Sten och grus från Mälaröarna

Stockholm växer

Mellan år 1850 och 1900 tredubblades Stockholms befolkning. Nya industrier startade och människor från landsbygden strömmade till stan i jakt på arbete och ett bättre liv. Stadens hus byggdes av sten och tegel. Cement, betong och asfalt fanns inte ännu, så nya gator behövde gatsten för att inte bli fyllda av lervälling varje höst. Det behövdes också sten till kajer, murar och trappor. När en ny järnväg eller väg byggdes användes massor av sand och grus för att platta ut marken.

Tung transport

Sten och grus väger mycket och är väldigt svårt att frakta många kilomenter med häst och vagn. Det lättaste och billigaste sättet att frakta varor var med båt. I början av 1800-talet var ångbåtar det enda alternativet för att frakta tungt byggmaterial. Därför hämtades det mesta materialet runt om i Mälaren.  

Tegel

Det fanns platser där tegel tillverkades redan före industrialiseringen. Det var oftast stora herrgårdar som hade ett eget tegelbruk som gjorde tegelstenar och takpannor till den egna gården. Om det blev något över kunde de också sälja. På 1830-talet fanns sådana gårdsbruk vid Bona gård på Munsö, Stenby på Adelsö och Rastaborg på Ekerö. I mitten av 1800-talet uppstod flera större tegelbruk som sålde tegel. På kartan här kan du se var de låg.

Sten

Från 1884 till 1919 tillverkades det mesta av gatstenen i Stockholm vid Stenhamra. Förutom gatsten tillverkades sten till trappor, husgrunder, trottoarkanter och kajer. Stenskärvorna som blev över slängdes på en hög som till slut blev 40 meter hög, som ett tiovåningshus! Efter ett tag började gruset användas till vägar eller krossas till mindre korn, sand, som kunde bli cement. Efter att Stenhamra lagt ner så hämtades grus där ända fram till 1970-talet.

Det fanns flera andra stenbrott på Mälaröarna. Ett låg i Hilleviken i Hilleshög och ett annat vid straffarbetsanstalten på Svartsjö. Men tillsammans tillverkade de bara lite mer än 2 % av vad Stenhamra gjorde. Vid Ekeby på Munsö fanns, under en period ett till stenhuggaresamhälle som bröt röd och grå granit precis som i Stenhamra. Det mesta såldes till Stockholm.

Grus och sand

Längs hela Munsö och Ekerö går en rullstensås. Den kom till under istiden när smältvatten från inlandsisen förde med sig sten, grus och sand som bildade ett långsmalt berg. På kartan ser du var åsen går och några av de många platser där sand och grus grävts fram. Från dessa sand- och grustag har miljontals ton använts till olika byggen och till att tillverka cement och betong.

Stan är byggd av sten

Om du någon gång går omkring i Stockholm så är det troligtvis sten från Mälaröarna du har under dina fötter. Det är svårt att veta exakt, men om du går längs Skeppsbron och vidare på Strandvägen så kan du vara ganska säker på att du kliver på sten från Ekerö, Munsö eller Färingsö. När du kommer till Djurgårdsbron så kan du också beundra stenpelarna som är huggna i Stenhamra.

Ekebyhovs plantskola

Vem studerar på en plantskola?

Om du ska odla träd så krävs mycket kunskap men ordet plantskola syftar inte på det. En plantskola är ett ställe där träd, buskar eller blommor utvecklas och växer upp.

Stora gårdar runt stan

Under industrialiseringen ökade befolkningen i Stockholm som växte snabbt. Runt omkring staden fanns många gods och herrgårdar. Det berodde på att adelsmän, eliten i jordbrukssamhället, gärna bodde och ägde mark nära huvudstaden som var maktens centrum i Sverige. Många sådana stora jordbruk fortsatte som vanligt att bruka jorden men med modernare metoder, men några upptäckte att det fanns andra sätt att tjäna pengar.

Tjänade på industrialiseringen

Den som ägde mark där en järnvägsstation byggdes upp kunde sälja små bitar av marken som villatomter. Men på Ekerö fanns ingen järnväg. Där kom Ekebyhovs ägare Johan Ihre istället på en annan idé, att odla träd. Alla nya villatomter och kolonilotter runt om staden ville ju ha fruktträd för att kunna plocka äpplen, plommon och körsbär.

Varor fraktades till sjöss

Klimatet på Ekerö var bra och avståndet till staden var kort. Tyvärr var broarna och vägarna inte så lämpliga för tunga transporter. Frakt med båt var det bästa alternativet. Familjen Ihre hade släkt i Åbo i Finland och sålde också träd dit. Åbo var en stad som växte och industrialiserades precis som Stockholm. Dessutom var transporterna dit smidiga.

Massor av frukt och bär

Plantskolan blir till slut störst i hela mellersta Sverige. Fruktträdgården hade 60 000 äppel- och päronträd. Plantskolan sålde 256 olika frukt- och bärbuskar, bland annat aprikoser, persikor, krusbär, vinbär, hallon, blåbär och jordgubbar. Det fanns också stora växthus där det växte tomater, gurkor och meloner. I slottets trädgård samlade Johan Ihre också ett 100-tal olika träd. Han ville studera trädens egenskaper och lista ut vilka som skulle kunna användas i skogsbruket i framtiden.

Plantskolan lades ner

På 1960-talet fick Ekerös många trädgårdar konkurrens från andra länder. Transporterna utvecklades och gjorde att det ofta var billigare att importera växter från andra länder än att köpa dem i Sverige. Planskolan fick stänga eftersom den inte längre var lönsam.

Ekebyhovsparken idag

Om du vandrar i parken idag kan du se många av de ovanliga träd som Johan Ihre lät plantera. Slottsträdgården används också som en genbank. Flera äppelsorter odlas här för att deras gener ska finnas kvar i framtiden.

När Bollmora var Sveriges Silicon Valley

Kvinnan på den svartvita bilden programmerar en dator. Hon använder en konsol som står på skrivbordet men själva datorn finns i skåpen i bakgrunden. Datorn Alwac III räknades som en liten dator på 1950-talet. Det här är berättelsen om datorindustrins korta historia i Tyresö.

Tyresö ville växa

Tiden efter andra världskriget brukar kallas för rekordåren eftersom Sverige utvecklades så snabbt. Ekonomin gick bra och städerna växte. Många kommuner planerade för framtiden genom att köpa upp landområden där de kunde bygga bostäder och arbetsplatser.

Tyresö på den här tiden var glest befolkat och hade bara omkring 3600 invånare. All mark i Tyresö hade en gång i tiden tillhört godset med Tyresö slott. Men 1930 gav ägaren Claes Lagergren bort slottet till Nordiska Museet. Hans söner ärvde resten av marken. De sålde små bitar mark som tomter för sommarstugor, som började bli populärt vid den här tiden.

Men kommunen var rädd för att det bara skulle bli fler sommarstugor. Det var ett problem för kommunen eftersom sommargästerna inte betalade skatt men ändå krävde service. Kommunen köpte därför marken kring Bollmora gård. Där ville de bygga kommunens nya centrum med bostäder till 12 000 personer. Men var skulle alla arbeta?

Datorfabrik flyttar till Bollmora

Kommunen började samarbeta med Axel Wenner-Gren. Han var en industriägare som hade tjänat en förmögenhet på sitt företag Electrolux. Företaget sålde dammsugare och kylskåp, nya varor som alla som hade råd ville köpa. Nu var Wenner-Gren på jakt efter nästa storsäljande produkt för framtiden. Han hade hittat datorn. Wenner-Grens företag hade utvecklat en lite mindre dator, den vägde bara ca 1000 kg, som han sålde till universitet och stora företag. Wenner-Gren ville nu flytta tillverkningen från USA till Sverige och valde Tyresö.

Hoppet tvärdog

Kommunen var mycket nöjda med att få datortillverkningen till Tyresö och ritade in en brandstation och ett sjukhus i den nya stadsplanen. Tyvärr blev det inte någon succé. När Wenner-Gren dog 1961 så visade det sig att den senaste modellen av datorn inte fungerade, trots att företaget satsat massor av pengar på att utveckla den.

Kalifornien i stället för Tyresö

Tiden när datorer tillverkades i Bollmora blev kort. Det dröjde minst 20 år till innan datorn började flytta in i många hem. Istället för Bollmora så var det Silicon Valley i Kalifornien som blev centrum för utvecklingen med företag som IBM och Apple.

Telefoner i stället för datorer

Hur gick det för Tyresö kommun då? Chansen att få bygga Sveriges nya elektronikcentrum med tusentals arbetsplatser var borta. Det enda som fanns kvar var de tomma lokalerna. Till slut lyckades kommunen sälja dem för en billig slant till LM Ericsson som byggde om lokalerna till en fabrik för telefontillverkning. Mellan 1963 och 1993 tillverkade Ericsson telefoner i Bollmora och som mest hade 1400 personer jobb här. Även om Bollmora förlorade kampen om att bli ett centrum för datortillverkning så blev den nya telefonfabriken en viktig arbetsgivare på orten.

Nu & då – Ulriksdalstorpet

En torpare bland radhusen

Året är 1970 och Linnea är 82 år. Hon bor ensam i det gamla torpet som har legat här sedan 1700-talet. Hon ser både radhus och lekplatser från fönstret på den lilla stugan. Linnea minns ladugården som stod där tidigare. När hon var yngre hade hon och hennes man både kor, hästar och höns. Så här berättar hon:

”Det var roliga tider det. In i nordens roliga tider när man fick gå upp tidigt på morgonen och mjölka korna. Då var här riktigt fridfullt. Blomsterängar och skog överallt. Men när grävskopan kom och rev bort våra underbara blommor för att ge plats åt den nuvarande bebyggelsen, då fick jag tårar i ögonen. Men jag trivs med min lott. Jag har själv valt att bo kvar här. Och kommunen har lovat att jag får stanna så länge jag orkar. Det är jag glad för”.

Linnea Eklund

Spår av det förflutna

Två år senare, 1972, dog Linnea. Hon fick bo kvar på torpet ända till slutet men sedan tog kommunen bort det. Om du kommer till Östra Rudstigen i Bollmora idag så kan du fortfarande se spår av torpet: äppelträd och syrenbuskar.

Staden bredde ut sig

De stora bostadsområdena i centrala Tyresö byggdes under en tid när massor av människor flyttade från landet till städerna. De nya bostäderna var mycket större och bekvämare än tidigare och många vill hellre bo modernt. Det är en förklaring till att Ulriksdal och andra torp revs. Torp som låg utanför städerna blev ofta sommarstuga till någon familj som kunde tänka sig lite lägre boendestandard under några sommarveckor. Men i Tyresö och andra kommuner runt om Stockholm används torpen ofta som föreningslokaler, kaffestugor – eller så är de rivna.

Industrialiseringens historia i Stenhamra

Stockholm behövde Stenhamra

Stockholm växte snabbt under industrialiseringen. Både hus och vägar byggdes av sten. Asfalt var inte uppfunnet ännu men det gick att göra hårda vägar av sten som grävdes fram ur rullstensåsen som går genom stan, Brunkebergsåsen. Om du har gått på en kullerstensgata någon gång så vet du att det kan vara ganska knöligt. De styrande i Stockholm bestämde därför att gatorna skulle byggas av huggen som ger en mer slät yta. De köpte ett berg på Färingsö där det fanns bra sten som kunde lastas på båtar och fraktas till huvudstaden.

Det var alltså behovet av gatsten som gjorde att ett stenbrott startade här 1884. Utan stenbrottet hade Stenhamra antagligen fortsatt vara en liten gård som hette Stockby och inte Färingsös centralort. En annan viktig orsak var ångmaskinen. Utan starka båtar som kunde dra pråmar lastade med sten så hade det inte gått att ha ett stenbrott så långt bort från Stockholms innerstad.

En ny ort föddes

När stenbrottet startade så kom industrialiseringen till Färingsö. Ett helt brukssamhälle med arbetarbostäder, matbutik, ångbåtsbrygga och dansbana växte snabbt upp i Stenhamra. Under de 53 år som Stockholm fick sten härifrån så fortsatte industrialiseringen. Om vi tittar närmare på Stenhamra så kan vi få en bild av utvecklingen.

Ångmaskiner, järnväg och tryckluft

I början så förflyttades all sten inom stenbrottet på vagnar som drogs av kusken Svenssons två hästar. 1910 kom istället ett diesellok som körde stenen på en räls ner till vattnet. Två år senare byggdes en ångmaskin upp som gjorde tryckluft. Luften pressades in i ledningar som gick från ångmaskinen nere vid vattnet upp till stenbrottet. Där användes trycket för att driva borrar och en lyftkran. Två nya lok drevs också av tryckluft.

Ny teknik gav ny konkurrens

Det var nya tekniker som gjorde att stenbrottet startade men också att det lade ner. Transporterna utvecklades och blev billigare. Därför kunde Stockholm köpa sten från Bohuslän och Blekinge där det fanns lättillgänglig granit och stora stenbrott. Nya material började också konkurrera ut stenen. Asfalt och cement till exempel.

Kämpa för ett bättre liv

Två sparsamma ungkarlar

Persson och Jakobsson var två ungkarlar som arbetade i stenbrottet i Stenhamra. De levde fattigt och sparade pengar hela sina liv. Själva fick de aldrig någon lyx men de hjälpte nästa generation att få det lite bättre. Du ska snart få veta hur, men först lite om bostadssituationen i Stenhamra.

Bostäderna

Husen där arbetarna bodde var välbyggda, välplanerade och vackra men hade väldigt små lägenheter där stora familjer bodde otroligt trångt. Fotot och ritningen visar ”nedre flygelhuset”. Om du tittar noga så ser du att de största lägenheterna har ett rum och kök. En del består bara av ett enda rum. Där skulle en hel familj sova, äta, laga mat, förvara sina kläder, saker och sin mat. En vanlig familj var 6-8 personer. De som hade färre barn tog ibland hand om en äldre släkting som inte kunde försörja sig eller hyrde ut en sängplats.

Persson och Jakobsson i ungkarlshuset

Person och Jakobsson, bodde i ungkarlshuset. Att de var ungkarlar betydde att de inte var gifta. Omkring sekelskiftet 1900 var de inte längre unga. De delade ett rum och lagade all mat själva. Mest blev det gröt. Persson arbetade väldigt hårt i stenbrottet och sparade så mycket han kunde. Jakobsson bar sina kläder tills de var alldeles trasiga. Han sydde till och med ihop två trasiga skjortor med garn. På så sätt återanvände dem och fick dessutom en lite tjockare skjorta.

Eftersom de inte hade några barn att försörja lyckades de spara lite pengar. Stenhuggarlönerna var högre än många andra arbetarlöner. Perssons två systrar ärvde den lilla förmögenheten. Den ena systern, som var gift med en stenhuggare kunde bygga ett eget hus i Stenhamra. Hon och hennes barn hade tur som hade en morbror som sällan var sjuk, arbetade ända fram till sin död och sällan unnade sig något själv.

Fackföreningar

Som du förstår så kunde inte alla spara pengar. Många arbetare bildade istället fackföreningar. Stenarbetarna startade sin år 1906. Men det stod i deras anställningskontrakt att de inte fick strejka. Det var vanligt att de som krävde högre lön eller bättre arbetsförhållanden fick sparken.

Arbetarna tänkte så här: Om vi går ihop (bildar en fackförening) och kräver samma sak, så blir det svårare för stenbrottets chef att veta vem han ska sparka. Vi kan kräva till exempel betald semester, bättre boende eller skydd mot arbetsskador, annars strejkar vi. Antingen stannar hela produktionen eller så får han förhandla.

Under tiden som stenbrottet fanns gick arbetare i hela landet ihop och lyckades få bättre villkor och löner.

Barn i stenhuggarebyn

Familjerna i Stenhamra

Det var papporna i familjen som arbetade i stenbrottet. Kvinnorna tog hand om barnen eller så försökte de få andra jobb i närheten. Barnen gick i samhällets egen skola. Den hade Stockholms stad byggt när de köpte berget på Färingsö. Staden behövde sten till olika byggen eftersom Stockholm växte snabbt under industrialiseringen. Det var därför de köpte marken och byggde stenhuggaresamhället. Det var lag på att alla barn skulle gå i skolan men det räckte med några år. Sedan kunde du börja arbeta. Om du var pojke och 10-12 år så fick du börja i stenbrottet.

Hjälp till med sprängning

Med en pappa som stenhuggare så hade du chans att få ett yrke som du kunde försörja dig på hela livet. Men det var ett svårt, tungt och farligt jobb. I början fick du kanske mest hjälpa till att hämta verktyg men efter ett tag var du redo att jobba med stenen. En ganska enkel uppgift var att göra hål i berget och slå i kilar så att stora block lossnade. Granitblocken kunde väga flera 1000 kilo. Idag skulle det nog vara förbjudet för barn att ens gå in på området. Men i slutet av 1800-talet kunde barn till och med använda dynamit. När det var kallt stoppade pojkarna dynamiten i strumporna för att den inte skulle frysa. Sedan var det bara att hälla den i bergets sprickor, tända på och spränga loss blocken. Tyvärr hände det en gång att två personer dog av en sådan explosion.

Var beredd på hårt arbete

Stenblocken kördes på en räls till en lång byggnad där varje stenhuggare hade ett bås. Om du arbetar med att hugga sten så måste du vara utomhus eftersom stendammet som yr omkring när du hugger i stenen är farligt att andas in. Det var ändå många stenhuggare som fick ”stendammslunga” och svårt att andas när de blev äldre. Du arbetade från klockan sex på morgonen till sju på kvällen. Det var bara söndagen som var ledig, så det tunga arbetet slet hårt på kroppen. Det var också vanligt att du fick ta ut flisor av sten eller metall som träffade kroppen. Det gällde att akta ögonen, annars kunde det bli svårt att jobba vidare!

Bo trångt med nära till allt

Människorna i stenhuggarsamhället levde hela sina liv här och det mesta som behövdes fanns i byn. Förutom skolan så fanns det ett badhus med två badkar och en samlingssal. Det fanns också en dansbana, konsumbutik och flera olika bostadshus. Om du var barn så bodde du med din familj i en lägenhet. Familjerna hade många barn men lägenheterna var små, ofta bara ett rum och kök eller ett enda rum med kamin. När du skulle gå på toa så fick du gå ut till ett dass på gården. Då kunde du också passa på att ta med dig lite ved in eftersom du passerade familjens vedförråd. Om du var lite äldre och redan arbetade i stenbrottet så kunde få bo i ungkarlshuset. Där fanns 15 lägenheter och man bodde 2-4 personer i varje rum.

Sten till Stockholm

Graniten från berget i Stenhamra blev gatsten som lastades på fartyg och skickades till olika vägbyggen i Stockholm. Stenhuggarna var skickliga på att ”läsa berget” och kunde se hur det bäst kunde spräckas sönder till fyrkantiga stenar. Vissa stora block kunde användas till husbyggen och småskärvor och grus kunde användas till byggen av vägar och järnvägar. Fullastade båtar lämnade kajen i stor sett varje dag. Sista båten från Stockholm på hösten fraktade fullt med varor till konsumbutiken så att det skulle räcka hela vintern. När isen hade lagt sig så gick det inte längre att ta båten till stan. Men du kunde alltid gå över isarna till fastlandet och ta tåget.

Ett bra liv?

Som du förstår hade ditt liv varit helt annorlunda om du levt i Stenhamra på 1800-talet. Men arbetare på andra platser vid samma tid hade det inte bättre. Även inom jordbruket så arbetade människor hårt de flesta timmar av dagen för att överleva och kanske få det lite bättre.

Före tvättmaskinen var all tvätt handtvätt

Tvätt förr

Innan det fanns tvättmaskiner brukade kvinnorna på landsbygden tvätta några gånger om året. I närheten av Stockholm och andra städer började några ta betalt för att tvätta andras smutsiga kläder och lakan. Tvätteriföretagen växte och tog hjälp av bättre verktyg och maskiner när samhället industrialiserades. Traditionen att det var kvinnor som tvättade höll i sig. De flesta som arbetade på tvätterierna var kvinnor. Det vanligaste jobbet för män var att köra maskinerna.

Titta på de korta filmklippen så får du en bild av det tunga arbetet med tvätten. Så här gick det till på ett tvätteri vid början av 1900-talet.

Hämta tvätten i stan

En gång i veckan åkte någon från tvätteriet in till stan för att lämna ren tvätt och hämta smutsig.

Blötlägg

Det första steget var att tvätten lades i blöt. För att börja tvätt behövde du bära ved och vatten, göra upp eld och fixa tvättmedel.

Stöt

Tvätten behövde komma i rörelse precis som på en modern tvättmaskin. Skillnaden förr var att du själv fick vara motor.

Koka

Tvätt som tålde höga temperaturer kunde kokas för att bli riktigt ren.

Skölj

När tvättmedlet hade sköljts bort kunde det finnas fläckar kvar som fick gnuggas extra.

Klappa

Den sista sköljningen av tvätten gjordes direkt i sjön.

Torka

Särskilda torklador byggdes vid tvätterierna för att tvätten skulle kunna hänga under tak och torka året om.

Stryk

Långt innan det fanns elektriska strykjärn så strök man tvätten. Hur gick det till? Tvätterierna körde ibland tvätten till särskilda mangelbodar som kunde ligga inne i stan och ta hand om tvätt från flera tvätterier. Där ströks eller manglades tvätten. En mangel är en maskin som pressar tvätten mellan två trärullar så att den blir slät och fin.

Tvätterierna hade en vecka på sig att rengöra, stryka och leverera tvätten till kunderna i stan. Sedan började proceduren om från början igen.

Nu & då mitt i Tyresö

Små hus på det gamla godsets mark

Tyresö gods ägde en gång i tiden all mark i den nuvarande kommunen. Under industrialiseringen, när Stockholm började växa sökte sig många människor ut till landsbygden i stadens närhet. En del byggde sommarstugor och andra blev fast boende. Det var inte längre bara de rikaste som hade råd att bygga sig ett eget hem utanför staden. På flygbilden från 1960 ser du en hel del små hus närmast Drevviken i väster.

Växla över till den högra bilden från 1975 så ser du massor av kvarter med nya hus i mitten av bilden.

Tyresö var splittrat

Före 1950-talet var kyrkan och slottet i öster centrum i Tyresö. När villorna blev fler i väster flyttade kommunledningen också dit. Men i kommunens mitt var det mycket skog med några utspridda torp och gårdar som ägdes av det stora godset Tyresö.

Ett nytt centrum

På det andra flygfotot från 1975 ser du hur det nya Tyresö snabbt har vuxit fram. Kommunen växte från 6000 invånare år 1960, till 27 000 år 1970. Många unga familjer som väntade på att få en lägenhet i Stockholm flyttade nu till Tyresö istället. De styrande i kommunen ville att det nya centrumet skulle binda ihop kommunens delar. Myggdalens gård och torpet Ulriksdal låg i vägen för de nya husen, så de revs. Men det var en annan gård som gav det nya centrumet sitt namn: Bollmora.

Kan du tänka dig att bilderna här nedanför visar exakt samma plats?

Tyresös tvättstugor

Extra inkomst från rikas smutstvätt

När industrialiseringen kom till Stockholm blev det så smutsigt i stan att det blev svårt att tvätta kläder. Anledningen var att kol och koks användes både för att värma hus och driva fabriker. Röken smutsade ner luften och vattnet. De som hade råd skickade då istället sina kläder till tvätterier ute på landet.

För bönderna i Tyresö blev tvätt ett bra sätt att tjäna extra pengar. I början var det torpare och bönder som hämtade rika stadsbors smutsiga lakan och kläder och tvättade dem i t.ex. Drevviken, Gudöån eller någon annanstans där vattnet var rent. I början av 1900-talet utvecklades tvätterierna till företag med mer avancerade maskiner och utrustning.

Vikensbergs tvätteri

På bilden ser du Vikensbergs tvätteri (de använde W i firmanamnet: Wikensbergs tvätteri). År 1926 hade de ersatt häst och vagn med en tjusig lastbil. Den står parkerad framför tvätteriet som har en övervåning för att hänga tvätt i. Titta noga så ser du tvätten som hänger på tork. Väggarna har nämligen brädor som går att vinkla, så att luften ska kunna cirkulera. Då torkade tvätten snabbare samtidigt som den kunde hänga under tak och få skydd mot regn och snö.

I bottenvåningen fanns två tvättmaskiner och centrifug. Det fanns också en ångpanna som eldades med koks och senare olja. Med hjälp av den värmde man vattnet. Familjen Sjögren, som drev tvätten hade tre anställda. Männen på bilden ansvarade nog för transporterna. Så delades arbetet upp på den tiden.

Kvinnorna tvättade

På både de små bondtvätterierna och de större tvätteriföretagen var det kvinnor som arbetade med själva tvätten. Det var en gammal tradition som hängde med från bondesamhället. Vissa arbetsuppgifter på gårdarna, som tvätt, mjölkning och matlagning gjordes bara av kvinnor. Kvinnor som arbetade på tvätterierna fick lite större frihet. De tjänade egna pengar utan att behöva bo hos sin arbetsgivare som pigor och husor. Några av dem blev företagsledare för växande tvätteriverksamheter. Ett exempel är Anna Ringström som drev både Ringströms tvätteri, tre mangelbodar på Östermalm och en i Årsta.

Tyresös tvätterier på kartan

På kartan här under ser du flera platser i Tyresö där det fanns tvätterier.

1. Ringströms tvätt.
2. Vikensbergstvätten 1909-1926.
3. I torpet Vreten på nuvarande Vretvägen tvättade man också. Här användes inte sjövatten. Istället pumpades vatten ur en brunn som förhoppningsvis var så djup att vattnet inte tog slut.
4. Minst två tvätterier till låg på Tyresösidan av Gudöån, ”Hovslagarn’s” och Arne Meltins som 1930-1963 låg där radhusen ligger idag.
5. Tyresös sista tvättlada. Se bilden här under. På båda sidor om Gudöån låg flera tvätterier.
6. Alby gårds tvätteri.

Svea slet med tvätten i Gudö

På kartan ser du var i Tyresö som tvätterierna låg. Gudö å är Tyresös gräns mot Haninge kommun. Av alla nuvarande kommuner hade Haninge flest tvätterier. Några av dem låg här vid Gudö å. Svea Larsson var 11 år gammal när hon flyttade hit med sina föräldrar år 1911. Hon tog över tvätteriet efter sin mamma och mormor. På bilden ser du tvätteriet på Triangelvägen där Svea arbetade från klockan åtta på morgonen till nio på kvällen. Bredvid huset ligger idag ett område med koloniträdgårdar. Där odlade Sveas familj havre, potatis och råg.