Flickorna på Glömsta gård

Ett skyddshem för fattiga flickor

I slutet av 1800-talet fanns många föreningar som sysslade med välgörenhet, att hjälpa fattiga människor. En av föreningarna använde Glömsta gård som ett skyddshem för fattiga flickor. Flickorna på bilden hade ingen som kunde försörja dem. Därför fick de flytta till Glömsta. Skyddshemmet blev deras nya hem och skola.

Många hade bara en förälder som var ensam med många barn. Stockholm var fullt av sådana familjer som försörjde sig med tillfälliga arbeten och flyttade runt mellan trånga lägenheter. Barnen tog hand om varandra, ibland fick de tigga eller ta enkla jobb. Ändå räckte pengarna knappt till mat.

Skola, hem och yrkesutbildning

Välgörenhetsföreningen såg till att några flickor från sådana familjer fick de flytta från Stockholm ut till landet i Huddinge och bo på Glömsta gård. Flickorna kom till skyddshemmet när de var omkring tio år och bodde ofta kvar i sju-åtta år. På skyddshemmet fick de lära sig läsa, skriva och räkna men de fick också en yrkesutbildning till tjänarinnor. De lärde sig till exempel att tvätta, städa, laga mat och putsa silver. Det var färdigheter som behövdes för att få jobb som hembiträde hos en rik familj i framtiden.

De vuxna kvinnorna på bilden organiserade arbetet med matlagning, tvätt och städning. Flickorna levde sina liv under några år på skyddshemmet och lämnade det bara för att gå i kyrkan och konfirmera sig.

Vem ansvarar för de fattiga barnen?

Idag är det ofta kommunen, regionen eller staten som har i uppgift att hjälpa barn som saknar en förälder som kan ta hand om den. Du som är under 18 år har många rättigheter och det finns lagar som talar om att alla har samma rätt till hjälp. Under 1800-talet var det helt annorlunda.

Föreningarna som höll på med välgörenhet var inriktade på att hjälpa de mest skötsamma fattiga. Om du behövde hjälp så kunde du kanske få det, som flickorna på skyddshemmet, men det krävde lite tur och att någon med pengar kände medlidande med dig. Skyddshemmet i Glömsta och andra barnhem fick inte sina pengar från gemensamma skatter, utan från frivilliga bidrag. Författare August Strindberg var en av dem som skänkte pengar.

Senare, under 1900-talet blev Sverige mer och mer ett välfärdssamhälle. Det innebar att hjälpen till barn styrdes av lagar och sköttes av det offentliga. Då behövdes inte välgörenhetsföreningarna lika mycket och skyddshemmet i Glömsta lades ner. Idag är det en privat bostad.

Hur gick det för flickorna sedan?

Tack vare välgörenhet fick flickorna på Glömsta skyddshem en chans till ett bättre liv. De fick en yrkesutbildning och hjälp att hitta ett arbete. De som sysslade med välgörenhet kom från helt andra yrken och tillhörde de som hade det bäst i samhället. Hembiträde var inget jobb för dem, men för de fattiga flickorna var det ändå en möjlighet till ett bättre liv. Som hembiträde hade du en liten men fast inkomst och någonstans att bo. Flickorna slapp tigga, stjäla eller sälja sex. Det var nämligen vad många tvingades göra som inte fick den här chansen.

De flesta gick det bra för men inte för alla. I artikeln nedan kan du följa två flickors levnadsöden.

Ingen kolera i Tyresö, tack!

Vad var en sundhetsnämnd?

Protokollet här visar anteckningarna från ett möte och du kan läsa högst upp att det är ”hållit inför sundhetsnämnden i Tyresö församling”.

År 1831 kom en ny lag att kyrkan i vissa församlingar skulle ha en grupp personer som som ansvarade för sundheten (hälsan) i församlingen. Gruppen hette sundhetsnämnd. Anledningen var att sjukdomen kolera bröt ut med jämna mellanrum och dödade många.

Du kanske tycker att det låter konstigt att kyrkan jobbade med det här men på 1800-talet var kyrkan en viktig del av staten. I Tyresö och på andra platser på landet fanns ingen kommun eller annan organisation som tog hand om skola, vård och omsorg. Senare bytte nämnden namn till hälsovårdsnämnd och på 1900-talet tog kommunen och landstinget över ansvaret för vård och hälsa.

Stoppa smittan från Stockholm

I protokollet diskuteras koleran och vi förstår att det har startat ett nytt utbrott i huvudstaden Stockholm. Vi vet från andra källor att ungefär 3000 människor dog i Stockholm när koleran kom dit sommaren 1853. Så här bestämde Sundhetsnämnden:

…att de personer, som pläga syselsätta sig med klädtwätt från Hufwudstaden, skola dermed upphöra under den tid Koleran därstädes fortfar, eller intill dess, att någon smitta derifrån icke är att widare befara.

Ingen visste på den här tiden hur koleran smittade så det var en försiktighetsåtgärd att de som tvättade kläder från huvudstaden var tvungna att sluta med det.

Vad bevisar källan?

Det här gamla protokollet är ett av få bevis eller belägg för att det fanns folk som jobbade med att tvätta stockholmarnas kläder i Tyresö redan i mitten av 1800-talet. Vi kan använda begreppen närhet, beroende och tendens för att analysera källan.

1. Närhet. Källan är tydligt daterad. Personerna i sundhetsnämnden beskriver Tyresö i september 1853. Det var Tyresö som var nämndens ansvar så det finns en närhet mellan platsen och källan. Nämndens medlemmar träffas i Tyresö så det är troligt att de har sett lassen med tvätt från Stockholm och kvinnorna som tvättade eftersom de hör hemma i området.
2. Beroende. Källan är en förstahandskälla. Den som gjort anteckningarna var med på mötet och har hört med egna öron vad som sagt där.
3. Tendens. Vad ville sundhetsnämnden med protokollet? Ett protokoll finns till för att alla ska enas om vad man bestämt och att andra ska få reda på det. Det är källans syfte. Kanske ville de också verka handlingskraftiga och bra på sitt jobb. Men det är svårare att komma på varför protokollet skulle ljuga eller hitta på att Tyresöbor tvättar kläder från Stockholm. Där för är källan så trovärdig när det gäller att bevisa att detta pågick redan år 1853.

Nu & då – Bollmora/Tyresö

Hur får bostadsområden namn?

Har du tänkt på varför ditt bostadsområde eller lokala centrum heter som det gör? Platser behöver ett namn för att vi ska kunna hitta och förklara var vi bor eller var saker finns. Stadsdelar tar ofta över ett namn på en gård eller ett torp. Det är ett sätt att använda historia för att påminna oss om dem som levt på platsen tidigare.

Gamla namn återanvändes i Tyresö

När Tyresös moderna bebyggelse växte fram under 1960-talet så användes namnet Bollmora som kom från en av gårdarna på området. Den gård som låg precis på platsen för det nuvarande centrum hette Myggdalen.

När kommuner ska bestämma vad nya områden ska heta så har de ofta en arbetsgrupp, namnberedningen, som undersöker olika förslag. Tyresös namnberedning föreslog Bollmora centrum. Skylten på det svartvita fotot från 1959 berättade för nyfikna som kom åkande på den lilla gropiga skogsvägen om det nya området. Kanske hade det inte varit lika lockande om det stått ”Myggdalen” istället? Men det blev ändå inte riktigt som namnberedningen hade tänkt.

Bollmora eller Tyresö centrum?

Tyresöborna uppfattade det nya centrumet som Tyresös centrum och tyckte att det borde heta så istället. Bollmora fick lite dåligt rykte och många tyckte att Tyresö lät mer glamoröst. Det påminde om det vackra slottet. Namnberedningen menade att Tyresös centrum låg vid kyrkan och slottet. Om man tittar på historien så hade de rätt men Tyresö hade förändrats mycket.

En lokaltidning ordnade en namntävling där Tyresö C vann överlägset. Kommunen skickade ut en enkät år 1987 och den visade samma sak: Folk tyckte att det skulle heta Tyresö Centrum.

Om du bor i Tyresö själv så vet du säkert vad du och andra kallar centrumet. Annars får du titta på bilden till höger från 2023.

Porträtt av en fattig man

En originell person

Mannen på bilden hette Lasse Gobort och var en person som många i Ösmo kände igen i slutet av 1800-talet. Han vandrade runt mellan gårdarna med sin käpp och säck, som du ser på bilden. Om du tittar noga så kan du också upptäcka vad han har på fötterna. Det är inga riktiga skor, utan ett par breda träbitar med fastspikade läderbitar. De är fastknutna på fötterna med trådar.

”Ett original” kallades ibland sådana personer förr. Ett original är en ovanlig person. De flesta av oss är ganska lika, som kopior, men ett original har ingen kopia – hen är originell. Kunskapen och förståelsen för människor med avvikande beteende var mindre förr. Psykiskt sjuka eller funktionsnedsatta kallades ofta nedlåtande för byfånar.

Lasse Goborts levnadsöde

Gobort föddes år 1821 och hade inte alltid varit hemlös. 1838-1847 bodde han på torpet Fullbro i Sorunda. Torpet var områdets båtsmanstorp. En båtsman var en soldat som när som helst skulle vara beredd att hoppa in i flottan. Båtsmannen fick ett litet hus att bo i, lite jord att odla och ha djur på och en liten lön.

Vem tog hand om fattiga förr?

Många människor på den här tiden levde fattigt. De flesta bodde på torp eller på gårdar, där man antingen hade sin familj eller bodde och arbetade som dräng eller piga. De som inte kunde arbeta och inte heller hade någon släkt som försörjde dem kunde bo i en fattigstuga. Där samsades gamla och personer med funktionsnedsättning och fick hjälp av byn och kyrkan att överleva. Det var länge kyrkan som hade ansvaret för gamla, funktionshindrade och barn som inte hade någon familj. I mitten av 1800-talet bestämde staten att socknen och senare kommunen skulle ta över ansvaret för de fattiga.

Kringvandrande fattiga

Det fanns också människor som inte hörde hemma någonstans. För Lasse Gobort var det så. Hans tjänst som båtsman försvann. Då tog han tillfälliga jobb i jordbruket i Ösmo. När han blev äldre och svagare vandrade han runt och tiggde. En likhet mellan hemlösa och fattiga idag och på 1800-talet är att det finns en del som inte kan eller vill ta emot den hjälp som staten ger.  

Två källor som berättar om Lasse Gobort

Lasse Gobort finns med i flera olika källor. I boken Folklivsskildringar i Ösmotrakten från 1932 berättar författaren Viktor Pettersson att Gobort behandlades illa av många i Ösmo. De söp honom full och spelade honom andra elaka spratt. Ingen satte stopp för pojkar som mobbade honom. ”Råheten och fräckheten florerade mer fritt och öppen förr” står det i boken.

Den kända författaren Ivar Lo-Johansson skriver också i en bok om sin uppväxt på Södertörn att ”Gobert hade dött en ömklig död efter det att pojkarna på Djurnäs kört en vass stör genom grenen på honom.” Vi vet inte om det verkligen var så Gobert dog, enligt andra källor dog han av ålder på ett sjukhem. Men det talar ändå för att det hände att människor som inte passade in behandlas illa.

Hundar i klassamhället

I hundskatteregistren från Skå kommun på Färingsö kan vi läsa om alla hundar som ägarna behövde betala skatt för, vad ägaren hette och jobbade med, vilken ras hunden var, ålder, pälsens färg och vad den hette.

Arbetaren Bror Rohdin hade en schäfer som hette Jack, lärarinnan Märta Nettelbladt hade en tax som hette Lasseman, och grosshandlaren Robert Ljunglöf hade en rottweiler och två terrierhundar som hette Björn, Raggie och Bissie. Alla bodde de i Skå kommun på Färingsö 1939, och betalade 10 kronor i hundskatt för varje hund. Därför har de hamnat i hundskatteregistret. Numera är Skå en del av Ekerö kommun och därför finns registret i Ekerö kommunarkiv.

Hunden fyllde en funktion

Hunden sägs vara människans äldsta vän. Genom historien har hundar haft viktiga funktioner i människornas liv. De har hjälpt till vid jakt eller som vakthundar för boskap eller egendom. Hunden berättar ganska mycket om sin ägare på så sätt. Vissa raser används till jakt och andra som sällskapshundar exempelvis.

Hundskatteregistret berättar om både hundar och ägare

I Sverige kunde kommunerna ta ut hundskatt från 1861. Ägaren behövde då betala skatt för alla hundar som var äldre än tre månader.Terrier verkar ha varit den vanligaste hundrasen enligt registret, följt av schäfer och boxer. Och av de 30 som betalade hundskatt i Skå 1939 var bara tre arbetare. Nio stycken hundägare var lantbrukare. Skatten avskaffades 1996.

Träslott uthyres – Ektorps Folkets hus

Arbetare i Ektorp byggde ett gemensamt hus

Folkets hus låg på ett litet berg, mitt bland ett 60-tal enkla villor. Mer än så fanns inte i Ektorp i början av 1900-talet. De som hade byggt upp villorna här var arbetarfamiljer. Många hade erfarenhet av att bygga och kunde själva eller med lite hjälp resa ett enkelt trähus. Trots att Ektorpsborna inte var rika så samlade de ihop pengar och byggde en träbyggnad med tinnar och torn som invigdes 1907.

Föreningar hyr huset

Loggboken som du ser här användes för att skriva ner vilka föreningar som hyrde Folkets Hus och vad de betalade. Listan på föreningar berättar vad som engagerade vanliga människor. Fackföreningar som arbetade för bättre arbetsvillkor och andra politiska organisationer hade sammanträden i huset. Orkestrar repeterade och det ordnades fester, föredrag och aktiviteter för ungdomar. 

Nykterhetsorganisationer kämpade för att förbjuda alkohol och lockade med olika aktiviteter för alla dem som lovade att vara helt nyktra. Nykterhetsorganisationernas lokala klubbar kallades ofta ”loger”. På bilden nedan ser du en del av uppslaget i bokningskalendern där tre loger nämns.

Vad kostade det att hyra Folkets Hus?

I kolumnen till höger står vad föreningarna betalade i hyra. Tio kronor var det vanligaste men det verkar som att de som drev Folkets Hus ville hjälpa olika politiska organisationer. Nöjesföreningen Enighet som ofta hyrde in sig betalade alltid fullt pris medan träarbetarfackföreningen och Ektorps socialdemokratiska ungdomsklubb bara betalade två kronor.  

I slutet av april hade Folkets Hus en egen basar. I kalendern ser vi att de inte betalade någon hyra till sig själva. Istället bakade kvinnorna och alla hjälpte till att virka dukar, sy kläder och tälja smörknivar som kunde säljas för att få in pengar till verksamheten i Folkets Hus.

Folkets Hus påverkade Sveriges historia

Folkparker och Folkets hus byggdes överallt i landet på den här tiden och blev en viktig mötesplats. Här hade vanliga människor råd att roa sig. Många blev också mer engagerade i samhällsfrågor genom att gå till Folkets Hus. Säkert diskuterades frågan om rösträtt på flera av mötena i Ektorps Folkets hus. I föreningarna fick medlemmarna rösta, diskutera och välja ordförande. Varför skulle de inte få göra det i kommunen och landet? 1912 hade bara 19 % av Sveriges befolkning rätt att rösta. I Folkets hus över hela landet hölls rösträttsmöten, och under några år växte stödet snabbt för att fler skulle få rösträtt. 1921 fick både kvinnor och män rösta för första gången.

Hushållsskolan

Gå hushållsskola och skaffa dig ett jobb! Och frihet

På det här klassfotot från Ytterby hushållsskola i Täby från början av 1900-talet ser du bara kvinnor. Det beror på att de utbildade sig på en hushållsskola. Eleverna fick lära sig sy, laga mat, fläta halm och de fick en yrkesutbildning i att sköta ett hushåll. Det var kunskaper som bara kvinnor fick lära sig. Om du hade gått en hushållsutbildning kunde du sen tjänstgöra som tjänsteflicka hos en rik familj. 

Pojkar kunde också gå på hushållsskolan i Ytterby, men de gick inte i samma klass som flickorna. Istället lärde de sig skomakeri, skrädderi och träslöjd. Det var färdigheter som pojkar kunde försörja sig och sin familj på i ett senare yrkesliv, medan kvinnorna enligt samhällets normer vid den här tiden förväntades ta hand om hushållet, oavlönat.

Hushållsskolan flyttar till Ytterby

I Täby fanns det sedan 1830 en enda skola, Centralskolan i Efraimsberg. Allt fler familjer flyttade till Täby när järnvägen byggdes ut och kommunikationerna mellan olika samhällen blev bättre. Behovet av fler skolhus ökade när befolkningen blev större. När hushållsskolan inte längre fick plats i Centralskolan fick den lov att flytta en bit bort, till det tidigare soldattorpet Ytterby grind.

Med ojämlik utbildning blev hushållsskolan en frihetskamp

1842 blev det lag på att alla barn i Sverige skulle i allmän folkskola. Folkskolan var sex år och där skulle barnen lära sig om kristendomen och att läsa, skriva och räkna. I den allmänna folkskolan gick flickor och pojkar tillsammans. Det var skattepengar som bekostade skolan så för barnen var utbildningen gratis. Efter sexan var skolan slut och de som ville kunde läsa vidare på läroverket. Men det kostade pengar att gå på läroverket, gymnasiet och universitetet och de som gjorde det behövde betala för utbildningen själva. Dessutom var många utbildningar bara för pojkar. På 1800-talet fick flickor inte ta studenten eller läsa på universitetet till exempel. Sedan ändrades reglerna, men det var först 1927 som flickor fick läsa gå gymnasiet på samma villkor som pojkar.

Flickorna på klassfotot hade alltså sämre möjligheter  att utbilda sig än de jämnåriga pojkarna. En del yrken, som polis, domare eller präst var dessutom bara tillåtna för män. Då fungerade hushållsskolan som ett sätt för flickor att skapa sig större frihet. I hushållsskolan lärde de sig praktiska yrkeskunskaper. När utbildningen var klar kunde de skaffa jobb, tjäna egna pengar och försörja sig själva. De var inte tvungna att bli försörjda av en man.

När kommunerna röstade i varandras val

Röstlängden visar vem som får rösta

1911 är det kommunval i Sånga på Färingsö. I röstlängden står namnen på alla personer, företag och organisationer som har rösträtt i valet. Det står också vad personerna har för yrke, hur mycket de tjänar och hur många röster de har. Man får nämligen fler röster ju rikare man är. Stockholms stad till exempel, har 19 röster enligt röstlängden. Fru Eliasson däremot, hon har bara 2 röster. Låter det osannolikt? Så här hänger det ihop: 

Stockholms stad ägde mark på Färingsö, nämligen stenbrottet i Stenhamra och ett hus där arbetarna bodde. I röstlängden står det att Stockholms stad tjänar 5 500 kronor på sin egendom och det gav rätt till 19 röster i kommunvalet. Det står också att fru Eliasson har en inkomst 123 kronor, och det gav henne två röster i valet.

Är rösträtten en belöning eller en rättighet?

Sedan 1862 hade myndiga personer och företag rätt att rösta i kommunval, men bara om de betalade tillräckligt mycket i skatt. Det betydde att de flesta människor tjänade för lite pengar för att rösta. Gifta kvinnor var dessutom alltid omyndiga, även om de tjänade mycket pengar. Men när mannen dog blev kvinnan änka, och änkor blev myndiga. 1865 ändrade riksdagen lagen så att också ogifta kvinnor blev myndiga, när de fyllde 25 år. Men om de gifte sig blev de omyndiga igen. 

I val till riksdagen var reglerna annorlunda. Där fick bara män rösta som tjänade tillräckligt mycket pengar för att betala skatt. Rösträtten sågs inte som en rättighet. Det var en belöning för att du bidrog till kommunens eller statens finanser genom skatten du betalade. Och eftersom du bidrog till budgeten med dina skattepengar fick du också vara med och bestämma hur de skulle användas.

Fru Eliasson i röstlängden till kommunvalet i Sånga måste ha varit gift, men hon var alltså förmodligen änka efter att hennes man hade dött. ”Fru” var nämligen en titel för gifta kvinnor. Hade hon varit ogift hade hon kallats ”fröken Eliasson” istället. Och eftersom fru Eliasson hade rösträtt i valet måste det betyda att hennes man hade dött, för annars hade hon varit omyndig.

Industrialiseringen krävde rösträtt åt alla

När fler människor började arbeta i fabrikerna, få lön och betala skatt ökade också kraven på allmän och lika rösträtt. ”Allmän” betydde att alla borde få rösta och ”lika” att det skulle vara på lika villkor: en röst för varje person, oavsett hur rik eller fattig du var. Alla medborgare påverkas ju av vad kommunen eller riksdagen bestämmer och alla människor har lika stor rätt att påverka sina liv, oavsett hur mycket eller lite pengar man tjänar. Det ledde så småningom till att Sverige införde allmän och lika rösträtt för män och kvinnor 1921. Sedan dess spelar det inte någon roll hur mycket skatt du betalar. Senast det var val i Sverige fick alla över 18 år rösta i kommunvalet. En person har en röst.