Utrotningsgas för bättre boende

I Ekerö kommunarkiv finns flera brev och skrivelser som handlar om gasning av olika bostadshus. Den 15 juni 1928  lämnade I. Lindh in en rapport till hälsovårdsnämnden i Ekerö kommun ”över verkställd gasbehandling med cyanväte”. I rapporten står att en byggnad med fem rum blev behandlad med gas mot ohyra mellan den 30 maj och 1 juni. Huset vädrades sedan i tre dagar och i rapporten står det:

Förbrukad mängd cyanpreparat: 3,2 kg Zyklon B. =Cyan CN.

Behandlingens resultat: Fritt från levande ohyra.

Livsfarlig gas dödade ohyran

Under 1920- och 1930-talet blev många bostäder på Ekerö sanerade. Om det fanns kackerlackor eller vägglöss i huset kunde de utrotas med gas. Flera av företagen som gasade ohyra på Ekerö använde cyanväte. Gasen är dödlig för människor också, så det var väldigt viktigt att bostaden blev ordentligt vädrad innan någon flyttade in där igen.

Kommunerna ansvarar för bostädernas kvalitet

I slutet av 1800-talet fick kommunen ansvar för att inspektera bostäder så att de inte var farliga eller dåliga för hälsan för dem som bor där. Så är det fortfarande. Inspektörer kan göra kontroller för att se till så att byggnaden är i tillräckligt gott skick för att bo i. De här reglerna blev strängare under industrialiseringen. Kommunens inspektörer kunde anmäla bostadsägare och dela ut en sorts böter om de inte gjorde någonting åt ohyran.

Tidigare var det upp till fastighetsägaren att ta hand om huset. En hyresgäst kunde klaga om det var något fel på bostaden, men om det var bostadsbrist och lätt att få nya hyresgäster var det ofta billigare att låta en annan person flytta in istället för att kosta på renovering. 

Under 1950- och 1960-talen genomförde många kommuner “bostadssaneringar” där många gamla hus med dålig standard revs. En del renoverades istället. De skärpta reglerna och kommunernas arbete gjorde det till slut mycket ovanligt med ohyra i bostäder i Sverige.

Snabbare transport gav fräschare mjölk

En lastbil full med mjölk

Titta närmare på det här fotot från 1935, för här ser du ett väldigt modernt sätt att transportera färsk komjölk! Lastbilen är tillverkad samma år som bilden togs, och flaket är fullt av stora dunkar som står staplade på varandra och sitter fast med remmar. Kanske är bilden tagen på en av de första turerna när lastbilen var helt ny. Chauffören som lutar sig mot lastbilen heter John Rask.

Tidigare kördes mjölken till mejeriet med häst och vagn. Med lastbil gick transporten mycket fortare än tidigare. På så sätt kunde mjölken hålla sig bättre.

Större mejerier och särskilda butiker för mjölk

Mjölken på flaket kommer från olika bondgårdar på Mälaröarna. John Rask har först kört runt mellan gårdarna och hämtat den, sedan har han kört in till Stockholm och parkerat lastbilen utanför Mjölkcentralen på Torsgatan. Mjölkcentralen var ett stort mejeri som tog emot mjölk från stora delar av Stockholms län. Mejeriet tillverkade både smör och glass, men mycket av mjölken såldes till butiker också.

Hälsovårdsordningen innehöll regler för säkra och rena mjölkbutiker

1935 fick mjölk fick bara säljas i särskilda mjölkbutiker, och inte ihop med andra matvaror. Enligt kommunens häslovårdsordning på Ekerö skulle mjölkbutiken ligga minst 15 meter från ett dass, och djur var helt förbjudna i butiken: “lägenhet […] där mjölk, mejeriprodukter […] försäljas, eller för dylik försäljning förvaras, må […] icke läggas på mindre avstånd än 15 meter från avträde, urinkur [med mera.”]

I mjölkbutiken fick kunderna köpa mjölk i lösvikt. Man tog med sin egen flaska, och så hällde expediten i mjölken med en skopa. Mjölkbutikerna startade också av hygieniska skäl. Om mjölken inte kom i närheten av andra livsmedel kunde inte bakterier från till exempel kött sprida sig till mjölken.

Veterinären kontrollerade renlighet och hygien

Men hygieniska transporter var inte allt. Emil Dunge skrev också i sin rapport att kommunen måste kontrollera hygienen på gårdarna också. Mjölken skulle hållas kyld innan lastbilen kom och körde den till mejeriet:

”I stället borde emellertid övervakas att vid gårdarna finnas enl.[igt] hälsovårdsstadgan godkända mjölkrum för mjölkens kylning och förvaring.”

Jakten på ohygienska miljöer fortsatte alltså!

1936 inspekterade länsveterinären Emil Dunge hur ren och hygienisk hanteringen av mjölk var i Stockholms län. ”De gamla, besvärliga och mången gång ohygieniska så kallade mjölkuppsamlingsmejerierna försvinna”, skrev han i sin rapport till länsstyrelsen i Stockholms län. Tidigare hade mjölken från bondgårdarna först samlats upp på mindre mejerier på landsbygden. Av hygieniska skäl tyckte länsveterinären att det var bättre att lägga ner de små mejerierna och istället köra mjölken direkt från bondgårdarna till Mjölkcentralen. Det stora mejeriet inne i Stockholm byggdes ut och blev ännu större för att kunna ta emot mer mjölk också. 

Tvätteriernas tid

Mellan åren 1910 och 1979 kunde du lämna in smutsiga kläder och lakan till damerna på bilden. De arbetade på Duvnästvätteriet på Reginavägen i Saltsjö Duvnäs i Nacka som var ett av många tvätterier runt omkring Stockholm där du kunde få hjälp med tvätt, mangling och strykning. Hur kommer det sig att just tvätterier blev vanligt förekommande i stadens utkanter? Och hur kommer det sig att tvätterierna försvann helt på 1970-talet?

Stadsborna skickade tvätten till landet

Under 1800-talets sista hälft ökade befolkningen i och omkring städerna. På den här tiden renades inte avloppsvattnet från bostäder och fabriker innan det släpptes ut i sjön. Det ledde till att sjövattnet i Stockholm blev allt mer förorenat. När luften och vattnet blev allt smutsigare så valde de Stockholmare som hade råd, till exempel läkare och tjänstemän, att skicka iväg sin tvätt utanför staden, där vattnet var rent och där tygerna kunde torka i den friska lantluften. 

Tvättens industrialisering

Att tvätta kläder och tyger var i årtusenden något som sköttes helt utan maskiner. Precis som mycket annat arbete så utfördes det helt och hållet för hand. Det var ett tidskrävande och slitsamt jobb som i stort sett alltid utfördes av kvinnor, både i städerna och på landsbygden. På landet var det vanligt att bönderna tjänade lite extra genom att tvätta åt andra. Att tvätta var en bisyssla som man gjorde vid sidan om det vanliga arbetet på en bondgård. Men precis som mycket annat så automatiserades även det här arbetet i samband med industrialiseringen. Att tvätta för andra övergick till att bli en huvudsyssla. Efter första världskriget, när de elektriska tvättmaskinerna kom, så växte tvätterierna till moderna företag. Det var ofta kvinnor som drev tvätterierna. 

Tvättstugor blir vanligare och konkurrerar ut Duvnästvätten

Redan på 1920-talet började man bygga tvättstugor i nybyggda hus i Stockholm. Teknikutvecklingen gick framåt och tvättmaskinerna blev både mindre, snabbare och tystare. Och billigare. Efter andra världskriget blev det dessutom allt vanligare att människor hade egen tvättmaskin i lägenheten. År 1950 hade ungefär 8 procent av svenska hushåll tillgång till en tvättstuga. Bara femton år senare hade 90 procent tillgång till tvättstuga. När allt fler skaffade egna tvättmaskiner förlorade tvätteriföretagen kunder, blev mindre lönsamma och tvingades därför att stänga. 

På fotografiet från Duvnästvätten 1962 så ser du kvinnor som visar resultatet av årtionden av utveckling inom tvätterier – ett modernt tvätteri med kapacitet att tvätta stora mängder textilier åt gången. När fotot togs var det alltså 17 år kvar innan den tekniska utvecklingen tvingade företaget att stänga.

Arkitektur under industrialiseringen

Har du tänkt på att man kan läsa av tidens smak och idéer bara genom att titta på ett hus och på dess arkitektur? Hus ser väldigt olika ut, och bara genom att se hur ett hus är utformat och dekorerat kan du lära dig att se ungefär när ett hus är byggt. Husets stil avslöjar en hel del om vilka tankar och värderingar som husets skapare ville förmedla till sin omgivning och till eftervärlden – vi som lever idag. 

Saltsjöbadens stationshus är typiskt för sin tid

Titta till exempel på Saltsjöbadens stationshus, som invigdes 1893. Ser det inte nästan ut som en kyrka, med tinnar och torn? Taket har bland annat formen av så kallade lökkupoler, precis som kyrkor i kristet ortodoxa länder. Taken är sneda i olika vinklar, lite som en skogshydda i en saga. Byggnaden är utsmyckad med många olika detaljer och mönster. 

Stationshuset i Saltsjöbaden är byggt i en blandning av nationalromantisk stil och jugend. Båda stilarna var vanliga i slutet av 1800-talet. Jugend var inspirerad av naturens former och mönster, och nationalromantiken hämtade inspiration från historiska byggnader, stilar och tekniker.

För när allt fler människor flyttade in i de trånga, skitiga städerna, så längtade en del ut på landsbygden och en fantasifull bild av det gamla, lantliga livet som de moderna människorna nu lämnade. När arkitekterna gjorde sina tolkningar av detta lät de bygga sådana här maffiga hus med fantasifulla detaljer.

Stationshuset var en viktig byggnad

Att huset är så storslaget är också ett tecken på vilken central roll stationshuset hade i samhället. Järnvägen var viktig för de samhällen där tågen passerade. Därför kunde det visa upp både romantiska, nostalgiska fantasier och samtidigt vara en symbol för framtidstro och framgång. Egentligen är ju det motstridiga känslor i en tid när samhället förändras snabbt.

Saltsjöbadens stationshus revs på 1950-talet och ersattes då av ett annat hus som sedan tidigare låg intill – den så kallade “Röda stugan”. Röda stugan var byggd i mer traditionell stil utan så mycket dekorationer och var därför lättare att underhålla. Det nya stationshuset såg mer ut som många andra stationshus längs mindre järnvägar i landet. 

Vet du vad en nagelapa är?

Bilden är tagen i Nacka 1897. Personerna på bilden arbetade med att bygga båtar på varvet i Finnboda.

Även barn arbetade på varvet och i fabriker. Sverige införde sex års skolplikt 1842, men de flesta barn slutade efter sexan och började arbeta för att bidra till familjens försörjning. På de allra flesta fabriker var arbetet uppdelat så att barn, kvinnor och män hade olika arbetsuppgifter.

Finnboda varv tillverkade skepp och fartyg. Där arbetade pojkar som ”nagelapor”. Deras jobb var att klättra längs fartygens skrov och fästa bultar. Bultarna kallades ”naglar”.

Andra importerar vad Sverige exporterar!

Vad har Sverige som andra behöver? Jo, bland annat gott om skog och järnmalm. Av skogen tillverkas virke och ur malmen utvinns metall, bland annat järn. Från Nynäshamn skickades på 1920-talet mängder av så kallade ”props” till Englands kolgruvor. En prop var helt enkelt en smal stock av furu eller gran, tillverkad av unga träd. Dessa användes för att stötta upp berget när man sprängde i gruvorna.

I England fanns inte tillräckligt med ungskog för att försörja gruvnäringen med stöttor, och på så sätt växte en internationell efterfrågan efter dessa. Från Nynäshamn och andra städer i landet exporterades under en tid så många props att det till slut blev ont om ungträd även i den skogrika Stockholmsregionen. 

Nynäshamn är en djuphamn

En djuphamn innebär att djupgående fartyg kunde lägga till för att lasta på varor som skulle till och från Stockholmsregionen. I synnerhet tunga varor lämpade sig bra för att lastas på stora fartyg i Nynäshamn. 

Det var inte bara industrierna av handelsvaror som behövde järn, det gjorde även vapenindustrin. Från Nynäshamn exporterades järn och annat gods till flera krigförande länder under första världskriget, som till exempel Tyskland och England, som stred mot varandra.

Om timmer är tungt, så är järn ännu tyngre. Vad tror du vägde mest, propsen på första bilden, eller järnmalmen som står staplad intill fartyget på den andra bilden?

Grindvakterskan – tågolyckornas värsta fiende

Den farliga järnvägen går 30 kilometer i timmen

Kvinnan på bilden heter Hilda Jonsson och arbetar som grindvakt. Fotot från Björsta är nog taget omkring år 1900-1910, att döma av hennes klädsel. Björsta ligger mellan Ösmo och Nynäshamn. Hennes uppgift är att sköta den vita grinden på fotot. När järnvägen byggdes mellan Stockholm och Nynäshamn korsade den flera vägar där människor passerade. Hästar drog vagnar och någon gång åkte en automobil förbi. Tågen var tunga och hade dåliga bromsar så risken var stor för olyckor, därför fanns grindar. Fram till 1909 fick ångloken bara köra i 30 km/h men sedan höjdes hastigheten till 90 km/h. Resan mellan Nynäshamn och Stockholm tog då ungefär en timme.

Hilda Jonssons grind räddar liv

Vi vet inte så mycket om Hilda och vad hon tänkte om sitt arbete. På bilden är det sommar och Hilda poserar tillsammans med sin katt som vilar i skuggan av ett litet skjul. Hur var det här på vintrarna? Hade Hilda och katten en kamin i skjulet så att hon kunde hålla värmen när hon väntade på tågen?

Det vi vet var att överallt längs järnvägarna arbetade banvakter och grindvakter med att hålla spåren säkra. Banvakterna var ofta män och ansvarade bland annat för en viss sträcka av järnvägens underhåll. Grindvakterna var ofta kvinnor som var gifta med banvakterna. Det var deras ansvar att se till att tågen inte körde in i människor och djur. I arkivet står det att bilden föreställer Fru Hilda Jonsson. Därför vet vi att hon var gift, annars hade hon kallats fröken. 

Koll på grinden, klockan och sista vagnen

Idag finns automatiska bommar som fälls ner vid de få platser där det inte finns broar eller tunnlar som skiljer järnväg och andra vägar åt. På Hilda Jonssons tid användes istället grindar som blockerade spåren när det inte kom tåg. Det var grindvaktens uppgift att vrida på grindarna så vägen blev stängd och tåget kunde passera. Det gällde att hålla koll på tiden och att stänga grindarna tio minuter innan tåget kom. En annan uppgift som grindvakten hade var att hålla koll på signalerna på sista vagnen. Signalerna visade ibland att det kom ett extratåg efter det första.

Tegel från Upplands Bro byggde samhället

Tegelbruket

Männen och pojkarna som arbetar på Brogårds tegelbruk i Upplands Bro har ställt upp sig till fotografering. Att jobba i ett tegelbruk var ett tungt arbete. Tegel består av lera, sand och sågspån som pressas in i en form och sedan bränns i en ugn. Det äldsta teglet gjordes för hand. Arbetaren slevade i leran i formarna, pressade ur luft och jämnade till. Under 1800-talet och 1900-talet blev tillverkningen allt mer mekaniserad och maskiner skötte fler arbetsmoment. Men fortfarande bestod en stor del av arbetet i att lyfta tungt och att hantera temperaturer upp mot 1000 grader.

Stor efterfrågan på tegel

Under industrialismen växte städerna växte så det knakade. Stockholms kommun ökade från 100 000 till 800 000 invånare på hundra år, mellan 1860 och 1960. Stadsbefolkningen behövde bostäder. Det gick åt mycket tegel till alla nya hus och många efterfrågade byggstenar från tegelbruken i Upplands Bro. Brogårds tegelbruk tillverkade ungefär fem miljoner tegelstenar om året när affärerna gick som bäst på 1940-talet tillverkades där ca fem miljoner tegelstenar om året.

Tegelbruken läggs ner

Efter andra världskriget blev betong ett allt vanligare byggmaterial. Det gick att gjuta i större stycken, vilket gjorde att bygget gick snabbare. Då började det gå allt sämre för tegelindustrin. Brogårds tegelbruk lade ner sin tillverkning 1966. Då hade alla de andra tegelbruken i Upplands Bro gjort samma sak redan. Idag byggs de allra flesta hus av betong. Så kanske är det betong vi menar, när vi pratar om samhällets byggstenar?

Akta så du inte bränner dig!

Fotografiet är taget 1930 på familjeföretaget Ryds gjuteri, som låg vid en strand i närheten av Kungsängen i Upplands-Bro från 1903 till 1966. I gjuteriet tillverkades delar till större maskiner, till exempel tvättmaskiner och pumpar.

Vad gör ett gjuteri?

Att gjuta innebär att du formar en produkt genom hälla ett flytande, ofta upphettat och smält material i en form. När materialet har stelnat plockar du ut det och använder det, exempelvis som en maskindel. Ett enkelt och billigt sätt att tillverka metallprodukter.

Järn – en viktig resurs

Gjutjärn består helt enkelt av järn som innehåller en naturligt hög andel kol. Stål, som är den absolut vanligaste järnprodukten idag, består också av järn och kol. I dagens ståltillverkning så kontrolleras balansen mellan järn, kol och andra ämnen noga genom olika avancerade processer. När balansen är rätt blir stålet smidigt och lätt att forma. Gjutjärnet är däremot hårt och tungt, men tekniskt enklare att arbeta med, och därför billigare.

Arbetsfotografi från Ryds gjuteri i Kungsängen, 1930-talet.

Sverige ger järnet

Ryds gjuteri var långt ifrån ensamma om att arbeta med järn. Järngruvor, järnbruk och gjuterier har funnits runt om i Sverige sedan 1600-talet. I och med Sveriges industrialisering så ökade den internationella handeln med järn. Under första och andra världskriget var det lätt att sälja järn. Det behövdes till vapen och annan krigsutrustning. Affärerna gick bra för gjuterier i kommunerna kring Stockholm.

Mot 1900-talets mitt så effektiviserades järn- och stålproduktionen. Allt fler moment som tidigare utfördes av människor, kunde nu utföras av maskiner. Produktionen mekaniserades.  Bara de största producenterna kunde konkurrera på en alltmer internationell marknad. De små gjuterierna och järnbruken blev inte längre lönsamma och 1966 fick Ryds gjuteri slå igen portarna.

Nya samhällen och industrier vid järnvägen

Samhällen växte fram runt stationerna

I mitten av 1800-talet började järnvägar byggas i Sverige. Ofta byggdes järnvägen mellan städer och samhällen som redan fanns. Men ibland var det tvärtom. Roslagsbanan som på 1800-talet byggdes ut men många nya linjer norrut från Stockholm. Nya stationssamhällen växte fram längs järnvägen, till exempel Roslags Näsby och Viggbyholm.

Träd från Norrland sågades till brädor i Täby

I Viggbyholm startade en ångdriven såg 1903. Det var Täbys första större industri. Ångsågen startades av en grosshandlare från Skellefteå som hette Bjurström. Han ägde skog i Norrland. Träet transporterades till Viggbyholm där det sågades till virke. Sedan fraktades trävarorna vidare med järnvägen, både till Stockholm och vidare ut i världen.