Två plågor på 1700-talet

Rysshärjningarna

Under tre somrar härjade den ryska flottan längs Sveriges östersjökust. 1719 brände de ner sju städer, tio bruksorter och massor av torp, gods och gårdar. Nyköping, Norrköping, Öregrund, Södertälje, Trosa och Norrtälje stod i lågor. Omkring 20 000 människor blev hemlösa. På Utö förstördes gruvorna och i Nacka drabbades Boo gård, Fisksätra gård, Skogö stärkelsebruk och andra platser. På Ornö tog skogen eld och ön ödelades.

Det var Rysslands kejsare, tsar Peter den store, som hade skickat sin flotta för att härja de svenska kusterna. Han använde den här taktiken för att tvinga Sverige till fredsförhandlingar. Han gav order om att sätta eld på allt utom kyrkor och att inte ta några fångar, utan snabbt åka vidare till nästa plats. Under de kommande somrarna 1720–1721 återkom ryssarna med nya härjningar. Då drabbades främst Norrlands kust, där ryssarna brände Umeå, Piteå, Söderhamn och andra städer.

Pesten år 1710

År 1710 kom ett skepp från Livland genom Baggensstäket. Livland var de svenska delarna av dagens Estland och Lettland. Skeppet låg sedan för ankar mellan dagens Fisksätra och Boo. Reglerna var sådana att skeppet inte fick segla in till Stockholm direkt. Först var man tvungen att kolla om det fanns någon smitta på båten. Det gjorde man genom att hålla karantän i 40 dagar. Om ingen hade blivit sjuk på den tiden så var det fritt fram.  

Kaptenen på skeppet stod nog inte ut med att vänta i 40 dagar, utan tog sig i land för att gå på Stäkets krog. När han åt middag där så föll han plötsligt ihop – död! Han hade drabbats av pesten och nu spred sig sjukdomen i Stockholm och vidare till hela landet. I Stockholm dog ca 40% av befolkningen i den här pest-epidemien.

Livet i Fisksätra under 1500 år

Den äldsta källan om Fisksätra

Det äldsta dokument där namnet Fisksätra finns med är från 1562. Det fanns bara en bostad i Fisksätra och den tillhörde Erstaviks gård som ägde den. I dokumentet står att den som bodde på Fisksätra och använde marken där skulle betala en avgift till Erstaviks ägare Hans Kyle. Avgiften bestod av lite pengar, ett får, två höns, tio ägg, åtta timmerstockar, sex lass ved och sex dagars arbete.

Åkrarna och ängarna vid Fisksätra var nog ganska små. Annars hade Hans Kyle säkert krävt att få lite säd, smör eller att få låta sina hästar beta vid Fisksätra. Sådana villkor var vanliga på den här tiden. Fisksätra hade antagligen inte plats för kor och hästar. De hade får och höns och säkert fick de fiska för att maten skulle räcka. Fisket kan också ha varit ett sätt att få in pengarna till avgiften. På kullarna där radhus och småhus ligger idag vallade fisksätraborna på femtonhundratalet sina får och hämtade ved.

Fisksätra på vikingatiden

Den äldsta skriftliga källan om Fisksätra är från 1562, men platsen har använts ännu längre – hur länge? Ordet ”sätra” som finns med i namnet kan ge en ledtråd som tar oss ända tillbaka till vikingatiden.  

Människorna under vikingatiden kallade en äng i skogen som låg en bit ifrån gården för en säter. Fisksätra var alltså ett ställe där bönderna på någon närliggande gård samlade in ängsgräs som mat till djuren under vintern. Fisksätras namn är alltså från vikingatiden, men det är inte säkert att någon bodde här då.

Vad som är säkert är att de begravde sina döda på Fisksätern. När höghusen byggdes så undersökte arkeologer två gravar. I dem fanns rester av krukor och brända ben. Det kan ha varit människorna som bodde på någon av gårdarna i närheten, Lännersta eller Drevinge som använde fisksätern både för att skaffa mat och som begravningsplats. Bönderna använde i alla fall det gamla sättet att bränna de döda. När kristendomen tog över efter asatron så började människor istället begrava kropparna hela.

Fisksätra på medeltiden

I början av medeltiden blev det förbjudet att ha trälar (slavar). Ett sätt att frige trälar var att ge dem en säter som torp. Ofta var det svårt att klara sig på det som gick att odla på sätern. Därför fortsatte de frigivna trälarna att vara beroende av sina gamla herrar. Det kunde vara en fördel för gårdarnas ägare som fortsatte att få nytta av arbetskraften. Kanske var det någon före detta slav som fick lov att använda marken i Fisksätra och byggde det första torpet där.

När Sverige blev kristet skulle alla gå i kyrkan. Torparna i Fisksätra tillhörde då Brännkyrka socken och behövde åka ända till Brännkyrka kyrka, som ligger nära Älvsjö station, mer än 16 kilometer bort.

Krig och svält under 1700-talet

Livet i Fisksätra var nog inte så lätt. Källor från början av 1700-talet berättar att fisksätraborna Matts Mårtensson och Matts Johansson flera gånger fick hjälp av kyrkans fattigkassa. På den tiden hade fisksätraborna lite närmare till kyrkan. De gick då på gudstjänst i Erstaviks gårdskapell.

På bilden överst i den här texten ser du Fisksätra gård innan den revs, år 1967. Stadsplanerarna bestämde att den stod i vägen när höghusen skulle byggas. Huset var då 250 år gammalt. Vi vet det eftersom det äldre torpet brändes ner i den stora rysshärjningen år 1719. Då terroriserade ryska fartyg stora delar av Sveriges kust och brände byar och gårdar. Ryssarna nådde aldrig Stockholm men Fisksätra var ett av de närmaste ställena som de förstörde.

Ångbåtar och tåg under industrialiseringen

Ända fram till 1800-talet fanns bara ett bostadshus i Fisksätra. När ångbåtstrafiken började gå förbi här så blev husen fler. Stockholmarna började skaffa sommarhus. På Fisksätra holme byggde Carl J A Haglund några små sommarstugor som han hyrde ut. Holmen hade då ingen bro, utan sommargästerna kom med ångbåten från Stockholm.

När järnvägen till Saltsjöbaden invigdes år 1893 fick Fisksätra en liten hållplats och senare fler hus. Ett av husen kallades Lännbo. Namnet lever vidare i bostadsområdet Lännbohöjden från 2016. Villa Caprifol är det äldsta huset i Fisksätra. Det är det enda huset som finns kvar från tiden före järnvägen.

Industrialiseringen påverkade Fisksätra både genom ångbåtarna och genom järnvägen. År 1919 grundades också Fisksätra båtvarv. De tillverkade bland annat en plastbåt – ”Fidra” som har gett Fidravägen sitt namn.

På flygbilden från år 1963 ser du hur Fisksätra såg ut innan det förvandlades till förort. Ingen kämpade längre för att försörja sig på fiske och de små åkrarna. Maten kom från större jordbruk längre bort och marken användes i stället som motocrossbana.

Det moderna Fisksätra

Om någon hade berättat för dem som bott i Fisksätra i äldre tider att den lilla skogsängen skulle vara full av människor i stora hus, hur skulle de ha reagerat? Hade de kunnat tro att ingen av dessa människor skulle fiska eller arbeta med jorden för att få sin mat? Hade de hellre velat leva i vår tid?

Nu & då på Järla skolgård

Titta noga på den äldre bilden. Alla har något på huvudet. Hemstickade mössor, baskrar, gubbkepsar, en och annan pälsmössa, och en pojke bär hatt. Täckjackan är inte uppfunnen än, så alla kläder är av ull och bomull. Skidorna och stavarna är av trä, med metall och läder. Materialet plast har inte slagit igenom. Plast blev ett vanligt material först på 1950-talet.

Skidåkning var en populär fritidssysselsättning men alla familjer hade inte råd att skicka med sina barn några skidor till skolan. Många av barnens föräldrar var arbetare som jobbade i De Lavalls Ångturbinfabrik och andra industrier i Järla.

En vuxen man röker pipa. Idag är det lika ovanligt som förbjudet (på skolans område).

Järla skolas gamla byggnader

På fotot från 1931 ser man skogen fortsätta bakom skolan. Här har ett hus byggts sedan dess – och inte bara ett – hela Nacka centrum ligger där bakom.

Det röda skolhuset byggdes år 1900. I bakgrunden på den svartvita bilden syns ett annat hus med många dörrar. Antagligen var det dasset. Skolhuset på bilden var inte Järla skolas första hus. På nästa bild, sommarbilden där barnen står i ring, visar ett äldre skolhus. Det fanns mellan 1889 och 1923.

Båda skolhusen hade klassrum på undervåningen. På övervåningarna var det bostäder. Där bodde lärarna men också en barnmorska och kyrkvaktmästare, som var gift med en av lärarinnorna.

Men Järla skola grundades redan 1877. Kanske fanns det ett ännu äldre skolhus? Det har i alla fall inte fastat på foto. Kanske var det så att skolan höll till i några andra lokaler som kyrkan hade eller hyrde.

Den gula skolbyggnaden i sten bygges 1924 och har byggts ut sedan dess. Året efter byggdes också en gymnastiksal som fortfarande finns kvar.

Minnena från de äldsta skolhusen finns bara kvar som berättelser och foton. Men själva byggnaderna är också ett sorts minne.

Nu & då på Tallbacken

Arbetarna bodde på Tallbacken

Höghuset ligger tillsammans med andra hus på en höjd vid parkeringen till köpcentret i Sickla. Det som är Sickla köpkvarter idag var under hela 1900-talet ett fabriksområde och husen på Tallbacken var arbetarbostäder. Bilden är tagen 1957 och trähusen ska snart rivas.

Bostadsstandarden ökade under 1900-talet

Det var industriföretaget Atlas som byggde de röda trähusen till sina arbetare när de flyttade till Sickla i början av 1900-talet.

När husen byggdes var de modernare än många arbetarbostäder och statarlängor. De hade:

• Stora rum och kök
• Stora fönster
• Lägenheter med ett eller två rum (istället för bara kök)
• Kakelugnar
• Egen ingång till varje lägenhet

Trots detta så ville Atlas Copco, som företaget nu hette, ersätta trähusen med nya lägenhetshus. De nya lägenheterna hade många fördelar:

• Vattenledningar, så att de boende slapp bära vatten från en brunn.
• Centralvärme, så att man inte behövde in bära in ved och elda.
• Vattentoaletter istället för dass.
• Större lägenheter.

Karl trivdes på Tallbacken

Trots standardhöjningen så var det många som sörjde när de gamla husen revs. Karl Matsson bodde på Tallbacken 12 från år 1920 tills huset revs. Så här berättar han i Atlas Copcos personaltidning:

Vi var som en enda stor familj, vi hjälpte varandra och vi roade oss tillsammans. (—)

Vi skrev verser om Tallbacken, vi spelade och sjöng. Och 1926 bildade vi en sångkör, som blev mäkta berömd och anlitad. (—)

Vi hade jordlotter vid Sickla strand, sammanlagt femtio stycken för de femtio familjer som bodde på Tallbacken. Där odlade vi grönsaker och potatis, och det täckte vårt behov. Det fanns en fin badplats också. Under sommaren badade vi varenda kväll, när vi kom från jobbet. Sicklasjön var denna tid rik på fisk och det betydde ett inte föraktligt tillskott i mathållningen. I början var det också mycket gott om kräftor. Det var kräftkalas i augusti månad, som aldrig skall glömmas.

Men det var svåra år också. I början av 20-talet gick de flesta arbetslösa längre eller kortare tid. Som väl var lämnade bolaget kredit på hyran. Det kunde hända att en del låg efter med hyran ett helt år. När sedan det åter blev arbete och hyran skulle betalas blev det inte många kronor över att leva på. 1932 blev det dåligt igen, men den gången var permitteringarna av ganska kort varaktighet och sedan dess har det ju varit goda tider.

Och med de goda tiderna följde en ökad byggnadsverksamhet.

Karl Matsson

Karl berättar hur platsen förändrades när Atlas Copco började bygga området Sickla strand 1947. Jordlotterna där Tallbackens hyresgäster odlade försvann. Korna från Sickla gård slutade beta på strandängen.

Även Tallbacken började förändras. Det blev allt fler och fler italienare, som flyttade in. De höll sig för sig själva och den gamla sammanhållningen, där hyresgästföreningen såsom kamratförening spelat så stor roll, försvann.

Karl Matsson

Den största förändringen kom när de gamla husen revs och de nya byggdes. Karl bodde i de nya husen när han intervjuades i tidningen i början av 1960-talet och verkade nostalgisk:

Och nu bor vi som sagt i hyreshus. Vi är dock ännu några stycken, som träffas och talar om gamla minnen. Som regel möts vi på eftermiddagarna under sommaren utanför tobaksaffären, när kvällstidningarna kommit. Det kan inte hjälpas, att vi då mest talar om det som varit.

Karl Matsson

Mina Strid – ett kvinnoliv i Nynäshamn

En bild från Nynäshamns barndom

Bilden med den mjölkande pigan Wilhelmina ”Mina” Strid finns i Nynäshamns bildarkiv och är med all sannolikhet från år 1899 eller 1900 – alltså mitt i den händelserika period runt förra sekelskiftet då samhället Nynäshamn började växa fram. Att mjölkerskan på bilden hette Mina Strid har bildarkivet haft uppgift om länge. Det finns också flera andra bilder på henne i arkivet. Men vem var hon?

Kyrkböckerna berättar

I kyrkböckerna från det gamla Nynäshamn, som då tillhörde Ösmo församling, står Mina noterad med sitt dopnamn Anna Wilhelmina Karlsson. Hon föddes på skärgårdshemmanet Rassa år 1866, samma år som ståndsriksdagen avskaffades och ersattes med tvåkammarriksdag. Men det brydde sig nog hennes föräldrar inte så mycket om. De var skärgårdstorpare och hade ändå inte rösträtt.

Familjen skulle inte få det lätt, visade det sig. Fadern dog endast 38 år gammal i ”njursjuka” år 1874 när Mina bara var åtta år. Mamma Anna Kristina bodde kvar i Rassa med barnen i tio år till.

Under den tiden hann den äldsta dottern i familjen – Minas storasyster Fredrika – få en son utan att vara gift. Men pappan var känd, drängen Gustaf Anders Andersson i Uppeby. De två gifte sig. Han blev senare arrendator på gården Slätta inte långt därifrån. Storasystern och svågerns i Slätta skulle sedan spela en stor roll i Wilhelminas liv.

Livet som piga

När mor Anna i Rassa dog år 1884 flyttade 18-åriga Mina och hennes två bröder Karl Gustaf (16 år) och Johan Alfred (11 år) hem till Fredrika. De står noterade som ”piga”, ”dräng” och ”tjänstegosse”.

Fyra år senare var det dags för Mina att ta tjänst någon annanstans. 22 år gammal, år 1888, flyttade hon och tjänstgjorde som piga i Nyble hos komminister Viktor Appelbom. Där blev hon dock inte kvar så länge. År 1889 kom hon tillbaka till Slätta – gravid. Precis som sin syster födde hon barnet utan att vara gift, en liten flicka som döptes till Anna Eugenia. Mina skulle så småningom ge alla sina döttrar andranamnet ”Anna” efter sin egen mor i Rassa.

Få barn utan att vara gift – skamfyllt men inte förbjudet

Fram till 1864 var utomäktenskapligt sex straffbart i Sverige. Kvinnorna fick leva med konsekvenserna när de blev med barn, men både de och männen drogs också inför rätta och dömdes till böter – om de var ogifta. Var de gifta på varsitt håll kunde straffet bli allvarligare. Brottslingarna fick också ett kyrkligt straff som ofta innebar att de skulle bekänna sina synder inför församlingen, på pliktpallen i kyrkan.

Jakten på barnafadern var ofta tuff. Under 1600- och 1700-talet måste jordemödrar, barnmorskor och andra kvinnor som hjälpte till under födseln pressa den ogifta kvinnan att erkänna vem fadern var under förlossningen.

Men det här hade förändrats när Mina födde barn under slutet av 1800-talet. Visst var det fortfarande skamfyllt, men det var inte straffbart. Och hon var långt ifrån ensam om sin situation.

År 1889 var Mina alltså 23 år och ogift mor. Hon bodde kvar på Slätta under några år och hade sin dotter Eugenia hos sig. År 1893 fick hon ytterligare en dotter utom äktenskapet – Anna Linnéa – och några år senare, 1897, sonen Nils Gustaf. Men han gick samma öde till mötes som många andra småbarn på den här tiden, och dog två år gammal – av en förkylning.

Ett av Nynäshamns första hus

Samma år som lille sonen dog 1899, fick 33 åriga Mina tjänst som piga hos skogsförvaltaren på Nynäs gods; Simon Plazikowski. Nu är vi alltså tillbaka till bilden med kon.

Plazikowski bodde med sin familj i det gula huset Skogshyddan, som han hade låtit bygga 1889. Det ligger kvar på sin plats mitt emot färjeterminalen. Skogsförvaltarens fru hette Maria Dorotea Carolina Wallis och det är hon som står bredvid kon och Mina på bilden.

År 1900 fick Wilhelmina ytterligare en utomäktenskaplig dotter; Ruth Anna Maria. Inte vid något tillfälle står några pappor till Minas barn nämnda i kyrkböckerna.

Fotografiet med kon måste alltså vara från år 1899 eller 1900 när Mina var piga på Skogshyddan. Var det sommaren 1899 satt hon kanske där och tänkte på sin lilla tvååring Nils Gustaf som hade dött i februari. Är bilden tagen sommaren 1900 var Mina gravid. Den 28 september 1900 födde hon sin lilla Ruth. Men efter den korta tiden hos Plazikowski skulle Minas liv förändras. Kärleken verkar ha flyttat in.

Mina gifte sig med drängen

Mina var tillbaka på Slätta, och den 2 november 1900 kom den 25-årige Anders Fritiof Johansson (född i Jönköpings län) för att arbeta som dräng. Den 28 december 1900 gifte de sig, 34-åriga Mina och den nya drängen. Hennes yngsta dotter Ruth var då bara tre månader gammal.

Här får vi också förklaringen till efternamnet Strid. Fritiof är noterad som ”före detta gardist” och har soldatnamnet ”Strid”.

Kanske behövde de varandra lika mycket. Hon med sina oäkta barn och han med en annan hemlighet. I mantalsboken för Svea livgarde står noterat vid Fritiofs namn: ”Å straffanstalt”. Fritiof kanske behövde en omstart på en annan plats.

Tillbaka i Nynäshamn

År 1901 verkar Mina och maken ha bosatt sig i det snabbt framväxande samhället Nynäshamn. Nu var järnvägen invigd och 1902 startade den reguljära färjetrafiken mellan Visby och Nynäshamn. Fler och fler hus började att byggas. Fritiof var en av dem som gjorde grovarbetet. Han är under tiden i Nynäshamn noterad som ”arbetare”. År 1940 – vid 65 års ålder – står han noterad som ”stenarbetare”.

Alla barnen fick dock inte följa med vid flytten från Slätta. Minas döttrar Eugenia och Linnéa blev kvar som fosterbarn hos storasyster Fredrika. I april 1901 dog minstingen Ruth, och så småningom fick Mina och Fritiof två gemensamma barn. År 1903 sonen Karl Oskar Fritiof och 1905 dottern Greta Kristina. I bildarkivet finns flera foton från när Mina fyller 60 år 1926. På den ena står familjen utanför ett hus med Mina och de tre döttrarna längst upp. Kanske är det samma hus som familjen bodde i år 1940, som kallas ”Stadsäga 692” och som då hade adressen Järnvägsgatan 3? Huset låg i området kring järnvägsbron vid Svandammsparken.

Granne med stadens fotografsystrar

I samma område bodde också sonen Karl Oskar Fritiof med sin familj på Gökvägen 2, på samma adress som fotoateljén Atelier Ekegren. Kanske är det därför Mina ser så glad ut på bilderna? Hon fotograferades ju av några hon kände, grannarna och systrarna Helga och Ida Andersson på Ateljé Ekegren.

Wilhelmina dog den 8 april 1947. Döttrarna Eugenia och Linnéa flyttade båda till Västerhaninge. Sonen Karl Oskar Fritiof bodde kvar i Nynäshamn och år 1950 bodde han kvar på Gökvägen. Idag finns gatan inte kvar.

Nybyggare i Viggbyholm

Viggbyholm år 1922

År 1922 var Viggbyholm inte mycket till villastad eller förort. Tågstationen hade funnits i lite mer än tio år och några få villor hade byggts i närheten. Ner mot Stora Värtan var det ganska gott om sommarstugor. Där kunde man också ta ångbåten till stan. Det mesta av marken runt stationen och Viggbyholms gård var fortfarande åker och äng. Jordbruket pågick som vanligt.

Vilka var de?

Irma Gotttfriedz familj flyttade in i det första huset som byggdes i Viggbyholm, Karlsholm. De bodde till att börja med i en lägenhet i det stora trähuset som låg nära stationen. Efter ett tag byggde de ett eget hus precis bredvid. Där inrättades den första telefonstationen. På ett foto från 1910 syns båda husen och stationshuset. Irmas mamma Hildur skötte telefonväxeln och pappan var ansvarig för ortens poststation. Man kan ana att Irmas föräldrar hade bra koll på vilka som bodde på orten. Säkert visste hon själv också vilka som bodde i vart och ett av husen i Viggbyholm.

Britta Rylanders familj bodde på övervåningen i stationshuset eftersom pappa Hjalmar var stationens föreståndare. Familjen kom från Häverö till Viggbyholm 1908.

Om du hade bott i Viggan för hundra år sedan

De gamla bilderna som finns i Täby hembygdsförenings arkiv berättar om några av de första som flyttade till den nya Villastaden. Kan vi leva oss in i hur det var? El fanns tidigt men användes mest till lampor. Husen värmdes upp av kaminer och kökets spis. Där eldades det ständigt för att värma vatten och laga mat. Vatten hämtades i en brunn på gården. Toalett inomhus var lyx. De flesta hade utedass.

Så här berättar Hugo Karlsson som bodde på Vestavägen 2. Intervjun är från 1968:

Det fanns ingen sophämtning, så köksavfall och sånt där fick man gräva ner i en lövhög.

Likaså med latrinkärl. Det var heller ingen som hämtade. Det fick man slå i den där lövhögen och blanda. Man fick se till att inte något avloppsvatten rann i dikena för det lutade illa då. – Jag var ju stationskarl och när jag gick hem efter sista tåget hade kommit, fick jag släcka ljuset (gatubelysningen). Själv fick jag gå i mörker.

Citaten är återgivna i Täby hembygdsförenings årsskrift nr 22 om Viggbyholm

Skolan hade plats för 57 barn. Men det gick 87 där. De flesta var från Viggbyholm. Ingenting tydde på att barnen skulle bli färre när allt fler bosatte sig i Viggbyholm, så en ny skolan stod högt på önskelistan.

När det var dags för konfirmation så gick alla och läste i kyrkan. Viggbyholm hörde till kyrkan i Täby (nuvarande Täby kyrkby). Att gå genom skogarna dit var säkert ett äventyr. Efter konfirmationen räknades man som vuxen. På söndagarna åkte nog många till kyrkan med tåget eller häst och vagn. De första bilarna började synas på 1920-talet men bara ett fåtal familjer hade sådana.

Ständigt nya Täbybor

Viggbyholm växte. Täby kyrkby var fortfarande det största villasamhället i Täby och Roslags-Näsby växte snabbare med fler permanent boende. Kommunens centrum försköts långsamt till de östra delarna. År 1926 invigdes nya stora skolor i både Viggbyholm och Näsby. Idag är de utbyggda men ligger på samma platser och heter Viggbyskolan och Ytterbyskolan.

Viggbyholms utveckling kom av sig lite på grund av den ekonomiska krisen på 1920-talet men orten växte ändå och blev större med fler människor.

Skolan i mitten av Täby

Centralskola istället för hemundervisning 

Den 17 december 1829 var Centralskolan i Efraimsberg klar. Nästan ingen hade nära till skolan utan de flesta fick vandra lång väg. Innan skolan fanns var det lärarna som vandrade. Kyrkan skickade ut lärare till gårdarna för att lära barn att läsa. Det viktigaste var att kunna läsa bibeln och den lilla boken “katekesen” som förklarade det viktigaste i bibeln. År 1842 kom en lag som sa att alla barn i Sverige skulle gå sex år i skolan. Det fanns småskolor i Hagby, Tibble, Löttinge och vid kyrkan. Om du ville fortsätta studera efter sexan, och dina föräldrar hade råd, så fick du åka till Stockholm eller Uppsala.  

Täby på 1800-talet 

Täby var landsbygd med gårdar och torp. År 1885 fanns 36 lantgårdar och 84 torpstugor. Det var där som Täbys omkring 1300 invånare bodde. Inte ens de första förorterna hade börjat växa fram. De kom senare, med järnvägen som invigdes 1885. Då hette det inte “Täby kommun” utan Täby socken, men det var ungefär samma område. Om du hade tur så bodde du kanske nära Efraimsberg men de flesta hade långt till skolan. Det fanns inga skolbussar och cyklar så barnen fick gå. De som bodde längst bort startade tidigt, ofta innan solen hade gått upp. Sedan hakade de andra på tills det blev ett långt “skoltåg” som kom fram till skolan.  

Grevinnan skänkte skolans tomt

För att socknen skulle klara av att ordna med skolor och lärare så behövdes hjälp från samhället. Invånarna betalade lite skatt men det räckte inte för att bygga en skola. Därför var det ofta någon rik person i kommunen som gav bort ett hus eller betalade för skolmaterial. Någon privatperson kunde också bidra till lärarens lön. Det var grevinnan Charlotte Mörner i Näsby som skänkte tomten där Centralskolan byggdes.

Det blev en plikt att gå i skolan

När skolplikten infördes år 1842 så skulle alla gå i skolan. Innan dess var det ovanligt att folk på gårdarna kunde läsa och skriva. Adeln, prästerna och de som hade råd såg till att familjens barn lärde sig. Ofta betalade de någon för att undervisa barnen i hemmet.

Det fanns skolor även före 1842, men inte överallt. De var bara till för barn som inte hade en egen lärare. Det var kyrkan som var mest intresserade av att landsbygdens folk kunde läsa och förstå kristendomen. Många av föräldrarna såg ingen större vits med läsning och skrivning. De behövde barnen på gården och ville inte skicka iväg dem på långa farliga vandringar till skolan.

Föräldrarna fortsatte att vara skeptiska mot skolan även efter att skolplikten hade införts. I Täby bestämde därför sockenstämman redan år 1848 något som inte var så vanligt på den tiden: lunch i skolan. Det blev gratis bröd, strömming, gröna ärtor och mjölk.

Nya skolor i Täby

När järnvägen byggdes genom Täby så började ortens befolkning att växa. Nu hade de flesta vant sig vid skolplikten och fler såg kanske också nyttan med att kunna läsa och skriva. Centralskolan användes fram till 1929 i precis hundra år. 

Det glada 20-talet i Täby

Reklam för (o)hälsosamt vatten

Den här annonsen fanns med i en folder som berättade om Hemberga hälsobrunn, ett spa i Täby kyrkby. Hemberga lockade i slutet av 1920-talet gäster till Täby med sitt mycket radioaktiva vatten. Gästerna kom med Roslagsbanans tåg, steg av på hållplatsen Byle och sov över på pensionatet. Där kunde de vandra i parken, lyssna på musik och föredrag och äta på restaurangen och dansa. Men det viktigaste var förstås att dricka och bada i det nyttiga källvattnet. Spa-anläggningen riktade sig främst till personer med ledgångsreumatism eller högt blodtryck men alla var välkomna att njuta på Hemberga. 

Stort intresse för radioaktivitet

Hälsobrunnar var inget nytt nöje. Människor har sedan långt tillbaka rest till platser där de hoppats att vattnet ska ge dem god hälsa. I början av 1900-talet upptäckte forskaren Marie Curie den radioaktiva strålningen hos vissa ämnen. Hon fick nobelpriset för sin upptäckt. Nu kunde man mäta radioaktivitet i vatten. De mineralvattenkällor som också hade radioaktivitet i sitt vatten blev snabbt populära. Radioaktiva ämnen användes i medicin och hudkrämer. 

Men på 1930-talet började kunskapen spridas om att radioaktiv strålning främst är mycket farligt. Annonsen visar att Hemberga år 1927 kunde få folk att dricka radioaktivt vatten, eller ”Afternoon Drink” som de kallar det. Kanske var det inte så konstigt att Hemberga hälsobrunn fick stänga ganska snart. Men även efter nedläggningen så användes huset på bilden som mineralvattenfabrik. 

Skolan i Beateberg

Skolan

På bilden ser du två skolbyggnader. Den vita byggnaden är den första skolan i Beateberg från år 1886. Innan den fanns så fick eleverna gå hem till en lärarinna på Länna gård. Hon höll skola i sitt kök och i ett rum på övervåningen i torpet där hon bodde. Fröken själv bodde i rummet intill köket. Det stora skolhuset till vänster är från 1909.

Skolväg utan belysning

Stig som började i Beateberg år 1934 berättar om sin väg till skolan:

Augusti 1934 började jag i Beatebergs folkskola. För att inte behöva gå ensam den nästan halvtimmeslånga vägen hade jag det första året sällskapet med Karl-Åke, som var två år äldre än jag och hans äldre bror Folke. Om jag minns rätt träffades vi tjugo över sju utanför deras hus. På vintern var det en mörk väg att gå; vägbelysning fanns inte. Första biten lyste det från några hus och sedan följde en mörk sträcka genom skogen, därefter två hus, sen mörkt och sen lite ljus från Skattetorp. Därefter var vi ute på Dalarövägen, men där fanns ingen bebyggelse, möjligen till höger en ljusglimt från rättarbostaden vid Solvik. Vid Trångsund lyste det från stationshuset, där stinsen Beckius med familj bodde, och från Larssons affär. Längre fram såg vi några ljus från Derkerts stora hus i Skanstorp och därefter från handelsträdgården vid Lillängen. Det var den sista ljusglimten innan skolan. Skolan låg helt för sig själv. Den enda bebyggelse man såg därifrån var Beatebergs gård på andra sidan det stora gärde vid vars ena kant skolan låg och fortfarande ligger. På skoltomten fanns på den tiden också det gamla, vitrappade skolhuset. Där hade vi träslöjd en eftermiddag i veckan.

Stig E. Petterson

Den vita, äldre skolbyggnaden revs år 1944 för att ge plats till en ny större skolbyggnad i sten. Den röda skolbyggnaden från 1909 totalförstördes i en brand år 2020.

Inne i skolan

Skolan hade på nedre botten av en liten farstu och därinnanför kapp- och omklädningsrummet. Där vistades vi på rasterna vid dåligt väder. Där skulle vi på morgonen sitta tyst och vänta på att första lektionen skulle börja. Omklädningsrummet var också vår ”lunchmatsal”. Där, bland våta ytterkläder och fotsvettdoftande pjäxor och stövlar, åt vi våra medhavda smörgåsar och drack vår mjölk ur flaska.

Skolsalen var mycket ljus, ena långsidan upptogs av stora fönster som vette ut mot Beatebergs gårds ägor. Den sidan av lokalen var mycket kall på vintern, medan den andra sidan utan fönster var mycket varm; där stod nämligen kaminen som höll hälften av oss varma och hindrade den andra hälften från att frysa ihjäl. De med ”förfrysningsskador” blev rikt kompenserade under vår och tidig höst då solen gassade genom de stora fönstren.

Stig E Petterson

Lärarna

På Stigs tid fanns två lärare i skolan. Den ena hette Elsa Engmark och bodde i Hammartorp, ett par hus som låg i nuvarande Trångsunds centrum. Elsa hade hand om ettorna och tvåorna. Så här berättar Stig om den andra läraren, Alrik Sandberg:

Han bodde på övervåningen med sin syster, som var hans hushållerska. Magister Sandberg var en lärare av gamla stammen; han slogs med pekpinnen och en gång boxade han Lasse Pettersson från Fållan i magen så att han svimmade. ”Han e vist lite trött”, sa Sandberg.

Stig E Petterson

Läxförhör på lördag och måndag

Vi gick i skola även på lördagar, liksom de vuxna arbetade till omkring klockan 13. Till lördagen skulle vi kunna ämnet för söndagens högmässotext. Vi skulle alltså veta vilket evangelium, vilket kapitel och vilken vers prästerna hade som utgångspunkt för sin predikan. Och visste vi inte det tog det hus i helsike. Läxan till måndagen var alltid en psalm, hela psalmen, antingen den hade fyra eller tio verser. Detta var ett gissel som alltid plågade oss över veckosluten.

Jag kan inte minnas att man någon gång märkte att det lades ned extra ansträngningar på de som hade svårt för sig. De fick vara som de var och fick betyg därefter.

Stig E Petterson

Dröm om ett eget hem

Albert och Hulda

År 1912 bodde Albert Natanael Axelsson och hans fru Hulda Teresia på Menlösa gård i Halland med sina barn Elisabeth, tre år och ettåringen Viola. Albert föddes i Västergötland och Hulda kom från Åland. Båda hade jobb på gården. Hulda arbetade i hushållet och Albert var kusk, han körde alltså hästarna som herrskapet åkte med. Jämfört med de andra statarna på gården hade nog Axelssons ganska hög status, men de drömde ändå om ett annat liv.

Egna hem till salu

Vi vet inte hur det gick till men på något sätt fick Albert och Hulda reda på att det fanns mark till salu i det avlägsna Uppland. De kan ha läst i en lokal tidning som skrev om egnahemsrörelsen som kämpade för att arbetare skulle få hjälp att köpa ett eget litet jordbruk. Kanske fanns det andra familjer i bygden som redan hade tagit steget till ett eget hem. Albert och Hulda lyckades i alla fall köpa en bit jord när gården Mariedal skulle styckas upp och säljas som mindre enheter.

Företaget AB Hem på landet hade år 1912 köpt in både Mariedal i Håbo-Tibble kommun och Kvarnibble i Håtuna kommun för att skapa egna hem. Visionen var att människor skulle få hjälp till ett bättre liv utan att behöva söka sig till de smutsiga och osunda städerna, eller utvandra till Amerika. Med lite hjälp av ett statligt lån så skulle unga och driftiga arbetare kunna bygga upp en egen försörjning på ett mer traditionellt sätt.

Axelssons flyttade till Bro

Hulda och Albert flyttade alltså till det okända Uppland med sina två barn. De är den första familjen som kom till området men snart fick de grannar. I början fick de tränga ihop sig i ett litet torp men efter några år hade Albert byggt både lada och bostadshus. År 1920 kunde familjen flytta in. Huset är det som du ser på bild här. Det finns fortfarande kvar och nya familjer fortsätter att bo i det.

Arbetade hårt för sig själva

När Albert dog år 1934 hade familjen bott och arbetat på sitt egna hemi 22 år. Säkert slet de minst lika mycket som de gjorde i Halland, med jordbruket, med att bygga bostadshus, lada och stall, och med döttrarna som till slut blev fyra stycken. Albert och Hulda var helt beroende av sitt eget arbete, men de behövde inte lyda någon annan och ägde själva allt de byggde upp. I beskrivningen från 1940-talet kan du se vad som ingick i gården ”Hällen”. Där ser vi också att en av döttrarnas män tog över gården, han står som arrendator.

Egna hem – bra eller dåligt?

Egnahemsrörelsen hade velat ge fattiga möjlighet att odla sin egen mat och styra sitt eget arbete men på 1930-talet gav de flesta upp den här idén. Det berodde på att det var för svårt att försörja sig på de små jordbruken. De hade inte råd att effektivisera med hjälp maskiner på samma sätt som de stora jordbruken. Tidigare hade småbönder kunnat tjäna extra pengar med att bygga och förbättra vägar men nu tog staten över det ansvaret. Dessutom blev det allt lättare att få ett jobb i den växande industrin.

Ur boken ”Gods och gårdar” från år 1938.