Industrialiseringens historia i Stenhamra

Stockholm behövde Stenhamra

Stockholm växte snabbt under industrialiseringen. Både hus och vägar byggdes av sten. Asfalt var inte uppfunnet ännu men det gick att göra hårda vägar av sten som grävdes fram ur rullstensåsen som går genom stan, Brunkebergsåsen. Om du har gått på en kullerstensgata någon gång så vet du att det kan vara ganska knöligt. De styrande i Stockholm bestämde därför att gatorna skulle byggas av huggen som ger en mer slät yta. De köpte ett berg på Färingsö där det fanns bra sten som kunde lastas på båtar och fraktas till huvudstaden.

Det var alltså behovet av gatsten som gjorde att ett stenbrott startade här 1884. Utan stenbrottet hade Stenhamra antagligen fortsatt vara en liten gård som hette Stockby och inte Färingsös centralort. En annan viktig orsak var ångmaskinen. Utan starka båtar som kunde dra pråmar lastade med sten så hade det inte gått att ha ett stenbrott så långt bort från Stockholms innerstad.

En ny ort föddes

När stenbrottet startade så kom industrialiseringen till Färingsö. Ett helt brukssamhälle med arbetarbostäder, matbutik, ångbåtsbrygga och dansbana växte snabbt upp i Stenhamra. Under de 53 år som Stockholm fick sten härifrån så fortsatte industrialiseringen. Om vi tittar närmare på Stenhamra så kan vi få en bild av utvecklingen.

Ångmaskiner, järnväg och tryckluft

I början så förflyttades all sten inom stenbrottet på vagnar som drogs av kusken Svenssons två hästar. 1910 kom istället ett diesellok som körde stenen på en räls ner till vattnet. Två år senare byggdes en ångmaskin upp som gjorde tryckluft. Luften pressades in i ledningar som gick från ångmaskinen nere vid vattnet upp till stenbrottet. Där användes trycket för att driva borrar och en lyftkran. Två nya lok drevs också av tryckluft.

Ny teknik gav ny konkurrens

Det var nya tekniker som gjorde att stenbrottet startade men också att det lade ner. Transporterna utvecklades och blev billigare. Därför kunde Stockholm köpa sten från Bohuslän och Blekinge där det fanns lättillgänglig granit och stora stenbrott. Nya material började också konkurrera ut stenen. Asfalt och cement till exempel.

Kämpa för ett bättre liv

Två sparsamma ungkarlar

Persson och Jakobsson var två ungkarlar som arbetade i stenbrottet i Stenhamra. De levde fattigt och sparade pengar hela sina liv. Själva fick de aldrig någon lyx men de hjälpte nästa generation att få det lite bättre. Du ska snart få veta hur, men först lite om bostadssituationen i Stenhamra.

Bostäderna

Husen där arbetarna bodde var välbyggda, välplanerade och vackra men hade väldigt små lägenheter där stora familjer bodde otroligt trångt. Fotot och ritningen visar ”nedre flygelhuset”. Om du tittar noga så ser du att de största lägenheterna har ett rum och kök. En del består bara av ett enda rum. Där skulle en hel familj sova, äta, laga mat, förvara sina kläder, saker och sin mat. En vanlig familj var 6-8 personer. De som hade färre barn tog ibland hand om en äldre släkting som inte kunde försörja sig eller hyrde ut en sängplats.

Persson och Jakobsson i ungkarlshuset

Person och Jakobsson, bodde i ungkarlshuset. Att de var ungkarlar betydde att de inte var gifta. Omkring sekelskiftet 1900 var de inte längre unga. De delade ett rum och lagade all mat själva. Mest blev det gröt. Persson arbetade väldigt hårt i stenbrottet och sparade så mycket han kunde. Jakobsson bar sina kläder tills de var alldeles trasiga. Han sydde till och med ihop två trasiga skjortor med garn. På så sätt återanvände dem och fick dessutom en lite tjockare skjorta.

Eftersom de inte hade några barn att försörja lyckades de spara lite pengar. Stenhuggarlönerna var högre än många andra arbetarlöner. Perssons två systrar ärvde den lilla förmögenheten. Den ena systern, som var gift med en stenhuggare kunde bygga ett eget hus i Stenhamra. Hon och hennes barn hade tur som hade en morbror som sällan var sjuk, arbetade ända fram till sin död och sällan unnade sig något själv.

Fackföreningar

Som du förstår så kunde inte alla spara pengar. Många arbetare bildade istället fackföreningar. Stenarbetarna startade sin år 1906. Men det stod i deras anställningskontrakt att de inte fick strejka. Det var vanligt att de som krävde högre lön eller bättre arbetsförhållanden fick sparken.

Arbetarna tänkte så här: Om vi går ihop (bildar en fackförening) och kräver samma sak, så blir det svårare för stenbrottets chef att veta vem han ska sparka. Vi kan kräva till exempel betald semester, bättre boende eller skydd mot arbetsskador, annars strejkar vi. Antingen stannar hela produktionen eller så får han förhandla.

Under tiden som stenbrottet fanns gick arbetare i hela landet ihop och lyckades få bättre villkor och löner.

Barn i stenhuggarebyn

Familjerna i Stenhamra

Det var papporna i familjen som arbetade i stenbrottet. Kvinnorna tog hand om barnen eller så försökte de få andra jobb i närheten. Barnen gick i samhällets egen skola. Den hade Stockholms stad byggt när de köpte berget på Färingsö. Staden behövde sten till olika byggen eftersom Stockholm växte snabbt under industrialiseringen. Det var därför de köpte marken och byggde stenhuggaresamhället. Det var lag på att alla barn skulle gå i skolan men det räckte med några år. Sedan kunde du börja arbeta. Om du var pojke och 10-12 år så fick du börja i stenbrottet.

Hjälp till med sprängning

Med en pappa som stenhuggare så hade du chans att få ett yrke som du kunde försörja dig på hela livet. Men det var ett svårt, tungt och farligt jobb. I början fick du kanske mest hjälpa till att hämta verktyg men efter ett tag var du redo att jobba med stenen. En ganska enkel uppgift var att göra hål i berget och slå i kilar så att stora block lossnade. Granitblocken kunde väga flera 1000 kilo. Idag skulle det nog vara förbjudet för barn att ens gå in på området. Men i slutet av 1800-talet kunde barn till och med använda dynamit. När det var kallt stoppade pojkarna dynamiten i strumporna för att den inte skulle frysa. Sedan var det bara att hälla den i bergets sprickor, tända på och spränga loss blocken. Tyvärr hände det en gång att två personer dog av en sådan explosion.

Var beredd på hårt arbete

Stenblocken kördes på en räls till en lång byggnad där varje stenhuggare hade ett bås. Om du arbetar med att hugga sten så måste du vara utomhus eftersom stendammet som yr omkring när du hugger i stenen är farligt att andas in. Det var ändå många stenhuggare som fick ”stendammslunga” och svårt att andas när de blev äldre. Du arbetade från klockan sex på morgonen till sju på kvällen. Det var bara söndagen som var ledig, så det tunga arbetet slet hårt på kroppen. Det var också vanligt att du fick ta ut flisor av sten eller metall som träffade kroppen. Det gällde att akta ögonen, annars kunde det bli svårt att jobba vidare!

Bo trångt med nära till allt

Människorna i stenhuggarsamhället levde hela sina liv här och det mesta som behövdes fanns i byn. Förutom skolan så fanns det ett badhus med två badkar och en samlingssal. Det fanns också en dansbana, konsumbutik och flera olika bostadshus. Om du var barn så bodde du med din familj i en lägenhet. Familjerna hade många barn men lägenheterna var små, ofta bara ett rum och kök eller ett enda rum med kamin. När du skulle gå på toa så fick du gå ut till ett dass på gården. Då kunde du också passa på att ta med dig lite ved in eftersom du passerade familjens vedförråd. Om du var lite äldre och redan arbetade i stenbrottet så kunde få bo i ungkarlshuset. Där fanns 15 lägenheter och man bodde 2-4 personer i varje rum.

Sten till Stockholm

Graniten från berget i Stenhamra blev gatsten som lastades på fartyg och skickades till olika vägbyggen i Stockholm. Stenhuggarna var skickliga på att ”läsa berget” och kunde se hur det bäst kunde spräckas sönder till fyrkantiga stenar. Vissa stora block kunde användas till husbyggen och småskärvor och grus kunde användas till byggen av vägar och järnvägar. Fullastade båtar lämnade kajen i stor sett varje dag. Sista båten från Stockholm på hösten fraktade fullt med varor till konsumbutiken så att det skulle räcka hela vintern. När isen hade lagt sig så gick det inte längre att ta båten till stan. Men du kunde alltid gå över isarna till fastlandet och ta tåget.

Ett bra liv?

Som du förstår hade ditt liv varit helt annorlunda om du levt i Stenhamra på 1800-talet. Men arbetare på andra platser vid samma tid hade det inte bättre. Även inom jordbruket så arbetade människor hårt de flesta timmar av dagen för att överleva och kanske få det lite bättre.

Före tvättmaskinen var all tvätt handtvätt

Tvätt förr

Innan det fanns tvättmaskiner brukade kvinnorna på landsbygden tvätta några gånger om året. I närheten av Stockholm och andra städer började några ta betalt för att tvätta andras smutsiga kläder och lakan. Tvätteriföretagen växte och tog hjälp av bättre verktyg och maskiner när samhället industrialiserades. Traditionen att det var kvinnor som tvättade höll i sig. De flesta som arbetade på tvätterierna var kvinnor. Det vanligaste jobbet för män var att köra maskinerna.

Titta på de korta filmklippen så får du en bild av det tunga arbetet med tvätten. Så här gick det till på ett tvätteri vid början av 1900-talet.

Hämta tvätten i stan

En gång i veckan åkte någon från tvätteriet in till stan för att lämna ren tvätt och hämta smutsig.

Blötlägg

Det första steget var att tvätten lades i blöt. För att börja tvätt behövde du bära ved och vatten, göra upp eld och fixa tvättmedel.

Stöt

Tvätten behövde komma i rörelse precis som på en modern tvättmaskin. Skillnaden förr var att du själv fick vara motor.

Koka

Tvätt som tålde höga temperaturer kunde kokas för att bli riktigt ren.

Skölj

När tvättmedlet hade sköljts bort kunde det finnas fläckar kvar som fick gnuggas extra.

Klappa

Den sista sköljningen av tvätten gjordes direkt i sjön.

Torka

Särskilda torklador byggdes vid tvätterierna för att tvätten skulle kunna hänga under tak och torka året om.

Stryk

Långt innan det fanns elektriska strykjärn så strök man tvätten. Hur gick det till? Tvätterierna körde ibland tvätten till särskilda mangelbodar som kunde ligga inne i stan och ta hand om tvätt från flera tvätterier. Där ströks eller manglades tvätten. En mangel är en maskin som pressar tvätten mellan två trärullar så att den blir slät och fin.

Tvätterierna hade en vecka på sig att rengöra, stryka och leverera tvätten till kunderna i stan. Sedan började proceduren om från början igen.

Nu & då mitt i Tyresö

Små hus på det gamla godsets mark

Tyresö gods ägde en gång i tiden all mark i den nuvarande kommunen. Under industrialiseringen, när Stockholm började växa sökte sig många människor ut till landsbygden i stadens närhet. En del byggde sommarstugor och andra blev fast boende. Det var inte längre bara de rikaste som hade råd att bygga sig ett eget hem utanför staden. På flygbilden från 1960 ser du en hel del små hus närmast Drevviken i väster.

Växla över till den högra bilden från 1975 så ser du massor av kvarter med nya hus i mitten av bilden.

Tyresö var splittrat

Före 1950-talet var kyrkan och slottet i öster centrum i Tyresö. När villorna blev fler i väster flyttade kommunledningen också dit. Men i kommunens mitt var det mycket skog med några utspridda torp och gårdar som ägdes av det stora godset Tyresö.

Ett nytt centrum

På det andra flygfotot från 1975 ser du hur det nya Tyresö snabbt har vuxit fram. Kommunen växte från 6000 invånare år 1960, till 27 000 år 1970. Många unga familjer som väntade på att få en lägenhet i Stockholm flyttade nu till Tyresö istället. De styrande i kommunen ville att det nya centrumet skulle binda ihop kommunens delar. Myggdalens gård och torpet Ulriksdal låg i vägen för de nya husen, så de revs. Men det var en annan gård som gav det nya centrumet sitt namn: Bollmora.

Kan du tänka dig att bilderna här nedanför visar exakt samma plats?

Tyresös tvättstugor

Extra inkomst från rikas smutstvätt

När industrialiseringen kom till Stockholm blev det så smutsigt i stan att det blev svårt att tvätta kläder. Anledningen var att kol och koks användes både för att värma hus och driva fabriker. Röken smutsade ner luften och vattnet. De som hade råd skickade då istället sina kläder till tvätterier ute på landet.

För bönderna i Tyresö blev tvätt ett bra sätt att tjäna extra pengar. I början var det torpare och bönder som hämtade rika stadsbors smutsiga lakan och kläder och tvättade dem i t.ex. Drevviken, Gudöån eller någon annanstans där vattnet var rent. I början av 1900-talet utvecklades tvätterierna till företag med mer avancerade maskiner och utrustning.

Vikensbergs tvätteri

På bilden ser du Vikensbergs tvätteri. År 1926 hade de ersatt häst och vagn med en tjusig lastbil. Den står parkerad framför tvätteriet som har en övervåning för att hänga tvätt i. Titta noga så ser du tvätten som hänger på tork. Väggarna har nämligen brädor som går att vinkla, så att luften ska kunna cirkulera. Då torkade tvätten snabbare samtidigt som den kunde hänga under tak och få skydd mot regn och snö.

I bottenvåningen fanns två tvättmaskiner och centrifug som drevs av en ångpanna. Pannan eldades med koks och senare olja och värmde också vattnet. Familjen Sjögren, som drev tvätten hade tre anställda. Männen på bilden ansvarade nog för transporterna. Så delades arbetet upp på den tiden.

Kvinnorna tvättade

På både de små bondtvätterierna och de större tvätteriföretagen var det kvinnor som arbetade med själva tvätten. Det var en gammal tradition som hängde med från bondesamhället. Vissa arbetsuppgifter på gårdarna, som tvätt, mjölkning och matlagning gjordes bara av kvinnor. Kvinnor som arbetade på tvätterierna fick lite större frihet. De tjänade egna pengar utan att behöva bo hos sin arbetsgivare som pigor och husor. Några av dem blev företagsledare för växande tvätteriverksamheter. Ett exempel är Anna Ringström som drev både Ringströms tvätteri, tre mangelbodar på Östermalm och en i Årsta.

Tyresös tvätterier på kartan

På kartan här under ser du flera platser i Tyresö där det fanns tvätterier.

1. Ringströms tvätt.
2. Vikensbergstvätten 1909-1926.
3. I torpet Vreten på nuvarande Vretvägen tvättade man också. Här användes inte sjövatten. Istället pumpades vatten ur en brunn som förhoppningsvis var så djup att vattnet inte tog slut.
4. Minst två tvätterier till låg på Tyresösidan av Gudöån, ”Hovslagarn’s” och Arne Meltins som 1930-1963 låg där radhusen ligger idag.
5. Tyresös sista tvättlada. Se bilden här under. På båda sidor om Gudöån låg flera tvätterier.
6. Alby gårds tvätteri.

Svea slet med tvätten i Gudö

På kartan ser du var i Tyresö som tvätterierna låg. Gudö å är Tyresös gräns mot Haninge kommun. Av alla nuvarande kommuner hade Haninge flest tvätterier. Några av dem låg här vid Gudö å. Svea Larsson var 11 år gammal när hon flyttade hit med sina föräldrar år 1911. Hon tog över tvätteriet efter sin mamma och mormor. På bilden ser du tvätteriet på Triangelvägen där Svea arbetade från klockan åtta på morgonen till nio på kvällen. Bredvid huset ligger idag ett område med koloniträdgårdar. Där odlade Sveas familj havre, potatis och råg.

Gula faran

Ältas första buss

K. G. Sundstedt hette mannen som bestämde sig för att göra något åt Ältas dåliga kollektivtrafik. På 1920-talet hämtade han hem en så kallad omnibuss från Tyskland. Omnibussen kallades ”Gula faran” och blev Ältas första buss. Ältabornas enda kollektivtrafik hade tidigare varit en lastbil med sittplatser på flaket. Av förklarliga skäl så körde den bara på sommaren. I Gula faran kunde man elda i en värmekamin som höll behaglig temperatur i kupén om man fyllde på med vedträn då och då.

Bussen körde från Älta gård, via Skarpnäcks gård och Pungpinan till Enskede. Där kunde resenärerna byta till spårvagn som tog dem till Skanstull. Den första tunnelbanan, som fick sitt namn efter tunneln mellan Skanstull och Slussen byggdes inte förrän 1933.

Åkrar och skog blev villatomter

Älta gårds ägare Franz Witte började redan i slutet av 1800-talet att sälja tomter från gårdens mark, men försäljningen gick dåligt och det byggdes mest sommarstugor som den på bilden. 1925 hade 1000 tomter sålts men det fattades fortfarande vatten, avlopp, el och ordentliga vägar. Älta liknade mer en slum eller kåkstad än det välordnade samhället som det är idag. Men busstrafiken hade i alla fall kommit. Nu fanns tre bussar som körde regelbundna turer enligt tidtabell.

Tvätt, tegel och torv

Tvätta i Ältas rena natur

Annonsen för Älta Ångtvätt gör reklam för att du ska lämna in dina smutsiga kläder och få tillbaka dem rena och väldoftande. Vilken lyx! Ja, för många stockholmare var det för dyrt. Men år 1950, när annonsen kom ut, var tvätt ett svårt och tungt arbete som de som hade råd gärna betalade för. De flesta hade nämligen inte tillgång till en tvättmaskin. I stan var det trångt och smutsigt, så att hänga tvätten på tork var inte lätt. Det var brist på soliga luftiga platser där inte sot och avgaser smutsade ner tvätten igen. Men i Älta fanns sol och frisk luft.

På bilderna ser du tvätten hänga på tork. Enligt annonsen har den tvättats med prima insjövatten. Prima skrivs som ”1:ma”. Vattnet kom från Ältasjön och tvätteriet låg vid Älta gård. Som mest jobbade 10 anställda här men inom de närmaste åren blev tvätteriet i Älta och många andra tvätterier runt stan, av med sina kunder. Det berodde på att allt fler tvättstugor byggdes i nya hus. 1961 rev kommunen tvätteriet och byggde i stället ut idrottsplatsens parkering.

Lätt att minnas telefonnumret

Titta också på telefonnumret! Det har bara två siffror. Det betyder att i området Älta kan det inte ha funnits fler än 100 telefoner år 1950. Läs mer om att ringa förr i artikeln ”Anna skötte Ältas telefonväxel”.

Tvätteriernas uppgång och fall

Under industrialiseringen fick Stockholm fler rika invånare. Fler kunde betala för tvätteriernas tjänster och tvätterier blev vanligt runt om stan. Men när industrialiseringen fortsatte så utvecklades tekniken för tvätt med bättre och fler maskiner. I takt med att fler fick det bättre kunde fler lämna bort sin tvätt. Ända tills folk fick det så bra att de hade egen tvättmaskin eller tvättstuga.

Tegelbruk vid Älta gård

Tvätteriet i Älta låg på en plats där Ältaborna omkring sekelskiftet 1900 tillverkade tegelsten. Under industrialiseringen byggdes både nya fabriker och bostadshus i Stockholm, så det växte fram många tegelbruk i och runt stan. De låg på platser där det gick att gräva upp lera som sedan brändes till tegel.

Torvfabrik i Lovisedal

I Älta mosse, sydväst om Strålsjön fanns något som var mer sällsynt: torv. Det är växtrester som inte helt har förmultnat eftersom de har legat i vatten. Torven grävdes upp och torkades i närheten av torpet Lovisedal. Torv användes på flera olika sätt:

• För att förbättra jorden när man odlade,
• Som isolering i hus,
• Till att elda när det var brist på andra bränslen.

Industrialiseringens levnadsvillkor

Den växande stadens behov av byggnadsmaterial, energi och rena kläder gjorde att nya industrier och verksamheter växte upp på platser som Älta. Tekniken utvecklades snabbare under industrialiseringen än någon gång tidigare. Det gjorde att människor och företag tvingades anpassa sig till nya omständigheter hela tiden. Inte så kul när verksamheter lägger ner och du förlorar jobbet. För de flesta var livet fullt av hårt arbete och stor ovisshet. Samtidigt kämpade många för att göra samhället bättre, till exempel ge hjälp till fattiga och förbättra utbildningen. Ett tecken på det är att skolan i Älta flyttade från några risiga träkåkar till en modern och ståtlig skolbyggnad år 1919. I skolans väggar finns det sista teglet som tillverkades i Ältas tegelbruk.

Nu & då vid vattenbrynet i Nynäshamn

Känner du igen dig?

De två bilderna här visar samma plats men nästan allt har förändrats sedan den första bilden togs omkring år 1900. Då satt Mina Strid på huk här och mjölkade en ko. Maria Plazikowski stod bredvid när fotot togs. Om de två kvinnorna hade kunnat se platsen idag, mer än 120 år senare, så skulle de nog haft svårt att känna igen sig. Idag är det här en del av hamnen, söder om Gotladshamnen vid den så kallade Mörby brygga. Industrialiseringen har förändrat platsen totalt.

Vattenbrynet har flyttat

På den äldre bilden ser du några små öar. Där någonstans slutar kajen idag. Området emellan har fyllts upp med sten och grus och jämnats ut till ett stort hamnområde. Men om du vänder dig åt andra hållet så finns det faktiskt något som är sig likt.

Skogshyddan finns kvar

På fotot här bredvid ser du platsen från andra hållet, från havet. Huset vid vattnet är Skogshyddan där familjen Plazikowski bodde. Det är deras ko som pigan Mina mjölkar på bilden. Simon Plazikowski var skogsvaktare och hade som uppgift att se efter all skog som Nynäs gods ägde. Han byggde huset till sin familj år 1889 och kallade det Skogshyddan. På den tiden låg huset intill vattnet och vägen var bara en slingrande grusväg. Tio år senare kom järnvägen hit och en stad började växa fram. Skogshyddan finns fortfarande kvar, alldeles intill Nynäsvägen, mitt emot Gotlandskajen.

Folk på fabrik

Fabriken hade en egen tidning

Har du varit i kulturhuset Dieselverkstaden eller handlat Sickla köpcentrum? Innan människor åkte till Sickla för att roa sig och shoppa så var det ett stort industriområde där tusentals människor arbetade. Många av dem bodde på Södermalm men en del hyrde bostäder som företaget Atlas Diesel har byggt i närheten av sin fabrik.

Fabriken hade en egen tidning som skrev om vad som hände och om folk som jobbade där. De anställda kunde till exempel läsa i tidningen om någon gick i pension eller om det invigdes en ny del av fabriken. Det finns tidningar sparade i kommunens arkiv i Dieselverkstaden. Därför vet vi lite om några av de anställda på fabriken.

Fritiof

Fritiof Sandberg kom från Småland och började arbeta som svarvare år 1917. När han var 85 år gammal jobbade han på i samma takt som sina yngre kollegor. Men han började tycka att resorna till och från jobbet var stressiga och besvärliga. Redan på 1940-talet var det nämligen mycket trängsel i Stockholm. Han gick i pension efter 32 år på fabriken. Då hade han bara varit sjukskriven en enda gång.

Atlas-Kalle

Oscar K Karlsson var montör och arbetade också länge på fabriken. Han bodde i arbetarbostäderna på Tallbacken och var så förknippad med fabriken så att han fick smeknamnet Atlas-Kalle. När han gick i pension vid 72 års ålder år 1953 fanns han ändå kvar i personaltidningen som tecknad Maskot.

Alice

Varje gång någon ringde till fabriken så var det Alice Andersson och de andra växeltelefonisterna som svarade och att kopplade samtalet vidare genom olika knappar och sladdar, till rätt person. Det var bara kvinnor som arbetade som telefonister. Precis som med många andra yrken så fanns det en uppfattning att de passade för antingen män eller kvinnor. Man fick inte så bra betalt av att jobba i telefonväxeln, trots att det var ett krävande arbete. Alice och de andra svarade alltid trevligt och glatt, även om någon var otrevligt och de kopplade 1000 samtal om dagen även om det var stressigt och tekniskt komplicerat.

Svea

Svea Fredsberg arbetade som chef för telefonväxeln i fabriken.

Så här svarade Svea när en journalist frågade om jobbet:

…hur skall man kunna förklara känslor för ett yrke, så på en gång komplicerat, obegripligt och ändå så ”lätt” att just inga kvalifikationer anses behövliga för rekryteringen. Vem som helst kan bli telefonist

Visst anar man att Svea tyckte att hennes jobb förminskades? Kvinnors jobb hade ofta sämre lön. Det fanns inte heller lika många anställningar att få för kvinnor. På fabriksgolvet arbetade bara män, men det fanns andra jobb för kvinnor på fabriken.

Märta

Märta Karlsson arbetade som kassörska i serveringen där arbetarna åt lunch eller fika. Hon hade ett fantastiskt sinne för siffor och att räkna. Det fanns inga kassaapparater, utan Märta och de andra kassörskorna fick snabbt räkna i huvudet vad varje kund skulle betala. Sedan kontrollräknade de mynten och sedlarna som de fick i handen, gav växel tillbaka. I slutet av dagen skulle kassan kontrollräknas. Det stämde inte alltid, utom hos fröken Karlsson. Hennes kassa hade aldrig ett enda öre fel!

Idag hade säkert Märta kunna lyckats bra med att utbilda sig till ekonom eller jurist om hon hade velat. Men i början av 1900-talet var det nästan omöjligt för någon som inte redan hade gott om pengar.

Luigi

Luigi Carrara var städare i fabriken och kom från Italien. Många fabriker i Sverige behövde fler arbetare än vad som fanns att anställa så de lockade hit folk från bland annat Italien och Grekland. Luigi var en duktig sångare. Det finns bilder på när han uppträdde på Lisebergs stora scen somrarna 1954 och 1958. På bilden här ser du att han också sjöng på fabriken. Företaget ordnade stora konserter på arbetstid som var obligatoriska för alla anställda.

Människorna lever vidare

Vad hade Luigi, Märta, Svea, Alice, Atlas-Kalle och Fritiof tänkt om de levde idag och såg att Dieselverkstaden blivit ett kulturhus? Kanske hade de känns sig hedrade om de visste att olika rum hade uppkallats efter dem. Det finns nämligen ”Fritiofs formsal”, Atlas-Kalles ateljé, Alice arbetsrum, Sveas salong, Märtas målarsal och Luigis lokal.