Skit i diket spred sjukdomar

Den 27 april 1920 bestämde Täby Hälsovårdsnämnd att alla hus i kommunen behövde fungerande, slutet avlopp. Diskvatten, kiss och bajs och allt annat som går att spola ned får inte hamna ute i naturen. Det måste fångas upp i en speciell avloppsbrunn på tomten. Senast den 15 maj, bara tre veckor senare, skulle alla husägare se till att avloppet inte ledde rakt ut i ett dike bara. Den som bröt mot de nya reglerna kunde få mellan 5 kronor och 1000 kronor i böter.

Risk för sjukdomar och epidemier

Det var förstås inte bra att smuts och skräp hamnade ute i naturen. Det ökade till exempel risken för att sjukdomar skulle spridas. Hälsovårdsnämnden var en del av kommunen som ansvarade för att hälsovård och hygien fungerade. Två månader innan hälsovårdsnämnden krävde att villaägarna skulle ordna sina avlopp, hade de kommit med ett annat meddelande:

Scharlakansfeber och difteri – smittsamma och dödliga sjukdomar – spreds i Täby. Den som blev sjuk skulle hållas isolerad, och alla nya sjukdomsfall skulle anmälas till hälsovårdsnämnden. Människor skulle undvika folksamlingar och undvika att barn från olika familjer lekte med varandra. Den som bröt mot de här reglerna kunde också få böter, mellan 5 och 1000 kronor. Precis som för avloppet.

Vad ser man från en lyftkran i Nacka?

Lambert skrev dagbok och körde kran

Lambert Wahlberg jobbade som kranförare. Traverskranen som han styrde satt fast på balkar uppe i taket på Dieselverkstaden i Sickla. Den kunde åka fram och tillbaka längs balken, men inte svänga.

Lambert Wahlberg såg en hel del från sin arbetsplats där uppe under taket, 20 meter upp i luften. Under de 39 år han jobbade som kranförare skrev han dagbok om sin vardag på Atlas Copcos monteringsfabrik i Dieselverkstaden och om sin fritid. 

Förändringar i samhället

I dagboken syns lite av de stora förändringarna i samhället under mitten av 1900-talet: När arbetsvillkoren blev bättre och människor fick bättre ekonomi var det många fler som hade råd att skaffa en egen bil till exempel. Nya stora bilvägar byggdes över hela landet. I Nacka drog bland annat Järlaleden fram:

Invid Planiavägen rasslar maskiner och i sikten över sjön med kyrkan i bakgrunden syns gråa stenvallar på vilka Järlaleden skall gå fram. En mudderskopa schaktar upp fet dy och lastbilar transporterar fram sprängsten som tippas av vid vägbankarnas slut. Ännu finns ett ca 10 m brett sund mellan dessa. [—]

Lambert Wahlberg

50 år på samma fabrik

Lambert Wahlberg arbetade på Dieselfabriken i Sickla under 50 år. Han började på fabriken 1928 när han var 15 år gammal. Under den stora finanskrisen på 1930-talet var han arbetslös och jobbade med annat i några år, men sedan fick han jobb på Atlas Copco igen. Lamberth Wahlberg arbetade både som borrare och svarvare på fabriken men de sista 39 åren jobbade han som förare av den stora traverskranen uppe i taket.

Tegelbruket som försvann

Tegelbruksvägen

Vi kan följa Tegelbruksvägen ner mot Kalvfjärden på en nutida karta. Försök sedan hitta samma plats på de äldre kartorna från 1906 och 1748. Tegelbrukets långsmala byggnader finns med på båda de historiska kartorna. På kartan från 1906 har husen på platsen blivit fler och större. Ett av dem är byggt så att det bildar en vinkel.

Den långa byggnaden i vinkel syns tydligt på ett fotografi från början av 1900-talet också. Flera av byggnaderna finns med på kartan från 1906. Längst bort i bilden ser du Tyresö slott med sina ljusa fasader och torn som sticker upp ur skogen.

Kartorna och fotografiet stödjer alltså historien att det funnits ett Finnborgs tegelbruk i Tyresö. Tegelstenarna som tillverkades finns också kvar. De byggde bland annat Tyresö slott och Tyresö kyrka.

Massor av tegel

Det var Gabriel Oxenstierna som grundade bruket. Han var en av Sveriges mäktigaste män och ägde det stora godset Tyresö på 1600-talet. När han bestämde sig för att bygga ett slott och en kyrka så grundade han också Finnborgs tegelbruk. Bruket tillverkade 50 000 tegelstenar varje år men det räckte ändå inte riktigt till bygget så Gabirel Oxenstierna köpte ännu mer tegel från tegelbruket Margeretelund på Värmdö.

Tegel görs av lera

För att tillverka tegelsten behövs lera, sand, vatten och värme. Det fanns gott om bra lera i jorden på Brevikshalvön och det var lätt att frakta dit sand med båtar. Arbetarna på tegelbruket blandade sand och lera och slog sedan teglet i formar, ungefär som att baka en kaka. Först fick teglet torka i formen och efter det brändes de i varma ugnar så att de blev hårda som sten.

Leran tog slut

1913 tog leran slut och då stängde tegelbruket. Husen revs och på 1930-talet planerade kommunen för ett sommarstugeområde här. Marken gjordes om till tomter att bygga sommarstugor på. Nu har Tegelbruket blivit en del av Tyresö där det går att bo året runt.

Motorer från Norrtälje till Sydamerika

”Nuevos modelos”, ”Lo ultimo!” – Nya modeller, den senaste! Affischerna gör reklam för en sorts motorer som Pythagoras fabrik i Norrtälje byggde. De kallas för tändkulemotorer och drev fiskebåtar och jordbruksmaskiner över hela världen. Reklamaffischerna på spanska skulle öka försäljningen i Sydamerika.

Motorn går på olja, smör eller sälfett

Tändkulemotorn var en av många tekniska uppfinningar som revolutionerade världen under industrialismens tid på 1800- och 1900-talet. Den var säker och det var enkelt att ställa om så att den gick baklänges istället. Det gjorde det lättare att manövrera fordonen utan att behöva växla. Men det bästa av allt var nästan att det gick att använda olika sorters bränsle för att driva motorn, och bränslet behövde inte vara av toppkvalitet heller. Det gick att köra motorn på fotogen eller råolja, men också på smör eller sälfett. Tändkulemotorn passade därför i alla delar av världen, med den lokala olja som gick att framställa där.

De tidigare ångmaskinerna var stora och tunga krävde en hel del arbete av den som skötte dem. Elden, som fick vattnet att koka och bilda ånga för att driva motorn, behövde vaktas och fyllas på. Tändkulemotorn var mindre och lättare, men kunde vara lika kraftfull som en större ångmaskin. Den lätta motorn var mobil och gick att flytta med sig, till skillnad från ångmotorn.

När motorn blev omodern gick fabriken i konkurs

1960 tillverkade Pythagoras den sista tändkulemotorn. Efter det sålde fabriken bara reservdelar till de motorer som hade sålts tidigare under 1900-talet. 1979 gick företaget i konkurs. Då hade bland annat dieselmotorerna utvecklats så mycket så att de konkurrerade ut tändkulemotorerna.

Mer export med bra kommunikationer

Ångmaskiner och bensinmotorer drev tåg, båtar och lastbilar och gjorde det lättare att transportera människor och varor över stora avstånd mycket snabbare än tidigare. Nu kunde varor från hela landet enkelt fraktas till städerna, och det blev både snabbare och billigare att skeppa varor till och från andra delar av världen. Utbyggnaden av kommunikationer var både en följd av industrialiseringen och en förutsättning för att den skulle äga rum.

Du kan få sparken om du pratar

Reglerna satt på väggen i verkstaden

Verkstadsreglerna berättar vilka regler som gäller på Pythagoras fabrik för tändkulemotorer i Norrtälje. Till exempel står det: ”Arbetstiden skall utnyttjas i avsikt att uppnå högsta möjliga produktivitet med samtidigt iakttagande av, att arbetets kvalitet blir fullgod. Under arbetstiden tillåtes icke tidnings- eller annan läsning, onödigt samtal, intagande av måltid eller annan förtäring.”

Reglerna är inramade och sitter vid personalingången till kontoret. Det är Sveriges Verkstadsförbund som skrivit under dem. Det var en förening för arbetsgivare inom verkstadsindustrin i Sverige. Arbetarna på fabriken har inte varit med och gjort reglerna för vad som ska gälla på Pythagoras fabrik.

Fylla och prat ger sparken

I reglerna står också att den som är onykter på jobbet eller “uppehåller sig med onödigt prat eller bedriver agitation” kan få sparken med en gång. Agitation är ungefär att föreläsa eller övertyga andra genom att prata – oftast om politik. Det skulle till exempel räknas som att bryta mot reglerna om en anställd försökte övertala sina kollegor att gå med i fackföreningen.

Lagarna har stärkt anställdas rättigheter

På 1900-talet införde riksdagen många lagar som reglerade arbetsvillkoren och gav anställda större rättigheter gentemot sina arbetsgivare. Under 1800-talet hade det inte funnits så mycket lagstiftning i Sverige om vilka rättigheter en anställd i fabriken hade. I början av industrialismen var det istället ägaren till fabriken som bestämde det mesta, till exempel hur lång arbetsdagen skulle vara och hur mycket rast var och en hade rätt till. Om någon anställd protesterade mot arbetsvillkoren kunde chefen helt enkelt ge hen sparken och anställa någon annan istället, som accepterade villkoren.

När arbetarna gick samman och bildade fackföreningar blev det lättare för dem att ställa krav på sina arbetsgivare. Tänk dig om alla anställda på en fabrik hotade med att strejka om de inte fick bättre arbetsmiljö till exempel. Det är skillnad mot om en ensam anställd skulle protestera.

Bruket var en allt-i-ett lösning för hela livet

Skolfotot visar eleverna på Skebo skola 1914. De flesta eleverna är uppklädda och har hatt eller keps på huvudet. Det var viktigt, för vid den här tiden var huvudbonaden lika viktig som skorna för att se ordentligt klädd ut. Normen att ha hatt, keps eller sjal på huvudet var så stark att kändes lika naket att vara barhuvad som att gå på stan utan skor.

Två skolklasser från Skebo bruks skola 1914

Bo och arbeta på bruket

Skolhuset där eleverna hade sina klassrum låg granne med lärarbostaden där Knut Sandberg bodde. Han var lärare i Skebo i över 30 år och undervisade alla barn som bodde i där. Bostaden ingick i jobbet när han blev anställd 1913. Det var likadant för barnens föräldrar. De vuxna både jobbade och bodde på Skebo bruk.

På bruket satt jobbet och samhället ihop

Ett bruk är en industri som är vuxit ihop med hela samhället eller byn som det ligger i. Samhället kallas då för bruksort. På bruket fanns det personalbostäder som de anställda fick hyra, eller som ingick i anställningen. Det fanns också en skola för arbetarnas barn och bruket kunde till exempel ha en egen läkare, en egen affär och till och med en egen valuta. Arbetsgivaren betalade dessutom begravningen för sina anställda när de dog.

Arbetsgivaren ansvarar inte för samhällsservice längre

Idag har kommunen och regionen ansvar för att det finns skolor, fritids, förskolor, sjukvård och kollektivtrafik. Staten betalar pension till dig när du blivit för gammal för att jobba. Men så har det inte alltid varit. De som jobbade med järntillverkning vid Skebo bruk fick mycket av det som idag kallas ”samhällsservice” av sin arbetsgivare istället.

Saltsjöbanan

I början av 1890-talet ville bankdirektören Knut Agathon Wallenberg bygga en exklusiv förstad till Stockholm, med stora villor och havsbad. Han döpte staden till Saltsjöbaden. Där lät han också bygga ett lyxigt hotell som invigdes 1893. 

Från idé till handling

För att människor enkelt skulle kunna ta sig mellan Stockholm och Saltsjöbaden startade Wallenberg företaget “Järnvägs-Aktiebolaget Stockholm – Saltsjön”. Bolaget skulle bygga Saltsjöbanan, järnvägen mellan staden och den förmögna förstaden. Det behövdes mycket pengar för att köpa vagnar och lok. Ett sätt att få in pengar var att låna från privatpersoner genom att sälja obligationer till dem. 

Lotteri med lånade pengar

Obligationen är ett slags bevis på att företaget har lånat pengar av dig. Dokumentet som du ser här är ett prospekt som beskriver hur obligationerna fungerar och vilka villkor som gäller för den som lånar ut sina pengar till Järnvägs-Aktiebolaget Stockholm – Saltsjön. Till exempel ska den som äger obligationer låna ut pengarna i 30 år, men om affärerna går bra kan företaget betala tillbaka redan efter 10 år. Den som äger obligationer har också chans på en sorts ränta som lottades ut. På så sätt kunde den som hade lite pengar över få en bra ränta samtidigt som järnvägsbolaget fick in pengar att investera. Som tur var blev just den här järnvägen en lönsam investering för alla inblandade.

Dynamit satte fart på bygget

Saltsjöbanan byggdes på bara 16 månader, vilket var rekordsnabbt, delvis tack vare flitig användning av en ganska ny uppfinning – dynamiten. Men hjälp av dynamit sprängde man sig fram genom det bergiga landskapet. Saltsjöbanan blev tidigt väldigt lönsam för bolaget som ägde järnvägen. Inte minst eftersom familjen Wallenberg också ägde flera fabriker i Nacka, som nu kunde använda den nya järnvägen till att frakta gods på. Från 1894 till 1913 drogs drogs tågen av ånglok, men därefter elektrifierades banan och vagnarna drevs med elektricitet istället. 

Saltsjöbanan – en produkt av sin tid

I Saltsjöbanan kan vi se flera exempel på saker som industrialiseringen behövde för att bli verklighet, till exempel kapital och investeringsvilja (Wallenberg och privata långivare) och uppfinningar (dynamiten och elektriciteten). Saltsjöbanan är också ett exempel på flera av industrialiseringens konsekvenser. Nya förbindelser banade väg för nya förstäder kring Stockholm. När restiden minskade så uppstod nya samhällen. Landskapet och samhället förändrades. Att järnvägen dessutom möjliggjorde för snabba frakter av fabrikernas varor bidrog också till ökad lönsamhet för de som ägde fabrikerna, vilket i sin tur resulterade i fler investeringar i transporter och produktion av nya varor. 

Alla tjejer jobbar på fabrik. Eller?

Bilden med tjejerna här bredvid är från hopsättningsavdelningen på Telegrafverkets fabrik i Nynäshamn. De flesta vet vi inte namnet på men den tredje flickan från höger och som har ett kryss på det randiga förklädet hette Elsie Maria Svennberg. Hon föddes 1905 och började jobba på fabriken 1919.

Utan kraft ingen tillverkning

Vattenkraft som är starkare än muskler

Före industrialiseringen tillverkade människor det mesta för hand. När muskelkraften från människor och hästar inte räckte var det bra att kunna använda den starkare kraften från vind och vatten. Kraften användes för att få enorma hjul av sten att snurra och mala säd till mjöl eller att få stora hammare att banka på metall. 

Tyresö har vattenkraft

Titta på kartan från 1748, där syns sjön Drevviken längst till vänster. Därifrån tar sig vattnet genom flera sjöar och vattendrag ut till Kalvfjärden i Östersjön. Höjdskillnaden är totalt 20 meter. Mellan sjön Tyresö-Flaten och Albysjön forsade vattnet som allra bäst. Sådana ställen är ovanliga i den här delen av landet men Tyresös vattenkraft var bland de bästa i hela Stockholms Län. 

Industrialiseringen mördade industrierna vid Nyfors

Vad hände med tillverkningen i Nyfors när industrialiseringen startade? Växte det här gamla industriområdet och blev ett stort centrum för tillverkning? Nej, det blev faktiskt tvärtom. Under industrialiseringen på 1800-talet började ångmaskiner användas som kraftkälla. Då kunde tillverkningen flytta till andra platser, där det var lättare att transportera varor. I Tyresö fanns inga järnvägar och hamnar, så tillverkningen i Nyfors konkurrerades ut. 

En annan orsak var att kraften från vatten nu kunde omvandlas till el istället, och skickas i ledningar till platser som låg nära transporter eller där det fanns arbetskraft. Den sista sågen i Nyfors drevs mellan 1925 och 1936. Det finns fortfarande ett litet vattenkraftverk på platsen. Men det mesta av elen som Tyresöborna får när de stoppar en kontakt i väggen kommer från annat håll, till exempel från de stora vattenkraftverken i Norrland.

Vågar du lita på en 200 år gammal karta?

Varför ritades kartan?

Ett sätt att undersöka sanningshalten i en historisk källa är att fundera över varför den har kommit till. Vad var syftet med att rita kartan över ”åbyggnaderna” vid Nyfors?

Är syftet att locka arbetare till pappersbruket eller att få ta ett nytt lån från banken? Vill den som ritar göra en vacker bild som ska väcka starka känslor? Svaret på de här frågorna påverkar källans trovärdighet. Vill kartritaren få området att verka större eller mindre än det är? Vilka delar har kartritaren varit noga med och vilka har hen hoppat över? Sådant påverkar hur trovärdig kartan är som källa.

Ta reda på sammanhanget först

I det här fallet vet vi att kartan var en del av en försäkringshandling. Ägaren till pappersbruket ville ha en försäkring för att få pengar ifall någon byggnad skulle brinna ner. Försäkringsbolaget ville ha en dokumentation över vilka byggnader som var försäkrade. Syftet med kartan var alltså att noga redovisa vilka byggnader som fanns.

Sammanhanget ger kunskap om källans trovärdighet

Eftersom vi känner till syftet med kartan kan vi vara ganska säkra på att alla hus finns med, så att de skulle vara täckta av försäkringen. Vi kan vara ganska säkra på att kartritaren inte glömde någon byggnad. I så fall skulle ägaren inte få någon ersättning ifall det huset brann ner. Källan fokuserar på husen. Strandlinjens sträckning behöver vara tillräckligt korrekt för att det ska gå att förstå var husen låg men resten av naturen verkar inte vara så viktig att få med i detalj. Kartritaren har markerat skog med några utspridda träd och kullar med penseldrag som ser ut som moln. Om kartan ska användas som källa för att ta reda på vad som växte på platsen är den inte alls trovärdig.