Dröm om ett eget hem

Albert och Hulda

År 1912 bodde Albert Natanael Axelsson och hans fru Hulda Teresia på Menlösa gård i Halland med sina barn Elisabeth, tre år och ettåringen Viola. Albert föddes i Västergötland och Hulda kom från Åland. Båda hade jobb på gården. Hulda arbetade i hushållet och Albert var kusk, han körde alltså hästarna som herrskapet åkte med. Jämfört med de andra statarna på gården hade nog Axelssons ganska hög status, men de drömde ändå om ett annat liv.

Egna hem till salu

Vi vet inte hur det gick till men på något sätt fick Albert och Hulda reda på att det fanns mark till salu i det avlägsna Uppland. De kan ha läst i en lokal tidning som skrev om egnahemsrörelsen som kämpade för att arbetare skulle få hjälp att köpa ett eget litet jordbruk. Kanske fanns det andra familjer i bygden som redan hade tagit steget till ett eget hem. Albert och Hulda lyckades i alla fall köpa en bit jord när gården Mariedal skulle styckas upp och säljas som mindre enheter.

Företaget AB Hem på landet hade år 1912 köpt in både Mariedal i Håbo-Tibble kommun och Kvarnibble i Håtuna kommun för att skapa egna hem. Visionen var att människor skulle få hjälp till ett bättre liv utan att behöva söka sig till de smutsiga och osunda städerna, eller utvandra till Amerika. Med lite hjälp av ett statligt lån så skulle unga och driftiga arbetare kunna bygga upp en egen försörjning på ett mer traditionellt sätt.

Axelssons flyttade till Bro

Hulda och Albert flyttade alltså till det okända Uppland med sina två barn. De är den första familjen som kom till området men snart fick de grannar. I början fick de tränga ihop sig i ett litet torp men efter några år hade Albert byggt både lada och bostadshus. År 1920 kunde familjen flytta in. Huset är det som du ser på bild här. Det finns fortfarande kvar och nya familjer fortsätter att bo i det.

Arbetade hårt för sig själva

När Albert dog år 1934 hade familjen bott och arbetat på sitt egna hemi 22 år. Säkert slet de minst lika mycket som de gjorde i Halland, med jordbruket, med att bygga bostadshus, lada och stall, och med döttrarna som till slut blev fyra stycken. Albert och Hulda var helt beroende av sitt eget arbete, men de behövde inte lyda någon annan och ägde själva allt de byggde upp. I beskrivningen från 1940-talet kan du se vad som ingick i gården ”Hällen”. Där ser vi också att en av döttrarnas män tog över gården, han står som arrendator.

Egna hem – bra eller dåligt?

Egnahemsrörelsen hade velat ge fattiga möjlighet att odla sin egen mat och styra sitt eget arbete men på 1930-talet gav de flesta upp den här idén. Det berodde på att det var för svårt att försörja sig på de små jordbruken. De hade inte råd att effektivisera med hjälp maskiner på samma sätt som de stora jordbruken. Tidigare hade småbönder kunnat tjäna extra pengar med att bygga och förbättra vägar men nu tog staten över det ansvaret. Dessutom blev det allt lättare att få ett jobb i den växande industrin.

Ur boken ”Gods och gårdar” från år 1938.

Barnmorska i Håtuna

Barnmorskan skrev brev till kommunen

I protokollet som du ser här intill kan du läsa hela Agnes Gustafssons brev till kommunen. Hon skriver att hon vill ha högre lön. Om du har svårt att tyda handstilen kan du få hjälp genom att klicka på ”bildinformation” (eller genom att lyssna på en uppläsning av texten?). Samtidigt som Agnes skriver har första världskriget startat i Europa. Sverige är inte med men det är brist på mat och andra varor. Kommunalnämnden skriver i sitt protokoll att de går med på att höja lönen, men inte så mycket som Agnes föreslår.

Lyssna på texten eller läs den på modernare svenska. Protokoll från Håtuna kommunalnämnd.

Barnmorskan bad om ledigt

Nästa gång det står om Agnes Gustafsson i kommunalnämndens protokoll är 31 maj 1918. Då ber hon om att få ta ledigt en månad på sommaren. Det får hon, på ett villkor: att hon själv fixar en utbildad vikarie, och betalar vikarielönen. Semester var inte uppfunnet ännu.

Samma höst skriver Agnes igen och ber om högre lön. Minimilönen för barnmorskor har höjts med 100 kronor per år, så Agnes hoppas att kommunen ska höja hennes lön lika mycket. Hon har också synpunkter på sin bostad, som hon får av kommunen. Hon bor i ett hus nära Håtuna kyrka. Om du klarar att läsa utdraget ur protokollet så ser du vad hon föreslår och vilka andra kommunanställda som hon jämför sig med.

Nya barnmorskor i Håtuna

Kommunen gav Agnes en liten löneökning för sista delen av år 1918. Men för nästa år ville de inte ta något beslut. I början av 1919 verkar det som att Agnes har fått nog. Hon sa upp sig och bad att direkt få en vikarie. Det blir Hildur Johansson från Stockholm som tar jobbet. Nu har kommunen höjt lönen lite, till 600 kr. Efter ett tag säger även Hildur upp sig. Hon skriver sitt brev från Stocksund och kanske är det där hon har fått ett nytt jobb? På tidningssidan här kan du se anställningsannonser för jobbet som barnmorska både i Håtuna och Stocksund. Du kan också jämföra lönerna!

Hade barnmorskorna en bra lön?

Om du hade levt på den här tiden, hade du kämpat på, skrivit brev eller försökt byta jobb? I källorna kan vi se en yrkesgrupp som kämpade för bättre arbetsvillkor och en kommun som försökte hålla kostnaderna nere. Både krig och missväxt bidrog till kristiderna.

Vi kan jämföra barnmorskornas lön med andra yrken. I tabellen ser du vad en tjänarinna och en statare tjänade. Bostad ingick i alla tre jobben. Statarna som var jordbruksarbetare fick ofta också mat från jordbruket.

Kumla skola var en liten röd trästuga

Alla klasser delade klassrum

Innan dagens tegelbyggnad med aula och matsal låg här fanns en liten skola i ett rött trähus på platsen. Om du tittar på bilden med huset kan du se att den var mycket mindre än dagens skola. Om vi inte hade vetat att fotografiet tagits just vid Kumla skola hade det nog varit svårt att känna igen platsen.

I den gamla röda skolan gick elever från ettan upp till sexan. Lärarinnan de hade 1924 hette Jessie Navin. Hon var ensam lärare åt alla eleverna under de två första åren som hon arbetade i skolan. Barnen fick allihop dela på ett enda klassrum där de satt tillsammans två och två i sina bänkar.

Enkel standard och lantligt läge

I en radiointervju från Tyresö radio berättar lärarinnan Jessie själv om skolan, intervjun hittar du här intill. Hon berättar att den röda stugan hade ett kapprum där eleverna hängde av sig och åt sin mat, en skolsal för undervisningen och en bostad till lärarinnan själv och städerskan Maria. Idag verkar det konstigt att läraren och städerskan bodde på skolan men förr var det helt enligt normen.

Skolan saknade både vatten och elektricitet. Värmen kom från att städerskan eldade i en kamin i klassrummet och en kamin i kapprummet. Eleverna fick bära in ved för att hålla temperaturen i huset dräglig. Behövde man uppsöka toaletten var det ett utedass i skogen som gällde. Som tur var låg skogen nära. Björkdungar, ängar och fält var det som fanns runt skolan på den tiden.

Varför heter skolan Kumla?

När du idag ser ut från Kumla skola ser du Trollbäcken där utanför fönstret. Om du hade tittat ut från gamla Kumla skola för 100 år sedan hade du i stället blickat ut över en plats som hette Kumla. Kumla betyder ungefär stenhög. Att platsen hette så förr ledde till mycket förvirring eftersom det finns en ort som heter Kumla även i Örebrotakten. Post och paket brukade ofta hamna i fel Kumla och man bestämde sig därför för att döpa om Tyresös Kumla till Trollbäcken. Orten fick sitt namn från den bäck som rinner från Hanviken genom Fornuddsparken och ned till Drevviken. Men skolan heter fortfarande Kumla skola. Det beror på läraren Jessie Navin. Hon stred för att skolan skulle behålla sitt gamla namn även efter att orten hade bytt namn.

Skolvägen

Även om eleverna som klev in i klassrummet i Kumla skola för 100 år sedan säkert var morgontrötta ibland så hade de nog hunnit vakna till lite under sina morgonpromenader. Många hade nämligen rejäla gångavstånd till skolan. t ex. var en av skolans elever en sexårig pojke som dagligen gick fram och tillbaka mellan Kumla skola och sitt hem i Petterboda. Han hade en promenadväg till skolan på nästan fem kilometer.

Vill du bli sjöman?

Fotot av Tor på pappas båt

Lille Tor Norssell står på en låda för att nå att styra. Det var hans moster som tog bilden år 1908. De har gått ombord på en ångbåt som heter Delagoa där Tors pappa August var kapten. August hade då redan arbetat som sjöman i 27 år. Han var 15 år när han ”gick till sjöss”, som man sa när någon fick jobb på en båt och reste iväg. Den som gick till sjöss försvann från familj och vänner. Kanske kom det ett brev några gånger om året. Annars fick de anhöriga vänta tills personen kom tillbaka, ibland flera år senare.

Stora faror till sjöss

Att arbeta till sjöss var också farligt. Ångbåten som Tors pappa August ansvarade för strandade på en ö i Stilla havet. Lyckligtvis överlevde August den gången och lyckades ta sig hem och bli kapten på en annan båt, ”Hammar”. Men även den båten gick under. Den försvann med hela besättningen under första världskriget. Antagligen blev den nedskjuten av en torped.

Sverige krigade inte i varken första eller andra världskriget. Men tusentals svenskar dog ändå i krigen. De flesta av dem arbetade till sjöss. Många fraktfartyg sänktes för att hindra varor att nå fram till fiendernas länder.

På ön Tjörn norr om Göteborg spolades ett lik i land. På kroppen fanns en guldklocka och några smycken som gjorde att man kunde lista ut att det var Hammars kapten August Norssell, Tors pappa. Några fiskare begravde honom på ön.

Tor valde annat yrke

Tor Norrsell förlorade sin pappa när han var 15 år. Själv valde han inte livet som sjöman utan köpte istället gården Näsby, nära Märsta där han levde som jordbrukare. På 1970-talet, när Tor och hans fru sålde gården fanns helt andra möjligheter att resa utan att riskera livet. Så det finns chans att han ändå fick se lite av världen.

Ångbåtsbryggan i Sigtuna

Om du hade bott i Sigtuna

Om du hade bott i här för 120 år sedan så hade ångbåtsbryggan varit en välkänd plats för dig. Härifrån gick båtar till Stockholm och Uppsala. Resan var snabb och bekväm för sin tid men inget för dagens pendlare. Det tog fyra timmar till Stockholm och två timmar till Uppsala.

Personerna på bilden är okända men med hjälp av kunskap om tiden och platsen kan vi ändå leva oss in i deras situation.

Kläderna berättar

Om vi tittar på personernas kläder så ser vi blusar, kjolar, hattar, skjortor och kavajer. De flesta verkar tillhöra en samhällsklass där man har råd med rena fina kläder. Tydligast syns det på kvinnorna. Mannen som står ombord på båten verkar jobba där. Han håller i tampen till ett rep som båten är förtöjd med. Det är svårt att se men visst anar man att hans kläder är lite enklare?

Solen skiner och två kvinnor bär parasoll som skydd mot ljuset. Kanske är det en het sommardag. De två personerna närmast i bild ser ut att bära sina ytterplagg över armen.

Alla har något på huvudet och ingen har bara ben eller armar. På den här tiden var det en oskriven regel att inte klä av sig mer än så här. De kan jämföra med att de flesta idag inte skulle gå in på en restaurang med bar överkropp.

Sigtunas ångbåtstrafik

Vart ska de resa? Antagligen till Stockholm eller Uppsala. Båtar mellan Stockholm och Uppsala började gå redan år 1822. Det var långt innan järnvägen byggdes och 84 år innan fotot togs. Före industrialiseringen fanns inga motorer. Då var det segel eller åror som satte båtarna i rörelse. En stor skillnad var att ångbåtarna hade mycket lättare att passa tiden. De behövde inte vänta på rätt vindar.

År 1880 hade Sigtuna fått en ny ångbåtsbrygga och omkring sekelskiftet 1900 fanns det flera olika ångbåtsbolag som konkurrerade om passagerarna. De lockade med billiga biljetter och ett bolag bjöd på frukost ombord.

Resor för både nytta och nöje

Det var många Sigtunabor som använde ångbåten för att transportera varor. I stort sett all frakt till och från stan gick med båt. Varje dag reste folk till torgen i Stockholm för att sälja potatis, hemvävda trasmattor, frukt, grönsaker och annat. Men människorna på bilden ser inte ut att vara klädda för den sortens arbete. Kanske ska de göra någon annan typ av affärer. Eller så är de på nöjesresa. Ångbåtarna hade serveringar med mat, öl och sprit. Det fanns en salong för herrar och en annan för damer.

Hundraåriga skolminnen

Vägen till Husby skola

På kartan här nedanför kan du se var de tre barnen bodde och var skolan låg. Det fanns ingen skolskjuts, inga bussar och ingen hade cykel. Ida var den som hade längst till skolan. Torpet som hon bodde på hörde till Steninge, så hon fick gå i en skola nära slottet först. Idag skulle vi säga lågstadiet men då hette det småskolan. Dit var det 5 km. Men för att kunna fortsätta i folkskolan (mellanstadiet) så fick hon gå nästan en mil till Husby. Hon berättar att hon ibland blev så trött så att hon somnade i diket.

Elsa växte upp på torpet Älgestavret som ligger 5 km från skolan. Hon gick till skolan i Husby från att hon var sju år gammal. Hon berättar att hon tyckte att skogen såg mörk och hemlighetsfull ut. Hon gick ensam den första biten men fick sällskap av skolkamrater när hon kom närmare skolan.

Lektionerna började klockan 9:00 och det gällde att hålla tiden. Om det var mycket snö så tog det längre tid att pulsa hela vägen. Elsa minns att både kängor och strumpor var genomblöta när barnen kom till skolan. Det fanns en kamin i skolsalen där barnen hängde alla blöta strumpor på tork under dagen. Kaminen användes också till att värma mjölken som varje barn hade med sig att dricka tillsammans med smörgåsar. Det var skollunchen och barnen åt den i kapprummet.

Karta från år 1867

1 Husby kyrkskola.
2 Elsas hem, torpet Älgestavret.
3 Johans hem, Rolstatorp.
4 Idas hem, torpet Anderslund.

Hittar du Sigtuna, Märsta, Steninge, Rosersberg eller andra platser som du känner till på kartan?

Fick inte gå i skolan

Johan minns att det tog 10 minuter att springa till skolan. Han smet dit ibland trots att hans pappa tyckte att det var onödigt. Johan behövdes i jordbruket. Pappan arbetade på olika byggen och då var Johan tvungen att sköta djuren, bland annat en häst och två kor. Johan minns att han tog en kålrot från landet och åt den på väg till skolan. När han kom från fick han stryk av läraren för att han var sen och hemma fick han stryk för att han inte hann arbeta tillräckligt. De andra barnen hade smörgåsar med sig till lunch men Johan hade ingenting.

Gympa i klassrummet

Så här minns Elsa: ”Gymnastiklektionerna hölls på ett lite annorlunda sätt. Då barnen skulle ha gymnastik fick de ställa sig i gångarna mellan bänkarna. Läraren öppnade fönstret. Sedan var det: Armarna uppåt sträck! Knäna böj! Det fanns inte någon gymnastiksal och inte några gymnastikkläder heller. Så när man hade gymnastiserat färdigt var det egentligen bara att stänga fönstret och sätta sig ned i bänkarna igen.”

Ledigt för att arbeta

Skolan pågick måndag till lördag med uppehåll för jul- och sommarlov. En dag i månaden var det skurlov. Då storstädades skolan. På vanliga skoldagar skötte eleverna om skolan. De sopade och bar in ved till kaminen. På hösten var det potatislov i tre dagar. Då var alla elever lediga för att hjälpa till med att ta upp potatis. Antingen arbetade de hemma eller hos någon annan familj.

Ida som hade en mil till skolan arbetade hos trädgårdsmästaren på Steninge när hon kom hem. Och Elsa minns att det var en hel del läxor att göra och att de tog upp en stor del av söndagarna, veckans enda lediga dag. När barnen kom till skolan på måndagen så ställde de upp på led. Läraren kontrollerade sedan att de var rentvättade. Eleverna gick in i klassrummet men satte sig inte förrän läraren gav klartecken. När de svarade på frågor reste de sig och stod upp bredvid bänken. Den som inte kunde sin läxa fick sitta kvar efter skolan och läsa.

Omkring år 1968 började de flesta skolor med lediga lördagar. Idag har du rätt till gratis lunch i skolan. Du får skolskjuts om du bor långt bort och våld används inte längre som uppfostran.

Nattvakt på Steninge

Torpare odlade på hyrd mark

Ida växte upp på torpet Anderslund (karta/bild). Hennes pappa var torpare. Att vara torpare innebar att man bodde i en liten stuga på landet, ett torp. Men torparen ägde inte torpet själv. Det var ett gods eller en större gård som ägde marken och torpet och gjorde ett avtal med torparen. I det här fallet var det Steninge. Avtalet bestod mest av krav på torparen och hans familj. Du kan läsa flera sådana torparkontrakt här på Länskällan (se nedan).

Torparkontraktet bestämde oftast att torparen skulle jobba ett par dagar i veckan på den stora gården. För det fick han bo i torpet och använda marken runt omkring för att odla och ha djur.

Dagsverken och nattarbete

Idas pappa hade ett lite annorlunda torparkontrakt. Precis som andra torpare så skulle han göra två dagsverken (arbeta två dagar med jordbruket) på Steninge. Men han hade inget eget jordbruk som många torpare. Istället hade han ett lönearbete: som Steninges nattvakt.

Jobbet som nattvakt började klockan 21.00. Varje timme blåste nattvakten i ett horn så att alla på Slottet visste att allt var lugnt. Klockan 01.00 brukade han försöka vila lite genom att sätta sig ner men det fanns ingen tid till att sova och klockan 02.00 var det dags att gå en ny inspektionsrunda. Klockan fyra på morgonen var nattpasset över. Samtidigt var mjölkningen klar i ladugården. Nattvakten skulle då hjälpa till med det tunga arbetet att lasta mjölkflaskor på en vagn så att de kunde transporteras iväg och säljas.

Efter arbetet med mjölken var det äntligen dags att gå hem och vila. Anderslund låg 5 km från Steninge och det tog en timme att gå. Det blev någon timmes vila innan det var dags att gå tillbaka för att börja dagsverket med Steninges jordbruk klockan 8.00.

Hela familjen jobbade

Som nattvakt fick Idas pappa en liten lön. Familjen hade 12 barn och de som kunde fick hjälpa till med försörjningen. Som torpare kunde de ha några djur och odla lite själva. Men då krävdes det att barnen hjälpte till. När pappan blev äldre kunde några av de äldre sönerna ta hans dagsverken. Alla hjälpte också till att fiska i Märstaån och plocka bär i skogen. Ida berättar hur hennes mamma väckte alla barn klockan 04:00 för att gå ut i skogen och plocka bär under den korta bärsäsongen. Bären såldes sedan på Steninge eller i Stockholm och gav lite extra inkomster.

Strumpfabriken

Fabriken sökte kvinnlig arbetskraft

I strumpfabrikens annons här intill kan du se att de sökte efter kvinnor som hade erfarenhet av industriarbete. Idag hade det räknats som diskriminering att skriva vilket kön man vill ha på den som som ska göra ett jobb. Men på 1940-talet var det helt naturligt. Kvinnor hade lägre löner än män, så det var billigare att anställa dem. Dessutom så var många män inkallde till armén och beredda att rycka ut om Sverige skulle dras i i andra världskriget.

Fabriken ordnade daghem och bostad

För att få arbetskraft till fabriken så hittade strumpfabriken på att starta ett daghem som tog hand om barnen medan kvinnorna arbetade. De hade också ett hus med lägenheter som kvinnor kunde hyra. Huset låg vid nuvarande Huddinge gymnasium. Det var dass på gården och på övervåningen hade Strump-Janne, fabrikens föreståndare sitt kontor.

Vilka arbetade på fabriken?

Som mest jobbade 164 personer på strumpfabriken. 70% var kvinnor och många bodde i villorna runt Huddinge station. Där hade de köpt tomter och byggt hus under 1920- eller 30-talet. En del hade säkert män som kallats in till armén och var i behov av extra inkomster. Flera av de anställda hade flytt från Estland där andra världskriget rasade.

Förutom de som arbetade på strumpfabriken så kom andra kvinnor dit och lämnade in strumpor för färgning. Det var strumpor som de själva hade tillverkat hemma.

Bättre tider – då stängde fabriken

Efter kriget kom sjöfarten och handeln mellan länder igång igen. Nylonstrumpor utan skarvar var det nya som alla ville köpa. För att tillverka det krävdes att fabriken köpte helt nya maskiner. Fabriksägarna tyckte att det blev för dyrt och att det skulle bli svårt att tjäna så mycket pengar så att det täckte kostnaderna för nya maskiner. De förstod att de skulle behöva konkurrera med billiga strumpor från andra länder, där lönerna var lägre. Därför lade de ner fabriken år 1954.

En tvätterskas berättelse

Marias resa till Sverige

Innan Maria kom till vindsrummet där hon bor på Kumla gård i närheten av Botkyrka kyrka har hon flytt från Estland. Hon föddes på Ormsö i Estland 1893 och tillhörde en grupp estländare som hade svenska som första språk. Hon och hennes man hade fyra barn och ett jordbruk tillsammans. På deras gård fanns några kor, höns, får och hästar. Marias man dog efter en olycka 1940 och därefter fick hon sköta alla gårdens djur, odlingar, barnen och familjens försörjning på egen hand.

År 1940 kom andra världskriget kriget till Estland och landet ockuperades först av Sovjetunionen, 1941 av Tyskland och 1944 av Sovjetunionen igen. Marias äldsta son tvingades in i armén mot sin vilja när han bara var 17 år gammal och befolkningen på Ormsö blev vana vid att söka skydd från kulor som ven över ön. Många människor flydde under den här tiden från Estland till bland annat Sverige och 1944 beslutade Maria Slät sig för att försöka få med sig barnen ut ur Estland. Hon tvekade länge innan hon gav sig av eftersom hennes näst äldsta son som då var 15 år inte kunde få ett utresetillstånd. Man kan tänka sig att det också måste ha varit ett svårt beslut för Maria att överge sin gård och sina djur. Hon lyckades genom en annan familjs hjälp få ombord sin 15-åriga son på skeppet mot Sverige. Den 22 juli 1944 klev Maria Slät och hennes tre yngsta barn av båten bärandes på en liten träkista med familjens packning, för att påbörja sina nya liv i Stockholms län.

Från jordbrukare till tvätterska

Det kom många människor på flykt från Estland till Sverige ungefär samtidigt som Marias familj. De fick flytta ut till trakterna runt omkring Stockholm där man under den här tiden sökte arbetskraft. Maria som då hade hunnit fylla 51 år fick arbete på Ånga herrgård utanför Nyköping och fick byta yrke från jordbrukare till hushållerska. Dottern fick hjälpa till med serveringen på gården och äldsta sonen fick bli dräng. De bodde i ett rum inne i herrgården och Maria vantrivdes med det nya ofria livet där. Hon som var van att sköta sitt eget hem behövde nu bo med barnen i ett rum inne i chefens bostad.

Maria Slät hade bott och arbetat på Ånga herrgård i några år när hon fick höra talas om att en grupp estlandssvenskar hade flyttat till Botkyrka för att arbeta på tvätterierna kring Albysjön. Hon fick veta att det skulle finnas lediga möblerade rum på Kumla gård och lediga arbeten på det närliggande AB Fittja familjetvätt. Hon och barnen valde då att lämna Ånga herrgård. Marias son har berättat att herrgårdens ägare Hanna von Born ska ha vräkt ur sig gränslösa elakheter när familjen Slät gjorde sig redo för avfärd. Det hade blivit dags för Maria att sadla om igen, den här gången från hushållerska till tvätterska.

Maria kommer till Botkyrka

Väl framme på Kumla gård ska de ha mötts av ett nedgånget vindsrum utan möbler. Tvåvåningshuset med utedass som skulle bli deras nya hem hade varken avlopp eller rinnande vatten och rummet de fått hyra kryllade av vägglöss. Trots det var Maria lättad över att kunna stänga dörren om sig och vara en fri kvinna när hon kom hem till sin egen plats. I de övriga lägenheterna på gården bodde flera andra estlandssvenskar och det var säkert skönt för henne att hitta den gemenskapen igen.

Dagen efter familjen Slät flyttade till vindsrummet i Fittja började Maria arbeta på AB Fittja Familjetvätt och där stannade hon kvar i 12 år fram till sin pensionering.

Tvätterskornas villkor

Marias arbete var främst strykning och på bilden här intill kan ni se henne med ett elektriskt strykjärn. Hon har en balja bredvid sig med en björkruska för att kunna fukta tvätten innan den stryks. Trots att arbetet var tungt och enformigt så säger Marias barn att hon aldrig brukade klaga över sin tillvaro. På 1950-talet fanns det nämligen få alternativ för kvinnor som kom från arbetarklassen och att ha en anställning med en lön och egen bostad var friare och tryggare än många andra hade det.

Hon bodde kvar där i vindsrummet på Kumla gård ända tills huset revs i början av 1970-talet. På slutet av sin tid i vindsrummet sov hon fortfarande på trasmattor, precis som hon gjort ända sedan sin första natt på Kumla gård.

Arbetarbarnens nöjen i Jungfrusund

Jungfrusund på Ekerö

Pojkarna på bilden badar vid varvet i Jungfrusund. Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns där några industrier och många av arbetarna bodde här med hela sina familjer. Pojkarna använder en kran som var tillför att bygga båtar som hopptorn. Idag skulle det säkert vara strängt förbjudet men på den här tiden var kontrollen inte lika stor.

Bus och rackartyg

Sten Johansson flyttade hit när han var 15 år. Han var tillräckligt gammal för att arbeta i sågverket men inte äldre än pojkarna på bilden. Han berättar att ett av nöjena var att reta upp den argsinte smeden. Barnen stod utanför smedjan och retades med smeden genom fönstret. Vid ett tillfälle blev smeden så arg att han kastade sin slägga genom rutan så att glaset yrde.

Men smeden hämnades på ett annat sätt också. Det var smeden fungerade som frisör i för gubbar och ungar i Jungfrusund. Sten Johansson berättar att när det var hans tur att gå och klippa sig så snaggade smeden halva hans huvud. Sedan sa han att han inte hade tid mer. Sten fick gå hela dagen med en halv frisyr. Det tyckte han var pinsamt. Det dröjde till kvällen innan smeden klippte klart.

Hittade på egna nöjen

Så här berättar Sten om vad som fanns att göra som barn i Jungfrusund:

Nöjeslivet fick man för det mesta skapa själv. Det blev bio någon gång i Träkvista Folkets hus, Blåbandsmöten och religiösa stugmöten. Det var bryggdans på sommaren, skridskoåkning på vintern, för att inte tala om jumpning på vårisarna. Populärt skoj var förstås att spela hartsfiol för en och annan argsint gubbe samt skrämma slag på flickor och småungar med ett och annat original som kom och gick på trakten. Tokiga Svensson var en och sotar Jerker med sin enmediga spark och avigvända ekorrpäls – dem var vi livrädda för.

Citat från ”Något om gamla tiden på Jungfrusund av Sten Johansson, Ekerö-Munsö hembygsförening.

Läs mer i rutan här intill om de nöjen som Sten och hans kompisar ägnade sig åt.