Nattvakt på Steninge

Torpare odlade på hyrd mark

Ida växte upp på torpet Anderslund (karta/bild). Hennes pappa var torpare. Att vara torpare innebar att man bodde i en liten stuga på landet, ett torp. Men torparen ägde inte torpet själv. Det var ett gods eller en större gård som ägde marken och torpet och gjorde ett avtal med torparen. I det här fallet var det Steninge. Avtalet bestod mest av krav på torparen och hans familj. Du kan läsa flera sådana torparkontrakt här på Länskällan (se nedan).

Torparkontraktet bestämde oftast att torparen skulle jobba ett par dagar i veckan på den stora gården. För det fick han bo i torpet och använda marken runt omkring för att odla och ha djur.

Dagsverken och nattarbete

Idas pappa hade ett lite annorlunda torparkontrakt. Precis som andra torpare så skulle han göra två dagsverken (arbeta två dagar med jordbruket) på Steninge. Men han hade inget eget jordbruk som många torpare. Istället hade han ett lönearbete: som Steninges nattvakt.

Jobbet som nattvakt började klockan 21.00. Varje timme blåste nattvakten i ett horn så att alla på Slottet visste att allt var lugnt. Klockan 01.00 brukade han försöka vila lite genom att sätta sig ner men det fanns ingen tid till att sova och klockan 02.00 var det dags att gå en ny inspektionsrunda. Klockan fyra på morgonen var nattpasset över. Samtidigt var mjölkningen klar i ladugården. Nattvakten skulle då hjälpa till med det tunga arbetet att lasta mjölkflaskor på en vagn så att de kunde transporteras iväg och säljas.

Efter arbetet med mjölken var det äntligen dags att gå hem och vila. Anderslund låg 5 km från Steninge och det tog en timme att gå. Det blev någon timmes vila innan det var dags att gå tillbaka för att börja dagsverket med Steninges jordbruk klockan 8.00.

Hela familjen jobbade

Som nattvakt fick Idas pappa en liten lön. Familjen hade 12 barn och de som kunde fick hjälpa till med försörjningen. Som torpare kunde de ha några djur och odla lite själva. Men då krävdes det att barnen hjälpte till. När pappan blev äldre kunde några av de äldre sönerna ta hans dagsverken. Alla hjälpte också till att fiska i Märstaån och plocka bär i skogen. Ida berättar hur hennes mamma väckte alla barn klockan 04:00 för att gå ut i skogen och plocka bär under den korta bärsäsongen. Bären såldes sedan på Steninge eller i Stockholm och gav lite extra inkomster.

Strumpfabriken

Fabriken sökte kvinnlig arbetskraft

I strumpfabrikens annons här intill kan du se att de sökte efter kvinnor som hade erfarenhet av industriarbete. Idag hade det räknats som diskriminering att skriva vilket kön man vill ha på den som som ska göra ett jobb. Men på 1940-talet var det helt naturligt. Kvinnor hade lägre löner än män, så det var billigare att anställa dem. Dessutom så var många män inkallde till armén och beredda att rycka ut om Sverige skulle dras i i andra världskriget.

Fabriken ordnade daghem och bostad

För att få arbetskraft till fabriken så hittade strumpfabriken på att starta ett daghem som tog hand om barnen medan kvinnorna arbetade. De hade också ett hus med lägenheter som kvinnor kunde hyra. Huset låg vid nuvarande Huddinge gymnasium. Det var dass på gården och på övervåningen hade Strump-Janne, fabrikens föreståndare sitt kontor.

Vilka arbetade på fabriken?

Som mest jobbade 164 personer på strumpfabriken. 70% var kvinnor och många bodde i villorna runt Huddinge station. Där hade de köpt tomter och byggt hus under 1920- eller 30-talet. En del hade säkert män som kallats in till armén och var i behov av extra inkomster. Flera av de anställda hade flytt från Estland där andra världskriget rasade.

Förutom de som arbetade på strumpfabriken så kom andra kvinnor dit och lämnade in strumpor för färgning. Det var strumpor som de själva hade tillverkat hemma.

Bättre tider – då stängde fabriken

Efter kriget kom sjöfarten och handeln mellan länder igång igen. Nylonstrumpor utan skarvar var det nya som alla ville köpa. För att tillverka det krävdes att fabriken köpte helt nya maskiner. Fabriksägarna tyckte att det blev för dyrt och att det skulle bli svårt att tjäna så mycket pengar så att det täckte kostnaderna för nya maskiner. De förstod att de skulle behöva konkurrera med billiga strumpor från andra länder, där lönerna var lägre. Därför lade de ner fabriken år 1954.

En tvätterskas berättelse

Marias resa till Sverige

Innan Maria kom till vindsrummet där hon bor på Kumla gård i närheten av Botkyrka kyrka har hon flytt från Estland. Hon föddes på Ormsö i Estland 1893 och tillhörde en grupp estländare som hade svenska som första språk. Hon och hennes man hade fyra barn och ett jordbruk tillsammans. På deras gård fanns några kor, höns, får och hästar. Marias man dog efter en olycka 1940 och därefter fick hon sköta alla gårdens djur, odlingar, barnen och familjens försörjning på egen hand.

År 1940 kom andra världskriget kriget till Estland och landet ockuperades först av Sovjetunionen, 1941 av Tyskland och 1944 av Sovjetunionen igen. Marias äldsta son tvingades in i armén mot sin vilja när han bara var 17 år gammal och befolkningen på Ormsö blev vana vid att söka skydd från kulor som ven över ön. Många människor flydde under den här tiden från Estland till bland annat Sverige och 1944 beslutade Maria Slät sig för att försöka få med sig barnen ut ur Estland. Hon tvekade länge innan hon gav sig av eftersom hennes näst äldsta son som då var 15 år inte kunde få ett utresetillstånd. Man kan tänka sig att det också måste ha varit ett svårt beslut för Maria att överge sin gård och sina djur. Hon lyckades genom en annan familjs hjälp få ombord sin 15-åriga son på skeppet mot Sverige. Den 22 juli 1944 klev Maria Slät och hennes tre yngsta barn av båten bärandes på en liten träkista med familjens packning, för att påbörja sina nya liv i Stockholms län.

Från jordbrukare till tvätterska

Det kom många människor på flykt från Estland till Sverige ungefär samtidigt som Marias familj. De fick flytta ut till trakterna runt omkring Stockholm där man under den här tiden sökte arbetskraft. Maria som då hade hunnit fylla 51 år fick arbete på Ånga herrgård utanför Nyköping och fick byta yrke från jordbrukare till hushållerska. Dottern fick hjälpa till med serveringen på gården och äldsta sonen fick bli dräng. De bodde i ett rum inne i herrgården och Maria vantrivdes med det nya ofria livet där. Hon som var van att sköta sitt eget hem behövde nu bo med barnen i ett rum inne i chefens bostad.

Maria Slät hade bott och arbetat på Ånga herrgård i några år när hon fick höra talas om att en grupp estlandssvenskar hade flyttat till Botkyrka för att arbeta på tvätterierna kring Albysjön. Hon fick veta att det skulle finnas lediga möblerade rum på Kumla gård och lediga arbeten på det närliggande AB Fittja familjetvätt. Hon och barnen valde då att lämna Ånga herrgård. Marias son har berättat att herrgårdens ägare Hanna von Born ska ha vräkt ur sig gränslösa elakheter när familjen Slät gjorde sig redo för avfärd. Det hade blivit dags för Maria att sadla om igen, den här gången från hushållerska till tvätterska.

Maria kommer till Botkyrka

Väl framme på Kumla gård ska de ha mötts av ett nedgånget vindsrum utan möbler. Tvåvåningshuset med utedass som skulle bli deras nya hem hade varken avlopp eller rinnande vatten och rummet de fått hyra kryllade av vägglöss. Trots det var Maria lättad över att kunna stänga dörren om sig och vara en fri kvinna när hon kom hem till sin egen plats. I de övriga lägenheterna på gården bodde flera andra estlandssvenskar och det var säkert skönt för henne att hitta den gemenskapen igen.

Dagen efter familjen Slät flyttade till vindsrummet i Fittja började Maria arbeta på AB Fittja Familjetvätt och där stannade hon kvar i 12 år fram till sin pensionering.

Tvätterskornas villkor

Marias arbete var främst strykning och på bilden här intill kan ni se henne med ett elektriskt strykjärn. Hon har en balja bredvid sig med en björkruska för att kunna fukta tvätten innan den stryks. Trots att arbetet var tungt och enformigt så säger Marias barn att hon aldrig brukade klaga över sin tillvaro. På 1950-talet fanns det nämligen få alternativ för kvinnor som kom från arbetarklassen och att ha en anställning med en lön och egen bostad var friare och tryggare än många andra hade det.

Hon bodde kvar där i vindsrummet på Kumla gård ända tills huset revs i början av 1970-talet. På slutet av sin tid i vindsrummet sov hon fortfarande på trasmattor, precis som hon gjort ända sedan sin första natt på Kumla gård.

Arbetarbarnens nöjen i Jungfrusund

Jungfrusund på Ekerö

Pojkarna på bilden badar vid varvet i Jungfrusund. Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns där några industrier och många av arbetarna bodde här med hela sina familjer. Pojkarna använder en kran som var tillför att bygga båtar som hopptorn. Idag skulle det säkert vara strängt förbjudet men på den här tiden var kontrollen inte lika stor.

Bus och rackartyg

Sten Johansson flyttade hit när han var 15 år. Han var tillräckligt gammal för att arbeta i sågverket men inte äldre än pojkarna på bilden. Han berättar att ett av nöjena var att reta upp den argsinte smeden. Barnen stod utanför smedjan och retades med smeden genom fönstret. Vid ett tillfälle blev smeden så arg att han kastade sin slägga genom rutan så att glaset yrde.

Men smeden hämnades på ett annat sätt också. Det var smeden fungerade som frisör i för gubbar och ungar i Jungfrusund. Sten Johansson berättar att när det var hans tur att gå och klippa sig så snaggade smeden halva hans huvud. Sedan sa han att han inte hade tid mer. Sten fick gå hela dagen med en halv frisyr. Det tyckte han var pinsamt. Det dröjde till kvällen innan smeden klippte klart.

Hittade på egna nöjen

Så här berättar Sten om vad som fanns att göra som barn i Jungfrusund:

Nöjeslivet fick man för det mesta skapa själv. Det blev bio någon gång i Träkvista Folkets hus, Blåbandsmöten och religiösa stugmöten. Det var bryggdans på sommaren, skridskoåkning på vintern, för att inte tala om jumpning på vårisarna. Populärt skoj var förstås att spela hartsfiol för en och annan argsint gubbe samt skrämma slag på flickor och småungar med ett och annat original som kom och gick på trakten. Tokiga Svensson var en och sotar Jerker med sin enmediga spark och avigvända ekorrpäls – dem var vi livrädda för.

Citat från ”Något om gamla tiden på Jungfrusund av Sten Johansson, Ekerö-Munsö hembygsförening.

Läs mer i rutan här intill om de nöjen som Sten och hans kompisar ägnade sig åt.

Ångmaskinen drev industrin i Jungfrusund

Sten 15 år, eldare

Sten Johansson flyttade till Jungfrusund med sin mormor och morfar år 1908. Morfar var maskinist på sågverket och Sten arbetade som eldare. Så här berättar han:

Jag minns det som rätt kusligt när man den mörka årstiden fick gå iväg klockan fem på morgonen med en liten fotogenlykta i handen. Ofta låg det någon luffare på panntoppen och då kändes det lite pirrigt innan man fick upp ångan, så att det gick att starta ångturbinen och det blev ljust överallt. Klockan sex skulle man släppa på lyset till bostäderna och så kom maskinisten. Han skulle smörja alla lager under sågen och se till alla remmar och maskinen mm.

Det var alltså Stens uppgift att elda med trä som blivit över i sågen och starta ångmaskinen som drev både sågverket och belysningen i det lilla arbetarsamhället. Varje arbetarbostad hade en lampa mitt i taket i det enda rummet. Det fanns inga batterier så elen var bara på när sågens ångmaskin gick.

Livet i industrisamhället Jungfrusund

Här bodde omkring 180 personer som mest. Nästan hälften var barn. Det var nästan bara männen som arbetade i de industrier som fanns här: Sågen, som gjorde brädor, varvet som byggde båtar och kvarnen som malde mjöl.

Arbetslönerna har jag inte minne av men det var väl som vanligt på den tiden – för lite att leva på men lite för mycket att svälta ihjäl av. Jag vill minnas att morfar som maskinist, på sista tiden hade 300 kr i månaden. Alla hade fri bostad och vedbrand, till och med fri el från egen ångturbin.

Ohyra löss och kackerlackor fritt. Från början början bestod bostäderna av endast ett rum, vi var bland de första familjerna som flyttade in i en ny barack med ett rum och kök.

Många familjer hade 7-8 barn så det blev ändå ganska trångt. Sten berättar vidare:

Bekvämligheterna bestod i utedass med en rad sitthål. Några garderobsutrymmen behövdes ju inte, ingen hade just mer än vad de gick och stod i. Ett handfat på spishörnet för personlig hygien.

Några arbetstillfällen för kvinnorna förekom ej, men i gengäld kunde de få ägna sig åt hemmets skötsel och barntillsyn, så vad det beträffar kan man ju tala om ”den gamla goda tiden”. Däremot fick barnen väldigt tidigt börja med enklare arbeten på sågen.

Ånga drev båtar och industrier

Ångbåtarna var Jungfrusunds koppling till omvärlden. Båtarna kom med varor, med säd till kvarnen och med timmer. Båtarna drog stora lass av timmer på släp och ofta var vattnet fullt av stocka. Ångmaskinen var alltså en viktig orsak till att industrier kunde finnas här. Det var ju ångmaskiner som drev båtar, belysning och fabrikernas maskiner. En del av träet som inte kunde eldas direkt kördes till Gällstaö där det fanns kolmilor. Där fanns lägenheter för tre familjer till som arbetade med att göra träkol i milorna.

Sågen stannade

Även om sjötrafiken knöt ihop Jungfrusund med Stockholm så var det för långt och för få turer för att pendla till stan. Så när sågen lades ner år 1925 fick många svårt att hitta nya jobb. Några fick jobb i grusgroparna på Ekerö och många fick flytta.

Två olika liv

Tänk dig in i situationen

Hur hade ditt liv varit om du fötts i slutet på 1800-talet istället för idag? Du hade så klart fått klara dig utan så många saker och helt utan digital teknik. Hade du kunnat leva ett lyckligt liv ändå?

Om dina föräldrar hade råd att ge dig en utbildning så skulle du kunna få ett bra och passande yrke och tjäna pengar. Men många barn på den här tiden hade mycket fattiga föräldrar eller inga alls. Då blev barnen helt beroende av hjälp från annat håll. Så var det för Hulda och Calla. Här är berättelsen om deras olika liv.

Hulda Uppström

Hulda föds år 1871 i Stockholm. Hennes mamma hade sökt lyckan i stan när hennes man dog i en olycka hemma i Indal i Medelpad. Hon föder en dotter på ett provisoriskt BB på Södermalm där någon antecknar barnets namn Hulda och att hon är ”oäkta”, så hette det när föräldrarna inte var gifta. Det finns ingen närvarande pappa och Hulda bor med sin mamma på Bysis, bysättningshäktet på Hornsgatan. Det var ett häkte för personer som inte kunde betala sina skulder. De bodde där och arbetade tills skulderna var betalda.

Calla Björk

Calla har inte heller goda förutsättningar i livet. När hon föds år 1883 antecknas inte ens något efternamn. Mamman som är 22 år och ogift nämns, men försvinner sedan ur källorna. Calla verkar inte ha någon förälder alls som tar hand om henne. När hon är tre år får hon komma till ett fosterhem. Hennes fostermamma heter Hedvig och är aktiv inom frälsningsarmén, en kristen organisation som kämpar för att lindra den värsta fattigdomen i Europas städer. Hon får bo med Hedvig och ett äldre fosterbarn tills Hedvig dör. Då är Calla 13 år.

Skyddshemmet i Glömsta

På något sätt får en förening, som håller på med välgörenhet, reda på att flickorna har det svårt. Föreningen för Värnlösa Flickor driver ett skyddshem i Glömsta dit Hulda och senare Calla flyttar. Kanske är det någon granne som ser dem ofta, och som känner medlidande och tipsar föreningen.

Huldas liv

Efter fem år på skyddshemmet får Hulda jobb som piga hos prästen i Huddinge kyrka. Men av någon anledning är hon inte kvar på prästgården ett år ens. Prästen i varje kyrka förde anteckningar om vilka som bodde inom församlingen, var de bodde och deras sysselsättning. I sådana kyrkböcker kan vi läsa att Hulda flyttar ofta och hör till gruppen ”löst folk”. När Hulda är 20 år gammal så åker hon fast för stöld och döms till två månaders straffarbete på Länsfängelset för kvinnliga fångar på Norrmalm. När hon kommer ut ur fängelset grips hon snart igen för stöld. Tredje gången som detta händer så blir hon av med sina rättigheter som medborgare. Det betyder att hon inte fick ha vissa yrken, rösta i val eller vittna i domstol.

År 1904 häktas Hulda för sista gången. Hon har försökt hitta arbete men inte lyckats. När hon blev för hungrig stal hon en damkrage som hon försökte sälja på pantbanken men då greps hon och dömdes till ett år och tre månaders straffarbete. Huldas liv fortsätter att vara svårt. Hon drygar ut kassan genom att sticka trikåer. Det är ett industriarbete som hon kan göra hemma med hjälp av en stickmaskin. Det färdiga trikåtyget lämnas sedan till en klädfabrik mot en mindre betalning. Under en period jobbar hon som piga på Lilla Essingen, kanske i någon av sommarvillorna på ön.

Vid 52 års ålder flyttar Hulda till ett hus för fattiga i Solna. Huset heter Runboda, ligger i Hagalund och ägs av staten. Huldas liv slutar när hon är 70 år. Hon har bott med främmande människor, på fängelser och arbetsinrättningar. Vi får hoppas att hon fick det lite lugnare och kunde njuta av livet de sista åren i lägenheten i Solna, där hon är registrerad som folkpensionär.  

Callas liv

När Calla Björk lämnar Huddinge och skyddshemmet så har prästen stavat hennes namn med K och skrivit att hon är lärarinna. Det verkar som att Calla hade extra lätt för att läsa, skriva och annat skolarbete. Hon stannar nämligen kvar på skyddshemmet ett år extra och undervisar de yngre flickorna. Dessutom fick hon betyget A av prästen vid konfirmationen år 1901. Det var ovanligt. Trots att Calla inte har någon vanlig lärarutbildning lyckas hon få ett jobb som småskolelärarinna. Skolan ligger i Åmot i Gästrikland. Där fanns vid den här tiden en livlig timmerindustri och många arbetares barn som behövde utbildning.

Senare får Calla in inbjudan av författaren Anna Maria Roos. Anna Maria skriver läroböcker som alla svenska skolbarn lärde sig läsa i och sånger, bland annat ”Bä, bä, vita lamm”. Hon bor tillsammans med skulptören Sigrid Blomberg i Villa Elgentorp. Calla accepterar inbjudan och flyttar in.

Calla fortsätter att ta arbeten som lärarinna på olika håll och år 1909 kommer hon in på utbildningen till folkskollärare. På den här tiden fanns inga studielån, men på något sätt kunde Calla ändå betala för studierna. Kanske var det Föreningen för Värnlösa Flickor som betalade?

Efter utbildningen på folkskollärarseminariet i nuvarande Björngårdsskolan på Södermalm bor Calla länge i Katrineholm. Där arbetar hon på Östra skolan och bor tillsammans med en annan lärarinna: Jenny Söderberg. Tillsammans flyttar de två till Stocksund i Danderyd. Ingen annan av flickorna som växte upp på skyddshemmet har gjort en sådan klassresa som Calla Björk. Hon föddes utan föräldrar som ville veta av henne. Utan hennes fostermamma Hedvig och skyddshemmet hade hon nog inte haft möjligheten att ta vara på sina talanger och leva det medelklassliv som hon nu kunde. När Jenny, som är tio år äldre, dör flyttar Calla själv till en lägenhet nära Gärdet i Stockholm där hon lever tills hon är 93 år.

Sista torparfamiljen på Wallmyran

Torpet Wallmyran

Torpet hette egentligen Wallmyravreten och låg i Länna. På 1970-talet bestämde kommunen att bygga ett industriområde på platsen. Eftersom huset då hade stått tomt ett tag och börjat förfalla så revs det. Torpet Wallmyran ägdes av Länna gård precis i närheten. Idag går motorvägen mot Nynäshamn rakt över gärdena där torparna gick till Länna för att arbeta. Det ingick nämligen i torparnas villkor att arbeta för bonden som ägde torpet.

Johan Ludvig Johansson

Josefinas man, pappa till de sju barnen dog redan två månader efter flytten. När någon dog gjordes en bouppteckning. Det betydde att man skrev upp allt som personen ägde för att fördela arvet. Där kan vi läsa att Johan Ludvig lämnade efter sig saker som var värda 150 kr och skulder på 580 kr. Josefina förlorade alltså sin man men ärvde hans skulder.

En plog, en harv, höskrindor, snickarverktyg, säd och ärtor berättar att familjen levde på odling. Inga djur finns med men flera redskap för tvätt. Familjen använde säkert tvättgrejerna till sin egen tvätt men kanske också för att tvätta åt rika familjer i stan. Det var nämligen mycket vanligt för små jordbruk längs Lissmaån vid den här tiden. Begravningen kostade 20 kr.

Berta Johansson

Den äldsta dottern gifte sig 1905 med en dansk och flyttade först till Bromma. Där antecknade prästen i kyrkboken att de hade fått sonen Harald Einar år 1909 och att de arbetar som cigarettarbetare. År 1926 flyttade de till Danmark.

Julia Johansson

Julia gifte sig med vaktmästare Helge Österlin. I källorna står det att Julia var sömmerska. På den här tiden antecknade man alltid personens yrke. Då blev det lättare att veta vem personen var men också vilken status den hade i samhället.

Bror August Johansson

Bror August drunknade 5 december 1907. Han hade nyss fyllt 18 år. Tidningarna från den här tiden skriver om att det har varit kallt väder. Kanske har han gått ut på Drevvikens eller Lissmaåns is?

Nils Erik Johansson

Nils Erik blev inkallad till armén under första världskriget år 1919, samtidigt som pandemin Spanska sjukan kommer till Sverige. Nils Erik hörde till de mer än 30 000 svenskar som dog av sjukdomen.  

Per Johansson

Per kallades också in till armén flera gånger. År 1921 kunde de militära myndigheterna inte hitta honom. De har antecknat att han är ”obefintlig”. År 1940 dyker han upp i källorna igen. Han bor i Boston (USA) och jobbar som fiskare. Hans årslön är ganska normal men han sliter inte året om som på torpet. Fisket i Atlanten var koncentrerat till 20 veckor om året.

Josefina Johansson

Mamman i familjen, Josefina fortsatte att jobba med torpets jordbruk tillsamman med sina söner Per, Julius och Knut. Wallmyran var fortfarande hennes adress när hon dog på Epidemisjukhuset i Södertälje år 1943. Vi vet inte om eller hur hon betalade av skulderna men antagligen fick hela familjen slita hårt. Kanske fick de hjälp av markägaren på Länna gård?

Julius Johansson

Den äldste sonen Julius bodde kvar på torpet till sin död på Södertälje sjukhus år 1947.

Knut Johansson

Knut levde till 1965. Kanske var han den siste som bodde i torpet men inte hela sitt liv. En period var han skriven i en liten stuga nära Länna gård.

Flickorna på Glömsta gård

Ett skyddshem för fattiga flickor

I slutet av 1800-talet fanns många föreningar som sysslade med välgörenhet, att hjälpa fattiga människor. En av föreningarna använde Glömsta gård som ett skyddshem för fattiga flickor. Flickorna på bilden hade ingen som kunde försörja dem. Därför fick de flytta till Glömsta. Skyddshemmet blev deras nya hem och skola.

Många hade bara en förälder som var ensam med många barn. Stockholm var fullt av sådana familjer som försörjde sig med tillfälliga arbeten och flyttade runt mellan trånga lägenheter. Barnen tog hand om varandra, ibland fick de tigga eller ta enkla jobb. Ändå räckte pengarna knappt till mat.

Skola, hem och yrkesutbildning

Välgörenhetsföreningen såg till att några flickor från sådana familjer fick de flytta från Stockholm ut till landet i Huddinge och bo på Glömsta gård. Flickorna kom till skyddshemmet när de var omkring tio år och bodde ofta kvar i sju-åtta år. På skyddshemmet fick de lära sig läsa, skriva och räkna men de fick också en yrkesutbildning till tjänarinnor. De lärde sig till exempel att tvätta, städa, laga mat och putsa silver. Det var färdigheter som behövdes för att få jobb som hembiträde hos en rik familj i framtiden.

De vuxna kvinnorna på bilden organiserade arbetet med matlagning, tvätt och städning. Flickorna levde sina liv under några år på skyddshemmet och lämnade det bara för att gå i kyrkan och konfirmera sig.

Vem ansvarar för de fattiga barnen?

Idag är det ofta kommunen, regionen eller staten som har i uppgift att hjälpa barn som saknar en förälder som kan ta hand om den. Du som är under 18 år har många rättigheter och det finns lagar som talar om att alla har samma rätt till hjälp. Under 1800-talet var det helt annorlunda.

Föreningarna som höll på med välgörenhet var inriktade på att hjälpa de mest skötsamma fattiga. Om du behövde hjälp så kunde du kanske få det, som flickorna på skyddshemmet, men det krävde lite tur och att någon med pengar kände medlidande med dig. Skyddshemmet i Glömsta och andra barnhem fick inte sina pengar från gemensamma skatter, utan från frivilliga bidrag. Författare August Strindberg var en av dem som skänkte pengar.

Senare, under 1900-talet blev Sverige mer och mer ett välfärdssamhälle. Det innebar att hjälpen till barn styrdes av lagar och sköttes av det offentliga. Då behövdes inte välgörenhetsföreningarna lika mycket och skyddshemmet i Glömsta lades ner. Idag är det en privat bostad.

Hur gick det för flickorna sedan?

Tack vare välgörenhet fick flickorna på Glömsta skyddshem en chans till ett bättre liv. De fick en yrkesutbildning och hjälp att hitta ett arbete. De som sysslade med välgörenhet kom från helt andra yrken och tillhörde de som hade det bäst i samhället. Hembiträde var inget jobb för dem, men för de fattiga flickorna var det ändå en möjlighet till ett bättre liv. Som hembiträde hade du en liten men fast inkomst och någonstans att bo. Flickorna slapp tigga, stjäla eller sälja sex. Det var nämligen vad många tvingades göra som inte fick den här chansen.

De flesta gick det bra för men inte för alla. I artikeln nedan kan du följa två flickors levnadsöden.

Uselt boende på Ekebyhov

Om du hade bott på Ekebyhovs herrgård på 1940-talet så hade du kunnat strosa runt i slottsparken, ta ett äpple från din egna äppelodling och luta dig tillbaka i din stora sal för att beundra takmålningarna. Om du i stället hade varit anställd på Ekebyhov och bott i arbetarbostäderna på gården så hade ditt liv varit långt mycket tuffare. Du hade till exempel kunnat vakna om morgnarna och haft 5 grader varmt inomhus. Det är samma temperatur som i ett modernt kylskåp. Häng med så får du höra om Olov Lindström och hans gravida fru som försökte få det bättre hemma.

Låg boendestandard

Året var 1947 när hälsovårdsnämnden på Ekerö fick in en anmälan om en enrumslägenhet på 32 kvadrat som tillhörde herrgården Ekebyhov. I ettan bodde paret Lindström och de skulle enligt anmälan ha det väldigt golvkallt med kyligt drag från otäta fönster och dörrar.

På 1940-talet var det fortfarande dåligt ställt med den svenska boendestandarden. Man hade börjat bygga nya hus med bekvämare lägenheter men 1945 hade bara en tredjedel av befolkningen tillgång till badrum eller dusch inne i sin lägenhet. Ungefär var tionde person hade kylskåp, resten fick ha maten i skafferier. Bara hälften av lägenheterna hade centralvärme. De som inte hade det, som paret Lindström, fick elda med ved inomhus i öppen spis eller kamin. Många familjer bodde under den här tiden väldigt trångt i ettor. Gasspisar och varmvatten var modernt, de flesta fick nöja sin med en vedeldad spis och bara kallvatten.

Varför klagade Lindströms?

Många hade alltså dåliga bostäder på den här tiden men det började komma regler för boendestandarden. Ingen skulle behöva ha det så uselt som paret Lindström, som hade utomhustemperatur inomhus. I deras fall var chefen och hyresvärden samma person (herrgårdens ägare) och det kan man tänka sig att gjorde dem försiktiga med att gnälla i onödan. Hyresvärden hade väldigt stor makt över deras liv eftersom både inkomst och bostad låg i hennes händer.

I dokumenten här till intill kan du se vad vi vet om historien med Lindströms boende: