Arkitektur under industrialiseringen

Har du tänkt på att man kan läsa av tidens smak och idéer bara genom att titta på ett hus och på dess arkitektur? Hus ser väldigt olika ut, och bara genom att se hur ett hus är utformat och dekorerat kan du lära dig att se ungefär när ett hus är byggt. Husets stil avslöjar en hel del om vilka tankar och värderingar som husets skapare ville förmedla till sin omgivning och till eftervärlden – vi som lever idag. 

Saltsjöbadens stationshus är typiskt för sin tid

Titta till exempel på Saltsjöbadens stationshus, som invigdes 1893. Ser det inte nästan ut som en kyrka, med tinnar och torn? Taket har bland annat formen av så kallade lökkupoler, precis som kyrkor i kristet ortodoxa länder. Taken är sneda i olika vinklar, lite som en skogshydda i en saga. Byggnaden är utsmyckad med många olika detaljer och mönster. 

Stationshuset i Saltsjöbaden är byggt i en blandning av nationalromantisk stil och jugend. Båda stilarna var vanliga i slutet av 1800-talet. Jugend var inspirerad av naturens former och mönster, och nationalromantiken hämtade inspiration från historiska byggnader, stilar och tekniker.

För när allt fler människor flyttade in i de trånga, skitiga städerna, så längtade en del ut på landsbygden och en fantasifull bild av det gamla, lantliga livet som de moderna människorna nu lämnade. När arkitekterna gjorde sina tolkningar av detta lät de bygga sådana här maffiga hus med fantasifulla detaljer.

Stationshuset var en viktig byggnad

Att huset är så storslaget är också ett tecken på vilken central roll stationshuset hade i samhället. Järnvägen var viktig för de samhällen där tågen passerade. Därför kunde det visa upp både romantiska, nostalgiska fantasier och samtidigt vara en symbol för framtidstro och framgång. Egentligen är ju det motstridiga känslor i en tid när samhället förändras snabbt.

Saltsjöbadens stationshus revs på 1950-talet och ersattes då av ett annat hus som sedan tidigare låg intill – den så kallade “Röda stugan”. Röda stugan var byggd i mer traditionell stil utan så mycket dekorationer och var därför lättare att underhålla. Det nya stationshuset såg mer ut som många andra stationshus längs mindre järnvägar i landet. 

Vet du vad en nagelapa är?

Bilden är tagen i Nacka 1897. Personerna på bilden arbetade med att bygga båtar på varvet i Finnboda.

Även barn arbetade på varvet och i fabriker. Sverige införde sex års skolplikt 1842, men de flesta barn slutade efter sexan och började arbeta för att bidra till familjens försörjning. På de allra flesta fabriker var arbetet uppdelat så att barn, kvinnor och män hade olika arbetsuppgifter.

Finnboda varv tillverkade skepp och fartyg. Där arbetade pojkar som ”nagelapor”. Deras jobb var att klättra längs fartygens skrov och fästa bultar. Bultarna kallades ”naglar”.

Andra importerar vad Sverige exporterar!

Vad har Sverige som andra behöver? Jo, bland annat gott om skog och järnmalm. Av skogen tillverkas virke och ur malmen utvinns metall, bland annat järn. Från Nynäshamn skickades på 1920-talet mängder av så kallade ”props” till Englands kolgruvor. En prop var helt enkelt en smal stock av furu eller gran, tillverkad av unga träd. Dessa användes för att stötta upp berget när man sprängde i gruvorna.

I England fanns inte tillräckligt med ungskog för att försörja gruvnäringen med stöttor, och på så sätt växte en internationell efterfrågan efter dessa. Från Nynäshamn och andra städer i landet exporterades under en tid så många props att det till slut blev ont om ungträd även i den skogrika Stockholmsregionen. 

Nynäshamn är en djuphamn

En djuphamn innebär att djupgående fartyg kunde lägga till för att lasta på varor som skulle till och från Stockholmsregionen. I synnerhet tunga varor lämpade sig bra för att lastas på stora fartyg i Nynäshamn. 

Det var inte bara industrierna av handelsvaror som behövde järn, det gjorde även vapenindustrin. Från Nynäshamn exporterades järn och annat gods till flera krigförande länder under första världskriget, som till exempel Tyskland och England, som stred mot varandra.

Om timmer är tungt, så är järn ännu tyngre. Vad tror du vägde mest, propsen på första bilden, eller järnmalmen som står staplad intill fartyget på den andra bilden?

Grindvakterskan – tågolyckornas värsta fiende

Den farliga järnvägen går 30 kilometer i timmen

Kvinnan på bilden heter Hilda Jonsson och arbetar som grindvakt. Fotot från Björsta är nog taget omkring år 1900-1910, att döma av hennes klädsel. Björsta ligger mellan Ösmo och Nynäshamn. Hennes uppgift är att sköta den vita grinden på fotot. När järnvägen byggdes mellan Stockholm och Nynäshamn korsade den flera vägar där människor passerade. Hästar drog vagnar och någon gång åkte en automobil förbi. Tågen var tunga och hade dåliga bromsar så risken var stor för olyckor, därför fanns grindar. Fram till 1909 fick ångloken bara köra i 30 km/h men sedan höjdes hastigheten till 90 km/h. Resan mellan Nynäshamn och Stockholm tog då ungefär en timme.

Hilda Jonssons grind räddar liv

Vi vet inte så mycket om Hilda och vad hon tänkte om sitt arbete. På bilden är det sommar och Hilda poserar tillsammans med sin katt som vilar i skuggan av ett litet skjul. Hur var det här på vintrarna? Hade Hilda och katten en kamin i skjulet så att hon kunde hålla värmen när hon väntade på tågen?

Det vi vet var att överallt längs järnvägarna arbetade banvakter och grindvakter med att hålla spåren säkra. Banvakterna var ofta män och ansvarade bland annat för en viss sträcka av järnvägens underhåll. Grindvakterna var ofta kvinnor som var gifta med banvakterna. Det var deras ansvar att se till att tågen inte körde in i människor och djur. I arkivet står det att bilden föreställer Fru Hilda Jonsson. Därför vet vi att hon var gift, annars hade hon kallats fröken. 

Koll på grinden, klockan och sista vagnen

Idag finns automatiska bommar som fälls ner vid de få platser där det inte finns broar eller tunnlar som skiljer järnväg och andra vägar åt. På Hilda Jonssons tid användes istället grindar som blockerade spåren när det inte kom tåg. Det var grindvaktens uppgift att vrida på grindarna så vägen blev stängd och tåget kunde passera. Det gällde att hålla koll på tiden och att stänga grindarna tio minuter innan tåget kom. En annan uppgift som grindvakten hade var att hålla koll på signalerna på sista vagnen. Signalerna visade ibland att det kom ett extratåg efter det första.

Tegel från Upplands Bro byggde samhället

Tegelbruket

Männen och pojkarna som arbetar på Brogårds tegelbruk i Upplands Bro har ställt upp sig till fotografering. Att jobba i ett tegelbruk var ett tungt arbete. Tegel består av lera, sand och sågspån som pressas in i en form och sedan bränns i en ugn. Det äldsta teglet gjordes för hand. Arbetaren slevade i leran i formarna, pressade ur luft och jämnade till. Under 1800-talet och 1900-talet blev tillverkningen allt mer mekaniserad och maskiner skötte fler arbetsmoment. Men fortfarande bestod en stor del av arbetet i att lyfta tungt och att hantera temperaturer upp mot 1000 grader.

Stor efterfrågan på tegel

Under industrialismen växte städerna växte så det knakade. Stockholms kommun ökade från 100 000 till 800 000 invånare på hundra år, mellan 1860 och 1960. Stadsbefolkningen behövde bostäder. Det gick åt mycket tegel till alla nya hus och många efterfrågade byggstenar från tegelbruken i Upplands Bro. Brogårds tegelbruk tillverkade ungefär fem miljoner tegelstenar om året när affärerna gick som bäst på 1940-talet tillverkades där ca fem miljoner tegelstenar om året.

Tegelbruken läggs ner

Efter andra världskriget blev betong ett allt vanligare byggmaterial. Det gick att gjuta i större stycken, vilket gjorde att bygget gick snabbare. Då började det gå allt sämre för tegelindustrin. Brogårds tegelbruk lade ner sin tillverkning 1966. Då hade alla de andra tegelbruken i Upplands Bro gjort samma sak redan. Idag byggs de allra flesta hus av betong. Så kanske är det betong vi menar, när vi pratar om samhällets byggstenar?

Akta så du inte bränner dig!

Fotografiet är taget 1930 på familjeföretaget Ryds gjuteri, som låg vid en strand i närheten av Kungsängen i Upplands-Bro från 1903 till 1966. I gjuteriet tillverkades delar till större maskiner, till exempel tvättmaskiner och pumpar.

Vad gör ett gjuteri?

Att gjuta innebär att du formar en produkt genom hälla ett flytande, ofta upphettat och smält material i en form. När materialet har stelnat plockar du ut det och använder det, exempelvis som en maskindel. Ett enkelt och billigt sätt att tillverka metallprodukter.

Järn – en viktig resurs

Gjutjärn består helt enkelt av järn som innehåller en naturligt hög andel kol. Stål, som är den absolut vanligaste järnprodukten idag, består också av järn och kol. I dagens ståltillverkning så kontrolleras balansen mellan järn, kol och andra ämnen noga genom olika avancerade processer. När balansen är rätt blir stålet smidigt och lätt att forma. Gjutjärnet är däremot hårt och tungt, men tekniskt enklare att arbeta med, och därför billigare.

Arbetsfotografi från Ryds gjuteri i Kungsängen, 1930-talet.

Sverige ger järnet

Ryds gjuteri var långt ifrån ensamma om att arbeta med järn. Järngruvor, järnbruk och gjuterier har funnits runt om i Sverige sedan 1600-talet. I och med Sveriges industrialisering så ökade den internationella handeln med järn. Under första och andra världskriget var det lätt att sälja järn. Det behövdes till vapen och annan krigsutrustning. Affärerna gick bra för gjuterier i kommunerna kring Stockholm.

Mot 1900-talets mitt så effektiviserades järn- och stålproduktionen. Allt fler moment som tidigare utfördes av människor, kunde nu utföras av maskiner. Produktionen mekaniserades.  Bara de största producenterna kunde konkurrera på en alltmer internationell marknad. De små gjuterierna och järnbruken blev inte längre lönsamma och 1966 fick Ryds gjuteri slå igen portarna.

Nya samhällen och industrier vid järnvägen

Samhällen växte fram runt stationerna

I mitten av 1800-talet började järnvägar byggas i Sverige. Ofta byggdes järnvägen mellan städer och samhällen som redan fanns. Men ibland var det tvärtom. Roslagsbanan som på 1800-talet byggdes ut men många nya linjer norrut från Stockholm. Nya stationssamhällen växte fram längs järnvägen, till exempel Roslags Näsby och Viggbyholm.

Träd från Norrland sågades till brädor i Täby

I Viggbyholm startade en ångdriven såg 1903. Det var Täbys första större industri. Ångsågen startades av en grosshandlare från Skellefteå som hette Bjurström. Han ägde skog i Norrland. Träet transporterades till Viggbyholm där det sågades till virke. Sedan fraktades trävarorna vidare med järnvägen, både till Stockholm och vidare ut i världen.

Stockholms län urbaniseras

Roslags Näsby

Från slottsmark till villastad

Här ser du ett reklamblad, en plan för ett nytt bostadsområde: “Näsby Sportstad” i Roslags-Näsby. År 1901 köpte Carl Lamm Näsby slott. Slottet var nedgånget och i behov av stora renoveringar. Detta finansierade Lamm till stor del genom att stycka av mark från slottets ägor och sedan sälja marken som villatomter. Där det tidigare varit skogar och ängar flyttade från 1920-talet och framåt nya människor in. På många håll blev villastäderna kvar och ser ungefär likadana ut idag, men på andra håll förtätades de senare med ytterligare bebyggelse.

Urbanisering har flera betydelser

Industrialiseringen ledde till att människor flyttade från landet till städerna. Det kallas urbanisering. Men urbanisering har flera betydelser, det betyder också att det blev fler städer och tätorter. Ofta byggdes järnvägen mellan städer och samhällen som redan fanns. Men ibland var det tvärtom. Nya stationssamhällen växte fram längs järnvägen, som till exempel Roslags-Näsby och Viggbyholm längs Roslagsbanan. Urbaniseringen innebar inte bara att människor flyttade till städerna, den innebar också att stadsbebyggelsen med tiden bredde ut sig över stora delar av Stockholmsregionen. Planerna för Näsby-Sportstad är ett exempel på just detta.

När industrialismen mötte bondesamhället i Nynäshamn

Maten kunde åka längre med snabba transporten

Under 1800-talet blir transporterna snabbare. Från Nynäshamn byggs järnväg in till Stockholm. Resan med tåg går mycket fortare än med häst och vagn. När fartygen får motorer istället för segel tar det mycket kortare tid att åka båt från Nynäshamn till Visby också.

Det här fotot är taget i början av 1900-talet i hamnen i Nynäshamn, på Gotlandskajen. Köttet i kylkantinen kommer antagligen från djur som är uppfödda på en gotländsk bondgård och som slaktades på ön innan det transporterades därifrån till Stockholm. De snabba transporterna med motorbåt, tåg och kylkantin gjorde det möjligt att få köttet hela vägen från Gotland till Stockholm innan det hann bli gammalt och dåligt.

Lokalproducerad mat utan stora transporter

Fast industrialiseringen är i full gång mjölkar Mina Strid en ko för hand och Maria Plazikowski tittar på. Så här har det sett ut på landsbygden i Sverige i hundratals år. Fotot är taget på 1890-talet i Nynäshamn. Precis här ligger Gotlandshamnen idag. 

Hela kon kunde bli mat

För många familjer som bodde på landsbygden var en ko den allra mest värdefulla ägodelen de hade, ända in på 1900-talet. Kon kunde nämligen både ge mjölk, nya kalvar och kött. För många människor var det viktiga livsmedel, som både gick att sälja och äta själv.

När en ko slaktades var det många som behövde hjälpa till. Nu för tiden sker slakten oftast på ett slakteri dit man kör djuren. Tidigare var det vanligare att djuret slaktades hemma på gården. Det mesta av djurets delar blev mat. Tarmarna sköljdes rena och användes som fjälster – korvskinn. Mindre köttbitar och sådana delar av djuret som inte var så fina kunde malas ner för att stoppa korvarna med.

Utan kylskåp är färsk mat en lyx

Innan det fanns moderna kylskåp var det svårt att få maten att hålla sig färsk. Kött går att torka eller röka till exempel, för att det ska hålla längre. Färskt kött var en lyx som kanske bara fanns precis efter slakten.

Moderna tekniker och gamla vanor samtidigt

Under industrialismen utvecklades teknik och transporter som gjorde det möjligt att bevara maten färsk under längre tid och transportera den längre sträckor än tidigare. Men samtidigt som den nya tekniken förändrade människors sätt att hantera och frakta mat, levde det gamla sättet kvar som tidigare hade varit det vanligaste. Långt in på 1900-talet var det vanligt att ha egna djur för delar av sin egen matproduktion om man bodde på landsbygden.

Loket går som tåget!

I slutet av 1800-talet byggdes det järnvägar på flera håll i Stockholms län. Om du tittar nära på fotografiet från Nacka 1893 så kan du se hur stolta personerna är över lokomotivet som snart ska gå på Saltsjöbanan. På det andra fotot drar ett av Roslagsbanans ånglok ett tåg över ängarna i Täby, 1910.

Roslagsbanan gick från gods- till persontransport

Roslagsbanan byggdes mellan 1885 och 1926. Till en början handlade järnvägen om bättre transporter för jordbruksprodukter, tegel och järn från Roslagen in till Stockholm. Men snart insåg bland annat Carl Robert Lamm att järnvägen också var en fördel för att kunna bygga ett helt nytt samhälle där människor kunde bo. Det blev Roslags Näsby – lugnt och skönt ute på landet men bara en kort tågresa ifrån storstaden Stockholm. Här hade det tidigare varit jordbruksmark, ängar och hagar intill järnvägsspåren, men nu blev det ett nytt stationssamhälle. Fotot på Roslagsbanans ångdrivna tåg är taget precis före Roslags Näsby 1910. Den ena av kvinnorna i ljusa klänningar är Dora Lamm, gift med Carl Robert Lamm.

Samhällen växer när avstånden blir mindre

Utan ånglokomotivet hade många av de samhällen som nu finns kring Stockholm inte funnits, eller i varje fall inte sett ut som de gör idag. Samhällen som Viggbyholm, Åkersberga, Saltsjöbaden och Nynäshamn utvecklades allt eftersom avstånden krympte till andra orter i länet. En resa som tidigare tog en hel dag med häst och vagn, kunde med ånglokets hjälp genomföras på mindre än en timme. 

Ny järnväg lades över ängar, genom skogar och mellan bondgårdar. Stationer placerades med jämna mellanrum och runt dem byggdes nya samhällen – centralorter och villastäder. Allt färre personer i Stockholms län kom att livnära sig på jordbruk och djurhållning. Men allt fler kunde bo en bit utanför närmaste stad och ändå jobba som tjänstemän och ta tåget till och från jobbet. På så vis bidrog ångloket till urbaniseringen där människor lämnade landsbygden för tätorterna.

Staten ansvarade för att bygga de stora järnvägarna genom Sverige under 1800- och 1900-talet. Men lokala järnvägslinjer byggdes av privata företag, som till exempel Saltsjöbanan och Roslagsbanan. Under första halvan av 1900-talet elektrifierades järnvägarna i hela landet, och fick nya lok som drevs av el från ledningar i luften istället för ånglok som eldades med kol.