Mälaröarna var Stockholms trädgård

Många odlade på Ekerö

På kartan ser du en liten del av Ekerö. I början av 1900-talet fanns här minst sju små handelsträdgårdar som odlade frukt och grönsaker. Det var små industrier som ägdes och sköttes av en familj. Familjerna hjälptes åt att odla, transportera och sälja varorna i Stockholm. De experimenterade med olika produkter och metoder. I början odlades allt på friland, sedan i drivbänkar, en låda med glaslock på marken. Senare byggdes fler och fler växthus som kunde värmas upp av en eldad värmepanna. På flygbilderna från 1940 ser du några av anläggningarna med sina växthus.

Handelsträdgårdarna låg tätt på södra Ekerö. Kartan visar ungefär var. Källa: Ekerö-Munsö hembygdsförening.

1. Westlings
2. Kindbloms
3. Erik Larsson
4. Karlsson Fridhem
5. Bröderna Lundbergs
6. Fridolf Larsson
7. Karlmans

Industrialiseringen förändrade jordbruket

De många handelsträdgårdarna på Mälaröarna uppstod när det gamla jordbrukssamhället var på väg bort. Tidigare hade varje familj odlat sin egen mat men industrialiseringen gjorde att många arbetade med annat, fick lön och köpte sin mat. Jordbruket blev mer effektivt och kunde framställa mat till många fler än en enda familj.

Grönsaker åt folket

Många av trädgårdsmästarna hade tidigare jobbat på någon herrgård och fått kunskap om frukt- och grönsaksodling. Nu var det inte längre bara Herrgårdsägare som hade råd med sådan mat. Stockholm växte och fler fick råd att äta grönsaker. Att grönsaker var nyttigt uppmärksammades också mycket vid den här tiden. Mellan år 1910 och 1948 upptäckte forskarna vitaminerna. De kunde visa att vitaminbrist var orsak till flera sjukdomar.

I närheten av stora städer som Stockholm, började gårdarnas mark delas upp och säljas som mindre tomter för bostäder, sommarstugor, eller som här: för odling.

Mälaröarna passade för odling

Varför fanns det så många handelsträdgårdar just på Mälaröarna? En förklaring är klimatet. Närheten till vatten gör vintrarna milda. Dessutom kunde handelsträdgårdarna pumpa upp Mälarens vatten och använda till att vattna i växthusen med.

Kommunikationerna till staden var också bra. Det gick flera ångbåtar varje dag, så att färska varor snabbt kunde komma till kunderna. Även gödsel fraktades med båt. För att få bättre jord användes sopor från Stockholm. Den bestod av avfall från olika kök men också latrintunnor från stadens torrdass. De tömdes på stora båtar som stinkande körde över Mälaren till Lövsta sopstation. Odlarna gick ihop och köpte gemensamt in innehållet i dasstunnorna som blev bra näring till växande mat.

De färdiga växterna fraktades till stan med båt. Med tiden tog lastbilar över. Vägarna och broarna blev också bättre. Familjerna sålde själva varorna på något av stadens torg, där restauranger och handlare köpte dem.

Samhällsförändringen födde och dödade trädgårdarna

Så här berättar Sten Westling som tog över Westlings handelsträdgård från sin pappa:

Efterhand byggdes Stockholm ut och det blev balkonger för blomlådor och nu blev dessa balkongväxter en stor vara. När jag tog över var vi väldigt stora just på sådana här utplanteringsväxter som pelargonior petunior och lobelior. Gravar började skötas på ett annat sätt och man odlade mycket begonior och penséer härför. Folk fick mer ledighet och mer pengar och åkte till sina gravar. Stockholmarna fick sommarnöjen och det odlades för utplantering i täpporna.

Sten Westling i en intervju gjord av Ekerö-Munsö hembygdsförening 1988

Med hjälp av växthusen kunde odlarna få blommor och grönsaker att växa under längre del av året. De odlare som var lyckades få mogna jordgubbar tidigt på året kunde sälja dem dyrt. Men det gick inte att odla allt hela tiden.

På 1960-talet ökade världshandeln. Konsumenterna fick mer blommor, frukt och grönt under hela året. Men för många av Mälaröarnas handelsträdgårdar betydde det hård konkurrens. Efterfrågan på deras varor minskade när butikerna fylldes av nya sorters frukt och grönt från andra länder. Många av trädgårdarna lades ner. Idag står villor och radhus på många av trädgårdarnas mark.

Stenhamras vägnamn berättar

Innan den stora fruktträdgården som ägdes av företaget Stockmos hade planterats låg en gård på platsen. Den hette Lilla Stockby och när den såldes i början av 1930-talet fanns redan ett hundratal fruktträd på gårdens mark. Lilla Stockbys köpare hette Sven Wretlind och han och familjen ville se till att frukten som träden gav inte skulle gå till spillo. De började därför sälja de äpplen de själva inte hann äta och gjorde äppelmos av den frukt som blev över. De skickade frukt och mos i tunnor med båten till Stockholm och där fick de kontakt med en bagare som uppmanade Wretlinds att börja koka större mängder mos. Familjen antog utmaningen och förvandlingen av deras lilla jordbruk till industriell odling påbörjades.

Från jordbruk till industriell produktion

För att kunna producera mer frukt och mos utökades odlingen med både plommon, päron och fler äppelträd tills man hade ca 10 000 träd. Gården hade tidigare haft ett fåtal djur men när odlingarna skulle bli större byggdes ladugården om till en industribyggnad och betesmarkerna fick göras om till fruktplantage. På 1950-talet startade produktionen av nya produkter som läsk och äppelmust och Lilla Stockby hade blivit del av den utveckling som skedde över hela landet där jordbruk specialiserades och ställde om från självhushåll till industriell produktion.

Fruktodlingarna blev villakvarter

Fram till 1960-talet använde företaget sin närodlade råvara, frukten från Stenhamra, men fick svårt att få in fruktplockare och började därför köpa färdig fruktjuice utifrån i stället. De stora fruktodlingarna blev då överflödiga och marken såldes till en byggfirma.

Idag är det som återstår av fruktplantagen villagatorna med sina äppelnamn. Fortfarande har många i området Stockmos gamla fruktträd växandes i sina trädgårdar och på så vis syns ännu spår av Mälaröarnas blomstrande odlingshistoria.

Hjalmar och hans lastbil

Transporterna moderniserades

Ångbåtar och tåg gjorde transporterna mycket lättare under 1800-talet. Men på vägarna var häst och vagn vanligt långt in på 1900-talet. Före Andra Världskriget var det bara de allra rikaste som hade en egen bil i familjen. I städerna kunde du nu beställa en taxi-bil istället för häst och vagn som tidigare. På 1930-talet började bussar bli vanligare i Stockholmstrakten. Tåget var viktigt för transporter men där det inte fanns järnväg så blev lastbilar vanligare.

Hjalmar berättar

Hjalmar Wreth var en av dem som körde en sådan lastbil. Han berättar om sitt jobb på bageriet i slutet av 1920-talet:

Arbetet började klockan 07:00 på morgonen. Bilarna hämtades ut ur sina garage vid brödfabriken och lastades med bröd. Det fanns fyra Chevrolet-lastbilar. Till en början körde vi ut utan beställningar och sålde direkt från bilen till kunderna.

Kunderna var olika affärer och handelsbodar.

Problem med grindar

Hjalmar minns hur dåliga vägarna var på den tiden. Hastighetsbegränsningen var 50 km/timmen. Ofta fick han köra långsammare och på landet var det många grindar, där han fick stanna för att öppna, köra igenom och sedan stänga igen. Men Hjalmar hade en bra lösning på det problemet: han tog upp liftare. Det var ovanligt med bilar och det vanligaste sättet att ta sig fram var att gå.

Det var många människor som gick utefter vägarna på den tiden och de var glada om de fick lift. Dessa liftare var då till god hjälp som grindöppnare.

Nöjda med jobbet

När dagen var slut skulle bilen vara tom och allt bröd sålt. När fabriken blev mer känd så började kunderna göra beställningar och ringa till fabriken för att beställa bröd.

Både Hjalmar och hans fru Linnea arbetade i fabriken. De tyckte att det var ett ganska bra jobb och tryggare än många andra anställningar, för även om det blev dåliga tider som efter finanskrisen 1929 eller under världskrigen så behövdes bröd. Tyvärr gick ägaren till Kungsbröd i konkurs, så fabriken fick lägga ner (år 1932) trots att den var lönsam. Trots att brödet från Märsta sålde bra så hade ägaren andra företag som inte gick bra och orsakade konkursen.

Nu & då vid Halmsjön

Stockholms nya storflygplats

Det var Sveriges riksdag som tog beslutet år 1957. Stockholms nya flygplats skulle byggas vid Halmsjön i Uppland. Bromma flygplats hade blivit för liten. Men var skulle flygplatsen ligga? Jordbro i Haninge var ett starkt förslag men experterna tyckte att platsen vid den lilla Halmsjön i Uppland var den bästa. Så föddes Arlanda.

Märsta kommuns byggplan

Regeringen kom överens att med Märsta att kommunen skulle ta fram en plan för att bygga en servicestad till Arlanda i Märsta. Där skulle det finnas bostäder till alla som skulle arbeta på flygplatsen. På 1950-talet var Märsta och Sigtuna två olika kommuner. Då hade Märsta kommun inte ens 5000 invånare men i planen ingick bostäder till 40 000 personer.

Titta ett flygplan!

Idag blir ingen särskilt exalterad av att se ett flygplan på himlen. På 1920-talet var det annorlunda. Elsa Engholm som gick i Husby skola har berättat att enda gången när det blev rörigt i klassrummet var när någon hörde ett flygplan närma sig. Barnen arbetade tysta, räckte upp handen och ställde sig upp bredvid bänken när de svarade på frågor. Ett par gånger om året kunde ett flygplan passera. Då accepterade läraren att alla sprang fram till fönstret för att titta. I vanliga fall hade den som gjorde så fått stå i skamvrån.

Halmsjöbanan byggs år 1948.

När tåget kom till Märsta

Industrier runt stationen

Från början fanns nästan ingenting vid stationerna förutom stationshus men efter hand började fabriker och verkstäder byggas. Nära Märsta station etablerade sig en kexfabrik, en såg, en färgindustri och en mekanisk verkstad. Företagen kunde då frakta varor på järnvägen.

Stambanorna utvecklade Sverige

Staten hade bestämt att bygga järnvägarna mellan de största städerna. Dessa kallades stambanor. Planen var att mindre bolag och privata företag skulle bygga fler järnvägar som knöt ihop allt till ett stort nät av järnvägar. Staten hade också en annan tanke, att järnvägen skulle bidra till utvecklingen av landsbygden. Därför skulle järnvägen inte gå där det redan fanns stora vägar eller städer. Den skulle heller inte gå längs kusten där kommunikationerna redan var bra. Märsta var ett av många orter i hela landet som föddes på grund av järnvägen.

Märsta istället för Sigtuna

En annan förklaring till att järnvägen inte drogs till Sigtuna och band ihop den staden med Uppsala och Stockholm var att det hade blivit en omväg. Om tåget skulle gå via Sigtuna hade det tagit längre tid och bygget hade också blivit dyrare. Det var inte helt och hållet en slump att stationen hamnade i Märsta. I Märsta fanns nämligen sedan 1600-talet en gästgivargård där resande mellan Uppsala och Stockholm brukade övernatta. Från Märsta gick också vägen till Sigtuna dit man kunde ta en hästskjuts.

Stationssamhället blev en stad

I början av 1900-talet byggde några av de som arbetade i Märsta egna hus i området runt stationen. Det var småhus, eller egna hem som det kallades, alltså villor för en familj. Märsta fortsatte att vara ett litet stationssamhälle fram till 1960-talet. Då satte staden igång att växa. Det berodde dels på att Arlanda flygplats byggdes och dels på att miljonprogrammet, som var en satsning på att utrota bristen på moderna bostäder i landet.

Märsta blev nu en del av Stor-Stockholm. Tack vare tåget var det lätt för dem som bosatte sig Märsta att pendla både till Uppsala och Stockholm.

Kolsvart i Märsta

Så här berättar Harry Jansson om hur det var att komma till Märsta på 1920- och 1930-talet:

”Den som steg av tåget vid Märsta station en mörk höstkväll och kom ut på vägen mot Sätuna (nuvarande Stationsgatan) möttes när han lämnade lyktstolpen vid stationen av ett mörker som gjorde det svårt att hitta vägen. Endast några ljuspunkter från Sätuna- och Arenbergagårdarna syntes. Annars var det svart. Svårt att tänka sig med nutidens belysning.”

Ur Husby-Ärlinghundra Märsta hembygdsförenings skrift ”Gamla Mästa i ord och bild”.

Lär dig hitta i Märsta år 1919

1. Märsta station.
2. Kexfabriken, idag kommunhus.
3. Vägen som idag är gång- och cykelväg gick från stationen till det som då var centrum. På åkern till höger ligger idag Sätunaparken.
4. Vita villan är det äldsta skolhuset som finns kvar idag av Centralskolan.
5. Centralskolans huvudbyggnad.
6. Esso bensinstation.
7. Riksväg 13, vägen mellan Uppsala och Stockholm före motorvägen E4.
8. Huset finns kvar än idag. På 1950-talet låg här ett café som kallades Café Snusket. Senare blev det ungdomsgård.
9. Märsta gästgivargård. Här sov man över och bytte häst på väg till eller från Stockholm före industrialiseringen.

Paret som formade Huddinge

Patron Pehr

Pehr Pettersson ägde som mest 1/3 av all mark i Huddinge. Gårdarna Flemingsberg, Glömsta och Fullersta tillhörde honom. På många sätt var han en modern man. Han hade till exempel arbetat sig upp till sin position och använt industrialiseringens nya metoder för skapa ett effektivt jordbruk. Han bodde på herrgården Fullersta men han var inte själv adlig.

Smart sätt att sälja mer mjölk

Patron Pehr kämpade för att en ny väg skulle byggas in till Stockholm. Den byggdes på 1840-talet och går ungefär där Huddingevägen går idag. När staten började planera en järnväg så förstod Pehr att han kunde ha nytta av den. Om han kunde frakta all mjölk som hans kor gav till Stockholm med den snabba järnvägen så kunde han sälja mer innan mjölken blev dålig. Om konkurrensen blev för stor i Stockholm så kunde han sälja mjölken i Södertälje istället. Statens Järnvägar (SJ) köpte mark från jordägarna i landet så att de kunde bygga järnväg hela vägen mellan Stockholm och Göteborg. Men Pehr gav bort mark gratis till SJ om de lovade att bygga en station vid hans grind.

Stationen blev kommunens centrum

Det var alltså Patron Pehr som gjorde att Huddinge station ligger där den ligger och att det blev kommunens centrum. I början var det inte många personer som åkte tåg till och från Stockholm. Järnvägen användes mest till att frakta ved och mjölk till huvudstaden. För att mjölken skulle komma med första tåget på morgonen så fick jordbruksarbetarnas fruar börja en timme tidigare med mjölkningen, klockan fyra på morgonen.

Brita Larsdotter – myndig vid 60

Brita var gift med Pehr Pettersson. När hon var i 60-årsåldern dog hennes man och hon blev myndig. På den här tiden var gifta kvinnor omyndiga och deras män bestämde över dem, över deras pengar och saker. Brita och Pehr hade börjat lämna över det stora jordbruket till dottern Clara och hennes man men under bara några år så dog båda två och det enda barnbarnet. Brita ägde och drev sedan det stora jordbruket vidare på egen hand i mer än tio år.

Brita fick Huddingebornas kärlek

När Brita dog så hölls en stor begravning. Huddinge kyrkan var proppfull med folk. Längs hela vägen mellan Fullersta gård och kyrkan stod folk och grät. En barnkör sjöng och tidningarna skrev om begravningen. Brita hade blivit en mycket populär och älskad person. Här är några saker som Brita gjorde under sin tid som godsägare:

• Lånade ut mark gratis till en arbetarförening.
• Startade en fond till minne av sin dotter Clara som delade ut pengar för att fattiga Huddingebarn skulle kunna köpa kläder till sin konfirmation.
• Gav bort mark till ett nytt skolhus.
• Skänkte pengar för att bygga tornet på Huddinge kyrka.
• Skänkte pengar till en ny kyrkklocka, ommålning inne i kyrkan.
• Skänkte silverljusstakar till kyrkan.
• Testamenterade pengar till några av sina trognaste tjänarinnor.
• Betalade vård för några av gårdens arbetare.

Hur blev Petterssons rika?

Hur kunde Pehr och Brita, som inte var adliga, bli Huddinges mäktigaste personer och påverka historien? Pehr kom från en torparfamilj, hans föräldrar hyrde en liten gård. Britas familj ägde inte heller någon mark. Här är tre viktiga förklaringar till parets framgångar.

Den första är hårt arbete. Pehr tog snabbt till sig ny teknik och de senaste metoderna inom jordbruket. Han byggde nya hus, grävde nya diken och åkrar. Han såg till att sänka vattennivån i sjön Trehörningen så att det blev mer jordbruksmark.

En annan förklaring är att Pehr var bra på att skriva. När han formulerade ett brev eller en ansökan så kunde ingen tro att han föddes på ett torp. Fattiga människor som var födda i början av 1800-talet kunde ofta inte skriva, bara läsa. Skrivförmågan hjälpte honom att få jobb och övertyga andra att gå med på hans olika projekt.

Den tredje förklaringen är brännvinet. På Flemingsbergs gård kunde de framställa massor av brännvin och det var en lättsåld och populär produkt. Aldrig har svenskarna druckit så mycket sprit som i slutet av 1800-talet. Supandet var ett stort samhällsproblem som många arbetade för att minska men för Pehr och Brita gav det också pengar. Utan inkomsterna från brännvinet hade de inte kunnat köpa Fullersta gård eller bygga ett kyrktorn.

Du kan besöka Pehr och Britas gravsten vid Huddinge kyrka.

Strumpfabriken

Fabriken sökte kvinnlig arbetskraft

I strumpfabrikens annons här intill kan du se att de sökte efter kvinnor som hade erfarenhet av industriarbete. Idag hade det räknats som diskriminering att skriva vilket kön man vill ha på den som som ska göra ett jobb. Men på 1940-talet var det helt naturligt. Kvinnor hade lägre löner än män, så det var billigare att anställa dem. Dessutom så var många män inkallde till armén och beredda att rycka ut om Sverige skulle dras i i andra världskriget.

Fabriken ordnade daghem och bostad

För att få arbetskraft till fabriken så hittade strumpfabriken på att starta ett daghem som tog hand om barnen medan kvinnorna arbetade. De hade också ett hus med lägenheter som kvinnor kunde hyra. Huset låg vid nuvarande Huddinge gymnasium. Det var dass på gården och på övervåningen hade Strump-Janne, fabrikens föreståndare sitt kontor.

Vilka arbetade på fabriken?

Som mest jobbade 164 personer på strumpfabriken. 70% var kvinnor och många bodde i villorna runt Huddinge station. Där hade de köpt tomter och byggt hus under 1920- eller 30-talet. En del hade säkert män som kallats in till armén och var i behov av extra inkomster. Flera av de anställda hade flytt från Estland där andra världskriget rasade.

Förutom de som arbetade på strumpfabriken så kom andra kvinnor dit och lämnade in strumpor för färgning. Det var strumpor som de själva hade tillverkat hemma.

Bättre tider – då stängde fabriken

Efter kriget kom sjöfarten och handeln mellan länder igång igen. Nylonstrumpor utan skarvar var det nya som alla ville köpa. För att tillverka det krävdes att fabriken köpte helt nya maskiner. Fabriksägarna tyckte att det blev för dyrt och att det skulle bli svårt att tjäna så mycket pengar så att det täckte kostnaderna för nya maskiner. De förstod att de skulle behöva konkurrera med billiga strumpor från andra länder, där lönerna var lägre. Därför lade de ner fabriken år 1954.