Nu & då på Centrumleden i Märsta

Vägen byggdes utan korsning

På 1960-talet växte Märsta snabbt. Den äldre bilden är tagen år 1967. Då hade bilar blivit så vanliga att de fanns i nästan var enda familj. Ungefär 14 000 människor flyttade till Märsta under 60-talet. Det byggdes massor av hus men också vägar. För att trafiken skulle flyta och de nya Märstaborna skulle kunna gå och cykla så byggdes många korsningar på det här sättet. I bostadsområden från 60- och 70-talet är bilvägarna ofta en våning ner och området närmast husen är bilfria.

Spår av det gamla samhället

Om du åker på vägbron över Centrumleden uppför backen så är du på väg mot Sigtuna. Om du följer fotografens blick rakt fram kommer du till Valsta. På fotot från 1967 fanns inget bostadsområde där utan bara Valsta gård. Gården hade legat där sedan järnåldern eller ännu längre. När bilden togs hade kommunen köpt marken. En lada syns fortfarande på bilden. Där var det betongfabrik tills den försvann i en brand i slutet av 1960-talet.

Branden i Valsta gårds lada år 1966.

Nu & då i Pinbacken

Vänstertrafik

Den äldre bilden över Märstadalen är tagen påsken 1967. I september samma år gick Sverige över till att köra på höger sida istället för vänster. Norge, Danmark och Finland hade redan lagt om trafiken från vänstertrafik till högertrafik.

Märsta växte på 60-talet

Lite till höger om bildens mitt ser du ”Bananhuset” i området Tingvalla. Det var klart redan år 1963. Under 1960-talet växte Märsta från en liten by till en stad. År 1960 bodde 2882 personer i Märsta. På tio år växte befolkningen till mer än det femdubbla.

Valsta

På det äldre fotot ser du Valsta gårds lada. Runt gården finns gravfält som visar att människor har bott och odlat här i 1500 år. På 1700-talet var Valsta en liten by med fyra gårdar. Idag finns bara några husgrunder kvar men namnet lever vidare i stadsdelen där en stor del av Märstas befolkning idag bor.

Nattvakt på Steninge

Torpare odlade på hyrd mark

Ida växte upp på torpet Anderslund (karta/bild). Hennes pappa var torpare. Att vara torpare innebar att man bodde i en liten stuga på landet, ett torp. Men torparen ägde inte torpet själv. Det var ett gods eller en större gård som ägde marken och torpet och gjorde ett avtal med torparen. I det här fallet var det Steninge. Avtalet bestod mest av krav på torparen och hans familj. Du kan läsa flera sådana torparkontrakt här på Länskällan (se nedan).

Torparkontraktet bestämde oftast att torparen skulle jobba ett par dagar i veckan på den stora gården. För det fick han bo i torpet och använda marken runt omkring för att odla och ha djur.

Dagsverken och nattarbete

Idas pappa hade ett lite annorlunda torparkontrakt. Precis som andra torpare så skulle han göra två dagsverken (arbeta två dagar med jordbruket) på Steninge. Men han hade inget eget jordbruk som många torpare. Istället hade han ett lönearbete: som Steninges nattvakt.

Jobbet som nattvakt började klockan 21.00. Varje timme blåste nattvakten i ett horn så att alla på Slottet visste att allt var lugnt. Klockan 01.00 brukade han försöka vila lite genom att sätta sig ner men det fanns ingen tid till att sova och klockan 02.00 var det dags att gå en ny inspektionsrunda. Klockan fyra på morgonen var nattpasset över. Samtidigt var mjölkningen klar i ladugården. Nattvakten skulle då hjälpa till med det tunga arbetet att lasta mjölkflaskor på en vagn så att de kunde transporteras iväg och säljas.

Efter arbetet med mjölken var det äntligen dags att gå hem och vila. Anderslund låg 5 km från Steninge och det tog en timme att gå. Det blev någon timmes vila innan det var dags att gå tillbaka för att börja dagsverket med Steninges jordbruk klockan 8.00.

Hela familjen jobbade

Som nattvakt fick Idas pappa en liten lön. Familjen hade 12 barn och de som kunde fick hjälpa till med försörjningen. Som torpare kunde de ha några djur och odla lite själva. Men då krävdes det att barnen hjälpte till. När pappan blev äldre kunde några av de äldre sönerna ta hans dagsverken. Alla hjälpte också till att fiska i Märstaån och plocka bär i skogen. Ida berättar hur hennes mamma väckte alla barn klockan 04:00 för att gå ut i skogen och plocka bär under den korta bärsäsongen. Bären såldes sedan på Steninge eller i Stockholm och gav lite extra inkomster.

Nu & då vid Halmsjön

Stockholms nya storflygplats

Det var Sveriges riksdag som tog beslutet år 1957. Stockholms nya flygplats skulle byggas vid Halmsjön i Uppland. Bromma flygplats hade blivit för liten. Men var skulle flygplatsen ligga? Jordbro i Haninge var ett starkt förslag men experterna tyckte att platsen vid den lilla Halmsjön i Uppland var den bästa. Så föddes Arlanda.

Märsta kommuns byggplan

Regeringen kom överens att med Märsta att kommunen skulle ta fram en plan för att bygga en servicestad till Arlanda i Märsta. Där skulle det finnas bostäder till alla som skulle arbeta på flygplatsen. På 1950-talet var Märsta och Sigtuna två olika kommuner. Då hade Märsta kommun inte ens 5000 invånare men i planen ingick bostäder till 40 000 personer.

Titta ett flygplan!

Idag blir ingen särskilt exalterad av att se ett flygplan på himlen. På 1920-talet var det annorlunda. Elsa Engholm som gick i Husby skola har berättat att enda gången när det blev rörigt i klassrummet var när någon hörde ett flygplan närma sig. Barnen arbetade tysta, räckte upp handen och ställde sig upp bredvid bänken när de svarade på frågor. Ett par gånger om året kunde ett flygplan passera. Då accepterade läraren att alla sprang fram till fönstret för att titta. I vanliga fall hade den som gjorde så fått stå i skamvrån.

Halmsjöbanan byggs år 1948.

När tåget kom till Märsta

Industrier runt stationen

Från början fanns nästan ingenting vid stationerna förutom stationshus men efter hand började fabriker och verkstäder byggas. Nära Märsta station etablerade sig en kexfabrik, en såg, en färgindustri och en mekanisk verkstad. Företagen kunde då frakta varor på järnvägen.

Stambanorna utvecklade Sverige

Staten hade bestämt att bygga järnvägarna mellan de största städerna. Dessa kallades stambanor. Planen var att mindre bolag och privata företag skulle bygga fler järnvägar som knöt ihop allt till ett stort nät av järnvägar. Staten hade också en annan tanke, att järnvägen skulle bidra till utvecklingen av landsbygden. Därför skulle järnvägen inte gå där det redan fanns stora vägar eller städer. Den skulle heller inte gå längs kusten där kommunikationerna redan var bra. Märsta var ett av många orter i hela landet som föddes på grund av järnvägen.

Märsta istället för Sigtuna

En annan förklaring till att järnvägen inte drogs till Sigtuna och band ihop den staden med Uppsala och Stockholm var att det hade blivit en omväg. Om tåget skulle gå via Sigtuna hade det tagit längre tid och bygget hade också blivit dyrare. Det var inte helt och hållet en slump att stationen hamnade i Märsta. I Märsta fanns nämligen sedan 1600-talet en gästgivargård där resande mellan Uppsala och Stockholm brukade övernatta. Från Märsta gick också vägen till Sigtuna dit man kunde ta en hästskjuts.

Stationssamhället blev en stad

I början av 1900-talet byggde några av de som arbetade i Märsta egna hus i området runt stationen. Det var småhus, eller egna hem som det kallades, alltså villor för en familj. Märsta fortsatte att vara ett litet stationssamhälle fram till 1960-talet. Då satte staden igång att växa. Det berodde dels på att Arlanda flygplats byggdes och dels på att miljonprogrammet, som var en satsning på att utrota bristen på moderna bostäder i landet.

Märsta blev nu en del av Stor-Stockholm. Tack vare tåget var det lätt för dem som bosatte sig Märsta att pendla både till Uppsala och Stockholm.

Kolsvart i Märsta

Så här berättar Harry Jansson om hur det var att komma till Märsta på 1920- och 1930-talet:

”Den som steg av tåget vid Märsta station en mörk höstkväll och kom ut på vägen mot Sätuna (nuvarande Stationsgatan) möttes när han lämnade lyktstolpen vid stationen av ett mörker som gjorde det svårt att hitta vägen. Endast några ljuspunkter från Sätuna- och Arenbergagårdarna syntes. Annars var det svart. Svårt att tänka sig med nutidens belysning.”

Ur Husby-Ärlinghundra Märsta hembygdsförenings skrift ”Gamla Mästa i ord och bild”.

Lär dig hitta i Märsta år 1919

1. Märsta station.
2. Kexfabriken, idag kommunhus.
3. Vägen som idag är gång- och cykelväg gick från stationen till det som då var centrum. På åkern till höger ligger idag Sätunaparken.
4. Vita villan är det äldsta skolhuset som finns kvar idag av Centralskolan.
5. Centralskolans huvudbyggnad.
6. Esso bensinstation.
7. Riksväg 13, vägen mellan Uppsala och Stockholm före motorvägen E4.
8. Huset finns kvar än idag. På 1950-talet låg här ett café som kallades Café Snusket. Senare blev det ungdomsgård.
9. Märsta gästgivargård. Här sov man över och bytte häst på väg till eller från Stockholm före industrialiseringen.

Nu & då på Märsta station

Stationshus från 1914

Stationshuset som du ser på de båda bilderna här ovanför är byggt 1914. Lite längre ner ser du bild på ett ännu äldre stationshus som stod på samma plats tidigare. En del av byggnaden från 1914 finns inte kvar längre, det är cykelgaraget till vänster. Du kan fortfarande ställa din cykel på samma plats som för mer än 100 år sedan, men idag saknas tak.  

En bil på spåret

På den äldre bilden står något som ser ut som en bil på tågrälsen. Det är en motordriven dressin. Dressinen användes för att kolla att spåret var helt, så att tågen inte skulle spåra ur. Den som inspekterade satt fram och den som körde satt i baksätet. Dressinen var byggd så!

Stationshusets funktion förr och idag

Stationshuset var ett viktigt hus förr. Här förvarades post och paket som skulle skickas med järnvägen. Här köpte du din biljett och tog reda på vilka tider tågen gick. Huset användes av alla som jobbade vid stationen, när de inte var ute och gav signaler åt lokförarna eller skötte växlarna som ledde tågen från ett spår till ett annat. De anställda skulle också se till att stationens klocka gick rätt och putsa tågets lyktor fram och bak.

Idag kan du köpa biljett i en automat eller i en app. Kontrollen över trafiken sköts på distans från en ledningscentral och det finns nästan inga anställda på plats för att sköta järnvägen. Pendeltåget har sin egen lilla stationsbyggnad med sina automatiska spärrar.

Funderade på att riva byggnaden

År 2000 var det nära att stationshuset försvann för alltid. Då började det brinna i huset och blev skadat. Kanske var det lika bra att riva det gamla stationshuset? Det behövdes ju ändå inte på samma sätt som förr. Till slut bestämde kommunen ändå att renovera stationsbyggnaden. Därför står den kvar idag som ett minne över tågets storhetstid under industrialiseringen. En tid då järnvägsstationer hade hög status, många viktiga funktioner och ofta utformades för att vara både vackra och imponerande.

Paret som formade Huddinge

Patron Pehr

Pehr Pettersson ägde som mest 1/3 av all mark i Huddinge. Gårdarna Flemingsberg, Glömsta och Fullersta tillhörde honom. På många sätt var han en modern man. Han hade till exempel arbetat sig upp till sin position och använt industrialiseringens nya metoder för skapa ett effektivt jordbruk. Han bodde på herrgården Fullersta men han var inte själv adlig.

Smart sätt att sälja mer mjölk

Patron Pehr kämpade för att en ny väg skulle byggas in till Stockholm. Den byggdes på 1840-talet och går ungefär där Huddingevägen går idag. När staten började planera en järnväg så förstod Pehr att han kunde ha nytta av den. Om han kunde frakta all mjölk som hans kor gav till Stockholm med den snabba järnvägen så kunde han sälja mer innan mjölken blev dålig. Om konkurrensen blev för stor i Stockholm så kunde han sälja mjölken i Södertälje istället. Statens Järnvägar (SJ) köpte mark från jordägarna i landet så att de kunde bygga järnväg hela vägen mellan Stockholm och Göteborg. Men Pehr gav bort mark gratis till SJ om de lovade att bygga en station vid hans grind.

Stationen blev kommunens centrum

Det var alltså Patron Pehr som gjorde att Huddinge station ligger där den ligger och att det blev kommunens centrum. I början var det inte många personer som åkte tåg till och från Stockholm. Järnvägen användes mest till att frakta ved och mjölk till huvudstaden. För att mjölken skulle komma med första tåget på morgonen så fick jordbruksarbetarnas fruar börja en timme tidigare med mjölkningen, klockan fyra på morgonen.

Brita Larsdotter – myndig vid 60

Brita var gift med Pehr Pettersson. När hon var i 60-årsåldern dog hennes man och hon blev myndig. På den här tiden var gifta kvinnor omyndiga och deras män bestämde över dem, över deras pengar och saker. Brita och Pehr hade börjat lämna över det stora jordbruket till dottern Clara och hennes man men under bara några år så dog båda två och det enda barnbarnet. Brita ägde och drev sedan det stora jordbruket vidare på egen hand i mer än tio år.

Brita fick Huddingebornas kärlek

När Brita dog så hölls en stor begravning. Huddinge kyrkan var proppfull med folk. Längs hela vägen mellan Fullersta gård och kyrkan stod folk och grät. En barnkör sjöng och tidningarna skrev om begravningen. Brita hade blivit en mycket populär och älskad person. Här är några saker som Brita gjorde under sin tid som godsägare:

• Lånade ut mark gratis till en arbetarförening.
• Startade en fond till minne av sin dotter Clara som delade ut pengar för att fattiga Huddingebarn skulle kunna köpa kläder till sin konfirmation.
• Gav bort mark till ett nytt skolhus.
• Skänkte pengar för att bygga tornet på Huddinge kyrka.
• Skänkte pengar till en ny kyrkklocka, ommålning inne i kyrkan.
• Skänkte silverljusstakar till kyrkan.
• Testamenterade pengar till några av sina trognaste tjänarinnor.
• Betalade vård för några av gårdens arbetare.

Hur blev Petterssons rika?

Hur kunde Pehr och Brita, som inte var adliga, bli Huddinges mäktigaste personer och påverka historien? Pehr kom från en torparfamilj, hans föräldrar hyrde en liten gård. Britas familj ägde inte heller någon mark. Här är tre viktiga förklaringar till parets framgångar.

Den första är hårt arbete. Pehr tog snabbt till sig ny teknik och de senaste metoderna inom jordbruket. Han byggde nya hus, grävde nya diken och åkrar. Han såg till att sänka vattennivån i sjön Trehörningen så att det blev mer jordbruksmark.

En annan förklaring är att Pehr var bra på att skriva. När han formulerade ett brev eller en ansökan så kunde ingen tro att han föddes på ett torp. Fattiga människor som var födda i början av 1800-talet kunde ofta inte skriva, bara läsa. Skrivförmågan hjälpte honom att få jobb och övertyga andra att gå med på hans olika projekt.

Den tredje förklaringen är brännvinet. På Flemingsbergs gård kunde de framställa massor av brännvin och det var en lättsåld och populär produkt. Aldrig har svenskarna druckit så mycket sprit som i slutet av 1800-talet. Supandet var ett stort samhällsproblem som många arbetade för att minska men för Pehr och Brita gav det också pengar. Utan inkomsterna från brännvinet hade de inte kunnat köpa Fullersta gård eller bygga ett kyrktorn.

Du kan besöka Pehr och Britas gravsten vid Huddinge kyrka.

Strumpfabriken

Fabriken sökte kvinnlig arbetskraft

I strumpfabrikens annons här intill kan du se att de sökte efter kvinnor som hade erfarenhet av industriarbete. Idag hade det räknats som diskriminering att skriva vilket kön man vill ha på den som som ska göra ett jobb. Men på 1940-talet var det helt naturligt. Kvinnor hade lägre löner än män, så det var billigare att anställa dem. Dessutom så var många män inkallde till armén och beredda att rycka ut om Sverige skulle dras i i andra världskriget.

Fabriken ordnade daghem och bostad

För att få arbetskraft till fabriken så hittade strumpfabriken på att starta ett daghem som tog hand om barnen medan kvinnorna arbetade. De hade också ett hus med lägenheter som kvinnor kunde hyra. Huset låg vid nuvarande Huddinge gymnasium. Det var dass på gården och på övervåningen hade Strump-Janne, fabrikens föreståndare sitt kontor.

Vilka arbetade på fabriken?

Som mest jobbade 164 personer på strumpfabriken. 70% var kvinnor och många bodde i villorna runt Huddinge station. Där hade de köpt tomter och byggt hus under 1920- eller 30-talet. En del hade säkert män som kallats in till armén och var i behov av extra inkomster. Flera av de anställda hade flytt från Estland där andra världskriget rasade.

Förutom de som arbetade på strumpfabriken så kom andra kvinnor dit och lämnade in strumpor för färgning. Det var strumpor som de själva hade tillverkat hemma.

Bättre tider – då stängde fabriken

Efter kriget kom sjöfarten och handeln mellan länder igång igen. Nylonstrumpor utan skarvar var det nya som alla ville köpa. För att tillverka det krävdes att fabriken köpte helt nya maskiner. Fabriksägarna tyckte att det blev för dyrt och att det skulle bli svårt att tjäna så mycket pengar så att det täckte kostnaderna för nya maskiner. De förstod att de skulle behöva konkurrera med billiga strumpor från andra länder, där lönerna var lägre. Därför lade de ner fabriken år 1954.

Huddinges första stora industrier

Oljefabriken

Det dröjde till en bit in på 1900-talet innan Huddinge började befolkas och industrialiseras på riktigt. Nästan 50 år efter att järnvägen och stationen blev klar så byggdes ett fabriksområde intill stationen, norr om järnvägen. På bilden ser du oljefabriken, som den kallades, med sin höga skorsten mitt i bilden. Fabriksområdet var stort som en fotbollsplan och hade ett eget stickspår från järnvägen.

Rakt genom bilden går järnvägen. Stationshuset (nr 2) finns inte längre kvar. Men du kanske känner igen byggnaderna 3, 5 och 6. De finns alla kvar. Till höger om fabriken byggdes senare tingshuset. Den långa vägen som går över gärdet snett genom bilden går är Åvägen från centrum upp mot Källbrink.

Få industrier och många pendlare

Mellan år 1917 och 1939 tillverkade oljefabriken skokräm, såpa, smörjmedel och andra kemiska produkter. Det var Huddinges första stora industri. Det fanns fler fabriker men de flesta var små och mer lika en verkstad. Vid den här tiden så började jordbruken i Huddinge läggas ner och marken såldes som tomter. En del köpte tomterna för att bygga en sommarstuga. Närmast stationen bosattes sig människor permanent och byggde egna hus. En villastad började växa fram. Nästan alla boende arbetade i Stockholm. Utan järnvägen hade det varit omöjligt att bo här och arbeta i stan. Att ha en egen bil var fortfarande ovanligt.

Strumpfabriken

När oljefabriken lade ner 1939 flyttade istället en strumpfabrik in. Den hade tidigare legat i Nacka längs Saltsjöbanans järnväg. Som mest arbetade 164 personer med att tillverka damstrumpor i lokalerna. Efter andra världskriget fick strumptillverkningen konkurrens och stängde ner. Men lokalerna stod inte tomma länge. År 1954 flyttade företaget LM Ericsson in i lokalerna. De byggde telefonutrustning i den gamla oljefabriken fram till 1966. Efter det blev det tomt i fabriken som förföll och till slut revs år 1974.

Bra transporter gav utveckling

Industrialiseringen gav Huddinge några mindre fabriker. På 1950-talet uppstod fler småindustrier i Trångsund och Segeltorp. Men den viktigaste konsekvensen av industrialiseringen var järnvägen som gjorde att villasamhällen växte fram i Fullersta och Stuvsta. Trångsund låg vid en annan järnväg, den som gick mellan Stockholm och Nynäshamn. Segeltorp låg istället nära Södertäljevägen som band ihop Stockholm och Södertälje. Så även där var transporterna avgörande för att industrier och bostäder skulle byggas.

Flera personer har försökt att öppna gruvor i skogen mellan Flemingsberg och Gladö kvarn. Det finns gott om fin järnmalm där men eftersom transportmöjligheterna är dåliga så blev det aldrig lönsamt.

Industrin behöver kunskap

På 1960-talet etablerades en stor industri, Billman-regulator i Flemingsberg och blev kommunens största arbetsgivare. Ericsson byggde ett stort lager i samma industriområde. Vid den här tiden började industrier flytta till andra länder med lägre löner. De som blev kvar vad sådana som krävde mycket kunskap. Fabrikerna behövde inte längre lika många människor som arbetade praktiskt. Istället behövdes kunniga personer som kunde utveckla och förbättra produkterna.

Kunskap krävdes också för de nya stora arbetsplatserna Huddinge sjukhus (1974) och Södertörns högskola (1996). De flesta arbeten i Huddinge idag är inom service. Färre arbetar inom industri och nästan ingen längre inom jordbruket där nästan alla jobb fanns från början.

Rädda slottet!

Picknick på 70-talet

Det är en vårdag i början av 1970-talet när Lasse Hansson tar fram sin kamera och knäpper en bild av sina kompisar. De har tagit fram kaffetermosarna och slagit sig ner på gräset vid Vårby gård.

Den gamla herrgården ligger vackert med utsikt över vattnet. I början av 70-talet stod byggnaden tom och förföll ordentligt. På bilden ser du att trasiga dörrar och fönster är igenspikade och fasaden behöver putsas. Husets pampiga hörntorn kom till när Vårby var ett stort jordbruksgods och många turister kom på sommaren till Vårbybaden i Mälaren. De bodde i då i “slottet” som det kallades.

Kommunen ville riva slottet

Personerna som fikar vid slottet var inte bara här för att ha trevligt. Nej, de var på krigsstigen och hade bildat en aktionsgrupp: Rädda Vårby gård. Huddinge kommun och Stockholms stad, som ägde slottet, ville nämligen riva det och bygga höghus i den gamla slottsparken. Aktionsgruppen arbetade för att stoppa rivningen. De tyckte att kommunen borde renovera slottet och använda det till något istället. Om byggnaden fick stå kvar så skulle den kunna berätta om platsens historia och ge den en själ, menade aktivisterna. Det här var under miljonprogrammets tid och det behövdes massor av bostäder. Men måste de byggas precis vid vattnet och i slottets trädgård? Det tyckte inte aktionsgruppen.

Vem vann kampen om slottet?

Den 5 maj år 1975 gick larmet att det brann i slottet. Flera olika brandkårer kämpade mot elden men slottet gick inte att rädda. Nu fanns inte längre något slott som aktionsgruppen kunde kämpa för. Men deras kamp var inte helt i onödan, det blev nämligen inga hus på platsen. Jo ett: det lilla torpet Myrstugan som räddades och placerades här som ett minne över äldre tider. Idag heter platsen Herrgårdsparken, för att minnas platsens egen historia, och används också för odling på kolonilotter.