Saltsjöbanan

I början av 1890-talet ville bankdirektören Knut Agathon Wallenberg bygga en exklusiv förstad till Stockholm, med stora villor och havsbad. Han döpte staden till Saltsjöbaden. Där lät han också bygga ett lyxigt hotell som invigdes 1893. 

Från idé till handling

För att människor enkelt skulle kunna ta sig mellan Stockholm och Saltsjöbaden startade Wallenberg företaget “Järnvägs-Aktiebolaget Stockholm – Saltsjön”. Bolaget skulle bygga Saltsjöbanan, järnvägen mellan staden och den förmögna förstaden. Det behövdes mycket pengar för att köpa vagnar och lok. Ett sätt att få in pengar var att låna från privatpersoner genom att sälja obligationer till dem. 

Lotteri med lånade pengar

Obligationen är ett slags bevis på att företaget har lånat pengar av dig. Dokumentet som du ser här är ett prospekt som beskriver hur obligationerna fungerar och vilka villkor som gäller för den som lånar ut sina pengar till Järnvägs-Aktiebolaget Stockholm – Saltsjön. Till exempel ska den som äger obligationer låna ut pengarna i 30 år, men om affärerna går bra kan företaget betala tillbaka redan efter 10 år. Den som äger obligationer har också chans på en sorts ränta som lottades ut. På så sätt kunde den som hade lite pengar över få en bra ränta samtidigt som järnvägsbolaget fick in pengar att investera. Som tur var blev just den här järnvägen en lönsam investering för alla inblandade.

Dynamit satte fart på bygget

Saltsjöbanan byggdes på bara 16 månader, vilket var rekordsnabbt, delvis tack vare flitig användning av en ganska ny uppfinning – dynamiten. Men hjälp av dynamit sprängde man sig fram genom det bergiga landskapet. Saltsjöbanan blev tidigt väldigt lönsam för bolaget som ägde järnvägen. Inte minst eftersom familjen Wallenberg också ägde flera fabriker i Nacka, som nu kunde använda den nya järnvägen till att frakta gods på. Från 1894 till 1913 drogs drogs tågen av ånglok, men därefter elektrifierades banan och vagnarna drevs med elektricitet istället. 

Saltsjöbanan – en produkt av sin tid

I Saltsjöbanan kan vi se flera exempel på saker som industrialiseringen behövde för att bli verklighet, till exempel kapital och investeringsvilja (Wallenberg och privata långivare) och uppfinningar (dynamiten och elektriciteten). Saltsjöbanan är också ett exempel på flera av industrialiseringens konsekvenser. Nya förbindelser banade väg för nya förstäder kring Stockholm. När restiden minskade så uppstod nya samhällen. Landskapet och samhället förändrades. Att järnvägen dessutom möjliggjorde för snabba frakter av fabrikernas varor bidrog också till ökad lönsamhet för de som ägde fabrikerna, vilket i sin tur resulterade i fler investeringar i transporter och produktion av nya varor. 

Utan kraft ingen tillverkning

Vattenkraft som är starkare än muskler

Före industrialiseringen tillverkade människor det mesta för hand. När muskelkraften från människor och hästar inte räckte var det bra att kunna använda den starkare kraften från vind och vatten. Kraften användes för att få enorma hjul av sten att snurra och mala säd till mjöl eller att få stora hammare att banka på metall. 

Tyresö har vattenkraft

Titta på kartan från 1748, där syns sjön Drevviken längst till vänster. Därifrån tar sig vattnet genom flera sjöar och vattendrag ut till Kalvfjärden i Östersjön. Höjdskillnaden är totalt 20 meter. Mellan sjön Tyresö-Flaten och Albysjön forsade vattnet som allra bäst. Sådana ställen är ovanliga i den här delen av landet men Tyresös vattenkraft var bland de bästa i hela Stockholms Län. 

Industrialiseringen mördade industrierna vid Nyfors

Vad hände med tillverkningen i Nyfors när industrialiseringen startade? Växte det här gamla industriområdet och blev ett stort centrum för tillverkning? Nej, det blev faktiskt tvärtom. Under industrialiseringen på 1800-talet började ångmaskiner användas som kraftkälla. Då kunde tillverkningen flytta till andra platser, där det var lättare att transportera varor. I Tyresö fanns inga järnvägar och hamnar, så tillverkningen i Nyfors konkurrerades ut. 

En annan orsak var att kraften från vatten nu kunde omvandlas till el istället, och skickas i ledningar till platser som låg nära transporter eller där det fanns arbetskraft. Den sista sågen i Nyfors drevs mellan 1925 och 1936. Det finns fortfarande ett litet vattenkraftverk på platsen. Men det mesta av elen som Tyresöborna får när de stoppar en kontakt i väggen kommer från annat håll, till exempel från de stora vattenkraftverken i Norrland.

Vågar du lita på en 200 år gammal karta?

Varför ritades kartan?

Ett sätt att undersöka sanningshalten i en historisk källa är att fundera över varför den har kommit till. Vad var syftet med att rita kartan över ”åbyggnaderna” vid Nyfors?

Är syftet att locka arbetare till pappersbruket eller att få ta ett nytt lån från banken? Vill den som ritar göra en vacker bild som ska väcka starka känslor? Svaret på de här frågorna påverkar källans trovärdighet. Vill kartritaren få området att verka större eller mindre än det är? Vilka delar har kartritaren varit noga med och vilka har hen hoppat över? Sådant påverkar hur trovärdig kartan är som källa.

Ta reda på sammanhanget först

I det här fallet vet vi att kartan var en del av en försäkringshandling. Ägaren till pappersbruket ville ha en försäkring för att få pengar ifall någon byggnad skulle brinna ner. Försäkringsbolaget ville ha en dokumentation över vilka byggnader som var försäkrade. Syftet med kartan var alltså att noga redovisa vilka byggnader som fanns.

Sammanhanget ger kunskap om källans trovärdighet

Eftersom vi känner till syftet med kartan kan vi vara ganska säkra på att alla hus finns med, så att de skulle vara täckta av försäkringen. Vi kan vara ganska säkra på att kartritaren inte glömde någon byggnad. I så fall skulle ägaren inte få någon ersättning ifall det huset brann ner. Källan fokuserar på husen. Strandlinjens sträckning behöver vara tillräckligt korrekt för att det ska gå att förstå var husen låg men resten av naturen verkar inte vara så viktig att få med i detalj. Kartritaren har markerat skog med några utspridda träd och kullar med penseldrag som ser ut som moln. Om kartan ska användas som källa för att ta reda på vad som växte på platsen är den inte alls trovärdig. 

Fakta om Stockholms län

Sverige är ett stort land och indelat i 21 olika områden på kartan som kallas län. Sedan 1971 ingår 26 kommuner i Stockholms län, från Norrtälje i norr till Nynäshamn i söder. 

I länet finns både en länsstyrelse och en region

I varje län finns en länsstyrelse. Länsstyrelsen är en myndighet som ansvarar för att det som riksdagen och regeringen bestämmer också genomförs i länet. Länsstyrelsen har ansvar för frågor om jordbruk, kulturmiljö och regional tillväxt, till exempel. Regeringen utser en landshövding som leder länsstyrelsens arbete. 

Det finns också en region för varje län i Sverige. Regionen styrs av politiker som är valda av invånarna i länet. Regionen och bestämmer över sjukvård, kollektivtrafik, regionplanering och kulturverksamhet i länet. Stockholms läns museum är en del av Region Stockholm.

Länet har förändrats genom historien

Sverige delades in i län 1634, under stormaktstiden. Då hade Sverige en rikskansler som hette Axel Oxenstierna, och han gjorde stora förändringar i sättet som landet styrdes på. De nya länen fick ansvar för att hålla koll på att regeringens beslut genomfördes i alla delar av landet. Han skapade också flera andra myndigheter som fick ansvar för olika frågor, som handel, gruvor eller skatter. 

Stockholms län har sett olika ut genom historien. Under olika perioder har Stockholms län varit ihopslaget med Uppsala län, till exempel. Före 1968 hörde inte heller Stockholms stad till Stockholms län. Huvudstaden bildade ett eget slags län och hade en överståthållare istället för landshövding. När Sverige genomförde en stor sammanslagning av kommuner 1971 fick Stockholms län de gränser som gäller än idag.

Stockholms län ligger både i de gamla medeltida landskapen Sörmland och Uppland, och gränsar mot både Södermanlands län och Uppsala län. På ön Märket i Östersjön finns en kort landgräns mot Finland också. I Stockholms län bor ungefär 1,5 miljon människor.

Följande kommuner ingår i Stockholms län

• Botkyrka
• Danderyd
• Ekerö
• Haninge
• Huddinge
• Järfälla
• Lidingö
• Nacka
• Norrtälje
• Nykvarn
• Nynäshamn
• Salem
• Sigtuna
• Sollentuna
• Solna
• Stockholm
• Sundbyberg
• Södertälje
• Tyresö
• Täby
• Upplands-Bro
• Upplands Väsby
• Vallentuna
• Vaxholm
• Värmdö
• Österåker

Träslott uthyres – Ektorps Folkets hus

Arbetare i Ektorp byggde ett gemensamt hus

Folkets hus låg på ett litet berg, mitt bland ett 60-tal enkla villor. Mer än så fanns inte i Ektorp i början av 1900-talet. De som hade byggt upp villorna här var arbetarfamiljer. Många hade erfarenhet av att bygga och kunde själva eller med lite hjälp resa ett enkelt trähus. Trots att Ektorpsborna inte var rika så samlade de ihop pengar och byggde en träbyggnad med tinnar och torn som invigdes 1907.

Föreningar hyr huset

Loggboken som du ser här användes för att skriva ner vilka föreningar som hyrde Folkets Hus och vad de betalade. Listan på föreningar berättar vad som engagerade vanliga människor. Fackföreningar som arbetade för bättre arbetsvillkor och andra politiska organisationer hade sammanträden i huset. Orkestrar repeterade och det ordnades fester, föredrag och aktiviteter för ungdomar. 

Nykterhetsorganisationer kämpade för att förbjuda alkohol och lockade med olika aktiviteter för alla dem som lovade att vara helt nyktra. Nykterhetsorganisationernas lokala klubbar kallades ofta ”loger”. På bilden nedan ser du en del av uppslaget i bokningskalendern där tre loger nämns.

Vad kostade det att hyra Folkets Hus?

I kolumnen till höger står vad föreningarna betalade i hyra. Tio kronor var det vanligaste men det verkar som att de som drev Folkets Hus ville hjälpa olika politiska organisationer. Nöjesföreningen Enighet som ofta hyrde in sig betalade alltid fullt pris medan träarbetarfackföreningen och Ektorps socialdemokratiska ungdomsklubb bara betalade två kronor.  

I slutet av april hade Folkets Hus en egen basar. I kalendern ser vi att de inte betalade någon hyra till sig själva. Istället bakade kvinnorna och alla hjälpte till att virka dukar, sy kläder och tälja smörknivar som kunde säljas för att få in pengar till verksamheten i Folkets Hus.

Folkets Hus påverkade Sveriges historia

Folkparker och Folkets hus byggdes överallt i landet på den här tiden och blev en viktig mötesplats. Här hade vanliga människor råd att roa sig. Många blev också mer engagerade i samhällsfrågor genom att gå till Folkets Hus. Säkert diskuterades frågan om rösträtt på flera av mötena i Ektorps Folkets hus. I föreningarna fick medlemmarna rösta, diskutera och välja ordförande. Varför skulle de inte få göra det i kommunen och landet? 1912 hade bara 19 % av Sveriges befolkning rätt att rösta. I Folkets hus över hela landet hölls rösträttsmöten, och under några år växte stödet snabbt för att fler skulle få rösträtt. 1921 fick både kvinnor och män rösta för första gången.

Tvätteriernas tid

Mellan åren 1910 och 1979 kunde du lämna in smutsiga kläder och lakan till damerna på bilden. De arbetade på Duvnästvätteriet på Reginavägen i Saltsjö Duvnäs i Nacka som var ett av många tvätterier runt omkring Stockholm där du kunde få hjälp med tvätt, mangling och strykning. Hur kommer det sig att just tvätterier blev vanligt förekommande i stadens utkanter? Och hur kommer det sig att tvätterierna försvann helt på 1970-talet?

Stadsborna skickade tvätten till landet

Under 1800-talets sista hälft ökade befolkningen i och omkring städerna. På den här tiden renades inte avloppsvattnet från bostäder och fabriker innan det släpptes ut i sjön. Det ledde till att sjövattnet i Stockholm blev allt mer förorenat. När luften och vattnet blev allt smutsigare så valde de Stockholmare som hade råd, till exempel läkare och tjänstemän, att skicka iväg sin tvätt utanför staden, där vattnet var rent och där tygerna kunde torka i den friska lantluften. 

Tvättens industrialisering

Att tvätta kläder och tyger var i årtusenden något som sköttes helt utan maskiner. Precis som mycket annat arbete så utfördes det helt och hållet för hand. Det var ett tidskrävande och slitsamt jobb som i stort sett alltid utfördes av kvinnor, både i städerna och på landsbygden. På landet var det vanligt att bönderna tjänade lite extra genom att tvätta åt andra. Att tvätta var en bisyssla som man gjorde vid sidan om det vanliga arbetet på en bondgård. Men precis som mycket annat så automatiserades även det här arbetet i samband med industrialiseringen. Att tvätta för andra övergick till att bli en huvudsyssla. Efter första världskriget, när de elektriska tvättmaskinerna kom, så växte tvätterierna till moderna företag. Det var ofta kvinnor som drev tvätterierna. 

Tvättstugor blir vanligare och konkurrerar ut Duvnästvätten

Redan på 1920-talet började man bygga tvättstugor i nybyggda hus i Stockholm. Teknikutvecklingen gick framåt och tvättmaskinerna blev både mindre, snabbare och tystare. Och billigare. Efter andra världskriget blev det dessutom allt vanligare att människor hade egen tvättmaskin i lägenheten. År 1950 hade ungefär 8 procent av svenska hushåll tillgång till en tvättstuga. Bara femton år senare hade 90 procent tillgång till tvättstuga. När allt fler skaffade egna tvättmaskiner förlorade tvätteriföretagen kunder, blev mindre lönsamma och tvingades därför att stänga. 

På fotografiet från Duvnästvätten 1962 så ser du kvinnor som visar resultatet av årtionden av utveckling inom tvätterier – ett modernt tvätteri med kapacitet att tvätta stora mängder textilier åt gången. När fotot togs var det alltså 17 år kvar innan den tekniska utvecklingen tvingade företaget att stänga.

Arkitektur under industrialiseringen

Har du tänkt på att man kan läsa av tidens smak och idéer bara genom att titta på ett hus och på dess arkitektur? Hus ser väldigt olika ut, och bara genom att se hur ett hus är utformat och dekorerat kan du lära dig att se ungefär när ett hus är byggt. Husets stil avslöjar en hel del om vilka tankar och värderingar som husets skapare ville förmedla till sin omgivning och till eftervärlden – vi som lever idag. 

Saltsjöbadens stationshus är typiskt för sin tid

Titta till exempel på Saltsjöbadens stationshus, som invigdes 1893. Ser det inte nästan ut som en kyrka, med tinnar och torn? Taket har bland annat formen av så kallade lökkupoler, precis som kyrkor i kristet ortodoxa länder. Taken är sneda i olika vinklar, lite som en skogshydda i en saga. Byggnaden är utsmyckad med många olika detaljer och mönster. 

Stationshuset i Saltsjöbaden är byggt i en blandning av nationalromantisk stil och jugend. Båda stilarna var vanliga i slutet av 1800-talet. Jugend var inspirerad av naturens former och mönster, och nationalromantiken hämtade inspiration från historiska byggnader, stilar och tekniker.

För när allt fler människor flyttade in i de trånga, skitiga städerna, så längtade en del ut på landsbygden och en fantasifull bild av det gamla, lantliga livet som de moderna människorna nu lämnade. När arkitekterna gjorde sina tolkningar av detta lät de bygga sådana här maffiga hus med fantasifulla detaljer.

Stationshuset var en viktig byggnad

Att huset är så storslaget är också ett tecken på vilken central roll stationshuset hade i samhället. Järnvägen var viktig för de samhällen där tågen passerade. Därför kunde det visa upp både romantiska, nostalgiska fantasier och samtidigt vara en symbol för framtidstro och framgång. Egentligen är ju det motstridiga känslor i en tid när samhället förändras snabbt.

Saltsjöbadens stationshus revs på 1950-talet och ersattes då av ett annat hus som sedan tidigare låg intill – den så kallade “Röda stugan”. Röda stugan var byggd i mer traditionell stil utan så mycket dekorationer och var därför lättare att underhålla. Det nya stationshuset såg mer ut som många andra stationshus längs mindre järnvägar i landet. 

Bli kommunist eller utvandra

Sven Linderot och de strejkande arbetarna

Sven Linderot hade arbetat i olika glasbruk sedan han var 11 år. Han står mitt i bilden till höger, i bakre raden, rakt under den höga skorstenen. Bilden är tagen på glasbruket i Nynäshamn där Sven var med och ordnade en strejk 1912.

Nynäshamns glasbruk

Glasbruket tillverkade dricksglas och glödlampor. Idag finns inga spår kvar av byggnaderna på bilden som låg i det område där oljeraffinaderiet Nynas AB ligger idag. Sven var glasblåsare och hade flyttat hit från Östergötland när han var 18 år. Bilden är tagen bara några år senare. Då hade Sven gått med i Nynäshamns socialdemokratiska ungdomsorganisation och i den lokala fackföreningen. 

1912 strejkade glasblåsarna för bättre arbetsvillkor

På den här tiden fanns inga regler för hur långa arbetsdagarna skulle vara. Söndagarna var lediga men alla andra dagar kunde arbetarna tvingas att jobba 14 timmar per dag. Lönerna räckte till mat och enkelt boende men inte till mycket mer. Arbetsmiljön var farlig och det fanns ingen pension för den som blev så gammal att hen inte kunde arbeta mer. Arbetarna hade inte mycket att säga till om. Deras enda chans att påverka var att gå ihop och vägra arbeta för att tvinga fabriksägarna att gå med på några av deras förslag. 

1912 startade en strejk som varade i sju månader. Det slutade med att Sven Linderot och de 10 andra glasblåsarna som hade varit med och strejkat fick sparken från glasbruket. Men inte nog med det, de fick inte heller arbeta på något annat glasbruk i Sverige. 

Hur gick det sedan?

Åtta av de avskedade på glasbruket utvandrade till Amerika och två till Tyskland. Men Sven Linderot stannade i Sverige. Han sålde symaskiner men fortsatte också kämpa för att arbetares villkor. Han blev senare ordförande för Sveriges kommunistiska parti, arbetade som journalist och satt i riksdagen 1939-1949. Partiet bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna 1967 och heter idag bara Vänsterpartiet.

Vet du vad en nagelapa är?

Bilden är tagen i Nacka 1897. Personerna på bilden arbetade med att bygga båtar på varvet i Finnboda.

Även barn arbetade på varvet och i fabriker. Sverige införde sex års skolplikt 1842, men de flesta barn slutade efter sexan och började arbeta för att bidra till familjens försörjning. På de allra flesta fabriker var arbetet uppdelat så att barn, kvinnor och män hade olika arbetsuppgifter.

Finnboda varv tillverkade skepp och fartyg. Där arbetade pojkar som ”nagelapor”. Deras jobb var att klättra längs fartygens skrov och fästa bultar. Bultarna kallades ”naglar”.

Andra importerar vad Sverige exporterar!

Vad har Sverige som andra behöver? Jo, bland annat gott om skog och järnmalm. Av skogen tillverkas virke och ur malmen utvinns metall, bland annat järn. Från Nynäshamn skickades på 1920-talet mängder av så kallade ”props” till Englands kolgruvor. En prop var helt enkelt en smal stock av furu eller gran, tillverkad av unga träd. Dessa användes för att stötta upp berget när man sprängde i gruvorna.

I England fanns inte tillräckligt med ungskog för att försörja gruvnäringen med stöttor, och på så sätt växte en internationell efterfrågan efter dessa. Från Nynäshamn och andra städer i landet exporterades under en tid så många props att det till slut blev ont om ungträd även i den skogrika Stockholmsregionen. 

Nynäshamn är en djuphamn

En djuphamn innebär att djupgående fartyg kunde lägga till för att lasta på varor som skulle till och från Stockholmsregionen. I synnerhet tunga varor lämpade sig bra för att lastas på stora fartyg i Nynäshamn. 

Det var inte bara industrierna av handelsvaror som behövde järn, det gjorde även vapenindustrin. Från Nynäshamn exporterades järn och annat gods till flera krigförande länder under första världskriget, som till exempel Tyskland och England, som stred mot varandra.

Om timmer är tungt, så är järn ännu tyngre. Vad tror du vägde mest, propsen på första bilden, eller järnmalmen som står staplad intill fartyget på den andra bilden?