Ångbåtsbryggan i Sigtuna

Om du hade bott i Sigtuna

Om du hade bott i här för 120 år sedan så hade ångbåtsbryggan varit en välkänd plats för dig. Härifrån gick båtar till Stockholm och Uppsala. Resan var snabb och bekväm för sin tid men inget för dagens pendlare. Det tog fyra timmar till Stockholm och två timmar till Uppsala.

Personerna på bilden är okända men med hjälp av kunskap om tiden och platsen kan vi ändå leva oss in i deras situation.

Kläderna berättar

Om vi tittar på personernas kläder så ser vi blusar, kjolar, hattar, skjortor och kavajer. De flesta verkar tillhöra en samhällsklass där man har råd med rena fina kläder. Tydligast syns det på kvinnorna. Mannen som står ombord på båten verkar jobba där. Han håller i tampen till ett rep som båten är förtöjd med. Det är svårt att se men visst anar man att hans kläder är lite enklare?

Solen skiner och två kvinnor bär parasoll som skydd mot ljuset. Kanske är det en het sommardag. De två personerna närmast i bild ser ut att bära sina ytterplagg över armen.

Alla har något på huvudet och ingen har bara ben eller armar. På den här tiden var det en oskriven regel att inte klä av sig mer än så här. De kan jämföra med att de flesta idag inte skulle gå in på en restaurang med bar överkropp.

Sigtunas ångbåtstrafik

Vart ska de resa? Antagligen till Stockholm eller Uppsala. Båtar mellan Stockholm och Uppsala började gå redan år 1822. Det var långt innan järnvägen byggdes och 84 år innan fotot togs. Före industrialiseringen fanns inga motorer. Då var det segel eller åror som satte båtarna i rörelse. En stor skillnad var att ångbåtarna hade mycket lättare att passa tiden. De behövde inte vänta på rätt vindar.

År 1880 hade Sigtuna fått en ny ångbåtsbrygga och omkring sekelskiftet 1900 fanns det flera olika ångbåtsbolag som konkurrerade om passagerarna. De lockade med billiga biljetter och ett bolag bjöd på frukost ombord.

Resor för både nytta och nöje

Det var många Sigtunabor som använde ångbåten för att transportera varor. I stort sett all frakt till och från stan gick med båt. Varje dag reste folk till torgen i Stockholm för att sälja potatis, hemvävda trasmattor, frukt, grönsaker och annat. Men människorna på bilden ser inte ut att vara klädda för den sortens arbete. Kanske ska de göra någon annan typ av affärer. Eller så är de på nöjesresa. Ångbåtarna hade serveringar med mat, öl och sprit. Det fanns en salong för herrar och en annan för damer.

Trafik på Mälaröarna

Kolla, en omnibuss!

På bilden ser du en av de första bussarna som körde på Mälaröarna. Den väntar på att köra iväg från Träkvista mot Drottningholm, som du ser på skylten. Passagernarna klev på längst bak och satt på två långa bänkar. Tolv personer fick plats och det fanns inga säkerhetsbälten. Idag skulle vi kanske kalla det för en minibuss. De första bussarna var sådana här ombyggda bilar. Bilden är tagen på 1920-talet. Det var en brytningstid då bilar och bussar började ta över trafiken från båtar och hästskjutsar.

Ångbåtarnas tid

Det tog inte lång tid innan ångbåtslinjerna började lägga ner. Under hundra år var ångbåtarna det viktigaste transportsättet för folk och varor på Mälaröarna. Redan 1820 började de trafikera Mälaren. Där gick de efter tidtabell mellan Stockholm och alla andra städer vid Mälaren, bland annat Uppsala och Södertälje.

På grund av ångbåtstrafiken utvecklades stenbrott, sandtag och handelsträdgårdar på öarna. De sålde sina produkter till Stockholm. En del stockholmare började skaffa sommarhus här. Båtarna körde även på vintrarna som du kan se på bilden.

Olika transportsätt konkurrerade med varandra

Utvecklingen av nya transportsätt gick snabbt under industrialiseringen. Mellan 1860 och 1910 byggdes järnvägsnätet ut i Sverige. Trots det så fanns ångbåtarna kvar. Men på Mälaröarna byggdes inga järnvägar. Det var först på 1920-talet som vägtrafiken började konkurrera med båtarna. De närmaste fyrtio åren blev båtarna färre. På 1950- och 60-talen blev det vanligt att familjer hade en egen bil. Då försvann ångbåtarna helt.

Broarna

För att kunna resa till och från Mälaröarna krävdes vägar och broar som höll för bilarna och de allt större bussarna. De första broarna invigdes 1787. Det var kungen som ville kunna resa landvägen mellan Drottningholm och Stockholm. Det var en bro till Kärsön, en till Nockeby och en till Kungsholmen. 1828 byggdes en bro vid Tappström.

Nya krav på vägar och broar

De gamla broarna var byggda för häst och vagn. Ingen visste ju att bilar skulle börja köra på dem. Flera broar var flottbroar som flöt på vattnet och de höll inte för bilar och bussar. Därför förbjöds först all biltrafik längre ut än Drottningholm. Mellan 1925 och 1930 byggdes nya broar till Nockebyhov, Lullehov och vid Tappström. Nu gick det att köra bussar mellan Färingsö, Ekerö, Lovö och fastlandet. Bussarna var ofta överfulla och det sattes in fler och fler fordon. Ibland var det lastbilar där resenärerna fick sitta på flaket.

Mälaröarnas Omnibuss AB

År 1930 gick flera olika företag ihop och bildade Mälaröarnas Omnibuss AB. Företaget hade då 19 bussar. Sju av de hade bara tolv sittplatser. Företaget expanderade med fler och större bussar. När tunnelbanan till Bromma öppnade 1952 så sjönk intäkterna. Efter det slog privatbilismen igenom och företaget fick ännu färre passagerare. År 1967 tog Stockholms lokaltrafik (SL) över bussarna.

Ständiga trafikproblem

Fordonen och broarna har inte alltid räckt till för att transportera alla som vill resa. Göran Eriksson var barn i början av 1940-talet och minns hur det var att åka buss från Älvnäs. Han berättar att bussarna ofta var sena. Bussarna blev ofta fulla med både sittande och stående personer.

Bussen stånkade sedan iväg, men den hade inte tillräcklig ork stannade halvvägs upp i ”Handelsbacken”, dvs backen efter gärdet upp mot Hedborgs Filial. Bussen klarade helt enkelt inte backen med sin last av resande. Alla ”gubbar” fick gå ur bussen. Bussen backades sedan tillbaka över halva gärdet (ca 100 m) och tog ny sats. När farten gick ner i backen fick ”gubbarna” skjuta på så att bussen kom upp för den branta backen.

Göran Erikssons text från 2010 är publicerad av Ekerö-Munsö hembygdsförening.

Var tid har sina problem. Kanske hör du även idag klagomål på köer, vägarbeten och annat?

Framtiden

Hur kommer vi att ta oss fram i framtiden? Om vi tittar på de senaste 200 åren så talar allt för stora förändringar. Kanske kommer nya snabba skiften som när bilarna slog igenom?

Hur tror du att förändringen kommer att se ut? Om hundra år kommer folk säkert att skratta åt några av våra gissningar – medan andra stämmer precis.

Barnarbete i motorfabriken

Resan tog hela dagen

Thors föräldrar var mycket tveksamma till att låta honom ge sig av på den långa resan från Hävla i Östergötland till Norrtälje. Thor hade sina få ägodelar packade i en sockerlåda när han klev på hästskjutsen som tog honom till Katrineholm. Därifrån tog Thor tåget till Stockholm. I huvudstaden fick han hjälp av kusinen Valdemars fästmö Amanda som hjälpte honom att hitta till Östra station där tåget till Norrtälje gick. Nu skulle han bli fabriksarbetare.

Resan tog hela dagen och vid niotiden kunde Thor kliva av i Norrtälje där kusin Valdemar mötte honom. Thor fick bo hos Valdemar som var verkstadschef på Pythagoras.

Arbetet i fabriken

Thors arbetade i fabriken med att städa, springa ärenden och sköta fotogenlamporna som lyste upp fabrikslokalen.

Thor arbetade i fabriken under den allra första tiden som den fanns men efter ett år fick han sluta. Hans minnen från tiden i Norrtälje var ändå ljusa och han utbildade sig senare och arbetade som ingenjör fram till pension år 1951.

Barnarbete var tillåtet i Sverige fram till 1949 så efter Thor var det många barn som jobbade i fabriken. Alla var pojkar och en del började som lärlingar och blev med tiden skickliga på att sköta de olika svarvar och maskiner som användes för att forma olika metalldelar i fabriken som tillverkade bland annat motorer och lås.

Maskinerna i verkstaden drevs av en stor ångmaskin via remmar i taket. På bilden kan du se hur det såg ut.

Nybörjarnas maskin

Här ser du också en av maskinerna som de yngsta lärlingarna fick börja med. En del var bara 12 år och då var det bra att exempelpressen, som maskinen hette, var ganska enkel att använda. Det maskinen gjorde var att klämma ihop en metallplåt med så stor kraft att den formades om. Det var bara att hålla plåten i rätt läge. Men tyvärr hände det titt som tätt att någon råkade ha handen på fel ställe och blev av med ett eller ett par fingrar. En annan sak gjorde faran ännu större. Det var att pojkarna fick betalt efter hur mycket de tillverkade. Det lönade sig alltså att arbeta snabbt – ända tills någon höll lite slarvigt och tummen blev mosad.  

Tändkulemotorn

Tändkulemotorer byggdes i Norrtälje

Det fanns flera fabriker i Sverige som tillverkade tändkulemotorer. Pythagoras i Norrtälje var en av dem. Idag finns det motorer som är så små att du kan gömma dem i din hand. Men på den här tiden räknades tändkulemotorerna som små och smidiga. En annan fördel var att den kunde tankas med nästan vilken olja som helst. Allt som brann i en stekpanna kunde också driva tändkulemotorn. Motorerna användes för att driva sågar, kvarnar och tröskverk. Många monterade också in motorn i sina fiskebåtar.

Tändkulan

På den här tiden kunde du inte starta en motor bara genom att trycka på en knapp. Det tog lite tid att få igång en tändkulemotor. För att starta fick du först tända en gaslåga. Sedan riktade du lågans eld mot en metallkula tills den var alldeles het. Du kan se en sådan ”tändkula” på bilden här intill. När kulan var varm så kunde du starta motorn. Sedan gick den stabilt.

Tändkulemotorns delar

1. Här placeras den varma tändkulan. Den tände på oljan som drev maskinen.
2. Smörjlåda. Den här delen av motorn var Pythagoras egen uppfinning. Genom att fylla på med olja som sakta rann in i maskinen så minskades friktionen och delarna rörde sig lättare mot varandra
3. Kylsystem. En motor behöver kylas för att inte bli för varm. Tändkulemotorn kyls av vatten. Det vatten som kommer ut ur motorn har värmts upp. I den här anordningen får vattnet droppa ner längst trådarna. När vattnet delas upp i små droppar kyls det snabbt ner igen av den svalare luften. Sedan kan det pumpas in i motorn och användas som kylning igen.
4. Remskiva. Runt det här hjulet kunde man dra en rem som överförde rörelsen till ett annat hjul eller en annan maskin. På en bondgård kunde samma tändkulemotor driva olika maskiner, till exempel ett tröskverk och en såg.

Lägg på en rem

Har någon sagt till dig att ”lägga på en rem” någon gång? Uttrycket betyder just att sätta igång och få något gjort. Förr så kunde du lägga en rem på motorns remskiva och få andra saker att röra sig. Uttrycket lever kvar trots att de flesta av oss knappt har sett en motor med rem.

Mälaröarna var Stockholms trädgård

Många odlade på Ekerö

På kartan ser du en liten del av Ekerö. I början av 1900-talet fanns här minst sju små handelsträdgårdar som odlade frukt och grönsaker. Det var små industrier som ägdes och sköttes av en familj. Familjerna hjälptes åt att odla, transportera och sälja varorna i Stockholm. De experimenterade med olika produkter och metoder. I början odlades allt på friland, sedan i drivbänkar, en låda med glaslock på marken. Senare byggdes fler och fler växthus som kunde värmas upp av en eldad värmepanna. På flygbilderna från 1940 ser du några av anläggningarna med sina växthus.

Handelsträdgårdarna låg tätt på södra Ekerö. Kartan visar ungefär var. Källa: Ekerö-Munsö hembygdsförening.

1. Westlings
2. Kindbloms
3. Erik Larsson
4. Karlsson Fridhem
5. Bröderna Lundbergs
6. Fridolf Larsson
7. Karlmans

Industrialiseringen förändrade jordbruket

De många handelsträdgårdarna på Mälaröarna uppstod när det gamla jordbrukssamhället var på väg bort. Tidigare hade varje familj odlat sin egen mat men industrialiseringen gjorde att många arbetade med annat, fick lön och köpte sin mat. Jordbruket blev mer effektivt och kunde framställa mat till många fler än en enda familj.

Grönsaker åt folket

Många av trädgårdsmästarna hade tidigare jobbat på någon herrgård och fått kunskap om frukt- och grönsaksodling. Nu var det inte längre bara Herrgårdsägare som hade råd med sådan mat. Stockholm växte och fler fick råd att äta grönsaker. Att grönsaker var nyttigt uppmärksammades också mycket vid den här tiden. Mellan år 1910 och 1948 upptäckte forskarna vitaminerna. De kunde visa att vitaminbrist var orsak till flera sjukdomar.

I närheten av stora städer som Stockholm, började gårdarnas mark delas upp och säljas som mindre tomter för bostäder, sommarstugor, eller som här: för odling.

Mälaröarna passade för odling

Varför fanns det så många handelsträdgårdar just på Mälaröarna? En förklaring är klimatet. Närheten till vatten gör vintrarna milda. Dessutom kunde handelsträdgårdarna pumpa upp Mälarens vatten och använda till att vattna i växthusen med.

Kommunikationerna till staden var också bra. Det gick flera ångbåtar varje dag, så att färska varor snabbt kunde komma till kunderna. Även gödsel fraktades med båt. För att få bättre jord användes sopor från Stockholm. Den bestod av avfall från olika kök men också latrintunnor från stadens torrdass. De tömdes på stora båtar som stinkande körde över Mälaren till Lövsta sopstation. Odlarna gick ihop och köpte gemensamt in innehållet i dasstunnorna som blev bra näring till växande mat.

De färdiga växterna fraktades till stan med båt. Med tiden tog lastbilar över. Vägarna och broarna blev också bättre. Familjerna sålde själva varorna på något av stadens torg, där restauranger och handlare köpte dem.

Samhällsförändringen födde och dödade trädgårdarna

Så här berättar Sten Westling som tog över Westlings handelsträdgård från sin pappa:

Efterhand byggdes Stockholm ut och det blev balkonger för blomlådor och nu blev dessa balkongväxter en stor vara. När jag tog över var vi väldigt stora just på sådana här utplanteringsväxter som pelargonior petunior och lobelior. Gravar började skötas på ett annat sätt och man odlade mycket begonior och penséer härför. Folk fick mer ledighet och mer pengar och åkte till sina gravar. Stockholmarna fick sommarnöjen och det odlades för utplantering i täpporna.

Sten Westling i en intervju gjord av Ekerö-Munsö hembygdsförening 1988

Med hjälp av växthusen kunde odlarna få blommor och grönsaker att växa under längre del av året. De odlare som var lyckades få mogna jordgubbar tidigt på året kunde sälja dem dyrt. Men det gick inte att odla allt hela tiden.

På 1960-talet ökade världshandeln. Konsumenterna fick mer blommor, frukt och grönt under hela året. Men för många av Mälaröarnas handelsträdgårdar betydde det hård konkurrens. Efterfrågan på deras varor minskade när butikerna fylldes av nya sorters frukt och grönt från andra länder. Många av trädgårdarna lades ner. Idag står villor och radhus på många av trädgårdarnas mark.

Stenhamras vägnamn berättar

Innan den stora fruktträdgården som ägdes av företaget Stockmos hade planterats låg en gård på platsen. Den hette Lilla Stockby och när den såldes i början av 1930-talet fanns redan ett hundratal fruktträd på gårdens mark. Lilla Stockbys köpare hette Sven Wretlind och han och familjen ville se till att frukten som träden gav inte skulle gå till spillo. De började därför sälja de äpplen de själva inte hann äta och gjorde äppelmos av den frukt som blev över. De skickade frukt och mos i tunnor med båten till Stockholm och där fick de kontakt med en bagare som uppmanade Wretlinds att börja koka större mängder mos. Familjen antog utmaningen och förvandlingen av deras lilla jordbruk till industriell odling påbörjades.

Från jordbruk till industriell produktion

För att kunna producera mer frukt och mos utökades odlingen med både plommon, päron och fler äppelträd tills man hade ca 10 000 träd. Gården hade tidigare haft ett fåtal djur men när odlingarna skulle bli större byggdes ladugården om till en industribyggnad och betesmarkerna fick göras om till fruktplantage. På 1950-talet startade produktionen av nya produkter som läsk och äppelmust och Lilla Stockby hade blivit del av den utveckling som skedde över hela landet där jordbruk specialiserades och ställde om från självhushåll till industriell produktion.

Fruktodlingarna blev villakvarter

Fram till 1960-talet använde företaget sin närodlade råvara, frukten från Stenhamra, men fick svårt att få in fruktplockare och började därför köpa färdig fruktjuice utifrån i stället. De stora fruktodlingarna blev då överflödiga och marken såldes till en byggfirma.

Idag är det som återstår av fruktplantagen villagatorna med sina äppelnamn. Fortfarande har många i området Stockmos gamla fruktträd växandes i sina trädgårdar och på så vis syns ännu spår av Mälaröarnas blomstrande odlingshistoria.

Industrialisering av jordbruket

Satsningar på jordbruk

De nya maskinerna användes för att utveckla jordbruket. Transporterna gick snabbare och lättare, så framgångsrika gårdar kunde sälja sina varor längre bort. På Steninge byggdes ett hönseri och flera stora växthus.

Vid både Valsta och Steninge byggdes rejäla lador av sten. De visar att ägarna hade pengar och var beredda att satsa på jordbruket. Ladan vid Steninge är från 1873 och finns fortfarande kvar, men utan kor.

Industrialisering på Steninge

Flera olika ägare till Steninge slott utvecklade verksamheten. Bland annat byggdes 17 stora växthus. Prydnadsväxter och grönsaker var varor som allt fler ville köpa. Stockholm växte och allt fler människor byggde egna hem. De behövde fruktträd och växter i sina trädgårdar. Det blev också uppmärksammat att grönsaker var nyttig mat. Steninges ägare såg en möjlighet till nya inkomster från trädgårdsodling.

På Steninge fanns ett stort hönseri med massor av hönor och kycklingar. År 1910-1984 tillverkades också keramik här. Slottets kreamikfabrik startade för att få krukor till de egna odlingarna.

Det var också Steninges ägare K Östen Schaman som byggde Kexfabriken som stod klar år 1916 vid Märsta station.

Statare och torpare

De stora gårdarna med industrialiserade jordbruk kunde framställa mycket mat snabbare än någonsin tidigare. Till detta behövde gårdsägarna arbetskraft, som gärna fick vara billig. De började anställa lantarbetare. Tidigare hade torpare arbetat 2-3 dagar på godset. De bodde i godsets torparstugor, på lite avstånd från gården och hade egna åkrar och djur som de arbetade med resten av tiden.

De anställda lantarbetarna, eller statarna som de kallades jobbade heltid för gården, ofta 14-16 timmar. Ordet ”statare” kom från att lönen som de fick kallades för ”stat”. Den bestod mest av mat och husrum men ibland också lite kontanter. Samhället började gå över mer och mer från självhushåll till penninghushåll och lönearbete.

Fruarna mjölkade

Om stataren hade en fru så tog hon hand om mat och barn, så att mannen kunde jobba långa dagar. Men statarfruarna arbetade ofta även med mjölkning. Mjölken från Steninges kor skulle finnas vid Märsta station klockan 5 på morgonen för att kunna säljas färsk i Stockholm samma dag, så det gällde att inte vara morgontrött!

Ett nytt sorts samhälle bildas

Från 1700-talet till mitten av 1800-talet blev antalet statare allt fler. Det feodala samhället där torpare och bönder betalade till en godsägare för att få odla sin jord var på väg bort. Istället kom det kapitalistiska samhället där godsägare (och fabriksägare) köpte arbetskraft från statare och arbetare.

Kapitalistiskt jordägande

När samhället industrialiserades så förändrades ägandet av marken. På 1600-talet hade de stora godsen (jordbruken) ärvts av olika adliga släkter. Senare blev de kungens gårdar. På 1800-talet minskade både adelns och kungens makt. Gods och gårdar blev då istället något som kunde säljas och köpas. Steninge och Valsta bytte ägare med täta mellanrum. Den som lyckades köpa en gård och sälja den dyrare kunde tjäna mycket pengar. Det var inte längre bara adelsmän som ägde jord utan också andra som hade råd.

Olle Wallin var Valsta gårds sista brukare. Med sin traktor kunde han plöja stora åkrar mycket snabbare än när man använde plogar dragna av djur eller människor.

Vet du vad en lokomobil är?

Godsägaren, K Östen Schauman på Steninge högg ner mycket skog, bland annat för att få ved till uppvärmningen av slottets stora växthus. Där odlades växter som såldes i hela Stockholmsområdet.

Till sin hjälp skaffade han en lokomobil. Det var en ångmaskin på hjul. Som ett ånglok men utan järnvägsspår. Han använde lokomobilen för att frakta timmer till Märsta station. Men många klagade på fordonet. Den körde sönder vägarna som de andra gårdsägarna ansvarade för att underhålla.

Steninges lokomobil kunde köra själv men andra lokomobiler behövde hästar som drog motorn till platsen där den behövdes. Ångmaskinen kunde till exempel användas i skogen för att driva en såg. Lokomobiler drev också pumpar och tröskverk.

Ångmaskiner var de första motorer som användes i jordbruket redan på 1800-talet. De byttes sedan ut mot bättre motorer som inte använde kol utan gick på bensin, diesel, andra oljor eller el. När gummidäcken uppfanns så kunde traktorerna rulla lättare på olika underlag.

Hjalmar och hans lastbil

Transporterna moderniserades

Ångbåtar och tåg gjorde transporterna mycket lättare under 1800-talet. Men på vägarna var häst och vagn vanligt långt in på 1900-talet. Före Andra Världskriget var det bara de allra rikaste som hade en egen bil i familjen. I städerna kunde du nu beställa en taxi-bil istället för häst och vagn som tidigare. På 1930-talet började bussar bli vanligare i Stockholmstrakten. Tåget var viktigt för transporter men där det inte fanns järnväg så blev lastbilar vanligare.

Hjalmar berättar

Hjalmar Wreth var en av dem som körde en sådan lastbil. Han berättar om sitt jobb på bageriet i slutet av 1920-talet:

Arbetet började klockan 07:00 på morgonen. Bilarna hämtades ut ur sina garage vid brödfabriken och lastades med bröd. Det fanns fyra Chevrolet-lastbilar. Till en början körde vi ut utan beställningar och sålde direkt från bilen till kunderna.

Kunderna var olika affärer och handelsbodar.

Problem med grindar

Hjalmar minns hur dåliga vägarna var på den tiden. Hastighetsbegränsningen var 50 km/timmen. Ofta fick han köra långsammare och på landet var det många grindar, där han fick stanna för att öppna, köra igenom och sedan stänga igen. Men Hjalmar hade en bra lösning på det problemet: han tog upp liftare. Det var ovanligt med bilar och det vanligaste sättet att ta sig fram var att gå.

Det var många människor som gick utefter vägarna på den tiden och de var glada om de fick lift. Dessa liftare var då till god hjälp som grindöppnare.

Nöjda med jobbet

När dagen var slut skulle bilen vara tom och allt bröd sålt. När fabriken blev mer känd så började kunderna göra beställningar och ringa till fabriken för att beställa bröd.

Både Hjalmar och hans fru Linnea arbetade i fabriken. De tyckte att det var ett ganska bra jobb och tryggare än många andra anställningar, för även om det blev dåliga tider som efter finanskrisen 1929 eller under världskrigen så behövdes bröd. Tyvärr gick ägaren till Kungsbröd i konkurs, så fabriken fick lägga ner (år 1932) trots att den var lönsam. Trots att brödet från Märsta sålde bra så hade ägaren andra företag som inte gick bra och orsakade konkursen.

Märstas industrialisering

Kom och köp industritomter!

I början var det ganska tomt runt Märsta station. Men på 1920-talet började markägaren sälja industritomter. Företag som köpte en tomt kunde enkelt transportera sina varor med järnvägen. På den här tiden fraktades de flesta varor fortfarande i en vagn som skumpade fram på grusvägar. När Märsta började industrialiseras växte också orten. Arbetarna på fabrikerna och verkstäderna började nämligen bosätta sig i närheten.

Färg och fernissafabriken.

Arvid Lindgren och Gunnar Björklund var några som nappade på erbjudandet om att köpa en tomt i Märsta. De hade jobbat på färgfabrik och bestämt sig för att starta eget. År 1923 startade Färg- och fernissafabriken och växte under 1920-talet till 20 anställda. De jobbade kl 07:00 – 17:00 och hade tre dagar semester per år. Många blev sjuka av ångorna från olika ämnen värmdes i lokalerna som hade dålig ventilation. Personalen hade sammanlagt en timmes rast för lunch och middag. I början fanns ingen matsal utan de åt måltiderna i pannrummet.

Företaget växte och anställde skickliga kemister som utvecklade nya varianter av färg, lack och emalj. Efterfrågan var ibland så stor att fabriken inte kunde tillverka så mycket som kunderna ville ha. Färgfabriken har bytt namn men finns fortfarande kvar vid Märsta station. Det var järnvägen som lockade Arvid och Gunnar till Märsta men när företaget startade så körde de ut färg med häst och vagn. Hästen lånade de av en av stationskarlarna vid Märsta station.

Kexfabriken som blev kommunhus

Märstas första fabrik började byggas år 1916 av Carl Östen Schaumann, ägaren till Steninge. Omkring 80 anställda arbetade i det storskaliga bageriet. Företaget hette Svenska Kexfabriken AB och gick i konkurs år 1922. Fabriken stod tom ett tag innan AB Kungsbröd flyttade in år 1927 och började baka spisbröd (knäckebröd) och kex. Mariekex, Albertkex och Märstakex såldes i plåtburkar som tillverkats i ett annat industriområde längs järnvägen: Upplands Väsby.

Efter Andra Världskriget lade Kungsbröd ner bageriet. Istället flyttade Matsilverfabriken AB in. De tillverkade bestick och hade, som mest 170 anställda. Arbetsmiljön var ohälsosam, bullrig och smutsig. Slipdamm och lösningsmedel fyllde luften och gjorde den farlig för den som andades in den hela dagarna. Arbetskläder fick de anställda fixa själva. På 1970-talet blev det vanligt med billiga produkter som importerades från andra delar av världen. I många länder i Asien var lönerna låga. Det blev billigare för företag att tillverka bestick och andra produkter där och transportera dem till Sverige där de såldes. Matsilverfabriken klarade inte konkurrensen och lades ner. Den gamla kexfabriken byggdes då om till kommunhus.

Sörlings

I närheten av Märstas gästgiveri, på Odenvägen 7, flyttade en hovslagare in 1924. Johan Primus Sörling skodde hästar och jobbade som smed åt bönderna i trakten. När bilar började ersätta hästarna kom Sörling på en uppfinning som gjorde det lätt att montera ett flak som gick att tippa, på bilarna. År 1936 hade hovslageriet växt till en verkstad med 20 anställda. Många kunder kom från Stockholm. Ibland kom de körande med chassit till en bil. Då satt de vid ratten på en upp-och-nervänd låda. Sörlings byggde både förarhytter och tippbara flak. I början var mycket av trä. Företaget utvecklades vidare och började tillverka svarvar. År 1965 hade Sörlings 170 anställda och flyttade till industriområdet i Brista.

Märsta såg

Under 1910-talet fanns en man som hette C J Svensson. Han hade en ångsåg som han baxade runt i skogarna i Uppland. En ångsåg eldas med kvistar och grenar som värmer vatten. Vattenångan driver sedan en sågklinga som effektivt kan såga stora trästockar till mindre bitar eller till brädor. Med mycket arbete och fem hästar gick det att flytta sågverket mellan olika platser där skogen avverkades.

C J Svenssons son, Nils berättar att hans pappa köpte en tomt i Märsta år 1922 och började bygga upp en mer permanent såg där. Märsta såg fick många kunder och anställde fler arbetare. Den blev kvar ända till 1960-talet. C J Svensson drev den till 1941. Han var också byggmästare och ansvarig för bygget av Centralskolan i Märsta. Det var han som gjorde ritningar, räknade på hur mycket material som skulle gå åt och vad det skulle kosta. Han hade gått fyra år i skolan.

Liknande utveckling i olika fabriker

Märstas första industrier var ganska olika. Några var små enmansverkstäder som växte. Kexfabriken var en bakfabrik från början, där en jättelik deg skopades upp på rullband som åkte på en jäsningsbana. Gemensamt för alla industrier var att de använde moderna maskiner och transporter för att tillverka mycket av en produkt.

Fabrikerna drog också människor till Märsta. Både Sörlings och Färgfabriken byggde hus till sina anställda och många tjänstemän byggde egna villor (Sörlings på Södergatan och färgfabriken på Sätunavägen).

På 1930-talet bildades fackföreningar på de flesta industrier. Arbetarna gick ihop och ställde krav på bättre arbetsvillkor och löner.