Nackas gamla fabriker

Nacka industrialiserades

När industrialiseringen tog fart i Stockholm från 1870-talet byggdes flera fabriker på malmarna runt staden. Men staden växte och priserna för att köpa en tomt ökade. När industrin behövde mer plats så var det billigare att köpa mark strax utanför stan. Runt Hammarby Sjö och i Nacka var ett bra alternativ eftersom priserna var lägre. Dessutom kunde fabrikerna få tag i arbetare från de små stugorna på Södermalm. Transportmöjligheterna var goda och det gick att lasta varor på båtar. Ännu bättre blev de när Saltsjöbanan byggdes 1893.

Under början av 1900-talet tillverkades allt mer i fabriker, både i Nacka och i resten av Sverige. Företagen kämpade för att hitta de mest lönsamma varorna. Vissa fick lägga ner men ofta uppstod nya företag.

Tillverkningen flyttade

Efter andra världskriget började förutsättningarna för industrin att förändras. Produktionen var högre än någonsin och lönerna och arbetsvillkoren för arbetarna hade blivit bättre. Men många företag i Nacka fick också konkurrens från andra länder. På platser där lönerna var lägre kunde varor produceras ännu snabbare och billigare. Företagen blev större och mer internationella. Mycket av den produktion som funnits i Nacka började flytta till andra platser. Maskiner och robotar tog över alltmer av det jobb som tidigare krävt så många arbetare.

Husen revs eller omvandlades

När produktionen lämnade Nacka blev lokalerna tomma. Ofta hyrdes de ut till små företag som verkstäder eller till kulturella verksamheter som ateljéer. Byggnaderna började förfalla allt mer. En del revs men de mest rejäla stenbyggnaderna stod kvar. Till slut hade de blivit så gamla så att folk började bli intresserade av deras historia och tycka att det var fint med gammalt tegel. Idag har många fabriksbyggnader renoverats och omvandlats till bostäder, kontor eller butiker. En del har byggts på med fler våningar för att utnyttja den värdefulla marken i storstaden mer. När husen byggdes fanns det inte så många elektriska lampor. Därför har de gamla fabrikerna har ofta stora fönster som släpper in mycket dagsljus.

Gotlandsbåten S/S Hansa

Hansa gick från Nynäshamn till Visby

På bilden ser du två Gotlandsbåtar vid kajen i Nynäshamn år någon gång på 1920-talet. En av dem hette S/S Hansa. Den 23 november 1944 lämnade fartyget kajen med 86 passagerare och besättningsmän ombord. Klockan 13:30 styrde båten ut från Nynäshamn för sista gången. Resan brukade ta omkring 18 timmar och Hansa skulle enligt tidtabellen vara framme Visby hamn klockan 7:30 dagen efter. Men det gick inte som planerat.

Lång och trogen tjänst

Hansa hade varit i trafik mellan Gotland och fastlandet ända sedan båten byggdes år 1899. Bland annat gick den på rutten Stockholm–Södertälje–Nynäshamn–Norrköping–Visby. Den hade två matsalonger, en för första och en för andra klass. Men jämfört med dagens gotlandsbåtar var den liten och hade ingen plats för bilar eller dagens stora containers.

Vaknade av explosion

Klockan 05:57 skakades fartyget av en våldsam explosion. Passagerarna måste ha vaknat hastigt. Det skulle dröja länge innan någon annan fick reda på vad som hänt. Fartyget hade fortfarande en bra bit kvar till Visby. Någon hjälp kom inte för än många timmar senare.

Det som hade hänt vara att Hansa blivit träffad av en torped. Hela fartyget klövs i två delar och det tog bara några minuter innan det sjönk. Andra världskriget pågick för fullt till sjöss och både civila och militära fartygs angreps för att försvåra för motståndarnas transport av vapen, mat, varor och flyktingar.

Bara två räddades

När båten inte kom fram till Visby hamn så skickades passagerarplanet Örnen ut för att spana efter den. Klockan 11:15 lyfte flygkapten Boltenstern och en stund senare såg han något flyta i vattnet. Det var en liten livflotte med bara två personer, kaptenen Arne Mohlin och andre styrman Arne Thuresson. De var ensamma om att överleva attentatet. Den natten dog 84 personer svenskar på svenskt vatten i andra världskriget. Det var många svenskar som dog under andra världskriget. De flesta arbetade på båtar. Men katastrofen med Hansa var den mest dödliga i Sverige under kriget.

Pusselbitarna föll sakta på plats

Ganska snart kunde man slå fast att det var en torped och inte en mina som orsakat Hansas förlisning. Men det dröjde till 60-talet innan man fick svar på vem som sköt torpeden. Länge var tyskarna huvudmisstänkta men till slut pekades Sovjetunionen ut. Hansa hittades på hundra meters djup år 1988. Inte förrän 1992 kunde man få fram bevis från militären i Ryssland som lämnade ut kopior loggboken från u-båten som sköt torpeden.

Skolan i mitten av Täby

Centralskola istället för hemundervisning 

Den 17 december 1829 var Centralskolan i Efraimsberg klar. Nästan ingen hade nära till skolan utan de flesta fick vandra lång väg. Innan skolan fanns var det lärarna som vandrade. Kyrkan skickade ut lärare till gårdarna för att lära barn att läsa. Det viktigaste var att kunna läsa bibeln och den lilla boken “katekesen” som förklarade det viktigaste i bibeln. År 1842 kom en lag som sa att alla barn i Sverige skulle gå sex år i skolan. Det fanns småskolor i Hagby, Tibble, Löttinge och vid kyrkan. Om du ville fortsätta studera efter sexan, och dina föräldrar hade råd, så fick du åka till Stockholm eller Uppsala.  

Täby på 1800-talet 

Täby var landsbygd med gårdar och torp. År 1885 fanns 36 lantgårdar och 84 torpstugor. Det var där som Täbys omkring 1300 invånare bodde. Inte ens de första förorterna hade börjat växa fram. De kom senare, med järnvägen som invigdes 1885. Då hette det inte “Täby kommun” utan Täby socken, men det var ungefär samma område. Om du hade tur så bodde du kanske nära Efraimsberg men de flesta hade långt till skolan. Det fanns inga skolbussar och cyklar så barnen fick gå. De som bodde längst bort startade tidigt, ofta innan solen hade gått upp. Sedan hakade de andra på tills det blev ett långt “skoltåg” som kom fram till skolan.  

Grevinnan skänkte skolans tomt

För att socknen skulle klara av att ordna med skolor och lärare så behövdes hjälp från samhället. Invånarna betalade lite skatt men det räckte inte för att bygga en skola. Därför var det ofta någon rik person i kommunen som gav bort ett hus eller betalade för skolmaterial. Någon privatperson kunde också bidra till lärarens lön. Det var grevinnan Charlotte Mörner i Näsby som skänkte tomten där Centralskolan byggdes.

Det blev en plikt att gå i skolan

När skolplikten infördes år 1842 så skulle alla gå i skolan. Innan dess var det ovanligt att folk på gårdarna kunde läsa och skriva. Adeln, prästerna och de som hade råd såg till att familjens barn lärde sig. Ofta betalade de någon för att undervisa barnen i hemmet.

Det fanns skolor även före 1842, men inte överallt. De var bara till för barn som inte hade en egen lärare. Det var kyrkan som var mest intresserade av att landsbygdens folk kunde läsa och förstå kristendomen. Många av föräldrarna såg ingen större vits med läsning och skrivning. De behövde barnen på gården och ville inte skicka iväg dem på långa farliga vandringar till skolan.

Föräldrarna fortsatte att vara skeptiska mot skolan även efter att skolplikten hade införts. I Täby bestämde därför sockenstämman redan år 1848 något som inte var så vanligt på den tiden: lunch i skolan. Det blev gratis bröd, strömming, gröna ärtor och mjölk.

Nya skolor i Täby

När järnvägen byggdes genom Täby så började ortens befolkning att växa. Nu hade de flesta vant sig vid skolplikten och fler såg kanske också nyttan med att kunna läsa och skriva. Centralskolan användes fram till 1929 i precis hundra år. 

Täby centrum nu & då

Tibble gård

På den äldre bilden ser du en bondgård mellan järnvägsspåren där Roslagsbanan delar på sig. Den revs när det nya centrumet byggdes. Stationen som idag heter Täby Centrum hette tidigare Tibble, som var gårdens namn. Gårdens lada som du ser på de båda äldre bilderna här, stod kvar under byggtiden och arbetarna förvarade material i det.

Täby byggde ett framtidscentrum

När centrumet invigdes år 1968 kunde Täbyborna handla i ett av Europas första inglasade centrumanläggningar. På nästa bild kan du också se att det var ett modernt centrum eftersom det hade en enorm parkering. Det här var under Sveriges rekordår och många familjer fick råd att skaffa en egen bil. Täby och andra stadsdelar planerades för en framtid med många fler bilar än tidigare.

Jättehuset Storstugan

De som planerade och ritade Täby centrum tänkte att de byggde framtidens bostäder. En idé som de hade var att husen skulle vara rejält stora så att man hann se dem ordentligt när man åkte förbi i en snabb bil. De visste att städerna redan växte snabbt och planerade för att få plats med många människor på liten yta. Om många bodde i samma hus så kunde de kanske lättare känna gemenskap?

Det stora bågformade huset på bilden heter Storstugan. På de första ritningarna hade det 25 våningar men många var kritiska till det stora huset, så det blev bara 17.

Det glada 20-talet i Täby

Reklam för (o)hälsosamt vatten

Den här annonsen fanns med i en folder som berättade om Hemberga hälsobrunn, ett spa i Täby kyrkby. Hemberga lockade i slutet av 1920-talet gäster till Täby med sitt mycket radioaktiva vatten. Gästerna kom med Roslagsbanans tåg, steg av på hållplatsen Byle och sov över på pensionatet. Där kunde de vandra i parken, lyssna på musik och föredrag och äta på restaurangen och dansa. Men det viktigaste var förstås att dricka och bada i det nyttiga källvattnet. Spa-anläggningen riktade sig främst till personer med ledgångsreumatism eller högt blodtryck men alla var välkomna att njuta på Hemberga. 

Stort intresse för radioaktivitet

Hälsobrunnar var inget nytt nöje. Människor har sedan långt tillbaka rest till platser där de hoppats att vattnet ska ge dem god hälsa. I början av 1900-talet upptäckte forskaren Marie Curie den radioaktiva strålningen hos vissa ämnen. Hon fick nobelpriset för sin upptäckt. Nu kunde man mäta radioaktivitet i vatten. De mineralvattenkällor som också hade radioaktivitet i sitt vatten blev snabbt populära. Radioaktiva ämnen användes i medicin och hudkrämer. 

Men på 1930-talet började kunskapen spridas om att radioaktiv strålning främst är mycket farligt. Annonsen visar att Hemberga år 1927 kunde få folk att dricka radioaktivt vatten, eller ”Afternoon Drink” som de kallar det. Kanske var det inte så konstigt att Hemberga hälsobrunn fick stänga ganska snart. Men även efter nedläggningen så användes huset på bilden som mineralvattenfabrik. 

Nu & då i Täby kyrkby

Livet på landet

I början av 1900-talet såldes stora tomter runt stationen, som då bara hette Täby. Många som bodde här arbetade vid järnvägen. Reklam från den tiden berättar hur lantligt Täby är och att det ändå går så mycket som två tåg till Stockholm varje dag. Täby skulle inte bli en villastad som Djursholm eller Bromma, mer som en skogskoloni.

På den äldre bilden ser vi tydligt de små husen på de stora tomterna. Jämför med idag så ser du att en del är rivna, medan andra har delat av sina tomter och sålt till en eller två nya villor.

Täbys första höghus

På 1940-talet planerades en förort här med centrum och bostäder för 6000 personer. Första steget var att bygga åttavåningshuset i mitten på bilden. Det sticker fortfarande ut mot resten av bebyggelsen som är lägre.

Centrumet blev försenat

Men bygget av en centrum vid Täby station blev inte klart förrän på 1970-talet. Planerna hindrades av att vattnet från Gullsjön inte räckte för att ge alla i orten friskt vatten. En ledning från Järfälla löste så småningom problemet.

Stationen blev Täby kyrkby

När Täby fick ett nytt centrum vid stationen Tibble år 1968 så blev många tågpassagerare förvirrade, så Täbys gamla centrum fick byta namn till Täby kyrkby.

Nu & då vid Viggbyholms station

Viggbyholms tågstation

Stationen i Viggbyholm var först bara en hållplats för gods men öppnade för persontrafik år 1903. Marken tillhörde Viggbyholms gård och nu började markägarna bli intresserade av att sälja tomter istället för att odla på marken. Området på bilden kallades Viggbyholms Norra Villastad. Söder om stationen låg Viggbyholms trädgårdsstad. Men Viggbyholms förvandling från landsbygd till förort gick långsamt.

De första husen

Mitt i bilden från 1936 syns ett ljust fält. Strax under det ligger ett av Viggbyholms äldsta hus. Det är Jaktvillan Katrineberg. Den flyttades hit år 1909 från Kräftriket vid Brunnsviken, där det byggdes första gången år 1838.

Foto här intill visar utsikten från Jaktvillan. Vi ser en kvinna på spark och elledningar i luften. Det öppna gärdet på bilden är idag fyllt med radhusen som du ser på bilden från Google Earth.

Det är långt mellan husen som står placerade mitt på rejält stora skogiga tomter. Det var förbjudet att hugga ner fler träd än vad som behövdes för att göra plats för huset. Idag ryms det ofta tre villor på en så stor tomt.

Huset till höger i bilden är Karlsholm, det första huset som byggdes i Norra Viggbyholm. De flesta hus var inte alls så stora och pampiga.

Mest sommarstugor i Viggbyholm

Viggbyholm växte men det dröjde ganska länge innan det började likna en den förort som det är idag. Reklamen för att köpa en tomt i Täby betonade alltid att det var till landet man skulle flytta. De flesta som nappade på erbjudandet byggde enkla sommarstugor här. År 1919 fanns det hus på 69 av tomterna i Viggbyholm men det vara bara 21 av husen som hade någon permanent skriven på adressen.

Dåliga vägar

Vägarna mellan husen i Viggbyholm var länge som breda stigar, ofta fyllda av lera. De boende la ut plankor i kanterna att gå på för att inte sjunka ner och förstöra skorna. Vägarna var villaägarnas ansvar men många Viggbyholmare bodde bara här på sommaren. De ville inte lägga pengar på bättre vägar. De hade ju skaffat sommarstuga för att komma bort från stenstaden!

Roslagsbanan

Ett stort nät av järnvägar

Idag åker pendlare mellan Stockholm och förorterna med Roslagsbanan men kartan från visar hur stor järnvägen var år 1936. Stockholm-Roslagens järnvägsnät, som det hette sträckte sig från Stockholm till Norrtälje, Uppsala, Hallstavik och ändå upp till gruvan i Dannemora och Lövstabruk. Det var inte pendlare som var orsaken till att de flesta banorna byggdes. Järnvägarna byggdes oftast för att frakta varor under industrialiseringen.

Roslagsbanornas olika linjer skilde sig från de statliga järnvägarna genom att de hade ett smalare avstånd mellan skenorna men också genom att det var privatpersoner som ägde och lät bygga banan.

Ekonomiska förändringar

I slutet av 1800-talet blev jordbruket mer effektivt. På många håll fanns ett överskott av produkter som kunde säljas. Samtidigt uppstod fabriker och verkstäder, främst i Stockholm. De efterfrågade varor av olika slag. På så sätt blev det lönsamt att investera i en järnväg. Järnvägarna i Roslagen knöt ihop gruvor, fabriker, städer och hamnar.

För de godsägare som fick en järnvägsstation på sin mark uppstod ett helt nytt sätt att tjäna pengar på. Det var att stycka sin mark till tomter och sälja. Stockholmare och andra som inte hittade en bostad eller ville bo i staden byggde hus runt stationerna och tog tåget till stan. På det sättet uppstod nya orter. Från början växte orterna långsamt till små samhällen. Men efter 1950 växte de till förorter som blev en del av storstaden.

Slutstationen i Stockholm

Före 1960 kunde du också åka längre med Roslagsbanan åt andra hållet. Passagerartågen till Stockholm fortsatte nämligen vidare mot stan efter Östra station och stannade på Engelsbrektsplan, nära Stureplan.

Roslagsbanan blev kortare men överlevde

På 1960 blev bilarna, bussarna och motorvägarna fler. SJ, som då ägde roslagsnätet börjad lägga ner linjer och spåren togs bort. Det var nära att även de delar som finns idag försvann. År 1980 var det folkomröstningar om Roslagsbanan i Täby och Vallentuna. En majoritet röstade för att behålla och rusta upp järnvägen.

Idag finns planer på att bygga ut Roslagsbanan igen. Med bara 15 km extra järnväg så skulle banan nå fram till Arlanda. Vid flygplatsen skulle det då bli möjligt att resa vidare med både flyg och pendeltåg. Om allt går enligt planerna så kommer du också att kunna åka Roslagsbana ända till T-centralen år 2038.

Korvlinjen – Stockholms fasta försvar

Hemliga dokument berättar

I Riksarkivets krigsarkiv finns kartor som visar hur militären planerade att försvara Stockholm mot en invasion i början av 1900-talet. Som du ser på första bilden var dokumenten hemliga. Senare har någon strukit över ordet hemlig och nu får vem som helst se de historiska dokumenten.

Kartor i arkiven visar massor av skyttevärn och skyttegravar där soldater skulle ta skydd och skjuta med gevär och kanoner mot fiender. En del skyttevärn hade tak av betong andra var öppna.

En rad av korvar

De här anläggningarna såg ut som en rad med korvar på kartan och fick därför namnet korvlinjen. Den södra fronten av korvlinjen gick genom Tyresö och Huddinge, en bit söder om huvudstaden. Norr om stan gick den norra fronten genom Österåker, Täby, Upplands Väsby och Sollentuna. Vid de här fronterna skulle soldater ur armén och frivilliga samlas och stoppa armér som försökte invadera Stockholm landvägen.

Oro för en invasion

Början av 1900-talet var en orolig tid. Många länder i Europa byggde upp sina arméer. Idag vet vi att det ledde fram till det första världskriget och att Sverige inte drogs med. Men på den här tiden var många oroliga och ville att även Sverige skulle bygga upp sitt försvar. Några bildade därför föreningen Stockholms fasta försvar. Föreningen köpte in mark, samlade in pengar och betalade för att bygga forten i korvlinjen. Det var alltså en privat finansierad försvarsanläggning. Hela korvlinjen skänktes till staten.

Södra fronten i Tyresö

På kartan ser du ett stort område från Drevviken längs Gudöån och Långsjön. Det färgade området på kartan visar var inkräktare skulle stoppas av skott från kanoner och gevär. De röda strecken visar hur långt kanonerna eld sträckte sig åt olika håll.

Tekniken gick framåt

Under världskriget användes många nya vapen för första gången. I början av kriget förekom fortfarande hästar men i slutet hade de ersatts av stridsvagnar. Andra nyheter var taggtråd, flyg och kulsprutor. Sättet att kriga på förändrades. Nya vapen kunde döda många fler än tidigare. Eftersom många länder hade infört värnplikt så blev antalet soldater större. Aldrig tidigare hade så många dött i ett krig.

Ett fornminne från första världskriget

Korvlinjen berättar om en tid när militära lösningar var populära, när det fanns en stor oro för invasion och om teknikens utveckling. Den förändrade krigföringen gjorde att korvlinjen snabbt blev omodern. Anläggningen var inte gjord för att skydda mot stridsvagnar och flygplan som kunde ta sig förbi försvarslinjen och släppa av soldater, eller släppa bomber. Därför övergav militären forten i slutet av första världskriget. Sedan dess har de växt igen och förfallit.

Nu har korvlinjen fyllt hundra år. Det finns planer på att utnämna korvlinjen till fornminne i Tyresö. Det betyder att den ska bevaras som en del av kommunens historia.