig från Hörningsnäs ända till Långsjön. Jordbruket var en viktig del av prästens ekonomi men år 1923 lades det ner. Det berodde på att det blev mer ovanligt att ha egna djur och odlingar för att få mat. Istället fick de flesta lön och köpte de de behövde i affärer. Med moderna hjälpmedel kunde en enda bonde sköta större markområden.

Under resten av 1900-talet fick kyrkoherden (en präst som är chef över andra präster) i Huddinge bo i prästgården. År 2014 renoverades huset och används nu istället som samlingslokal för flera av kyrkans verksamheter. Idag får prästen bo var hen vill men inte i prästgården.

Glömsta Fabrik

Fabrikens reklamblad

Produktbladet som du ser här visar olika trädgårdsmöbler som Glömsta fabrik tillverkade. I slutet av 1800-talet blev det vanligare att umgås och äta utomhus. Modet spred sig från borgarklassens sommarnöjen och villaträdgårdar och allt fler ville ha något att sitta på när de drack kaffe i det gröna. Tyvärr tog Manby aldrig patent på de hopfällbara trädgårdsmöblerna. Därför var de inte skyddade mot att andra fabriker kopierade och sålde liknande stolar.

Manby från Mantorp

Manby var en ovanlig fabriksägare, för han hade inga pengar att investera. Han kom från en fattig torparfamilj i Östergötland. Men eftersom han var både intelligent och bra på att läsa fick han arbete som privatlärare åt godsägarens barn. Godsägaren ägde gården Mantorp och torpet där den unge Carl Johan växte upp. Carl Johan fick pengar för att få studera för att bli präst eller lärare. Som tack för hjälpen tog han namnet Manby (som är bildat efter gården Mantorp). Däremot tog han ingen examen utan blev intresserad av den mystiske tänkaren Emanuel Swedenborg.

Huddinge låg bra till

C J L Manby var 30 år när han steg av tåget på Huddinge station en vårdag 1869. Han hade hittat ett ställe där han kunde bygga upp en verksamhet som skulle ge honom så mycket inkomst att han fick tid åt att översätta Swedenborgs skrifter från latin till svenska. Glömsta fabrik var en gammal arbetarbostad som hörde till Fullersta gård och den låg intill det nya tågspåret. Läget var bra. Färdiga varor kunde fraktas med vagn längs landsvägen (nuvarande Glömstaleden) till Fittja och lastas på ångbåten. Eller till den nyinvigda Huddinge station.

Fabrikens egna uppfinningar

Manby bodde tillsammans med några vänner och släktingar på Glömsta. Först satsade den lilla kolonin på biodling. Men försäljningen av honung blev inte så lönsam så Manby fick gå vidare med andra idéer. Fabriken tillverkade under en period makaroner men också många av Manbys egna uppfinningar.

Kammarduschen var en möbel som kunde fällas upp till en duschkabin. Den användes inomhus och den som duschade trampade på pedaler för att få vattnet att flöda. En industriutställning i Eskilstuna utsåg kammarduschen till årets familjejulklapp år 1886.

Vad hände sedan?

För Manby var hans uppfinningar och Glömsta fabrik inte lika viktiga som den religiösa gruppen ”Nya kyrkan” som han var med och grundade. Därför sålde han fabriken, som senare flyttade från Huddinge och fortsatte tillverka trädgårdsmöbler i Rimforsa i Östergötland. Manbys översättningar av läromästaren Swedenborgs texter inspirerade författarna August Strindberg och Selma Lagerlöf och lever vidare. Även Glömsta fabrik fick ett långt liv. År 1885 flyttade bröderna Carlsson in och startade en bläck- och zinkplåtsverkstad.

Torpare startade eget i Masmo

Torparfamiljen Johansson

Familjen Johansson bestod av mamma Charlotta, pappa August och sonen Karl. De bodde i torpet Hackmyra i närheten av Balingsholm i Huddinge. Överallt på landsbygden fanns små stugor som kallades torp. Torparna som bodde där levde av att odla men de ägde inte sin egen mark. Det är därför de inte kallas bönder. Torpen tillhörde istället stora gods eller gårdar där torparna också arbetade.

Startade nytt liv i Hagalund

År 1905 flyttade familjen tillsammans med mormor Vilhelmina Ersdotter till Hagalund nära Fittjanäset. Idag går både motorvägen och tunnelbanan förbi här. Men redan tidigare passerade landsvägen till Stockholm. Alla som inte reste med båt till och från huvudstaden tog den här vägen. Hur kom det sig att familjen slog sig ner här?

Bra ställe för tvätt

Det rena vattnet och de goda kommunikationerna till Stockholm gjorde att platsen passade perfekt för ett familjetvätteri. Familjen Johansson började ta hand om rika stockholmares tvätt. Varje lördag körde de med häst och vagn in till stan och hämtade smutstvätt. Sedan arbetade de med att tvätta, torka och stryka all tvätt under veckan. De kunde klara ungefär 200 kg tvätt i veckan. Sedan körde de tillbaka den rena tvätten till stan nästa lördag. Eftersom det inte fanns några tvättmaskiner var det tungt och svårt för dem som bodde i lägenhet i stan att tvätta. Vattnet inne i Stockholm var också smutsigt. De som hade råd skickade därför iväg sin tvätt.

Hagalund var det första av tio tvätterier som startade kring Fittjanäset. Några av dem blev med tiden rejäla tvättfabriker med maskiner och många anställda. Omkring 1960 blev det vanligare att ha tvättmaskin hemma eller en tvättstuga i huset. Då försvann de flesta tvätterier. Det lilla huset och torkladan som familjen Johansson byggde för att torka tvätt när det regnade finns kvar. Idag är det Sveriges enda tvätterimuseum.

I filmen längst ner på den här sidan kan du se journalisten Linnéa Wikblad besöka Hagalunds tvätterimuseum, där familjen Johansson tvättade för mer än hundra år sedan.” 

Olle Magnusson är museets föreståndare och grundade år 1994 Tvätterimuseet tillsammans med Vårby- Fittja hembygdsförening. Elin Magnusson är tvätterska vid Tvätterimuseet.

En tvätterskas berättelse

Marias resa till Sverige

Innan Maria kom till vindsrummet där hon bor på Kumla gård i närheten av Botkyrka kyrka har hon flytt från Estland. Hon föddes på Ormsö i Estland 1893 och tillhörde en grupp estländare som hade svenska som första språk. Hon och hennes man hade fyra barn och ett jordbruk tillsammans. På deras gård fanns några kor, höns, får och hästar. Marias man dog efter en olycka 1940 och därefter fick hon sköta alla gårdens djur, odlingar, barnen och familjens försörjning på egen hand.

År 1940 kom andra världskriget kriget till Estland och landet ockuperades först av Sovjetunionen, 1941 av Tyskland och 1944 av Sovjetunionen igen. Marias äldsta son tvingades in i armén mot sin vilja när han bara var 17 år gammal och befolkningen på Ormsö blev vana vid att söka skydd från kulor som ven över ön. Många människor flydde under den här tiden från Estland till bland annat Sverige och 1944 beslutade Maria Slät sig för att försöka få med sig barnen ut ur Estland. Hon tvekade länge innan hon gav sig av eftersom hennes näst äldsta son som då var 15 år inte kunde få ett utresetillstånd. Man kan tänka sig att det också måste ha varit ett svårt beslut för Maria att överge sin gård och sina djur. Hon lyckades genom en annan familjs hjälp få ombord sin 15-åriga son på skeppet mot Sverige. Den 22 juli 1944 klev Maria Slät och hennes tre yngsta barn av båten bärandes på en liten träkista med familjens packning, för att påbörja sina nya liv i Stockholms län.

Från jordbrukare till tvätterska

Det kom många människor på flykt från Estland till Sverige ungefär samtidigt som Marias familj. De fick flytta ut till trakterna runt omkring Stockholm där man under den här tiden sökte arbetskraft. Maria som då hade hunnit fylla 51 år fick arbete på Ånga herrgård utanför Nyköping och fick byta yrke från jordbrukare till hushållerska. Dottern fick hjälpa till med serveringen på gården och äldsta sonen fick bli dräng. De bodde i ett rum inne i herrgården och Maria vantrivdes med det nya ofria livet där. Hon som var van att sköta sitt eget hem behövde nu bo med barnen i ett rum inne i chefens bostad.

Maria Slät hade bott och arbetat på Ånga herrgård i några år när hon fick höra talas om att en grupp estlandssvenskar hade flyttat till Botkyrka för att arbeta på tvätterierna kring Albysjön. Hon fick veta att det skulle finnas lediga möblerade rum på Kumla gård och lediga arbeten på det närliggande AB Fittja familjetvätt. Hon och barnen valde då att lämna Ånga herrgård. Marias son har berättat att herrgårdens ägare Hanna von Born ska ha vräkt ur sig gränslösa elakheter när familjen Slät gjorde sig redo för avfärd. Det hade blivit dags för Maria att sadla om igen, den här gången från hushållerska till tvätterska.

Maria kommer till Botkyrka

Väl framme på Kumla gård ska de ha mötts av ett nedgånget vindsrum utan möbler. Tvåvåningshuset med utedass som skulle bli deras nya hem hade varken avlopp eller rinnande vatten och rummet de fått hyra kryllade av vägglöss. Trots det var Maria lättad över att kunna stänga dörren om sig och vara en fri kvinna när hon kom hem till sin egen plats. I de övriga lägenheterna på gården bodde flera andra estlandssvenskar och det var säkert skönt för henne att hitta den gemenskapen igen.

Dagen efter familjen Slät flyttade till vindsrummet i Fittja började Maria arbeta på AB Fittja Familjetvätt och där stannade hon kvar i 12 år fram till sin pensionering.

Tvätterskornas villkor

Marias arbete var främst strykning och på bilden här intill kan ni se henne med ett elektriskt strykjärn. Hon har en balja bredvid sig med en björkruska för att kunna fukta tvätten innan den stryks. Trots att arbetet var tungt och enformigt så säger Marias barn att hon aldrig brukade klaga över sin tillvaro. På 1950-talet fanns det nämligen få alternativ för kvinnor som kom från arbetarklassen och att ha en anställning med en lön och egen bostad var friare och tryggare än många andra hade det.

Hon bodde kvar där i vindsrummet på Kumla gård ända tills huset revs i början av 1970-talet. På slutet av sin tid i vindsrummet sov hon fortfarande på trasmattor, precis som hon gjort ända sedan sin första natt på Kumla gård.

Striden om Fållan

Miljöaktivister protesterade

År 1973 var 300 aktivister samlade i Trångsund. De var miljökämpar från gruppen ”Rädda Fållan” som ville stoppa bygget av den stora Nynäsvägen. Tidningarna vid den här tiden skrev mycket om deras kamp. Den påminde om ett annat bråk i Kungsträdgården i Stockholm där aktivister två år tidigare hade försökt rädda några stora träd (almar) som staden ville såga ner. Den gången lyckades aktivisterna klättra upp i träden och klamra sig fast vid stammarna så att de hindrade arbetarna som skulle såga ner almarna. Politikerna ändrade sedan planerna och almarna fick stå kvar. Skulle miljöaktivisterna lyckas igen, lika bra i Fållan som vid Almstriden i Kungsträdgården?

Många höll med miljöaktivisterna

Den här gången kom 150 poliser för att rensa området från aktivister. Förutom de 400 aktivisterna på plats så var det många som protesterade på andra sätt. Evert Taube som var en känd sångare var en av dem. Antalet bilar blev allt fler vid den här tiden, vägarna blev större, gamla hus och gårdar revs och stora bostadsområden byggdes i och runt städerna. Många tyckte att bilarna började ta för mycket utrymme och att städerna blev fula och smutsiga platser.

Motorväg rakt över en historisk plats

Fållans gård var en vacker plats som låg vid sjön Magelungen. Gårdens bostadshus är ifrån början av 1900-talet men det hade funnits en gård långt tidigare, ända sedan 1700-talet. Välbärgade stockholmare kom hit för att njuta av naturen och den friska luften på landet. En av dem var den Carl Michael Bellman, känd sångare på 1700-talet. Ännu tidigare hade gården varit ett torp som hörde till Länna gård. När vägen skulle bli motorväg med sex filer så var Fållans gård i vägen.

Vem vann striden?

Den här gången hjälpte protesterna till viss del. Gården revs inte utan finns fortfarande kvar. Ett ganska stort område skövlades ändå och vägen byggdes. Idag rusar den fram precis bakom Fållans gård. Poliserna hade fått order om att ta det lugnare än vid Almstriden i Kungsträdgården, så den här lyckades poliserna bättre med sitt uppdrag. I tidningsartikeln från Aftonbladet kan du läsa mer om vad som hände.