Nu & då vid vattenbrynet i Nynäshamn

Känner du igen dig?

De två bilderna här visar samma plats men nästan allt har förändrats sedan den första bilden togs omkring år 1900. Då satt Mina Strid på huk här och mjölkade en ko. Maria Plazikowski stod bredvid när fotot togs. Om de två kvinnorna hade kunnat se platsen idag, mer än 120 år senare, så skulle de nog haft svårt att känna igen sig. Idag är det här en del av hamnen, söder om Gotladshamnen vid den så kallade Mörby brygga. Industrialiseringen har förändrat platsen totalt.

Vattenbrynet har flyttat

På den äldre bilden ser du några små öar. Där någonstans slutar kajen idag. Området emellan har fyllts upp med sten och grus och jämnats ut till ett stort hamnområde. Men om du vänder dig åt andra hållet så finns det faktiskt något som är sig likt.

Skogshyddan finns kvar

På fotot här bredvid ser du platsen från andra hållet, från havet. Huset vid vattnet är Skogshyddan där familjen Plazikowski bodde. Det är deras ko som pigan Mina mjölkar på bilden. Simon Plazikowski var skogsvaktare och hade som uppgift att se efter all skog som Nynäs gods ägde. Han byggde huset till sin familj år 1889 och kallade det Skogshyddan. På den tiden låg huset intill vattnet och vägen var bara en slingrande grusväg. Tio år senare kom järnvägen hit och en stad började växa fram. Skogshyddan finns fortfarande kvar, alldeles intill Nynäsvägen, mitt emot Gotlandskajen.

Folk på fabrik

Fabriken hade en egen tidning

Har du varit i kulturhuset Dieselverkstaden eller handlat Sickla köpcentrum? Innan människor åkte till Sickla för att roa sig och shoppa så var det ett stort industriområde där tusentals människor arbetade. Många av dem bodde på Södermalm men en del hyrde bostäder som företaget Atlas Diesel har byggt i närheten av sin fabrik.

Fabriken hade en egen tidning som skrev om vad som hände och om folk som jobbade där. De anställda kunde till exempel läsa i tidningen om någon gick i pension eller om det invigdes en ny del av fabriken. Det finns tidningar sparade i kommunens arkiv i Dieselverkstaden. Därför vet vi lite om några av de anställda på fabriken.

Fritiof

Fritiof Sandberg kom från Småland och började arbeta som svarvare år 1917. När han var 85 år gammal jobbade han på i samma takt som sina yngre kollegor. Men han började tycka att resorna till och från jobbet var stressiga och besvärliga. Redan på 1940-talet var det nämligen mycket trängsel i Stockholm. Han gick i pension efter 32 år på fabriken. Då hade han bara varit sjukskriven en enda gång.

Atlas-Kalle

Oscar K Karlsson var montör och arbetade också länge på fabriken. Han bodde i arbetarbostäderna på Tallbacken och var så förknippad med fabriken så att han fick smeknamnet Atlas-Kalle. När han gick i pension vid 72 års ålder år 1953 fanns han ändå kvar i personaltidningen som tecknad Maskot.

Alice

Varje gång någon ringde till fabriken så var det Alice Andersson och de andra växeltelefonisterna som svarade och att kopplade samtalet vidare genom olika knappar och sladdar, till rätt person. Det var bara kvinnor som arbetade som telefonister. Precis som med många andra yrken så fanns det en uppfattning att de passade för antingen män eller kvinnor. Man fick inte så bra betalt av att jobba i telefonväxeln, trots att det var ett krävande arbete. Alice och de andra svarade alltid trevligt och glatt, även om någon var otrevligt och de kopplade 1000 samtal om dagen även om det var stressigt och tekniskt komplicerat.

Svea

Svea Fredsberg arbetade som chef för telefonväxeln i fabriken.

Så här svarade Svea när en journalist frågade om jobbet:

…hur skall man kunna förklara känslor för ett yrke, så på en gång komplicerat, obegripligt och ändå så ”lätt” att just inga kvalifikationer anses behövliga för rekryteringen. Vem som helst kan bli telefonist

Visst anar man att Svea tyckte att hennes jobb förminskades? Kvinnors jobb hade ofta sämre lön. Det fanns inte heller lika många anställningar att få för kvinnor. På fabriksgolvet arbetade bara män, men det fanns andra jobb för kvinnor på fabriken.

Märta

Märta Karlsson arbetade som kassörska i serveringen där arbetarna åt lunch eller fika. Hon hade ett fantastiskt sinne för siffor och att räkna. Det fanns inga kassaapparater, utan Märta och de andra kassörskorna fick snabbt räkna i huvudet vad varje kund skulle betala. Sedan kontrollräknade de mynten och sedlarna som de fick i handen, gav växel tillbaka. I slutet av dagen skulle kassan kontrollräknas. Det stämde inte alltid, utom hos fröken Karlsson. Hennes kassa hade aldrig ett enda öre fel!

Idag hade säkert Märta kunna lyckats bra med att utbilda sig till ekonom eller jurist om hon hade velat. Men i början av 1900-talet var det nästan omöjligt för någon som inte redan hade gott om pengar.

Luigi

Luigi Carrara var städare i fabriken och kom från Italien. Många fabriker i Sverige behövde fler arbetare än vad som fanns att anställa så de lockade hit folk från bland annat Italien och Grekland. Luigi var en duktig sångare. Det finns bilder på när han uppträdde på Lisebergs stora scen somrarna 1954 och 1958. På bilden här ser du att han också sjöng på fabriken. Företaget ordnade stora konserter på arbetstid som var obligatoriska för alla anställda.

Människorna lever vidare

Vad hade Luigi, Märta, Svea, Alice, Atlas-Kalle och Fritiof tänkt om de levde idag och såg att Dieselverkstaden blivit ett kulturhus? Kanske hade de känns sig hedrade om de visste att olika rum hade uppkallats efter dem. Det finns nämligen ”Fritiofs formsal”, Atlas-Kalles ateljé, Alice arbetsrum, Sveas salong, Märtas målarsal och Luigis lokal.

Vad fraktades på Nynäsbanan?

Anteckningar från järnvägen

Bilden här ovanför är ett utdrag ur en anteckningsbok som användes av dem som skötte järnvägen mellan Nynäshamn och Stockholm. Titta närmare på den genom att klicka på ”bildinformation” i ena hörnet.

Någon som jobbade på järnvägsbolaget har fyllt i alla uppgifter för augusti år 1906. På den vänstra sidan står det hur många personer som har rest med Nynäsbanan och vad de har betalat.

På den högra sidan står det om godstrafiken, alltså vilka varor som har transporterats, vad de vägde och vad kunderna har betalat. Kolumnen längst till höger heter ”Summa Summarum”. Där kan du se tågbolagets inkomster för varje station och längst ner intäkterna för hela augusti: 28 094 kronor och 29 öre.

Persontrafik

Nynäsbanan hade två sorts vagnar, andra och trejde klass. Inga vagnar var så fina att de fick kallas första klass. Biljetten till andra klass var dyrare. I tabellen kan du se vad de flesta passagerarna valde.

De anställda vid järnvägen höll också koll på hur många militärer och fångar som transporterats. Kostnaden för den enda fången är 90 öre, så antagligen reste den tillsammans med någon väktare i tredje klass.

Precis som när du flyger idag kunde tågresenärerna då få betala extra för tungt bagage.

Godstrafik

Hästar och hundar räknades som gods. Det gjorde också den enda döda person som fraktades med tåget. Kroppen står bokförd i kolumnen för lik. I kolumnen bredvid är det tomt men om ”sjuka personer” hade åkt med tåget så hade de tydligen också räknats som gods.

Ägarna tjänade pengar på tåget

Nynäsbanan var en privat järnväg. Företaget ”Stockholm-Nynäs Jernväg” ägdes av privatpersoner och de ville förstås tjäna pengar på trafiken. Det är inte så konstigt att de räknade allt och antecknade noga för att hålla koll på inkomsterna.

Snabbare tåg med diesel och el

När trafiken startade 1901 gick tre tåg om dagen från Nynäshamn till Stockholm och lika många åt andra hållet. Resan tog 2 timmar till Liljeholmen. Tåget fick bara köra i 30 km/timmen. Men år 1909 höjdes hastigheten till 90 km/timmen. Då gick resan på 30 minuter och Nynäsbanan blev den snabbaste privata järnvägen i Sverige.

I början kördes tågen med ånglok. De fungerade så att man eldade kol som hettade upp vatten. Den stigande vattenångan var det som fick motorns kolvar att röra sig. På så sätt drevs loket framåt. Senare började loken drivas med diesel och 1962 sattes ledningar upp så att tågen kunde köras med elektricitet.

Järnvägen gjorde Nynäs till en stad

Nynäs på 1800-talet

I slutet av 1800-talet var Nynäs varken en hamn eller en stad. Det var ett gods, alltså en stor gård med mycket mark. I det som är Nynäshamn idag bodde färre än 200 personer. Nästan alla jobbade med fiske eller jordbruk.

Flera olika godsägare på Nynäs gård hade försökt få till en järnväg mellan Nynäs och Stockholm. De visste att det var lättare för båtar att lägga till i Nynäs än i Stockholm. Nynäs hade nämligen en hamn med djupt vatten och inte så många små öar och grund. Det skulle vara lättare att lasta om varorna från skepp till tåg i Nynäshamn än att segla genom skärgården till Stockholm. Nynäshamn hade en fördel till. På vintrarna la sig inte isen lika ofta som i Stockholm. Med både hamn och järnväg vore det också lättare för godsägarna att tjäna pengar.

De som bestämde i Stockholm gillade inte idén lika mycket. De var nämligen oroliga för att inte få lika mycket jobb i sina hamnar.

Drömmarna och planerna på järnvägen startade omkring år 1850. Vid den tiden började många järnvägar i Sverige byggas. Men det tog nästan 50 år innan bygget av järnvägen mellan Nynäshamn och Stockholm startade.

Järnvägen blev klar 1901

År 1898 bildades ett bolag som skulle bygga järnvägen. Bolaget fick tillstånd att bygga spår hela vägen från hamnen, via Västerhaninge till Älvsjö. Arbetet startade 1898 och tre år senare, år 1901 var järnvägen klar för invigning. Tågen kunde då köra till Älvsjö. Där vände ångloken och vagnarna kopplades till andra lok som drog dem vidare på SJ’s spår till Liljeholmen sedan till Stockholms centralstation. Ingen av de två Årstabroarna fanns ännu. Landsvägen mellan Nynäshamn och Stockholm var 6 mil lång. Med tåget kunde du åka på två timmar och hinna tillbaka redan samma dag.

Semesterparadis eller industristad?

Samtidigt med järnvägen började man bygga en hamn, hotell, badhus, casino, en villastad och göra Nynäshamn till en semesterort. Det fanns planer på att starta en färjelinje till Sankt Petersburg i Ryssland men istället blev Gotland. Det är fortfarande till Nynäshamn som Stockholmarna åker för att ta båten till Gotland.

I början av 1900-talet växte fler kurorter fram i Sverige. Det var ställen som lockade rika personer med bad och frisk luft. De åkte dit på semester och bodde på hotell. Saltsjöbaden och Södertälje var sådana kurorter.

Planen att göra Nynäshamn till en kurort gick inte så bra. Badhuset stängde redan år 1917 och brann upp på 1930-talet. Hotellet gick i konkurs och blev sjukhus. Istället gick det bättre för industrin. År 1913 flyttade Telegrafverket sin tillverkning hit. Staden växte med fler invånare.

Det privata järnvägsbolaget ville hellre att Nynäshamn skulle utvecklas som villastad än industristad så de motarbetade industrierna. De höjde priset på frakt och försämrade servicen. Då skaffade telegrafverket ett eget skepp för att frakta varor till Stockholm. Till slut blev folk missnöjda med chefen för järnvägsbolaget. De tvingade honom att sluta och industrialiseringen i Nynäshamn kunde fortsatta. 1928 byggdes ett oljeraffinaderi, alltså en fabrik som gör bensin och andra varor av olja.

Befolkningen växte snabbt

I diagrammet här nedanför så ser du hur Nynäshamns befolkning har växt under åren. Innan det fanns maskiner, löpande band och datorer behövdes det massor av människor för att tillverka saker. Industrierna i Nynäshamn behövde folk som arbetade. Därför flyttade folk dit för att få ett jobb.

Järnvägen utvecklade Södertörn

Det var alltså järnvägen som satte fart på både turismen och industrialiseringen i Nynäshamn och gjorde att orten växte, fick nya invånare och blev en stad. Det var inte bara Nynäshamn utan hela Södertörn som förändrades av tåget. I tabellen från 1906 kan du se vilka stationen tåget stannade vid.

Nu & då på tåget till Nynäshamn

Höga hastigheter

År 1909 var det inspektion av den åtta år gamla Nynäsbanan. Spåren var i gott skick och tågbolaget fick tillåtelse att höja farten från 30 km/h till 90 km/h. Det var rekordsnabbt och nästan samma fart som idag.

Starka ljud

Tänk dig hur du sitter på de hårda träsätena med din pappersbiljett i handen och väntar på konduktören. Han kontrollerar din biljett och ropar ut vilken nästa station är. Han får höja rösten rejält för det dundrar från loket och rälsen när tåget susar fram genom Södertörn.

Nya och gamla material

Titta på dörrarna i de gamla vagnarna! De liknar dörrarna i ett hus. Det mesta av vagnens insida är gjort av trä, glas och metall. Idag finns många fler material att välja på. Olika former av plast blev vanligt efter 1950-talet. Nästan allt i den moderna vagnen är plast. Det finns plast i väggar, golv, tak, fönster, lampor och säten. Plast är ett ganska lätt material. Därför är det vanligt i fordon, till exempel bilar och tåg. Plastmaterial är lättare och billigare än metall och lättare att forma än trä eftersom det kan gjutas till olika former.

En bekväm resa?

De nya pendeltågen X60 har bra ventilation och luftkonditionering. Temperaturen är behaglig året om och luften frisk. I de äldre vagnarna fanns istället gardiner att dra för när solen gassade. Om det blev för varmt kunde du öppna ett fönster.  Eller om du ville vädra ut cigarettrök. Rökning var nämligen tillåten i hela tåget och väldigt många var rökare på den tiden. Det sitter askkoppar under varje fönster för att ingen ska kasta ut fimpar och råka starta en brand.

Nu & då i Finntorp

Samma hus…

Husen i backen var nybyggda när fotot togs 1954. De är sig ganska lika 2022 men till höger i bilden har staketet mot skogen försvunnit. Där byggdes några år senare Bergåsens fyra höghus med bostäder, affärer, kontor och garage. Kommunen byggde stora hus så att invånarna skulle ha nära till både arbetsplatser, affärer och nöjen. Finntorp kunde ha blivit hela Nackas centrum. Men planera ändrades på 1980-talet och centrum flyttades längre österut.

…nya levnadsvanor

Det är ganska lätt att se att människorna på den svartvita bilden är från en annan tid. På 1950-talet hade nästan alla män hatt. Det fanns inga färglada dunjackor. För vuxna var det rock eller kappa som gällde. Pojken i förgrunden har mössa med öronlappar, stickade vantar och en fin ryggsäck i läder.

Personerna på bilden verkar inte vara så bekymrade över att stå på vägbanan. År 1954 fanns det ungefär 60 000 personbilar i hela Stockholms län. År 2022 var antalet mer än 16 gånger så många: 965 722 bilar. Inte en enda bil och ingen trafikskylt har fastnat på den äldre bilden. Hur många ser du på nutidsbilden?

Den äldre bilden visar också fyra skyltar som var typiska för den tiden. Ofta lyste de av neon på kvällarna. I rutan här intill kan du se hur utbudet i just det här huset har förändrats.

Nu & då på torget i Finntorp

Nya hus med plats för fler

Det röda huset längst till höger i bild gör att vi kan se att bilden är tagen på samma plats. Bänkarna, planteringarna i sandsten och ett gjutjänsstaket längst bort på torget verkar också ha överlevt årtiondena. De tre trähusen i bakgrunden har rivits. De nya husen i betong byggdes 1965 och gav plats för många fler boende i stora moderna lägenheter. De nya husen har också plats för fler butiker än ”Skor och läder”.  

Hemmafruar och snabbmat

När bilden 1958 togs var det sommar och fler barn och mammor med barnvagnar fastnade på bilden. Sådana barnvagnar hittar du bara i antikaffärer idag! Då var det fortfarande vanligt att kvinnor var hemma med barnen på dagtid istället för att lönearbeta. På den moderna bilden är det tomt på folk, men så är det också vinter.

Snabbmat kan du få både på 1950-talet och idag. Den lilla korvkiosken har växt lite och övergått till wok, mat som var helt okänd i Sverige före 1980-talet.

Maria Palmqvist, en hjälte i Tyresö

Isen sprack!

Maria Palmqvist visste också hur svaga isar fungerar. Den 16 februari 1919 var hon ute på Kyrkviken i Tyresö och åkte skridskor. En bit längre bort åkte ett par personer spark ute på isen. Plötsligt sprack isen under dem och det bildades en vak. Mannen och kvinnan på sparken hamnade i det iskalla vattnet.

Riskera livet för andra?

Maria Palmqvist såg och hörde vad som hände. Hon var gymnastiklärare och visste garanterat hur svaga isar fungerar. När isen har brustit en gång är det stor risk att den fortsätter att spricka om man närmar sig kanten. Så, om hon försöker att hjälpa de båda främlingarna som hamnat i vattnet, kan det hända att hon själv råkar illa ut. Och om hon inte gör någonting kommer de båda andra säkert att drunkna.

Som tur är hade Maria Palmqvist civilkurage. Hon vågade att göra det rätta, trots att det innebar en risk för henne själv. Hon hjälpte de båda sparkåkarna upp ur vattnet. Alla tre klarade sig.

Belöning till en hjälte

1920 skriver länsstyrelsen till regeringen om Maria Palmqvists hjältedåd. Länsstyrelsen vill att hennes insats ska belönas av civilministern, speciellt eftersom hon gjorde det med fara för sitt eget liv. Allt står att läsa i en liten i artikel i Dagens Nyheter, den 28 januari 1920.

Anna Johansson-Visborg och semesterbyn

Tidningen berättade att semesterbyn fyllde 50 år

Den 14 juni 1978 skrev Dagens Nyheter (DN) att ”Arbetarkvinnornas semesterby Visborgs minne har fyllt 50 år”.

I tidningsartikeln kan vi läsa att semesterbyn består av enkla stugor som går att hyra några veckor på sommaren. Stugorna ligger vid Skurusundet i Nacka. Det är bara kvinnor med låg lön som får hyra dem. Det bestämde nämligen Anna Johansson-Visborg när hon lät bygga semesterbyn 1928.

Bryggeriarbeterskan som kämpade för jämställdhet

DN beskriver Anna Johansson Visborg som ”ett geni på att organisera och entusiasmera alla för sina idéer”. Anna Johansson-Visborg jobbade som bryggeriarbeterska i Stockholm. De kvinnliga arbetarna tjänade mindre än sina manliga kollegor. Bryggeriarbetarnas fackförbund ville inte kämpa för att höja kvinnornas löner. Då startade Anna Johansson-Visborg en egen avdelning, där bara kvinnor fick vara med. På så sätt kunde de kvinnliga arbetarna jobba mot de orättvisa villkoren och för större jämställdhet med männen på arbetsplatsen. 1928 fick arbetarna rätt till en veckas semester vid midsommar.

Fattiga behöver också åka bort på semestern

Så här tänkte Anna Johansson Visborg: Bra att alla får rätt till semester, men ensamstående kvinnor som tjänade dåligt kan ändå inte åka någonstans. Semesterresor kostar ofta ganska mycket pengar. Så hon lät bygga stugor som låg nära Stockholm, hade låg hyra och som bara fattiga arbetarkvinnor fick boka. Anna Johansson-Visborg startade stiftelsen Visborgs minne, en sorts förening som skulle driva semesterbyn och se till att allt fungerar.

I tidningsartikeln står det att ”stugorna och rummen ska hyras ut till kvinnor och deras familjer till lägsta möjliga kostnad”. Det betyder att stiftelsen alltid har dålig ekonomi och att alla som jobbar med semesterbyn gör det gratis. Ordföranden till exempel: ”Det är så fint att ha så många vänner omkring sig att jag gärna jobbar gratis, säger Harriet Wallbom”.

Porträtt av en fattig man

En originell person

Mannen på bilden hette Lasse Gobort och var en person som många i Ösmo kände igen i slutet av 1800-talet. Han vandrade runt mellan gårdarna med sin käpp och säck, som du ser på bilden. Om du tittar noga så kan du också upptäcka vad han har på fötterna. Det är inga riktiga skor, utan ett par breda träbitar med fastspikade läderbitar. De är fastknutna på fötterna med trådar.

”Ett original” kallades ibland sådana personer förr. Ett original är en ovanlig person. De flesta av oss är ganska lika, som kopior, men ett original har ingen kopia – hen är originell. Kunskapen och förståelsen för människor med avvikande beteende var mindre förr. Psykiskt sjuka eller funktionsnedsatta kallades ofta nedlåtande för byfånar.

Lasse Goborts levnadsöde

Gobort föddes år 1821 och hade inte alltid varit hemlös. 1838-1847 bodde han på torpet Fullbro i Sorunda. Torpet var områdets båtsmanstorp. En båtsman var en soldat som när som helst skulle vara beredd att hoppa in i flottan. Båtsmannen fick ett litet hus att bo i, lite jord att odla och ha djur på och en liten lön.

Vem tog hand om fattiga förr?

Många människor på den här tiden levde fattigt. De flesta bodde på torp eller på gårdar, där man antingen hade sin familj eller bodde och arbetade som dräng eller piga. De som inte kunde arbeta och inte heller hade någon släkt som försörjde dem kunde bo i en fattigstuga. Där samsades gamla och personer med funktionsnedsättning och fick hjälp av byn och kyrkan att överleva. Det var länge kyrkan som hade ansvaret för gamla, funktionshindrade och barn som inte hade någon familj. I mitten av 1800-talet bestämde staten att socknen och senare kommunen skulle ta över ansvaret för de fattiga.

Kringvandrande fattiga

Det fanns också människor som inte hörde hemma någonstans. För Lasse Gobort var det så. Hans tjänst som båtsman försvann. Då tog han tillfälliga jobb i jordbruket i Ösmo. När han blev äldre och svagare vandrade han runt och tiggde. En likhet mellan hemlösa och fattiga idag och på 1800-talet är att det finns en del som inte kan eller vill ta emot den hjälp som staten ger.  

Två källor som berättar om Lasse Gobort

Lasse Gobort finns med i flera olika källor. I boken Folklivsskildringar i Ösmotrakten från 1932 berättar författaren Viktor Pettersson att Gobort behandlades illa av många i Ösmo. De söp honom full och spelade honom andra elaka spratt. Ingen satte stopp för pojkar som mobbade honom. ”Råheten och fräckheten florerade mer fritt och öppen förr” står det i boken.

Den kända författaren Ivar Lo-Johansson skriver också i en bok om sin uppväxt på Södertörn att ”Gobert hade dött en ömklig död efter det att pojkarna på Djurnäs kört en vass stör genom grenen på honom.” Vi vet inte om det verkligen var så Gobert dog, enligt andra källor dog han av ålder på ett sjukhem. Men det talar ändå för att det hände att människor som inte passade in behandlas illa.