Uselt boende på Ekebyhov

Om du hade bott på Ekebyhovs herrgård på 1940-talet så hade du kunnat strosa runt i slottsparken, ta ett äpple från din egna äppelodling och luta dig tillbaka i din stora sal för att beundra takmålningarna. Om du i stället hade varit anställd på Ekebyhov och bott i arbetarbostäderna på gården så hade ditt liv varit långt mycket tuffare. Du hade till exempel kunnat vakna om morgnarna och haft 5 grader varmt inomhus. Det är samma temperatur som i ett modernt kylskåp. Häng med så får du höra om Olov Lindström och hans gravida fru som försökte få det bättre hemma.

Låg boendestandard

Året var 1947 när hälsovårdsnämnden på Ekerö fick in en anmälan om en enrumslägenhet på 32 kvadrat som tillhörde herrgården Ekebyhov. I ettan bodde paret Lindström och de skulle enligt anmälan ha det väldigt golvkallt med kyligt drag från otäta fönster och dörrar.

På 1940-talet var det fortfarande dåligt ställt med den svenska boendestandarden. Man hade börjat bygga nya hus med bekvämare lägenheter men 1945 hade bara en tredjedel av befolkningen tillgång till badrum eller dusch inne i sin lägenhet. Ungefär var tionde person hade kylskåp, resten fick ha maten i skafferier. Bara hälften av lägenheterna hade centralvärme. De som inte hade det, som paret Lindström, fick elda med ved inomhus i öppen spis eller kamin. Många familjer bodde under den här tiden väldigt trångt i ettor. Gasspisar och varmvatten var modernt, de flesta fick nöja sin med en vedeldad spis och bara kallvatten.

Varför klagade Lindströms?

Många hade alltså dåliga bostäder på den här tiden men det började komma regler för boendestandarden. Ingen skulle behöva ha det så uselt som paret Lindström, som hade utomhustemperatur inomhus. I deras fall var chefen och hyresvärden samma person (herrgårdens ägare) och det kan man tänka sig att gjorde dem försiktiga med att gnälla i onödan. Hyresvärden hade väldigt stor makt över deras liv eftersom både inkomst och bostad låg i hennes händer.

I dokumenten här till intill kan du se vad vi vet om historien med Lindströms boende:

Dagsverkstorpet Karlberg

Torparfamiljens villkor

Familjen som bodde här ägde inte stugan, marken eller ladugården. Det gjorde det stora Tyresögodset. Familjen fick bo på torpet och använda marken ifall de ställde upp och jobbade ett visst antal dagar åt godsägaren. Det kallades att göra dagsverken.

Torparfamiljen hade egna djur att mata och mjölka och några små åkrar att odla på. De var ju tvungna att göra sin egen mat och kläder. Om de hann, för det var mycket de skulle göra för godsägaren, enligt kontraktet som du ser här intill.

Om du var man

Alla på torpet, män, kvinnor och barn var tvungna att hjälpa till för att överleva och få bo kvar. Oftast krävdes det att det fanns en dräng eller piga, alltså en extra, ogift vuxen som hjälpte till mot mat och husrum. Det var mannen i familjen som skrev på kontraktet. I kontraktet står det att familjen fick njuta, bo och odla på torpet ostört så länge de uppfyllde en del krav, till exempel:

• Dagsverken, alltså en hel dags arbete omkring 13 timmar på sommaren. Mannen skulle arbeta 104 dagar och ett hjon 66 dagar om året. Ett hjon, det kunde vara en dräng, torparens fru eller en son men det står också i kontraktet att om familjen skickade ett barn som inte kunde arbeta ordentligt så fick de inte ha kvar torpet.
• Underhålla och renovera alla byggnader och stängsel.
• Gräva diken, hålla ängarna öppna och gärna odla upp ny mark i närheten av torpet.
• Underhålla vägarna i närheten.

Om du var kvinna

Redan före gryningen började arbetet med att mjölka. Sedan skulle du som kvinna ta hand om allt som hade med barn, mat och kläder att göra. Kläderna gjordes från grunden. Om familjen hade får så klippte hon ullen eller användes lin, ett sorts gräs som gjordes till trådar. Av dessa råvaror tillverkades trådar som sedan vävdes eller stickades. Det skulle räcka till alla familjens kläder. När djuren slaktades var det kvinnans uppgift att göra mat av allt, skölja tarmar, göra korv, mala inälvor och göra pölsa. Varje dag skulle torparhustrun skicka med mat till sin man och ett hjon. Samtidigt var det inte ovanligt att ha 4-5 barn att ta hand om hela dagarna. Barn som gick i skolan skulle också ha med sig mat.

Sofia Wilhelmina bodde på torpet. År 1881 föll hennes man ner från ett träd och dog, 48 år gammal. Men Sofia Wilhelmina kämpade vidare med allt arbete och lyckades bo kvar på torpet. Hon hade hjälp av sina fem barn.

Anna skötte Ältas telefonväxel

Att telefonera

Först lyfter du luren och sedan drar du runt veven några varv. Då svarar en telefonist. Om du hade bott i Älta så hade du fått prata med Anna Lidqvist. Det är henne du ser på bilden. Du berättar vilken station du vill ringa till och vilket nummer. Anna kopplar, vevar på en vev och säger sedan ”påringt”.

Förhoppningsvis har du frågat dina föräldrar om lov att telefonera. Det är inte säkert att du får lov att ringa om det inte är väldigt viktigt. Varje samtal kostar pengar. Ett rikssamtal är riktigt dyrt. Dessutom blir linjen upptagen så ingen kan ringa hem till er.

Kopplade samtal åt grannarna

Telefonväxeln på bilden fanns hemma hos Anna på Solvägen 1 i Hedvigslund. Antagligen fick hon hjälp av andra personer i hushållet att sköta telefonväxeln men på nätterna sov familjen, så då gick det inte att ringa.

Anna hade nog bra koll på Ältaborna. Hon kopplade ju sina grannars samtal. En del passade på att berätta när de skulle åka till stan eller förklara varför de bokade tid hos läkaren. Anna och andra telefonister kunde också lyssna på alla samtal. Du och din kompis ville nog inte prata om vad som helst. Anna kunde lyssna för att kolla om samtalet var slut och redo att kopplas ner, eller så avslutade du genom att dra runt veven igen.

Arbeta som telefonist

Om du var kvinna så kunde du själv få arbete i en telefonväxel. Alla telefonister var nämligen kvinnor. Du var tvungen att ha ett bra uttal och en tydlig röst, men du fick inte vara kort. En del propphål i växelborden satt högt upp. Före 1933 kunde du också bli av med jobbet om du gifte dig. Många såg telefonistjobbet som ett sätt att tjäna lite extra pengar för unga ogifta flickor. En gift kvinna skulle leva på sin mans lön och ta hand om hemmet. Därför dröjde det till 1939 innan det kom en lag som gjorde det förbjudet att avskeda en kvinna på grund av giftermål.

Ältas telefonväxel var inte så stor på 1920-talet så Anna kunde kanske ta det lugnt ibland om hon samtidigt passade växeln. På större stationer satt flera telefonister och kopplade samtal i högt tempo. Arbetet kunde då vara mycket stressigt och enformigt. Telefonisterna fick bara ta en kort paus för att gå på toaletten, om de bad om lov först.

Maskinerna blev automatiska

Ungefär när fotot är taget, år 1925, började automatiska telefonväxlar ta telefonisternas plats. Men inte förrän 1972 kopplades den sista manuella växeln bort. Många tyckte att det var krångligt att minnas telefonnummer med fler än två eller tre siffror. Allt fler skaffade telefon. Utan de automatiska växlarna så hade inte telefonisterna räckt till. Då skulle halva Sveriges befolkning behövt arbeta som telefonister och koppla samtal till den andra halvan.

Tack till Anders Lindeberg-Lindvet på Tekniska Museet som bidragit med expertkunskap till artikeln.

Barnhemmets packlista

Barnhemmet Gribbylund

På fotot ser du Gribbylunds gård i Täby som var ett barnhem mellan år 1948 och 1955. Från Gribbylund finns en lista sparad som visar vilken utrustning barnen skulle packa i väskan och ha med sig när de flyttade in. När vi läser listan idag kan vi se hur klädmodet har förändrats och en del plagg kanske vi aldrig ens har hört talas om.

Vad är en rimlig basgarderob?

Vilka klädesplagg som anses nödvändiga och användbara har förändrats med tiden. I packlistan kan vi se att gossar 8-15 år bland annat ska packa en kostym, två par golfbyxor och två slipovers men bara tre par kalsonger.

Idag kan det verka konstigt att ens äga en kostym som ofta är ett dyrt festplagg om man samtidigt inte har mer än några få par underkläder men på den tiden som packlistan skrevs var kostymen vanligare. Och är det klokt att bara packa golfbyxor (en sorts kortbyxa) om man inte har med sig några andra byxor alls förutom kostym och pyjamas? Ja på 1950-talet var det faktiskt helt rimligt eftersom pojkar fick bära knäbyxor med långa stickade strumpor året om. Vanliga långbyxor började man använda först när man räknades som vuxen. 

Fattigdom och vanvård

Packlistan kan ge bilden av att barnen som flyttade in på Gribbylund hade många saker. I själva verket var många fattiga och vanvårdade och hade nästan ingenting. Packlistan finns sparad i Regionarkivet tillsammans med ett protokoll där de styrande i landstinget (det som idag heter Region Stockholm) diskuterade vem som skulle betala för barnhemsbarnens kläder.

I efterhand har det framkommit att många av de barn som vistades på barnhem i Sverige hade det väldigt svårt. Staten samlade in berättelser för att kartlägga problemet på 2010-talet och man kunde då slå fast att många av barnen som bott på svenska barnhem/fosterhem under 1900-talet hade utsatts för fysiskt våld eller sexuella övergrepp under vistelsen. Våldet barnen hade utsatts för var så pass grovt att flera fick skadestånd utbetalda av Svenska staten. 

Synen på barn förändras

Vuxna förr fokuserade mycket på att barnen skulle vara hela och rena. De tänkte att mycket disciplin lärde barn att lyda och bli redo för vuxenlivet. Nuförtiden finns det mer kunskap om barns behov och idag vet man hur viktigt det är att känna trygghet, kärlek och få uppmuntran för att utvecklas bra. Vi lär oss hela tiden mer om människors behov och kanske kommer framtidens barn tycka att sättet vi lever på idag också är orättvist och omodernt.