Gerda Berghs dödsruna

Fru Gerda Bergh död

Fru Gerda Bergh, överintendenten Richard Berghs efterlämnade maka, avled på torsdagseftermiddagen i sitt hem på Storängen. Fru Bergh har under många år kämpat med en svår och plågsam sjukdom; under de senaste dagarna tillstötte lunginflammation. Hennes död blev lugn och smärtfri.

Fru Bergh var vid sin bortgång femtiofem år gammal. Hon sörjes närmast av tre döttrar, Kerstin, Ellen, gift med arkitekten Carl-Otto Hallström, och Maja.

Gerda Bergh var en brinnande ande, en låga som lyste hög. Klar och värmande till hennes sista stund. Själv har hon aldrig framträtt för offentligheten. Men hon var Richard Berghs maka och så mycket betydde hon för hans livsgärning att något av den tacksamhet som överströmmade vid hans frånfälle också rättvisligen tillkommer henne.

Ingen som lärt känna det hem där han tänkte, arbetade och stred har det gärna kunnat undgå hur mycken kraft han hämtat där. Allt var lagt till rätta för att han skulle kunna ge sitt bästa. Som en sann konstnärshustru tog hon konsekvenserna av att ingenting får stå i vägen för verket. Det var ren stil i det enkla hemmet på Storängen och i Klockargården på Tyresö och det var värme i luften och högt i taket. Den för vilken vänskapen öppnade dörren trivdes och längtade dit igen. Och den personlighet som präglade allt var minst lika mycket Gerdas som Richard Berghs.

Ty hon var en verklig personlighet och därtill en stor och sällsynt helgjuten människa. Hon hade ett levande bildningsintresse och var in i det sista vaken för allt som rörde sig i tiden; icke blott för det som hade sammanhang med makens direkta arbete och kall, utan för allt som betyder något för människorna och deras utveckling. Hans andliga omfattning var mycket stor, men hennes var på sitt sätt nästan ändå större. Och det som var hennes särskilda märke som karaktär var lidelsen för det hon älskade och trodde på, lidelsen också i avskyn för det hon fann fult och lågt. Det fanns ingen plats för halvhet och köpslagan i hennes ståndpunkt, ingen vacklan eller tvekan i hennes vilja. Hennes idealism var sträng, krävde allt och tålde inga undanflykter. Den ensidighet som tvivelsutan också kunde spåras var det imponerande slaget. Ty som hon lärde, så levde hon. Det bodde i denna svaga kropp och bakom detta milda madonnaansikte en själ av stål. För det hon ville befrämja gav hon utan tvekan varje personligt offer som den naturligaste sak i världen.

Inom sin krets var Gerda Bergh en andlig kraftkälla, ett föredöme som kom bekvämligheten och fegheten att kännas som en skam. Men var hon ämne till en hjälte så fick hon också visa vad som bodde hos henne. Det strålade kanske allra klarast under hennes sista år, som voro lidandets och dödens. Själv hopplöst sjuk levde hon till läkarvetenskapens förundran till synes endast därför att hon ville leva. Det inträdde måhända en förändring då maken dukade under för den fiende mot vilken hon kämpat i åratal. Men ingen hörde henne klaga. Från hennes pinas läger strömmade alltjämt ljus och kraft till vännerna, som alltid skola minnas Gerda Bergh som den högt brinnande låga hon var.”