De arga böndernas brev till kungen

Bönderna var missnöjda

Anledningen till dalkarlarnas marsch mot huvudstaden var att Sverige nyligen hade startat krig mot Ryssland. Det här var under frihetstiden när de två partierna hattar och mössor tävlade om makten i riksdagen. En av hattarnas viktigaste frågor var att få revansch på Ryssland och ta tillbaka områden som Ryssland erövrat under Karl XIIs krig. Kriget gick dåligt för Sverige och allra sämst gick det för ett förband av soldater på Dalarna där 2000 man dödades. 

Bönderna krävde ansvar

I brevet till kungen kräver bönderna att få veta hur beslutet om kriget gått till. De vill inte skicka fler soldater, utan kräver istället att få se protokollen och döma de generaler som bestämde att 6000 svenska soldater skulle försöka skrämma Ryssland att ge tillbaka Sveriges förlorade landområden. 

Bönderna krävde offentlighet

Brevet, eller Tibbledokumentet som det kallas, var ett första steg på vägen till den svenska offentlighetsprincipen som började gälla när Sverige fick sin första lag om tryckfrihet, 23 år senare. Principen går ut på att vem som helst ska kunna läsa alla protokoll och andra papper inom offentlig verksamhet. Den gäller än idag. Om du går på en kommunal skola så är till exempel dina betyg en offentlig handling.

Blodigt möte i Stockholm

Två dagar senare hade bönderna tagit färjan över Stäket och nått fram till Stockholm. Vid Norrtull samlades 15 000 bönder och 5000 av dem fortsatte till Gustav Adolfs torg.  De krävde att få prata med kungen men när de inte lämnade ifrån sig vapnen började militären att skjuta på dem. Några soldater vägrade skjuta men andra gjorde det. Det slutade med att runt 140 bönder och 50 soldater dog. Tretusen av bönderna togs till fånga.

Bondeupproret avslutades

Efter massakern på torget, seglade en liten flotta med 176 man under Carl Tersmeden upp mot Brofjärden. Vid Eldgarnssund hade 200 bönder från Mälarlandskapen lagt till och sov på stranden. Tersmeden och hans män omringade dem, väckte dem och berättade om massakern på torget. Bönderna slängde sina vapen och seglade hem.  

Tersmeden fortsatte upp på Norra Björkfjärden där de mötte 30 lastbåtar fulla med folk på väg till Stockholm. Även där berättade han om massakern på torget, men båtarna trodde honom inte utan fortsatte. Då sköt han kanonskott på dem – rakt in bland folket och båtarna. De kastade vapnen och skingrades. 

Dalaupproret

Under Dalaupproret 1743 gjorde bönderna i Sverige ett försök att påverka politiken som under frihetstiden mest skötts av adeln. Ibland har det kallats för ett försök till revolution. Bönderna, som kom från flera delar av landet var visserligen beväpnade, men Tibbledokumentet ger inget stöd för den tolkningen. Det som bönderna krävde är sånt som idag självklart i en demokrati: att regeringen ska vara öppen med hur de beslutar sin politik och att de är ansvariga inför folket.  

Rädda slottet!

Picknick på 70-talet

Det är en vårdag i början av 1970-talet när Lasse Hansson tar fram sin kamera och knäpper en bild av sina kompisar. De har tagit fram kaffetermosarna och slagit sig ner på gräset vid Vårby gård.

Den gamla herrgården ligger vackert med utsikt över vattnet. I början av 70-talet stod byggnaden tom och förföll ordentligt. På bilden ser du att trasiga dörrar och fönster är igenspikade och fasaden behöver putsas. Husets pampiga hörntorn kom till när Vårby var ett stort jordbruksgods och många turister kom på sommaren till Vårbybaden i Mälaren. De bodde i då i “slottet” som det kallades.

Kommunen ville riva slottet

Personerna som fikar vid slottet var inte bara här för att ha trevligt. Nej, de var på krigsstigen och hade bildat en aktionsgrupp: Rädda Vårby gård. Huddinge kommun och Stockholms stad, som ägde slottet, ville nämligen riva det och bygga höghus i den gamla slottsparken. Aktionsgruppen arbetade för att stoppa rivningen. De tyckte att kommunen borde renovera slottet och använda det till något istället. Om byggnaden fick stå kvar så skulle den kunna berätta om platsens historia och ge den en själ, menade aktivisterna. Det här var under miljonprogrammets tid och det behövdes massor av bostäder. Men måste de byggas precis vid vattnet och i slottets trädgård? Det tyckte inte aktionsgruppen.

Vem vann kampen om slottet?

Den 5 maj år 1975 gick larmet att det brann i slottet. Flera olika brandkårer kämpade mot elden men slottet gick inte att rädda. Nu fanns inte längre något slott som aktionsgruppen kunde kämpa för. Men deras kamp var inte helt i onödan, det blev nämligen inga hus på platsen. Jo ett: det lilla torpet Myrstugan som räddades och placerades här som ett minne över äldre tider. Idag heter platsen Herrgårdsparken, för att minnas platsens egen historia, och används också för odling på kolonilotter.

Fullerstagruppen

En skiva från Fullersta

Fullerstagruppen startade under slutet av 1970-talet när proggen och punken var nya och radikala rörelser. Gruppen höll till på andra våningen i bions tidigare lokaler. En beskrivning av deras verksamhet kan man hitta på omslaget till samlingsskivan ” 302:an från Fullersta – musik från Fullerstagruppen” som kom ut 1980:

”Fullersta är ett ställe där vi sen några år har en allaktivitetsförening. Det kan vara rätt ballt där ibland, folk pysslar med allt möjligt, som vävning, foto, växtfärgning, affishtryckning, elektronikpul, fikande och allt möjligt. Det är öppet hus med fik- och ibland musik på söndagskvällarna. Allt detta i syfte att bl.a bryta ned elitkulturens förlamande grepp om befolkningen.”

På skivan medverkar några band som höll till på Fullersta Bio, bland andra Hela Baletten, Trots Allt och Hela Huset Skakar.

Punken går sin egen väg

De flesta känner nog till att punkare klär annorlunda mot modet i deras samtid. Med hjälp av kläder och musikstil gjorde de uppror mot normer och värderingar i samhället. Om du läser citatet från Fullerstagruppen så ser du att gruppen också var aktiva på andra sätt än att släppa skivor. Punkare och proggare hade en DIY-kultur (do it yourself). De tog det de ville få gjort i egna händer och gjorde det på sitt eget vis. De startade band, arrangerade egna spelningar, gjorde egna tidningar (fanzines) och affischer. De bytte eller sålde kassetter för att sprida sin musik. Några bildade till och med egna skivbolag. Det fanns en demokratisk tanke i DIY-kulturen, att alla skulle få uttryckas sig och spela, sjunga, måla och skriva – inte bara en lite grupp elitmänniskor som gått långa utbildningar.

En plats för unga av unga

På Fullersta bio var det ungdomarna själva som bestämde. Idag finns det inte speciellt många platser kvar där ungdomar helt självständigt styr aktiviteterna men under Fullerstagruppens år i gamla bion var det fortfarande ganska vanligt.

Runt om i Sverige har det funnits många liknande platser där ungdomar har engagerat sig i kulturaktiviteter. Ofta hade de inget stöd från vuxna. Deras aktivism i föreningar och ungdomsgårdar är en viktig del av musikhistorien.

Striden om Fållan

Miljöaktivister protesterade

År 1973 var 300 aktivister samlade i Trångsund. De var miljökämpar från gruppen ”Rädda Fållan” som ville stoppa bygget av den stora Nynäsvägen. Tidningarna vid den här tiden skrev mycket om deras kamp. Den påminde om ett annat bråk i Kungsträdgården i Stockholm där aktivister två år tidigare hade försökt rädda några stora träd (almar) som staden ville såga ner. Den gången lyckades aktivisterna klättra upp i träden och klamra sig fast vid stammarna så att de hindrade arbetarna som skulle såga ner almarna. Politikerna ändrade sedan planerna och almarna fick stå kvar. Skulle miljöaktivisterna lyckas igen, lika bra i Fållan som vid Almstriden i Kungsträdgården?

Många höll med miljöaktivisterna

Den här gången kom 150 poliser för att rensa området från aktivister. Förutom de 400 aktivisterna på plats så var det många som protesterade på andra sätt. Evert Taube som var en känd sångare var en av dem. Antalet bilar blev allt fler vid den här tiden, vägarna blev större, gamla hus och gårdar revs och stora bostadsområden byggdes i och runt städerna. Många tyckte att bilarna började ta för mycket utrymme och att städerna blev fula och smutsiga platser.

Motorväg rakt över en historisk plats

Fållans gård var en vacker plats som låg vid sjön Magelungen. Gårdens bostadshus är ifrån början av 1900-talet men det hade funnits en gård långt tidigare, ända sedan 1700-talet. Välbärgade stockholmare kom hit för att njuta av naturen och den friska luften på landet. En av dem var den Carl Michael Bellman, känd sångare på 1700-talet. Ännu tidigare hade gården varit ett torp som hörde till Länna gård. När vägen skulle bli motorväg med sex filer så var Fållans gård i vägen.

Vem vann striden?

Den här gången hjälpte protesterna till viss del. Gården revs inte utan finns fortfarande kvar. Ett ganska stort område skövlades ändå och vägen byggdes. Idag rusar den fram precis bakom Fållans gård. Poliserna hade fått order om att ta det lugnare än vid Almstriden i Kungsträdgården, så den här lyckades poliserna bättre med sitt uppdrag. I tidningsartikeln från Aftonbladet kan du läsa mer om vad som hände.

Kämpa för ett bättre liv

Två sparsamma ungkarlar

Persson och Jakobsson var två ungkarlar som arbetade i stenbrottet i Stenhamra. De levde fattigt och sparade pengar hela sina liv. Själva fick de aldrig någon lyx men de hjälpte nästa generation att få det lite bättre. Du ska snart få veta hur, men först lite om bostadssituationen i Stenhamra.

Bostäderna

Husen där arbetarna bodde var välbyggda, välplanerade och vackra men hade väldigt små lägenheter där stora familjer bodde otroligt trångt. Fotot och ritningen visar ”nedre flygelhuset”. Om du tittar noga så ser du att de största lägenheterna har ett rum och kök. En del består bara av ett enda rum. Där skulle en hel familj sova, äta, laga mat, förvara sina kläder, saker och sin mat. En vanlig familj var 6-8 personer. De som hade färre barn tog ibland hand om en äldre släkting som inte kunde försörja sig eller hyrde ut en sängplats.

Persson och Jakobsson i ungkarlshuset

Person och Jakobsson, bodde i ungkarlshuset. Att de var ungkarlar betydde att de inte var gifta. Omkring sekelskiftet 1900 var de inte längre unga. De delade ett rum och lagade all mat själva. Mest blev det gröt. Persson arbetade väldigt hårt i stenbrottet och sparade så mycket han kunde. Jakobsson bar sina kläder tills de var alldeles trasiga. Han sydde till och med ihop två trasiga skjortor med garn. På så sätt återanvände dem och fick dessutom en lite tjockare skjorta.

Eftersom de inte hade några barn att försörja lyckades de spara lite pengar. Stenhuggarlönerna var högre än många andra arbetarlöner. Perssons två systrar ärvde den lilla förmögenheten. Den ena systern, som var gift med en stenhuggare kunde bygga ett eget hus i Stenhamra. Hon och hennes barn hade tur som hade en morbror som sällan var sjuk, arbetade ända fram till sin död och sällan unnade sig något själv.

Fackföreningar

Som du förstår så kunde inte alla spara pengar. Många arbetare bildade istället fackföreningar. Stenarbetarna startade sin år 1906. Men det stod i deras anställningskontrakt att de inte fick strejka. Det var vanligt att de som krävde högre lön eller bättre arbetsförhållanden fick sparken.

Arbetarna tänkte så här: Om vi går ihop (bildar en fackförening) och kräver samma sak, så blir det svårare för stenbrottets chef att veta vem han ska sparka. Vi kan kräva till exempel betald semester, bättre boende eller skydd mot arbetsskador, annars strejkar vi. Antingen stannar hela produktionen eller så får han förhandla.

Under tiden som stenbrottet fanns gick arbetare i hela landet ihop och lyckades få bättre villkor och löner.

Maria Palmqvist, en hjälte i Tyresö

Isen sprack!

Maria Palmqvist visste också hur svaga isar fungerar. Den 16 februari 1919 var hon ute på Kyrkviken i Tyresö och åkte skridskor. En bit längre bort åkte ett par personer spark ute på isen. Plötsligt sprack isen under dem och det bildades en vak. Mannen och kvinnan på sparken hamnade i det iskalla vattnet.

Riskera livet för andra?

Maria Palmqvist såg och hörde vad som hände. Hon var gymnastiklärare och visste garanterat hur svaga isar fungerar. När isen har brustit en gång är det stor risk att den fortsätter att spricka om man närmar sig kanten. Så, om hon försöker att hjälpa de båda främlingarna som hamnat i vattnet, kan det hända att hon själv råkar illa ut. Och om hon inte gör någonting kommer de båda andra säkert att drunkna.

Som tur är hade Maria Palmqvist civilkurage. Hon vågade att göra det rätta, trots att det innebar en risk för henne själv. Hon hjälpte de båda sparkåkarna upp ur vattnet. Alla tre klarade sig.

Belöning till en hjälte

1920 skriver länsstyrelsen till regeringen om Maria Palmqvists hjältedåd. Länsstyrelsen vill att hennes insats ska belönas av civilministern, speciellt eftersom hon gjorde det med fara för sitt eget liv. Allt står att läsa i en liten i artikel i Dagens Nyheter, den 28 januari 1920.

Anna Johansson-Visborg och semesterbyn

Tidningen berättade att semesterbyn fyllde 50 år

Den 14 juni 1978 skrev Dagens Nyheter (DN) att ”Arbetarkvinnornas semesterby Visborgs minne har fyllt 50 år”.

I tidningsartikeln kan vi läsa att semesterbyn består av enkla stugor som går att hyra några veckor på sommaren. Stugorna ligger vid Skurusundet i Nacka. Det är bara kvinnor med låg lön som får hyra dem. Det bestämde nämligen Anna Johansson-Visborg när hon lät bygga semesterbyn 1928.

Bryggeriarbeterskan som kämpade för jämställdhet

DN beskriver Anna Johansson Visborg som ”ett geni på att organisera och entusiasmera alla för sina idéer”. Anna Johansson-Visborg jobbade som bryggeriarbeterska i Stockholm. De kvinnliga arbetarna tjänade mindre än sina manliga kollegor. Bryggeriarbetarnas fackförbund ville inte kämpa för att höja kvinnornas löner. Då startade Anna Johansson-Visborg en egen avdelning, där bara kvinnor fick vara med. På så sätt kunde de kvinnliga arbetarna jobba mot de orättvisa villkoren och för större jämställdhet med männen på arbetsplatsen. 1928 fick arbetarna rätt till en veckas semester vid midsommar.

Fattiga behöver också åka bort på semestern

Så här tänkte Anna Johansson Visborg: Bra att alla får rätt till semester, men ensamstående kvinnor som tjänade dåligt kan ändå inte åka någonstans. Semesterresor kostar ofta ganska mycket pengar. Så hon lät bygga stugor som låg nära Stockholm, hade låg hyra och som bara fattiga arbetarkvinnor fick boka. Anna Johansson-Visborg startade stiftelsen Visborgs minne, en sorts förening som skulle driva semesterbyn och se till att allt fungerar.

I tidningsartikeln står det att ”stugorna och rummen ska hyras ut till kvinnor och deras familjer till lägsta möjliga kostnad”. Det betyder att stiftelsen alltid har dålig ekonomi och att alla som jobbar med semesterbyn gör det gratis. Ordföranden till exempel: ”Det är så fint att ha så många vänner omkring sig att jag gärna jobbar gratis, säger Harriet Wallbom”.

Gerda Bergh kämpade utan att synas

Gerda vem?

Gerda föddes som Gerda Winkrans i Göteborg 1864. När hon var 26 år gifte hon sig med konstnären och museichefen Richard Bergh. Hon fick tre barn, bodde i villa i Storängen i Nacka och hade ett fritidshus i Tyresö. Idag har vi svårt att få reda på mycket om vem Gerda egentligen var, men genom en tavla och en tidningsnotis kan vi söka svaren.

Dödsrunan i tidningen berättar

Dagen efter hennes död skrev tidningen Dagens Nyheter en dödsruna över henne. Dödsrunor är en sorts hyllningsporträtt över någon som dött. Den som skriver dödsrunan lyfter alltså fram de allra finaste sidorna hos den döda. Dödsrunan berättar vilka Gerda Berghs bästa egenskaper var, och bra saker som hon hade gjort.

Dödsrunan berättar bland annat så här:

Allt var lagt till rätta för att han skulle kunna ge sitt bästa. Själv har hon aldrig framträtt för offentligheten. [—] Som en sann konstnärshustru tog hon konsekvenserna av att ingenting får stå i vägen för verket.

Gerda Bergh var alltså inte känd som något annat än Richard Berghs fru? Det här var ett ideal för gifta kvinnor vid den här tiden: Hennes uppgift var i första hand att stötta sin man i hans arbete, inte att ha ett eget. Richard Bergh var en känd konstnär och hon var hemmafru, antagligen var det därför som dödsrunan inte bara handlar om Gerda Bergh utan också om hennes man.

I texten finns det också andra ledtrådar som talar om vem hon var förutom fru till en känd konstnär:

Hon hade ett levande bildningsintresse och var in i det sista vaken för allt som rörde sig i tiden; [—] för allt som betyder något för människorna och deras utveckling.”

Gerda Bergh var alltså nyfiken, insatt och intresserad av kultur och samhällsfrågor. Hon kämpade i själva verket för ett rättvisare och mer jämlikt samhälle. Det är inte så många som vet om det bara.

Målningen av Gerda och hennes vänner

Gerda finns med i tavlan som du ser här. Den heter Vänner och målades av konstnären Hanna Pauli i början av 1900-talet. I den porträtteras kvinnor från nätverket Tolfterna tillsammans med sina manliga vänner. I mitten av tavlan sitter Ellen Key (känd författare och kvinnosakskämpe) och läser högt ur en bok. De flesta av vännerna som sitter runt henne var konstnärer eller författare, och nästan alla på målningen var ganska kända i dåtidens Sverige. Men inte Gerda Bergh. Det är hon som sitter i vit blus till höger om Ellen Key.

Vad ville Tolfterna förändra?

I början av 1900-talet var det stora klasskillnader i Sverige. Gerda Bergh och hennes vänner tillhörde medelklassen, och hade både pengar och utbildning. Människor i arbetarklassen var däremot fattiga och gick bara sex år i skolan. Men alla kvinnor hade en sak gemensamt: De hade alltid sämre villkor än män. Och de saknade rösträtt. Samhället var mycket ojämställt. Tolfterna ville att kvinnor i alla samhällsklasser skulle kämpa tillsammans för jämställdhet. Om alla kvinnor samarbetade skulle de bli starkare än om arbetarklassen och medelklassen kämpade var för sig.

Gerda Bergh, Ellen Key och de andra bjöd därför in arbetarkvinnor till möten där de lyssnade på föredrag och diskuterade politiska frågor, men också sjöng, dansade, lånade böcker och lekte lekar. De byggde broar mellan människor som hade olika bakgrund helt enkelt, genom att de fick lära känna varandra och se att de hade saker gemensamt. Tolfterna hade hundratals medlemmar genom åren. Det var tack vare Gerdas insats som de utbildade sig, samarbetade och kämpade för jämlikhet.

Vem går till historien?

Att vi inte vet mer om Gerda idag har nog att göra med att hon var hemmafru och att Tolfterna var en grupp som inte tillhörde något politiskt parti eller studieförbund. De personer som jobbar för andras bästa utan att själva stå i centrum och bli kända blir lättare bortglömda. Kanske fanns det långt många fler intressanta aktivister som förändrat livsvillkoren för oss som lever idag utan att vi någonsin får veta deras namn.

Aktivister, då och idag

I den stora, ljusa villan mitt i bild bodde Oscar och Jennie Sjölander och deras barn på 1920-talet. Villan låg mitt i skogen när den byggdes. De andra husen på bilden fanns ännu inte då. Oscar var riksdagsman för Socialdemokraterna och hade blivit en respekterad man i bygden. I alla fall av den fattiga delen av befolkningen, det vill säga lantarbetarna som var anställda på olika gods och gårdar i Upplands-Bro.

Oscar Sjölander anställdes som folkskollärare i Kungsängen 1910. På den här tiden bestod Kungsängen med omgivningar av ett adelsgods, det vill säga ett större jordbruk, och ett litet samhälle där några hundra lantarbetare bodde. Oscar blev snabbt ovän med kyrkans och adelns män i skolrådet. Han insåg nämligen att de uppmuntrade de fattiga barnen i Kungsängen att inte gå till skolan, utan istället stanna hemma och arbeta på gården.

Oscar började organisera bygdens fattiga så att de skulle bli starkare gentemot de som bestämde i bygden. Han grundade en fackförening som förde arbetarnas talan mot godsägarna. År 1917 blev Oscar riksdagsledamot. Som riksdagsledamot lade han fram flera förslag som skulle stärka lantarbetarnas rättigheter. Framförallt såg han till att det blev tillåtet för lantarbetare att gå med i fackföreningar och politiska partier, det vill säga organisationer som verkade för att lantarbetarna skulle få rätt till en viss lön och arbetstid. Oscar var aktivisten som åstadkom politisk förändring, fast från riksdagens talarstol.

2016 bestämde Kungsängens kommun att de skulle riva  Oscar Sjölanders gamla hus Villa Skoga. Några historieintresserade invånare bildade då en ny aktivistgrupp: “Bevara Villa Skoga”. De skrev insändare till lokaltidningarna, bildade Facebookgrupper och gjorde namninsamlingar. Det fick kommunen att ändra sitt beslut, och än idag står Villa Skoga kvar.  Precis som på Oscar Sjölanders tid så gick några få personer ihop i grupp och engagerade sig för att påverka samhället och framtiden.

Ofta behövs många människor för att få till en förändring. Men ibland kan en eller ett fåtal personer ändra samhällets inriktning. Ofta krävs då stark övertygelse, envishet, tur och förmågan att få med sig andra

Bli kommunist eller utvandra

Sven Linderot och de strejkande arbetarna

Sven Linderot hade arbetat i olika glasbruk sedan han var 11 år. Han står mitt i bilden till höger, i bakre raden, rakt under den höga skorstenen. Bilden är tagen på glasbruket i Nynäshamn där Sven var med och ordnade en strejk 1912.

Nynäshamns glasbruk

Glasbruket tillverkade dricksglas och glödlampor. Idag finns inga spår kvar av byggnaderna på bilden som låg i det område där oljeraffinaderiet Nynas AB ligger idag. Sven var glasblåsare och hade flyttat hit från Östergötland när han var 18 år. Bilden är tagen bara några år senare. Då hade Sven gått med i Nynäshamns socialdemokratiska ungdomsorganisation och i den lokala fackföreningen. 

1912 strejkade glasblåsarna för bättre arbetsvillkor

På den här tiden fanns inga regler för hur långa arbetsdagarna skulle vara. Söndagarna var lediga men alla andra dagar kunde arbetarna tvingas att jobba 14 timmar per dag. Lönerna räckte till mat och enkelt boende men inte till mycket mer. Arbetsmiljön var farlig och det fanns ingen pension för den som blev så gammal att hen inte kunde arbeta mer. Arbetarna hade inte mycket att säga till om. Deras enda chans att påverka var att gå ihop och vägra arbeta för att tvinga fabriksägarna att gå med på några av deras förslag. 

1912 startade en strejk som varade i sju månader. Det slutade med att Sven Linderot och de 10 andra glasblåsarna som hade varit med och strejkat fick sparken från glasbruket. Men inte nog med det, de fick inte heller arbeta på något annat glasbruk i Sverige. 

Hur gick det sedan?

Åtta av de avskedade på glasbruket utvandrade till Amerika och två till Tyskland. Men Sven Linderot stannade i Sverige. Han sålde symaskiner men fortsatte också kämpa för att arbetares villkor. Han blev senare ordförande för Sveriges kommunistiska parti, arbetade som journalist och satt i riksdagen 1939-1949. Partiet bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna 1967 och heter idag bara Vänsterpartiet.