Strumpfabriken

Industrialisering Om du hade levt förr Huddinge
Fina damstrumpor av nylon är svårt att sy själv. Det krävde avancerade apparater. Sådana fanns i Huddinge.

Fabriken sökte kvinnlig arbetskraft

I strumpfabrikens annons här intill kan du se att de sökte efter kvinnor som hade erfarenhet av industriarbete. Idag hade det räknats som diskriminering att skriva vilket kön man vill ha på den som som ska göra ett jobb. Men på 1940-talet var det helt naturligt. Kvinnor hade lägre löner än män, så det var billigare att anställa dem. Dessutom så var många män inkallde till armén och beredda att rycka ut om Sverige skulle dras i i andra världskriget.

Fabriken ordnade daghem och bostad

För att få arbetskraft till fabriken så hittade strumpfabriken på att starta ett daghem som tog hand om barnen medan kvinnorna arbetade. De hade också ett hus med lägenheter som kvinnor kunde hyra. Huset låg vid nuvarande Huddinge gymnasium. Det var dass på gården och på övervåningen hade Strump-Janne, fabrikens föreståndare sitt kontor.

Vilka arbetade på fabriken?

Som mest jobbade 164 personer på strumpfabriken. 70% var kvinnor och många bodde i villorna runt Huddinge station. Där hade de köpt tomter och byggt hus under 1920- eller 30-talet. En del hade säkert män som kallats in till armén och var i behov av extra inkomster. Flera av de anställda hade flytt från Estland där andra världskriget rasade.

Förutom de som arbetade på strumpfabriken så kom andra kvinnor dit och lämnade in strumpor för färgning. Det var strumpor som de själva hade tillverkat hemma.

Bättre tider – då stängde fabriken

Efter kriget kom sjöfarten och handeln mellan länder igång igen. Nylonstrumpor utan skarvar var det nya som alla ville köpa. För att tillverka det krävdes att fabriken köpte helt nya maskiner. Fabriksägarna tyckte att det blev för dyrt och att det skulle bli svårt att tjäna så mycket pengar så att det täckte kostnaderna för nya maskiner. De förstod att de skulle behöva konkurrera med billiga strumpor från andra länder, där lönerna var lägre. Därför lade de ner fabriken år 1954.

Kvinnor sitter vid symaskiner i ett stort rum med takfönster.

Arbete på övervåningen i den gamla oljefabriken dit strumpfabriken flyttade 1939.

Annons från Aktiebolaget Stockholms strumpfabrik. Efter företagets namn, adress och telefonnummer så står att de "söker kvinnlig arbetskraft, företrädelsevis sådana som har varit sysselsatta inom manufakturbrancschen.

Strumpfabrikens annons.

Kvinnor vid bänkar i en stor lokal.

Strumpfabriken på 1950-talet.

Frågor om innehållet: lanskallan.kultur@regionstockholm.se
Publicerad: 2024-03-21
Uppdaterad: 2024-04-05

Fundera och samtala

  1. Vilka var fördelarna med att fabriken erbjöd bostad till arbetarna? För vem var det en fördel?
  2. Hur tror du att arbetsmiljön på en fabrik idag skiljer sig från vad du kan se på bilderna?

Vad vet du om strumpfabriken?

Starta quizet

Kvinnor inom industrin

Botkyrka 1950
svartvitt foto av tre kvinnor som sitter böjda över en telefonväxel med ryggen mot kameran.
Nacka 1949
Ett svartvitt fotografi av en kvinna i rutig klänning sitter vid en gammaldags telefonväxel som står i ett rum med småblommiga tapeter.
Nacka 1925
Svartvitt fotografi, två kvinnor stryker och hänger tvätt i tvätteriet.
Nacka 1962
En kvinna sitter på en stol.
Nacka 1900 – 1909
Svartvitt fotografi, två kvinnor står och sträcker och viker lakan i tvätteriet.
Nacka 1962
En svartvit bild av en kvinna vid ett skrivbord. På bordet syns ålderdomlig elektronisk apparatur och i bakgrunden syns fyra stora skåpdörrar.
1959
En grupp unga kvinnor och en förman står uppställda i en verkstad.
Nynäshamn 1920

En tvätterskas berättelse

Industrialisering Om du hade levt förr Botkyrka
Det är en lördagsmorgon i början av 1950-talet när Maria Slät reser sig upp från trasmattan på golvet där hon legat och sovit. Hon går fram till vindsrummets järnspis och gör upp en eld för att koka gröt till sig själv och barnen. Att det är en lördagsmorgon betyder inte att man är ledig på den här tiden utan hon ska strax skynda iväg till tvätteriet där hon arbetar. Hon jobbar sex dagar i veckan med att stryka tvätt och tjänar 300 kronor i veckan.

Marias resa till Sverige

Innan Maria kom till vindsrummet där hon bor på Kumla gård i närheten av Botkyrka kyrka har hon flytt från Estland. Hon föddes på Ormsö i Estland 1893 och tillhörde en grupp estländare som hade svenska som första språk. Hon och hennes man hade fyra barn och ett jordbruk tillsammans. På deras gård fanns några kor, höns, får och hästar. Marias man dog efter en olycka 1940 och därefter fick hon sköta alla gårdens djur, odlingar, barnen och familjens försörjning på egen hand.

År 1940 kom andra världskriget kriget till Estland och landet ockuperades först av Sovjetunionen, 1941 av Tyskland och 1944 av Sovjetunionen igen. Marias äldsta son tvingades in i armén mot sin vilja när han bara var 17 år gammal och befolkningen på Ormsö blev vana vid att söka skydd från kulor som ven över ön. Många människor flydde under den här tiden från Estland till bland annat Sverige och 1944 beslutade Maria Slät sig för att försöka få med sig barnen ut ur Estland. Hon tvekade länge innan hon gav sig av eftersom hennes näst äldsta son som då var 15 år inte kunde få ett utresetillstånd. Man kan tänka sig att det också måste ha varit ett svårt beslut för Maria att överge sin gård och sina djur. Hon lyckades genom en annan familjs hjälp få ombord sin 15-åriga son på skeppet mot Sverige. Den 22 juli 1944 klev Maria Slät och hennes tre yngsta barn av båten bärandes på en liten träkista med familjens packning, för att påbörja sina nya liv i Stockholms län.

Från jordbrukare till tvätterska

Det kom många människor på flykt från Estland till Sverige ungefär samtidigt som Marias familj. De fick flytta ut till trakterna runt omkring Stockholm där man under den här tiden sökte arbetskraft. Maria som då hade hunnit fylla 51 år fick arbete på Ånga herrgård utanför Nyköping och fick byta yrke från jordbrukare till hushållerska. Dottern fick hjälpa till med serveringen på gården och äldsta sonen fick bli dräng. De bodde i ett rum inne i herrgården och Maria vantrivdes med det nya ofria livet där. Hon som var van att sköta sitt eget hem behövde nu bo med barnen i ett rum inne i chefens bostad.

Maria Slät hade bott och arbetat på Ånga herrgård i några år när hon fick höra talas om att en grupp estlandssvenskar hade flyttat till Botkyrka för att arbeta på tvätterierna kring Albysjön. Hon fick veta att det skulle finnas lediga möblerade rum på Kumla gård och lediga arbeten på det närliggande AB Fittja familjetvätt. Hon och barnen valde då att lämna Ånga herrgård. Marias son har berättat att herrgårdens ägare Hanna von Born ska ha vräkt ur sig gränslösa elakheter när familjen Slät gjorde sig redo för avfärd. Det hade blivit dags för Maria att sadla om igen, den här gången från hushållerska till tvätterska.

Maria Slät stryker tvätt på Fittja familjetvätt omkring år 1950.

Kartan visar Ormsö i Estland som Maria flydde från och platserna i Sverige som hon bodde på.
Svartvitt foto av Maria i det ålderdomliga köket med vedspis.

Maria kommer till Botkyrka

Väl framme på Kumla gård ska de ha mötts av ett nedgånget vindsrum utan möbler. Tvåvåningshuset med utedass som skulle bli deras nya hem hade varken avlopp eller rinnande vatten och rummet de fått hyra kryllade av vägglöss. Trots det var Maria lättad över att kunna stänga dörren om sig och vara en fri kvinna när hon kom hem till sin egen plats. I de övriga lägenheterna på gården bodde flera andra estlandssvenskar och det var säkert skönt för henne att hitta den gemenskapen igen.

Dagen efter familjen Slät flyttade till vindsrummet i Fittja började Maria arbeta på AB Fittja Familjetvätt och där stannade hon kvar i 12 år fram till sin pensionering.

Tvätterskornas villkor

Marias arbete var främst strykning och på bilden här intill kan ni se henne med ett elektriskt strykjärn. Hon har en balja bredvid sig med en björkruska för att kunna fukta tvätten innan den stryks. Trots att arbetet var tungt och enformigt så säger Marias barn att hon aldrig brukade klaga över sin tillvaro. På 1950-talet fanns det nämligen få alternativ för kvinnor som kom från arbetarklassen och att ha en anställning med en lön och egen bostad var friare och tryggare än många andra hade det.

Hon bodde kvar där i vindsrummet på Kumla gård ända tills huset revs i början av 1970-talet. På slutet av sin tid i vindsrummet sov hon fortfarande på trasmattor, precis som hon gjort ända sedan sin första natt på Kumla gård.

Ett äldre hus med slitet uthus där tegelpannor saknas och en oslagen äng framför.

Kumla gård innan den revs. Idag ligger ett stort byggvaruhus på platsen intill E4:an, bara gatan, Kumla gårdsväg, påminner om svunna tider.

Artikeln är ett samarbete med Stockholms Kvinnohistoriska och Hagalunds tvätterimuseum som drivs av Vårby-Fittja hembygdsförening.
Frågor om innehållet: lanskallan.kultur@regionstockholm.se
Publicerad: 2024-02-02
Uppdaterad: 2024-03-13

Fundera och samtala

  1. Vilket av Marias tre arbeten skulle du helst vilja ha?
  2. Det finns inga källor som berättar om vad Maria kände. Kan du ändå gissa några känslor som hon hade vid olika händelser i livet?

Vad minns du om Marias liv?

Starta quizet

Relaterat källmaterial

Ett svart-vitt porträtt av familjen där pappan i stort skägg står upp flankerad av mamman och sonen som sitter på var sin sida.
Huddinge 1900
Fyra kvinnor och en man i badkälder står i vattnet och två barn sitter på stranden.
Tyresö 1930
Två män och en gammal bil framför en lada.
Tyresö 1926
En annons med två bilder som föreställer byggnader och tvätt på tork utomhus. Texten lyder: Älta ångtvätt telefon Älta 19. Rekommenderas. Utför all slags tvätt och mangling väl, snabbt och billigt. Modern, ej skadlig tvättmetod. OBS.! Prima insjövatten, luft och soltork vid tvättningen! Hämtning och expediering dagligen. Vördsamt Älta ångtvätt.
Nacka 1950
Två kvinnor står på knä och tvättar i en vak i isen strax intill land. Ett barn står bredvid. En kvinna står vid en träbalja och håller en kanna i handen.
Nacka 1920
Svartvitt fotografi, två kvinnor står och sträcker och viker lakan i tvätteriet.
Nacka 1962
Svartvitt fotografi, två kvinnor arbetar i tvätteriet.
Nacka 1962

Arbetarbarnens nöjen i Jungfrusund

Industrialisering Om du hade levt förr Ekerö
Alla barn som levt före dig hade noll minuter skärmtid om dagen. För hundra år sedan fanns inte ens radio. Om du bodde i ett hem med några böcker så kunde du läsa dem när det var ljust. Men vad hade du hittat på mer?

Jungfrusund på Ekerö

Pojkarna på bilden badar vid varvet i Jungfrusund. Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns där några industrier och många av arbetarna bodde här med hela sina familjer. Pojkarna använder en kran som var tillför att bygga båtar som hopptorn. Idag skulle det säkert vara strängt förbjudet men på den här tiden var kontrollen inte lika stor.

Bus och rackartyg

Sten Johansson flyttade hit när han var 15 år. Han var tillräckligt gammal för att arbeta i sågverket men inte äldre än pojkarna på bilden. Han berättar att ett av nöjena var att reta upp den argsinte smeden. Barnen stod utanför smedjan och retades med smeden genom fönstret. Vid ett tillfälle blev smeden så arg att han kastade sin slägga genom rutan så att glaset yrde.

Men smeden hämnades på ett annat sätt också. Det var smeden fungerade som frisör i för gubbar och ungar i Jungfrusund. Sten Johansson berättar att när det var hans tur att gå och klippa sig så snaggade smeden halva hans huvud. Sedan sa han att han inte hade tid mer. Sten fick gå hela dagen med en halv frisyr. Det tyckte han var pinsamt. Det dröjde till kvällen innan smeden klippte klart.

Hittade på egna nöjen

Så här berättar Sten om vad som fanns att göra som barn i Jungfrusund:

Nöjeslivet fick man för det mesta skapa själv. Det blev bio någon gång i Träkvista Folkets hus, Blåbandsmöten och religiösa stugmöten. Det var bryggdans på sommaren, skridskoåkning på vintern, för att inte tala om jumpning på vårisarna. Populärt skoj var förstås att spela hartsfiol för en och annan argsint gubbe samt skrämma slag på flickor och småungar med ett och annat original som kom och gick på trakten. Tokiga Svensson var en och sotar Jerker med sin enmediga spark och avigvända ekorrpäls – dem var vi livrädda för.

Citat från ”Något om gamla tiden på Jungfrusund av Sten Johansson, Ekerö-Munsö hembygsförening.

Läs mer i rutan här intill om de nöjen som Sten och hans kompisar ägnade sig åt.

Svartvitt foto av elva pojkar i badbyxor som klättrar på en kran intill vattnet.

En av varvets kranar fungerade som hopptorn omkring år 1920.

Nöjen

Bryggdans – Ett vanligt nöje på somrarna var att dansa. För att få musik behövdes en orkester. Det var det vanligaste fram till 1970-talet när disko (dans till skivor) slog igenom. Bryggor var lämpliga platser med sina platta ytor och goda kommunikationer.

 

Husmöten – På 1800-talet förlorade kyrkan sitt monopol på religionen. Människor började träffas hemma för att läsa bibeln, be och samtala. Det var en del av det som kallas väckelserörelsen.

 

Blåbandsmöten – Ett blått band runt armen användes som symbol för medlemmar i en kristen rörelse som arbetade för nykterhet. Blåbandsrörelsen var en del av två olika folkrörelser, nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen.

 

Jumpning på isflak – Detta nöje gick ut på att hoppa (jumpa) mellan isflak på våren när isen började spricka. Passar bra för spänningssökare som inte är rädda för kallt vatten eller döden. Här kan du se på film hur det gick till. 

 

Hartsfiol – Ett bus som gick ut på att man band fast en fiskelina vid någons fönster och gned på det med en bit kåda (harts) så att det uppstod mystiska gnisslande ljud inne i huset.

Frågor om innehållet: lanskallan.kultur@regionstockholm.se
Publicerad: 2023-12-22
Uppdaterad: 2024-02-14

Fundera och samtala

  1. Tror du att barn gjorde mer eller mindre saker som vuxna inte gillade förr?
  2. Vad kan källan i texten säga om barns fritid i början av 1900-talet?
  3. Tycker du att Sten Johanssons berättelse säger något om hur relationerna mellan människor skiljer sig från idag?

Quiz om texten

Starta quizet

Fritidsfoton

Fyra kvinnor och en man i badkälder står i vattnet och två barn sitter på stranden.
Tyresö 1930
Nynäshamn 1915
Svartvitt foto av 10 personer , en hund och en cykel som står uppställda på och runt verandan på ett hus.
Nacka 1920 – 1929

Ångmaskinen drev industrin i Jungfrusund

Industrialisering Om du hade levt förr Ekerö
I Jungfrusund på Ekerö växte några industrier fram i slutet på 1800-talet. Hur var det att bo och arbeta här som 15-åring?

Sten 15 år, eldare

Sten Johansson flyttade till Jungfrusund med sin mormor och morfar år 1908. Morfar var maskinist på sågverket och Sten arbetade som eldare. Så här berättar han:

Jag minns det som rätt kusligt när man den mörka årstiden fick gå iväg klockan fem på morgonen med en liten fotogenlykta i handen. Ofta låg det någon luffare på panntoppen och då kändes det lite pirrigt innan man fick upp ångan, så att det gick att starta ångturbinen och det blev ljust överallt. Klockan sex skulle man släppa på lyset till bostäderna och så kom maskinisten. Han skulle smörja alla lager under sågen och se till alla remmar och maskinen mm.

Det var alltså Stens uppgift att elda med trä som blivit över i sågen och starta ångmaskinen som drev både sågverket och belysningen i det lilla arbetarsamhället. Varje arbetarbostad hade en lampa mitt i taket i det enda rummet. Det fanns inga batterier så elen var bara på när sågens ångmaskin gick.

Livet i industrisamhället Jungfrusund

Här bodde omkring 180 personer som mest. Nästan hälften var barn. Det var nästan bara männen som arbetade i de industrier som fanns här: Sågen, som gjorde brädor, varvet som byggde båtar och kvarnen som malde mjöl.

Arbetslönerna har jag inte minne av men det var väl som vanligt på den tiden – för lite att leva på men lite för mycket att svälta ihjäl av. Jag vill minnas att morfar som maskinist, på sista tiden hade 300 kr i månaden. Alla hade fri bostad och vedbrand, till och med fri el från egen ångturbin.

Ohyra löss och kackerlackor fritt. Från början början bestod bostäderna av endast ett rum, vi var bland de första familjerna som flyttade in i en ny barack med ett rum och kök.

Många familjer hade 7-8 barn så det blev ändå ganska trångt. Sten berättar vidare:

Bekvämligheterna bestod i utedass med en rad sitthål. Några garderobsutrymmen behövdes ju inte, ingen hade just mer än vad de gick och stod i. Ett handfat på spishörnet för personlig hygien.

Några arbetstillfällen för kvinnorna förekom ej, men i gengäld kunde de få ägna sig åt hemmets skötsel och barntillsyn, så vad det beträffar kan man ju tala om ”den gamla goda tiden”. Däremot fick barnen väldigt tidigt börja med enklare arbeten på sågen.

Ånga drev båtar och industrier

Ångbåtarna var Jungfrusunds koppling till omvärlden. Båtarna kom med varor, med säd till kvarnen och med timmer. Båtarna drog stora lass av timmer på släp och ofta var vattnet fullt av stocka. Ångmaskinen var alltså en viktig orsak till att industrier kunde finnas här. Det var ju ångmaskiner som drev båtar, belysning och fabrikernas maskiner. En del av träet som inte kunde eldas direkt kördes till Gällstaö där det fanns kolmilor. Där fanns lägenheter för tre familjer till som arbetade med att göra träkol i milorna.

Sågen stannade

Även om sjötrafiken knöt ihop Jungfrusund med Stockholm så var det för långt och för få turer för att pendla till stan. Så när sågen lades ner år 1925 fick många svårt att hitta nya jobb. Några fick jobb i grusgroparna på Ekerö och många fick flytta.

Ett svartvitt foto av några hus vid vattnet omgivna av högar av trä och virke.

Sågen och varvet vid Jungfrusund omkring år 1905. Till vänster i bild är en båt under konstruktion.

Ett svartvitt foto av två hus, det ena med en mycket hög skorsten.

Kvarnen i Jungfrusund drevs också av en ångmaskin. Skorstenen och alla byggnader är rivna idag.

Ångmaskinen startar när elden längst ner till höger värmer upp vattnet som blir vattenånga och stiger i rören. Ventilerna a-c öppnas och stängs så att ångan pressar den rosa kolven upp och ner. Den pumpande rörelsen användes sedan till att driva olika fordon eller maskiner.
Svartvitt foto av en man med hatt som står mitt på en räls som går förbi två kolmilor intill vattnet.

Träkol var ett bra bränsle till ångmaskiner och tillverkades av trä i en kolmila. Fotot visar kolmilor på Gällstaö omkring 1910.

Fakta om Jungfrusund

På platsen fanns förr en stor rullstensås som sträckte sig ut i vattnet. När Stockholms centralstation byggdes i mitten av 1800-talet så hämtade man sand och grus här. Då uppstod en plan yta där en såg och en kvarn startade år 1874. Här fanns också ett varv, alltså en industri där man byggde båtar.

Sedan år 1990 förbinds Ekerö med fastlandet av en vägfärja mellan Jungfrusund och Slagsta.

Frågor om innehållet: lanskallan.kultur@regionstockholm.se
Publicerad: 2023-12-22
Uppdaterad: 2024-01-18

Fundera och samtala

  1. På vilka olika sätt har industrialiseringen påverkat platsen Jungfrusund?
  2. Vilka bekvämligheter skulle du sakna mest om du hade levt på den här tiden?

Quiz om Jungfrusund förr

Starta quizet

Arbetarbilder från Mälaröarna

Ekerö 1906
Svartvitt foto av en man i keps och kortärmad skjorta som skjuter en vagn med tegelstenar på en tågräls.
Ekerö 1933
En man i skärmmössa och snickarbyxor står lutat mot en lastbil. På lastbilens flag är ett trettiotal stora mjölkkannor fastspända med remmar. Under bilden står: MYCKET SÄLLSYND, Scania Frambygge årsmodell 1935. John Rask utanför Mjölkcentralen, Torsgatan. År 1935.
Ekerö 1935
Framsidan av en buss. På kofångaren ligger två stora säckar och där sitter också en man iklädd keps, slips, kostym med väst. Längst upp på bussen står linjens nummer och destination. Vindrutan är tvådelad.
Ekerö 1900 – 1949
Fem män och en häst som drar en vagn med gatsten.
Ekerö 1930
Fem män står böjda över en sandgrop och gräver upp sand.
Ekerö 1930
Svartvitt foto av 11 män med keps uppställda framför ett växthus med hög skorsten.
Ekerö 1920
foto av två män i hatt och mustasch vid en vagn på räls. På vagnen står ett stenblock.
1912

Två olika liv

Om du hade levt förr Huddinge
Hulda och Calla föds båda i Stockholm i slutet av 1800-talet. Deras förutsättningar ser inte bra ut, men båda har turen att få lite hjälp. De får plats på Glömsta skyddshem och möjlighet till ett annat liv.

Tänk dig in i situationen

Hur hade ditt liv varit om du fötts i slutet på 1800-talet istället för idag? Du hade så klart fått klara dig utan så många saker och helt utan digital teknik. Hade du kunnat leva ett lyckligt liv ändå?

Om dina föräldrar hade råd att ge dig en utbildning så skulle du kunna få ett bra och passande yrke och tjäna pengar. Men många barn på den här tiden hade mycket fattiga föräldrar eller inga alls. Då blev barnen helt beroende av hjälp från annat håll. Så var det för Hulda och Calla. Här är berättelsen om deras olika liv.

Hulda Uppström

Hulda föds år 1871 i Stockholm. Hennes mamma hade sökt lyckan i stan när hennes man dog i en olycka hemma i Indal i Medelpad. Hon föder en dotter på ett provisoriskt BB på Södermalm där någon antecknar barnets namn Hulda och att hon är ”oäkta”, så hette det när föräldrarna inte var gifta. Det finns ingen närvarande pappa och Hulda bor med sin mamma på Bysis, bysättningshäktet på Hornsgatan. Det var ett häkte för personer som inte kunde betala sina skulder. De bodde där och arbetade tills skulderna var betalda.

Calla Björk

Calla har inte heller goda förutsättningar i livet. När hon föds år 1883 antecknas inte ens något efternamn. Mamman som är 22 år och ogift nämns, men försvinner sedan ur källorna. Calla verkar inte ha någon förälder alls som tar hand om henne. När hon är tre år får hon komma till ett fosterhem. Hennes fostermamma heter Hedvig och är aktiv inom frälsningsarmén, en kristen organisation som kämpar för att lindra den värsta fattigdomen i Europas städer. Hon får bo med Hedvig och ett äldre fosterbarn tills Hedvig dör. Då är Calla 13 år.

Skyddshemmet i Glömsta

På något sätt får en förening, som håller på med välgörenhet, reda på att flickorna har det svårt. Föreningen för Värnlösa Flickor driver ett skyddshem i Glömsta dit Hulda och senare Calla flyttar. Kanske är det någon granne som ser dem ofta, och som känner medlidande och tipsar föreningen.

Ett uppslag ur en bok visar en svartvit bild av en flicka i huckle på ena sidan och texten Ogifta Hulda Fredrika Uppstörm f 16/4 71. Str. för 3 öres stöld. P.U. 56.D.6.-94.116.D.1-93. Rapp. 28/2 95.

Idag skulle vi kalla det här för ett ”mugshot”. Fotot på Hulda togs när hon dömdes till fängelse.

Huldas liv

Efter fem år på skyddshemmet får Hulda jobb som piga hos prästen i Huddinge kyrka. Men av någon anledning är hon inte kvar på prästgården ett år ens. Prästen i varje kyrka förde anteckningar om vilka som bodde inom församlingen, var de bodde och deras sysselsättning. I sådana kyrkböcker kan vi läsa att Hulda flyttar ofta och hör till gruppen ”löst folk”. När Hulda är 20 år gammal så åker hon fast för stöld och döms till två månaders straffarbete på Länsfängelset för kvinnliga fångar på Norrmalm. När hon kommer ut ur fängelset grips hon snart igen för stöld. Tredje gången som detta händer så blir hon av med sina rättigheter som medborgare. Det betyder att hon inte fick ha vissa yrken, rösta i val eller vittna i domstol.

År 1904 häktas Hulda för sista gången. Hon har försökt hitta arbete men inte lyckats. När hon blev för hungrig stal hon en damkrage som hon försökte sälja på pantbanken men då greps hon och dömdes till ett år och tre månaders straffarbete. Huldas liv fortsätter att vara svårt. Hon drygar ut kassan genom att sticka trikåer. Det är ett industriarbete som hon kan göra hemma med hjälp av en stickmaskin. Det färdiga trikåtyget lämnas sedan till en klädfabrik mot en mindre betalning. Under en period jobbar hon som piga på Lilla Essingen, kanske i någon av sommarvillorna på ön.

Vid 52 års ålder flyttar Hulda till ett hus för fattiga i Solna. Huset heter Runboda, ligger i Hagalund och ägs av staten. Huldas liv slutar när hon är 70 år. Hon har bott med främmande människor, på fängelser och arbetsinrättningar. Vi får hoppas att hon fick det lite lugnare och kunde njuta av livet de sista åren i lägenheten i Solna, där hon är registrerad som folkpensionär.  

Ett svartvitt foto av en ljus tvåvåningsbyggnad .

Prästgården i Huddinge, där Hulda fick sitt första jobb.

Callas liv

När Calla Björk lämnar Huddinge och skyddshemmet så har prästen stavat hennes namn med K och skrivit att hon är lärarinna. Det verkar som att Calla hade extra lätt för att läsa, skriva och annat skolarbete. Hon stannar nämligen kvar på skyddshemmet ett år extra och undervisar de yngre flickorna. Dessutom fick hon betyget A av prästen vid konfirmationen år 1901. Det var ovanligt. Trots att Calla inte har någon vanlig lärarutbildning lyckas hon få ett jobb som småskolelärarinna. Skolan ligger i Åmot i Gästrikland. Där fanns vid den här tiden en livlig timmerindustri och många arbetares barn som behövde utbildning.

Senare får Calla in inbjudan av författaren Anna Maria Roos. Anna Maria skriver läroböcker som alla svenska skolbarn lärde sig läsa i och sånger, bland annat ”Bä, bä, vita lamm”. Hon bor tillsammans med skulptören Sigrid Blomberg i Villa Elgentorp. Calla accepterar inbjudan och flyttar in.

Calla fortsätter att ta arbeten som lärarinna på olika håll och år 1909 kommer hon in på utbildningen till folkskollärare. På den här tiden fanns inga studielån, men på något sätt kunde Calla ändå betala för studierna. Kanske var det Föreningen för Värnlösa Flickor som betalade?

Efter utbildningen på folkskollärarseminariet i nuvarande Björngårdsskolan på Södermalm bor Calla länge i Katrineholm. Där arbetar hon på Östra skolan och bor tillsammans med en annan lärarinna: Jenny Söderberg. Tillsammans flyttar de två till Stocksund i Danderyd. Ingen annan av flickorna som växte upp på skyddshemmet har gjort en sådan klassresa som Calla Björk. Hon föddes utan föräldrar som ville veta av henne. Utan hennes fostermamma Hedvig och skyddshemmet hade hon nog inte haft möjligheten att ta vara på sina talanger och leva det medelklassliv som hon nu kunde. När Jenny, som är tio år äldre, dör flyttar Calla själv till en lägenhet nära Gärdet i Stockholm där hon lever tills hon är 93 år.

Frågor om innehållet: lanskallan.kultur@regionstockholm.se
Publicerad: 2023-12-14
Uppdaterad: 2024-02-12

Fundera och samtala

  1. Vad tror du gjorde att de två flickorna fick så olika liv?
  2. Vilka likheter kan du se mellan Hulda och Calla?
  3. Kan du komma på någon hjälp som flickorna hade fått om de levt idag?

Quiz om texten

Starta quizet

Sista torparfamiljen på Wallmyran

Om du hade levt förr Huddinge
En familj med 7 barn var inget ovanligt år 1905. Vi ska följa alla familjemedlemmar i de historiska källorna och se vad som hände med dem.

Torpet Wallmyran

Torpet hette egentligen Wallmyravreten och låg i Länna. På 1970-talet bestämde kommunen att bygga ett industriområde på platsen. Eftersom huset då hade stått tomt ett tag och börjat förfalla så revs det. Torpet Wallmyran ägdes av Länna gård precis i närheten. Idag går motorvägen mot Nynäshamn rakt över gärdena där torparna gick till Länna för att arbeta. Det ingick nämligen i torparnas villkor att arbeta för bonden som ägde torpet.

Johan Ludvig Johansson

Josefinas man, pappa till de sju barnen dog redan två månader efter flytten. När någon dog gjordes en bouppteckning. Det betydde att man skrev upp allt som personen ägde för att fördela arvet. Där kan vi läsa att Johan Ludvig lämnade efter sig saker som var värda 150 kr och skulder på 580 kr. Josefina förlorade alltså sin man men ärvde hans skulder.

En plog, en harv, höskrindor, snickarverktyg, säd och ärtor berättar att familjen levde på odling. Inga djur finns med men flera redskap för tvätt. Familjen använde säkert tvättgrejerna till sin egen tvätt men kanske också för att tvätta åt rika familjer i stan. Det var nämligen mycket vanligt för små jordbruk längs Lissmaån vid den här tiden. Begravningen kostade 20 kr.

Berta Johansson

Den äldsta dottern gifte sig 1905 med en dansk och flyttade först till Bromma. Där antecknade prästen i kyrkboken att de hade fått sonen Harald Einar år 1909 och att de arbetar som cigarettarbetare. År 1926 flyttade de till Danmark.

Julia Johansson

Julia gifte sig med vaktmästare Helge Österlin. I källorna står det att Julia var sömmerska. På den här tiden antecknade man alltid personens yrke. Då blev det lättare att veta vem personen var men också vilken status den hade i samhället.

Bror August Johansson

Bror August drunknade 5 december 1907. Han hade nyss fyllt 18 år. Tidningarna från den här tiden skriver om att det har varit kallt väder. Kanske har han gått ut på Drevvikens eller Lissmaåns is?

Nils Erik Johansson

Nils Erik blev inkallad till armén under första världskriget år 1919, samtidigt som pandemin Spanska sjukan kommer till Sverige. Nils Erik hörde till de mer än 30 000 svenskar som dog av sjukdomen.  

Per Johansson

Per kallades också in till armén flera gånger. År 1921 kunde de militära myndigheterna inte hitta honom. De har antecknat att han är ”obefintlig”. År 1940 dyker han upp i källorna igen. Han bor i Boston (USA) och jobbar som fiskare. Hans årslön är ganska normal men han sliter inte året om som på torpet. Fisket i Atlanten var koncentrerat till 20 veckor om året.

Josefina Johansson

Mamman i familjen, Josefina fortsatte att jobba med torpets jordbruk tillsamman med sina söner Per, Julius och Knut. Wallmyran var fortfarande hennes adress när hon dog på Epidemisjukhuset i Södertälje år 1943. Vi vet inte om eller hur hon betalade av skulderna men antagligen fick hela familjen slita hårt. Kanske fick de hjälp av markägaren på Länna gård?

Julius Johansson

Den äldste sonen Julius bodde kvar på torpet till sin död på Södertälje sjukhus år 1947.

Knut Johansson

Knut levde till 1965. Kanske var han den siste som bodde i torpet men inte hela sitt liv. En period var han skriven i en liten stuga nära Länna gård.

En handritad karta medbackstreck istället för höjdkurvor.

På kartan från 1894 syns Wallmyran i närheten av Länna gård.

I bouppteckningen efter Johan Johansson står allt han ägde.

Huddinge år 1905

År 1905 var Länna ren landsbygd. I centrala Huddinge började lantbrukarna satsa på att sälja tomter istället för att odla vid den här tiden. De små villaförorterna växte långsamt i början. Hörningsnäs, Stuvsta, Segeltorp och Fullersta blev egna små samhällen. På 1930-talet började också stationerna längs järnvägen till Nynäshamn växa till små samhällen.

Frågor om innehållet: lanskallan.kultur@regionstockholm.se
Publicerad: 2023-12-14
Uppdaterad: 2024-02-08

Fundera och samtala

  1. Vilka är de viktigaste skillnaderna mellan din familj och toparfamiljen?
  2. Texten innehåller några gissningar. Stämmer dem med vad du vet om historien.
  3. Vilka historiska källor tror du att texten bygger på?

Quiz om Wallmyran

Starta quizet

Fler historiska kartor

Tyresö 1906 – 1906
Gammal handritad karta.
Tyresö 1748
1785
Gammal handritad karta.
Tyresö 1806
Gammal handritad karta.
Tyresö 1906
Handritad gammal karta.
Nynäshamn 1898

Flickorna på Glömsta gård

Demokratisering Om du hade levt förr Huddinge
På bilden från år 1902 ser du tolv flickor tillsammans med två vuxna kvinnor. De står utanför Glömsta gård, ett av de äldsta gårdarna i Huddinge. Vad var det för flickor och vad gjorde de där?

Ett skyddshem för fattiga flickor

I slutet av 1800-talet fanns många föreningar som sysslade med välgörenhet, att hjälpa fattiga människor. En av föreningarna använde Glömsta gård som ett skyddshem för fattiga flickor. Flickorna på bilden hade ingen som kunde försörja dem. Därför fick de flytta till Glömsta. Skyddshemmet blev deras nya hem och skola.

Många hade bara en förälder som var ensam med många barn. Stockholm var fullt av sådana familjer som försörjde sig med tillfälliga arbeten och flyttade runt mellan trånga lägenheter. Barnen tog hand om varandra, ibland fick de tigga eller ta enkla jobb. Ändå räckte pengarna knappt till mat.

Skola, hem och yrkesutbildning

Välgörenhetsföreningen såg till att några flickor från sådana familjer fick de flytta från Stockholm ut till landet i Huddinge och bo på Glömsta gård. Flickorna kom till skyddshemmet när de var omkring tio år och bodde ofta kvar i sju-åtta år. På skyddshemmet fick de lära sig läsa, skriva och räkna men de fick också en yrkesutbildning till tjänarinnor. De lärde sig till exempel att tvätta, städa, laga mat och putsa silver. Det var färdigheter som behövdes för att få jobb som hembiträde hos en rik familj i framtiden.

De vuxna kvinnorna på bilden organiserade arbetet med matlagning, tvätt och städning. Flickorna levde sina liv under några år på skyddshemmet och lämnade det bara för att gå i kyrkan och konfirmera sig.

Vem ansvarar för de fattiga barnen?

Idag är det ofta kommunen, regionen eller staten som har i uppgift att hjälpa barn som saknar en förälder som kan ta hand om den. Du som är under 18 år har många rättigheter och det finns lagar som talar om att alla har samma rätt till hjälp. Under 1800-talet var det helt annorlunda.

Föreningarna som höll på med välgörenhet var inriktade på att hjälpa de mest skötsamma fattiga. Om du behövde hjälp så kunde du kanske få det, som flickorna på skyddshemmet, men det krävde lite tur och att någon med pengar kände medlidande med dig. Skyddshemmet i Glömsta och andra barnhem fick inte sina pengar från gemensamma skatter, utan från frivilliga bidrag. Författare August Strindberg var en av dem som skänkte pengar.

Senare, under 1900-talet blev Sverige mer och mer ett välfärdssamhälle. Det innebar att hjälpen till barn styrdes av lagar och sköttes av det offentliga. Då behövdes inte välgörenhetsföreningarna lika mycket och skyddshemmet i Glömsta lades ner. Idag är det en privat bostad.

Hur gick det för flickorna sedan?

Tack vare välgörenhet fick flickorna på Glömsta skyddshem en chans till ett bättre liv. De fick en yrkesutbildning och hjälp att hitta ett arbete. De som sysslade med välgörenhet kom från helt andra yrken och tillhörde de som hade det bäst i samhället. Hembiträde var inget jobb för dem, men för de fattiga flickorna var det ändå en möjlighet till ett bättre liv. Som hembiträde hade du en liten men fast inkomst och någonstans att bo. Flickorna slapp tigga, stjäla eller sälja sex. Det var nämligen vad många tvingades göra som inte fick den här chansen.

De flesta gick det bra för men inte för alla. I artikeln nedan kan du följa två flickors levnadsöden.

Tretton flickor står uppställda framför Glömsta gård tillsammans med sin föreståndarinna. Texten under bilden lyder: Från barnhemmet vid Glömsta.

Bild från reportage i tidningen Idun år 1902.

Ett tiotal flickor sitter runt ett stort bord i ett rum och handarbetar. Garnnystan på bordet. Texten lyder: En flitens stund i stora arbetssalen. Från barnhemmet vid Glömsta.

Bild från reportage i tidningen Idun år 1902.

Glömsta gård år 2016. Foto: Holger Ellgaard CC BY-SA
Glömstadalen nu och då.
Dra i reglaget för att jämföra kartan från 1893 med 2023.
Frågor om innehållet: lanskallan.kultur@regionstockholm.se
Publicerad: 2023-12-14
Uppdaterad: 2024-02-08

Fundera och samtala

  1. Hur tror du att det skulle vara om frivilliga välgörenhetsorganisationer drev det mesta av hjälpen till fattiga idag?
  2. Känner du till hur man utbildar sig till ett yrke idag? I så fall vad kostar det?
  3. Titta på kartan och undersök hur området runt Glömsta såg ut 1861. Hur har det förändrats?
  4. Var skulle du anlägga ett skyddsboende idag?

Quiz om Glömsta skyddshem

Starta quizet

Livsöden från Glömsta skyddshem

Uselt boende på Ekebyhov

Om du hade levt förr Ekerö

Om du hade bott på Ekebyhovs herrgård på 1940-talet så hade du kunnat strosa runt i slottsparken, ta ett äpple från din egna äppelodling och luta dig tillbaka i din stora sal för att beundra takmålningarna. Om du i stället hade varit anställd på Ekebyhov och bott i arbetarbostäderna på gården så hade ditt liv varit långt mycket tuffare. Du hade till exempel kunnat vakna om morgnarna och haft 5 grader varmt inomhus. Det är samma temperatur som i ett modernt kylskåp. Häng med så får du höra om Olov Lindström och hans gravida fru som försökte få det bättre hemma.

Svartvitt foto av två vita hus.

Ekbacken vid Ekebyhov.

Låg boendestandard

Året var 1947 när hälsovårdsnämnden på Ekerö fick in en anmälan om en enrumslägenhet på 32 kvadrat som tillhörde herrgården Ekebyhov. I ettan bodde paret Lindström och de skulle enligt anmälan ha det väldigt golvkallt med kyligt drag från otäta fönster och dörrar.

På 1940-talet var det fortfarande dåligt ställt med den svenska boendestandarden. Man hade börjat bygga nya hus med bekvämare lägenheter men 1945 hade bara en tredjedel av befolkningen tillgång till badrum eller dusch inne i sin lägenhet. Ungefär var tionde person hade kylskåp, resten fick ha maten i skafferier. Bara hälften av lägenheterna hade centralvärme. De som inte hade det, som paret Lindström, fick elda med ved inomhus i öppen spis eller kamin. Många familjer bodde under den här tiden väldigt trångt i ettor. Gasspisar och varmvatten var modernt, de flesta fick nöja sin med en vedeldad spis och bara kallvatten.

Varför klagade Lindströms?

Många hade alltså dåliga bostäder på den här tiden men det började komma regler för boendestandarden. Ingen skulle behöva ha det så uselt som paret Lindström, som hade utomhustemperatur inomhus. I deras fall var chefen och hyresvärden samma person (herrgårdens ägare) och det kan man tänka sig att gjorde dem försiktiga med att gnälla i onödan. Hyresvärden hade väldigt stor makt över deras liv eftersom både inkomst och bostad låg i hennes händer.

I dokumenten här till intill kan du se vad vi vet om historien med Lindströms boende:

1. De har först klagat till Svenska lantarbetares förbund som skickat en anmälan till Hälsovårdsnämnden för att herrgårdens ägare ska ordna problemen i Lindströms lägenhet.

2. Hälsovårdsnämnden har därefter meddelat Ekebyhovs ägare Sigrid Ihre om problemen så hon fick chans att lösa det.

3. I nästa steg har Hälsovårdsnämnden undersökt bostaden och sett att den har stora brister: Kaminen är trasig, inomhustemperaturen är bara 5-6 grader under kalla dagar, fönster och dörrar är otäta och att det kommer det upp fukt genom golvet från husgrunden.

4. Ett halvår senare svarar Sigrid Ihre med ett kortfattat brev att bostaden blev utarrenderad (betyder ungefär uthyrd) till en annan person sju år tidigare och att lägenheten då inspekterades. Hon tycker att den är ok för flera år framöver.

Det låter kanske lite invecklat men kort sagt verkar adelsdamen Sigrid inte vara på väg att hjälpa till med någon renovering.

Vad källorna inte berättar

Hur konflikten slutade finns inte dokumenterat. Bestraffades paret Lindström för att de klagat? Fick adelsdamen Sigrid lov att renovera efter Hälsovårdsnämndens inspektion? Behövde paret Lindström, som väntade barn under inspektionen, ha sin lilla bebis lekandes på ett iskallt golv? Även om frågorna är många så ger de sparade källorna oss en spännande inblick i hur det kunde vara att bo på Ekebyhov för herrgårdens arbetare.

Hur hade ditt liv sett ut om du hade levt förr på Ekebyhov? Tyvärr är det statistiskt mer troligt att du haft det som Lindströms än som Sigrid.

Vilka var Hälsovårdsnämnden?

Hälsovårdsnämnden var en myndighet som fanns i varje kommun och det var deras uppgift att kontrollera invånarnas hälsa och sundhet. I den uppgiften ingick bland annat att inspektera bostäder.

Vad är centralvärme?

Centralvärme på 1940-talet innebar att det fanns en panncentral som låg nära lägenheterna där man eldade med olja. Det uppvärmda vattnet fördelades sen ut från panncentralen till lägenheternas element.

1. En anmälan kommer från Svenska lantarbetares förbund till Hälsovårdsnämnden.

2. Hälsovårdsnämnden skriver till Ekebyhovs ägare Sigrid om klagomålen på Lindströms bostad.

3. Rapporten från Hälsovårdsnämndens inspektion av Lindströms bostad.

4. Sigrids svar till Hälsovårdsnämnden.

Frågor om innehållet: lanskallan.kultur@regionstockholm.se
Publicerad: 2023-10-30
Uppdaterad: 2024-01-18

Fundera och samtala

  1. Vem hade störst makt att lösa problemet med bostaden på Ekebyhov tycker du?
  2. Vad berättar dokumenten om livet som lantarbetare?
  3. Hur stor möjlighet att påverka bostadssituationen hade hälsovårdsnämnden?
  4. Vad tror du hade hänt idag om en hyreslägenhet hade varit fuktig, dragig och saknat värme?

Testa dig själv

Starta quizet

Dagsverkstorpet Karlberg

Om du hade levt förr Tyresö
I en glänta i skogen i södra Tyresö ligger än idag den lilla stugan Karlberg. Hur hade ditt liv sett ut om du bott här som torpare på 1800-talet?

Torparfamiljens villkor

Familjen som bodde här ägde inte stugan, marken eller ladugården. Det gjorde det stora Tyresögodset. Familjen fick bo på torpet och använda marken ifall de ställde upp och jobbade ett visst antal dagar åt godsägaren. Det kallades att göra dagsverken.

Torparfamiljen hade egna djur att mata och mjölka och några små åkrar att odla på. De var ju tvungna att göra sin egen mat och kläder. Om de hann, för det var mycket de skulle göra för godsägaren, enligt kontraktet som du ser här intill.

Om du var man

Alla på torpet, män, kvinnor och barn var tvungna att hjälpa till för att överleva och få bo kvar. Oftast krävdes det att det fanns en dräng eller piga, alltså en extra, ogift vuxen som hjälpte till mot mat och husrum. Det var mannen i familjen som skrev på kontraktet. I kontraktet står det att familjen fick njuta, bo och odla på torpet ostört så länge de uppfyllde en del krav, till exempel:

  • Dagsverken, alltså en hel dags arbete omkring 13 timmar på sommaren. Mannen skulle arbeta 104 dagar och ett hjon 66 dagar om året. Ett hjon, det kunde vara en dräng, torparens fru eller en son men det står också i kontraktet att om familjen skickade ett barn som inte kunde arbeta ordentligt så fick de inte ha kvar torpet.
  • Underhålla och renovera alla byggnader och stängsel.
  • Gräva diken, hålla ängarna öppna och gärna odla upp ny mark i närheten av torpet.
  • Underhålla vägarna i närheten.

Om du var kvinna

Redan före gryningen började arbetet med att mjölka. Sedan skulle du som kvinna ta hand om allt som hade med barn, mat och kläder att göra. Kläderna gjordes från grunden. Om familjen hade får så klippte hon ullen eller användes lin, ett sorts gräs som gjordes till trådar. Av dessa råvaror tillverkades trådar som sedan vävdes eller stickades. Det skulle räcka till alla familjens kläder. När djuren slaktades var det kvinnans uppgift att göra mat av allt, skölja tarmar, göra korv, mala inälvor och göra pölsa. Varje dag skulle torparhustrun skicka med mat till sin man och ett hjon. Samtidigt var det inte ovanligt att ha 4-5 barn att ta hand om hela dagarna. Barn som gick i skolan skulle också ha med sig mat.

Sofia Wilhelmina bodde på torpet. År 1881 föll hennes man ner från ett träd och dog, 48 år gammal. Men Sofia Wilhelmina kämpade vidare med allt arbete och lyckades bo kvar på torpet. Hon hade hjälp av sina fem barn.

Ett tryckt kontrakt med viss fält ifyllda för hand, t.ex. datum och personer.

Kontraktet talade om vad som gällde för dagsverkstorpet Karlberg.

Innan det fanns kylskåp var jordkällaren bästa stället att förvara mat svalt.
Frågor om innehållet: lanskallan.kultur@regionstockholm.se
Publicerad: 2023-10-27
Uppdaterad: 2024-01-18

Fundera och samtala

  1. Var villkoren i kontraktet rättvisa tycker du?
  2. Vems rättigheter tar upp störst plats i kontraktet?
  3. Vilka är de tre största skillnaderna mellan torparfamiljens och din egen familjs sätt att försörja sig?

Quiz om Karlbergstorpet

Starta quizet

Barn i stenhuggarebyn

Industrialisering Om du hade levt förr Ekerö
År 1884 hände något revolutionerande i Sånga socken. Stockholms Stad började bygga upp en helt ny industri. På bara några år flyttade hundratals människor in i stenhuggarebyn. Tänkt dig att du var en av dem. Hur skulle ditt liv ha varit?

Familjerna i Stenhamra

Det var papporna i familjen som arbetade i stenbrottet. Kvinnorna tog hand om barnen eller så försökte de få andra jobb i närheten. Barnen gick i samhällets egen skola. Den hade Stockholms stad byggt när de köpte berget på Färingsö. Staden behövde sten till olika byggen eftersom Stockholm växte snabbt under industrialiseringen. Det var därför de köpte marken och byggde stenhuggaresamhället. Det var lag på att alla barn skulle gå i skolan men det räckte med några år. Sedan kunde du börja arbeta. Om du var pojke och 10-12 år så fick du börja i stenbrottet.

Hjälp till med sprängning

Med en pappa som stenhuggare så hade du chans att få ett yrke som du kunde försörja dig på hela livet. Men det var ett svårt, tungt och farligt jobb. I början fick du kanske mest hjälpa till att hämta verktyg men efter ett tag var du redo att jobba med stenen. En ganska enkel uppgift var att göra hål i berget och slå i kilar så att stora block lossnade. Granitblocken kunde väga flera 1000 kilo. Idag skulle det nog vara förbjudet för barn att ens gå in på området. Men i slutet av 1800-talet kunde barn till och med använda dynamit. När det var kallt stoppade pojkarna dynamiten i strumporna för att den inte skulle frysa. Sedan var det bara att hälla den i bergets sprickor, tända på och spränga loss blocken. Tyvärr hände det en gång att två personer dog av en sådan explosion.

Var beredd på hårt arbete

Stenblocken kördes på en räls till en lång byggnad där varje stenhuggare hade ett bås. Om du arbetar med att hugga sten så måste du vara utomhus eftersom stendammet som yr omkring när du hugger i stenen är farligt att andas in. Det var ändå många stenhuggare som fick ”stendammslunga” och svårt att andas när de blev äldre. Du arbetade från klockan sex på morgonen till sju på kvällen. Det var bara söndagen som var ledig, så det tunga arbetet slet hårt på kroppen. Det var också vanligt att du fick ta ut flisor av sten eller metall som träffade kroppen. Det gällde att akta ögonen, annars kunde det bli svårt att jobba vidare!

Bo trångt med nära till allt

Människorna i stenhuggarsamhället levde hela sina liv här och det mesta som behövdes fanns i byn. Förutom skolan så fanns det ett badhus med två badkar och en samlingssal. Det fanns också en dansbana, konsumbutik och flera olika bostadshus. Om du var barn så bodde du med din familj i en lägenhet. Familjerna hade många barn men lägenheterna var små, ofta bara ett rum och kök eller ett enda rum med kamin. När du skulle gå på toa så fick du gå ut till ett dass på gården. Då kunde du också passa på att ta med dig lite ved in eftersom du passerade familjens vedförråd. Om du var lite äldre och redan arbetade i stenbrottet så kunde få bo i ungkarlshuset. Där fanns 15 lägenheter och man bodde 2-4 personer i varje rum.

Sten till Stockholm

Graniten från berget i Stenhamra blev gatsten som lastades på fartyg och skickades till olika vägbyggen i Stockholm. Stenhuggarna var skickliga på att ”läsa berget” och kunde se hur det bäst kunde spräckas sönder till fyrkantiga stenar. Vissa stora block kunde användas till husbyggen och småskärvor och grus kunde användas till byggen av vägar och järnvägar. Fullastade båtar lämnade kajen i stor sett varje dag. Sista båten från Stockholm på hösten fraktade fullt med varor till konsumbutiken så att det skulle räcka hela vintern. När isen hade lagt sig så gick det inte längre att ta båten till stan. Men du kunde alltid gå över isarna till fastlandet och ta tåget.

Ett bra liv?

Som du förstår hade ditt liv varit helt annorlunda om du levt i Stenhamra på 1800-talet. Men arbetare på andra platser vid samma tid hade det inte bättre. Även inom jordbruket så arbetade människor hårt de flesta timmar av dagen för att överleva och kanske få det lite bättre.

Ett svartvitt foto av barn och vuxna uppställda framför ett hus.

Några barnrika familjer har klätt upp sig för skolavslutningen år 1900.

Stenbrottet år 1928. Till vänster om trädet ser du stenhuggarnas arbetsbodar med rader av bås.

Vedbodarna står kvar.
Foto: Martina Berglund, Stockholms läns museum. CC BY.
Frågor om innehållet: lanskallan.kultur@regionstockholm.se
Publicerad: 2023-10-23
Uppdaterad: 2023-12-22

Fundera och samtala

  1. Vad tycker du är den största skillnaden mellan ditt liv och stenhuggarbarnens?
  2. Finns det något som du tror hade varit bättre om du levt för 120 år sedan?
  3. Dina livsvillkor skiljer sig nog en del från barnen i stenbrottet, men kan du också se några likheter?

Vad vet du om livet i stenhuggarebyn?

Testa dina kunskaper!

Starta quizet

Relaterade bilder

Ett svartvitt foto med ca 25 personer framför ett lok och två hästar.
Ekerö 1910
foto av två män i hatt och mustasch vid en vagn på räls. På vagnen står ett stenblock.
1912
Fem män och en häst som drar en vagn med gatsten.
Ekerö 1930
Fem män står böjda över en sandgrop och gräver upp sand.
Ekerö 1930