Bruket var en allt-i-ett lösning för hela livet

Skolfotot visar eleverna på Skebo skola 1914. De flesta eleverna är uppklädda och har hatt eller keps på huvudet. Det var viktigt, för vid den här tiden var huvudbonaden lika viktig som skorna för att se ordentligt klädd ut. Normen att ha hatt, keps eller sjal på huvudet var så stark att kändes lika naket att vara barhuvad som att gå på stan utan skor.

Två skolklasser från Skebo bruks skola 1914

Bo och arbeta på bruket

Skolhuset där eleverna hade sina klassrum låg granne med lärarbostaden där Knut Sandberg bodde. Han var lärare i Skebo i över 30 år och undervisade alla barn som bodde i där. Bostaden ingick i jobbet när han blev anställd 1913. Det var likadant för barnens föräldrar. De vuxna både jobbade och bodde på Skebo bruk.

På bruket satt jobbet och samhället ihop

Ett bruk är en industri som är vuxit ihop med hela samhället eller byn som det ligger i. Samhället kallas då för bruksort. På bruket fanns det personalbostäder som de anställda fick hyra, eller som ingick i anställningen. Det fanns också en skola för arbetarnas barn och bruket kunde till exempel ha en egen läkare, en egen affär och till och med en egen valuta. Arbetsgivaren betalade dessutom begravningen för sina anställda när de dog.

Arbetsgivaren ansvarar inte för samhällsservice längre

Idag har kommunen och regionen ansvar för att det finns skolor, fritids, förskolor, sjukvård och kollektivtrafik. Staten betalar pension till dig när du blivit för gammal för att jobba. Men så har det inte alltid varit. De som jobbade med järntillverkning vid Skebo bruk fick mycket av det som idag kallas ”samhällsservice” av sin arbetsgivare istället.

Alla tjejer jobbar på fabrik. Eller?

Bilden med tjejerna här bredvid är från hopsättningsavdelningen på Telegrafverkets fabrik i Nynäshamn. De flesta vet vi inte namnet på men den tredje flickan från höger och som har ett kryss på det randiga förklädet hette Elsie Maria Svennberg. Hon föddes 1905 och började jobba på fabriken 1919.

Utrotningsgas för bättre boende

I Ekerö kommunarkiv finns flera brev och skrivelser som handlar om gasning av olika bostadshus. Den 15 juni 1928  lämnade I. Lindh in en rapport till hälsovårdsnämnden i Ekerö kommun ”över verkställd gasbehandling med cyanväte”. I rapporten står att en byggnad med fem rum blev behandlad med gas mot ohyra mellan den 30 maj och 1 juni. Huset vädrades sedan i tre dagar och i rapporten står det:

Förbrukad mängd cyanpreparat: 3,2 kg Zyklon B. =Cyan CN.

Behandlingens resultat: Fritt från levande ohyra.

Livsfarlig gas dödade ohyran

Under 1920- och 1930-talet blev många bostäder på Ekerö sanerade. Om det fanns kackerlackor eller vägglöss i huset kunde de utrotas med gas. Flera av företagen som gasade ohyra på Ekerö använde cyanväte. Gasen är dödlig för människor också, så det var väldigt viktigt att bostaden blev ordentligt vädrad innan någon flyttade in där igen.

Kommunerna ansvarar för bostädernas kvalitet

I slutet av 1800-talet fick kommunen ansvar för att inspektera bostäder så att de inte var farliga eller dåliga för hälsan för dem som bor där. Så är det fortfarande. Inspektörer kan göra kontroller för att se till så att byggnaden är i tillräckligt gott skick för att bo i. De här reglerna blev strängare under industrialiseringen. Kommunens inspektörer kunde anmäla bostadsägare och dela ut en sorts böter om de inte gjorde någonting åt ohyran.

Tidigare var det upp till fastighetsägaren att ta hand om huset. En hyresgäst kunde klaga om det var något fel på bostaden, men om det var bostadsbrist och lätt att få nya hyresgäster var det ofta billigare att låta en annan person flytta in istället för att kosta på renovering. 

Under 1950- och 1960-talen genomförde många kommuner “bostadssaneringar” där många gamla hus med dålig standard revs. En del renoverades istället. De skärpta reglerna och kommunernas arbete gjorde det till slut mycket ovanligt med ohyra i bostäder i Sverige.

Hundar i klassamhället

I hundskatteregistren från Skå kommun på Färingsö kan vi läsa om alla hundar som ägarna behövde betala skatt för, vad ägaren hette och jobbade med, vilken ras hunden var, ålder, pälsens färg och vad den hette.

Arbetaren Bror Rohdin hade en schäfer som hette Jack, lärarinnan Märta Nettelbladt hade en tax som hette Lasseman, och grosshandlaren Robert Ljunglöf hade en rottweiler och två terrierhundar som hette Björn, Raggie och Bissie. Alla bodde de i Skå kommun på Färingsö 1939, och betalade 10 kronor i hundskatt för varje hund. Därför har de hamnat i hundskatteregistret. Numera är Skå en del av Ekerö kommun och därför finns registret i Ekerö kommunarkiv.

Hunden fyllde en funktion

Hunden sägs vara människans äldsta vän. Genom historien har hundar haft viktiga funktioner i människornas liv. De har hjälpt till vid jakt eller som vakthundar för boskap eller egendom. Hunden berättar ganska mycket om sin ägare på så sätt. Vissa raser används till jakt och andra som sällskapshundar exempelvis.

Hundskatteregistret berättar om både hundar och ägare

I Sverige kunde kommunerna ta ut hundskatt från 1861. Ägaren behövde då betala skatt för alla hundar som var äldre än tre månader.Terrier verkar ha varit den vanligaste hundrasen enligt registret, följt av schäfer och boxer. Och av de 30 som betalade hundskatt i Skå 1939 var bara tre arbetare. Nio stycken hundägare var lantbrukare. Skatten avskaffades 1996.

Snabbare transport gav fräschare mjölk

En lastbil full med mjölk

Titta närmare på det här fotot från 1935, för här ser du ett väldigt modernt sätt att transportera färsk komjölk! Lastbilen är tillverkad samma år som bilden togs, och flaket är fullt av stora dunkar som står staplade på varandra och sitter fast med remmar. Kanske är bilden tagen på en av de första turerna när lastbilen var helt ny. Chauffören som lutar sig mot lastbilen heter John Rask.

Tidigare kördes mjölken till mejeriet med häst och vagn. Med lastbil gick transporten mycket fortare än tidigare. På så sätt kunde mjölken hålla sig bättre.

Större mejerier och särskilda butiker för mjölk

Mjölken på flaket kommer från olika bondgårdar på Mälaröarna. John Rask har först kört runt mellan gårdarna och hämtat den, sedan har han kört in till Stockholm och parkerat lastbilen utanför Mjölkcentralen på Torsgatan. Mjölkcentralen var ett stort mejeri som tog emot mjölk från stora delar av Stockholms län. Mejeriet tillverkade både smör och glass, men mycket av mjölken såldes till butiker också.

Hälsovårdsordningen innehöll regler för säkra och rena mjölkbutiker

1935 fick mjölk fick bara säljas i särskilda mjölkbutiker, och inte ihop med andra matvaror. Enligt kommunens häslovårdsordning på Ekerö skulle mjölkbutiken ligga minst 15 meter från ett dass, och djur var helt förbjudna i butiken: “lägenhet […] där mjölk, mejeriprodukter […] försäljas, eller för dylik försäljning förvaras, må […] icke läggas på mindre avstånd än 15 meter från avträde, urinkur [med mera.”]

I mjölkbutiken fick kunderna köpa mjölk i lösvikt. Man tog med sin egen flaska, och så hällde expediten i mjölken med en skopa. Mjölkbutikerna startade också av hygieniska skäl. Om mjölken inte kom i närheten av andra livsmedel kunde inte bakterier från till exempel kött sprida sig till mjölken.

Veterinären kontrollerade renlighet och hygien

Men hygieniska transporter var inte allt. Emil Dunge skrev också i sin rapport att kommunen måste kontrollera hygienen på gårdarna också. Mjölken skulle hållas kyld innan lastbilen kom och körde den till mejeriet:

”I stället borde emellertid övervakas att vid gårdarna finnas enl.[igt] hälsovårdsstadgan godkända mjölkrum för mjölkens kylning och förvaring.”

Jakten på ohygienska miljöer fortsatte alltså!

1936 inspekterade länsveterinären Emil Dunge hur ren och hygienisk hanteringen av mjölk var i Stockholms län. ”De gamla, besvärliga och mången gång ohygieniska så kallade mjölkuppsamlingsmejerierna försvinna”, skrev han i sin rapport till länsstyrelsen i Stockholms län. Tidigare hade mjölken från bondgårdarna först samlats upp på mindre mejerier på landsbygden. Av hygieniska skäl tyckte länsveterinären att det var bättre att lägga ner de små mejerierna och istället köra mjölken direkt från bondgårdarna till Mjölkcentralen. Det stora mejeriet inne i Stockholm byggdes ut och blev ännu större för att kunna ta emot mer mjölk också. 

Aktivister, då och idag

I den stora, ljusa villan mitt i bild bodde Oscar och Jennie Sjölander och deras barn på 1920-talet. Villan låg mitt i skogen när den byggdes. De andra husen på bilden fanns ännu inte då. Oscar var riksdagsman för Socialdemokraterna och hade blivit en respekterad man i bygden. I alla fall av den fattiga delen av befolkningen, det vill säga lantarbetarna som var anställda på olika gods och gårdar i Upplands-Bro.

Oscar Sjölander anställdes som folkskollärare i Kungsängen 1910. På den här tiden bestod Kungsängen med omgivningar av ett adelsgods, det vill säga ett större jordbruk, och ett litet samhälle där några hundra lantarbetare bodde. Oscar blev snabbt ovän med kyrkans och adelns män i skolrådet. Han insåg nämligen att de uppmuntrade de fattiga barnen i Kungsängen att inte gå till skolan, utan istället stanna hemma och arbeta på gården.

Oscar började organisera bygdens fattiga så att de skulle bli starkare gentemot de som bestämde i bygden. Han grundade en fackförening som förde arbetarnas talan mot godsägarna. År 1917 blev Oscar riksdagsledamot. Som riksdagsledamot lade han fram flera förslag som skulle stärka lantarbetarnas rättigheter. Framförallt såg han till att det blev tillåtet för lantarbetare att gå med i fackföreningar och politiska partier, det vill säga organisationer som verkade för att lantarbetarna skulle få rätt till en viss lön och arbetstid. Oscar var aktivisten som åstadkom politisk förändring, fast från riksdagens talarstol.

2016 bestämde Kungsängens kommun att de skulle riva  Oscar Sjölanders gamla hus Villa Skoga. Några historieintresserade invånare bildade då en ny aktivistgrupp: “Bevara Villa Skoga”. De skrev insändare till lokaltidningarna, bildade Facebookgrupper och gjorde namninsamlingar. Det fick kommunen att ändra sitt beslut, och än idag står Villa Skoga kvar.  Precis som på Oscar Sjölanders tid så gick några få personer ihop i grupp och engagerade sig för att påverka samhället och framtiden.

Ofta behövs många människor för att få till en förändring. Men ibland kan en eller ett fåtal personer ändra samhällets inriktning. Ofta krävs då stark övertygelse, envishet, tur och förmågan att få med sig andra

Statarna – landsbygdens arbetarklass demonstrerar och strejkar

Jo, under 1900-talets första årtionden så följde demonstrationer och strejker på varandra. Det var en orolig tid i Sveriges historia. Nya arbetstillfällen uppstod i fabriker och företag. Allt färre livnärde sig som jordbrukare på landsbygden där det fanns allt färre jobb och där lönerna var extremt små.

En del fick det bättre ställt, men i stort sett så var Sverige ett fattigt land. Arbetare i städerna och på landsbygden krävde ökade rättigheter och högre löner. I Kungsängen rustade statarna för strejk för att få bättre arbetsvillkor. Men vilka var statarna egentligen?

Demonstrationer och strejker på landsbygden

I Upplands-Bro, där Kungsängen ligger, strejkade statarna första gången 1919. Strejken leddes av folkskolläraren och riksdagsledamoten Oscar Sjölander. Den blev en stor framgång för statarna som genom strejken lyckades höja sina löner ordentligt. Sex år senare, 1925, så uppstod ännu en gång konflikt mellan herrgårdsägarna och statarna i Uppland. Som du ser på affischen så kallade lantarbetarnas fackförbund till demonstration och kamratfest i Kungsängen den 7 juni. Det blev upptakten till nästa stora strejk: Skördestrejken, sensommaren 1925. Till demonstrationen var försvarsministern och jordbruksministern, som båda var socialdemokrater, inbjudna för att tala. “Stora festanordningar äro vidtagna – flera basarnöjen”, står det på plakatet. Självförtroendet och förhoppningarna är stora om att framgången från 1919 ska återupprepas. Men strejken 1925 gav inte samma resultat.

Tegel från Upplands Bro byggde samhället

Tegelbruket

Männen och pojkarna som arbetar på Brogårds tegelbruk i Upplands Bro har ställt upp sig till fotografering. Att jobba i ett tegelbruk var ett tungt arbete. Tegel består av lera, sand och sågspån som pressas in i en form och sedan bränns i en ugn. Det äldsta teglet gjordes för hand. Arbetaren slevade i leran i formarna, pressade ur luft och jämnade till. Under 1800-talet och 1900-talet blev tillverkningen allt mer mekaniserad och maskiner skötte fler arbetsmoment. Men fortfarande bestod en stor del av arbetet i att lyfta tungt och att hantera temperaturer upp mot 1000 grader.

Stor efterfrågan på tegel

Under industrialismen växte städerna växte så det knakade. Stockholms kommun ökade från 100 000 till 800 000 invånare på hundra år, mellan 1860 och 1960. Stadsbefolkningen behövde bostäder. Det gick åt mycket tegel till alla nya hus och många efterfrågade byggstenar från tegelbruken i Upplands Bro. Brogårds tegelbruk tillverkade ungefär fem miljoner tegelstenar om året när affärerna gick som bäst på 1940-talet tillverkades där ca fem miljoner tegelstenar om året.

Tegelbruken läggs ner

Efter andra världskriget blev betong ett allt vanligare byggmaterial. Det gick att gjuta i större stycken, vilket gjorde att bygget gick snabbare. Då började det gå allt sämre för tegelindustrin. Brogårds tegelbruk lade ner sin tillverkning 1966. Då hade alla de andra tegelbruken i Upplands Bro gjort samma sak redan. Idag byggs de allra flesta hus av betong. Så kanske är det betong vi menar, när vi pratar om samhällets byggstenar?

Hushållsskolan

Gå hushållsskola och skaffa dig ett jobb! Och frihet

På det här klassfotot från Ytterby hushållsskola i Täby från början av 1900-talet ser du bara kvinnor. Det beror på att de utbildade sig på en hushållsskola. Eleverna fick lära sig sy, laga mat, fläta halm och de fick en yrkesutbildning i att sköta ett hushåll. Det var kunskaper som bara kvinnor fick lära sig. Om du hade gått en hushållsutbildning kunde du sen tjänstgöra som tjänsteflicka hos en rik familj. 

Pojkar kunde också gå på hushållsskolan i Ytterby, men de gick inte i samma klass som flickorna. Istället lärde de sig skomakeri, skrädderi och träslöjd. Det var färdigheter som pojkar kunde försörja sig och sin familj på i ett senare yrkesliv, medan kvinnorna enligt samhällets normer vid den här tiden förväntades ta hand om hushållet, oavlönat.

Hushållsskolan flyttar till Ytterby

I Täby fanns det sedan 1830 en enda skola, Centralskolan i Efraimsberg. Allt fler familjer flyttade till Täby när järnvägen byggdes ut och kommunikationerna mellan olika samhällen blev bättre. Behovet av fler skolhus ökade när befolkningen blev större. När hushållsskolan inte längre fick plats i Centralskolan fick den lov att flytta en bit bort, till det tidigare soldattorpet Ytterby grind.

Med ojämlik utbildning blev hushållsskolan en frihetskamp

1842 blev det lag på att alla barn i Sverige skulle i allmän folkskola. Folkskolan var sex år och där skulle barnen lära sig om kristendomen och att läsa, skriva och räkna. I den allmänna folkskolan gick flickor och pojkar tillsammans. Det var skattepengar som bekostade skolan så för barnen var utbildningen gratis. Efter sexan var skolan slut och de som ville kunde läsa vidare på läroverket. Men det kostade pengar att gå på läroverket, gymnasiet och universitetet och de som gjorde det behövde betala för utbildningen själva. Dessutom var många utbildningar bara för pojkar. På 1800-talet fick flickor inte ta studenten eller läsa på universitetet till exempel. Sedan ändrades reglerna, men det var först 1927 som flickor fick läsa gå gymnasiet på samma villkor som pojkar.

Flickorna på klassfotot hade alltså sämre möjligheter  att utbilda sig än de jämnåriga pojkarna. En del yrken, som polis, domare eller präst var dessutom bara tillåtna för män. Då fungerade hushållsskolan som ett sätt för flickor att skapa sig större frihet. I hushållsskolan lärde de sig praktiska yrkeskunskaper. När utbildningen var klar kunde de skaffa jobb, tjäna egna pengar och försörja sig själva. De var inte tvungna att bli försörjda av en man.

Akta så du inte bränner dig!

Fotografiet är taget 1930 på familjeföretaget Ryds gjuteri, som låg vid en strand i närheten av Kungsängen i Upplands-Bro från 1903 till 1966. I gjuteriet tillverkades delar till större maskiner, till exempel tvättmaskiner och pumpar.

Vad gör ett gjuteri?

Att gjuta innebär att du formar en produkt genom hälla ett flytande, ofta upphettat och smält material i en form. När materialet har stelnat plockar du ut det och använder det, exempelvis som en maskindel. Ett enkelt och billigt sätt att tillverka metallprodukter.

Järn – en viktig resurs

Gjutjärn består helt enkelt av järn som innehåller en naturligt hög andel kol. Stål, som är den absolut vanligaste järnprodukten idag, består också av järn och kol. I dagens ståltillverkning så kontrolleras balansen mellan järn, kol och andra ämnen noga genom olika avancerade processer. När balansen är rätt blir stålet smidigt och lätt att forma. Gjutjärnet är däremot hårt och tungt, men tekniskt enklare att arbeta med, och därför billigare.

Arbetsfotografi från Ryds gjuteri i Kungsängen, 1930-talet.

Sverige ger järnet

Ryds gjuteri var långt ifrån ensamma om att arbeta med järn. Järngruvor, järnbruk och gjuterier har funnits runt om i Sverige sedan 1600-talet. I och med Sveriges industrialisering så ökade den internationella handeln med järn. Under första och andra världskriget var det lätt att sälja järn. Det behövdes till vapen och annan krigsutrustning. Affärerna gick bra för gjuterier i kommunerna kring Stockholm.

Mot 1900-talets mitt så effektiviserades järn- och stålproduktionen. Allt fler moment som tidigare utfördes av människor, kunde nu utföras av maskiner. Produktionen mekaniserades.  Bara de största producenterna kunde konkurrera på en alltmer internationell marknad. De små gjuterierna och järnbruken blev inte längre lönsamma och 1966 fick Ryds gjuteri slå igen portarna.