Två olika liv

Tänk dig in i situationen

Hur hade ditt liv varit om du fötts i slutet på 1800-talet istället för idag? Du hade så klart fått klara dig utan så många saker och helt utan digital teknik. Hade du kunnat leva ett lyckligt liv ändå?

Om dina föräldrar hade råd att ge dig en utbildning så skulle du kunna få ett bra och passande yrke och tjäna pengar. Men många barn på den här tiden hade mycket fattiga föräldrar eller inga alls. Då blev barnen helt beroende av hjälp från annat håll. Så var det för Hulda och Calla. Här är berättelsen om deras olika liv.

Hulda Uppström

Hulda föds år 1871 i Stockholm. Hennes mamma hade sökt lyckan i stan när hennes man dog i en olycka hemma i Indal i Medelpad. Hon föder en dotter på ett provisoriskt BB på Södermalm där någon antecknar barnets namn Hulda och att hon är ”oäkta”, så hette det när föräldrarna inte var gifta. Det finns ingen närvarande pappa och Hulda bor med sin mamma på Bysis, bysättningshäktet på Hornsgatan. Det var ett häkte för personer som inte kunde betala sina skulder. De bodde där och arbetade tills skulderna var betalda.

Calla Björk

Calla har inte heller goda förutsättningar i livet. När hon föds år 1883 antecknas inte ens något efternamn. Mamman som är 22 år och ogift nämns, men försvinner sedan ur källorna. Calla verkar inte ha någon förälder alls som tar hand om henne. När hon är tre år får hon komma till ett fosterhem. Hennes fostermamma heter Hedvig och är aktiv inom frälsningsarmén, en kristen organisation som kämpar för att lindra den värsta fattigdomen i Europas städer. Hon får bo med Hedvig och ett äldre fosterbarn tills Hedvig dör. Då är Calla 13 år.

Skyddshemmet i Glömsta

På något sätt får en förening, som håller på med välgörenhet, reda på att flickorna har det svårt. Föreningen för Värnlösa Flickor driver ett skyddshem i Glömsta dit Hulda och senare Calla flyttar. Kanske är det någon granne som ser dem ofta, och som känner medlidande och tipsar föreningen.

Huldas liv

Efter fem år på skyddshemmet får Hulda jobb som piga hos prästen i Huddinge kyrka. Men av någon anledning är hon inte kvar på prästgården ett år ens. Prästen i varje kyrka förde anteckningar om vilka som bodde inom församlingen, var de bodde och deras sysselsättning. I sådana kyrkböcker kan vi läsa att Hulda flyttar ofta och hör till gruppen ”löst folk”. När Hulda är 20 år gammal så åker hon fast för stöld och döms till två månaders straffarbete på Länsfängelset för kvinnliga fångar på Norrmalm. När hon kommer ut ur fängelset grips hon snart igen för stöld. Tredje gången som detta händer så blir hon av med sina rättigheter som medborgare. Det betyder att hon inte fick ha vissa yrken, rösta i val eller vittna i domstol.

År 1904 häktas Hulda för sista gången. Hon har försökt hitta arbete men inte lyckats. När hon blev för hungrig stal hon en damkrage som hon försökte sälja på pantbanken men då greps hon och dömdes till ett år och tre månaders straffarbete. Huldas liv fortsätter att vara svårt. Hon drygar ut kassan genom att sticka trikåer. Det är ett industriarbete som hon kan göra hemma med hjälp av en stickmaskin. Det färdiga trikåtyget lämnas sedan till en klädfabrik mot en mindre betalning. Under en period jobbar hon som piga på Lilla Essingen, kanske i någon av sommarvillorna på ön.

Vid 52 års ålder flyttar Hulda till ett hus för fattiga i Solna. Huset heter Runboda, ligger i Hagalund och ägs av staten. Huldas liv slutar när hon är 70 år. Hon har bott med främmande människor, på fängelser och arbetsinrättningar. Vi får hoppas att hon fick det lite lugnare och kunde njuta av livet de sista åren i lägenheten i Solna, där hon är registrerad som folkpensionär.  

Callas liv

När Calla Björk lämnar Huddinge och skyddshemmet så har prästen stavat hennes namn med K och skrivit att hon är lärarinna. Det verkar som att Calla hade extra lätt för att läsa, skriva och annat skolarbete. Hon stannar nämligen kvar på skyddshemmet ett år extra och undervisar de yngre flickorna. Dessutom fick hon betyget A av prästen vid konfirmationen år 1901. Det var ovanligt. Trots att Calla inte har någon vanlig lärarutbildning lyckas hon få ett jobb som småskolelärarinna. Skolan ligger i Åmot i Gästrikland. Där fanns vid den här tiden en livlig timmerindustri och många arbetares barn som behövde utbildning.

Senare får Calla in inbjudan av författaren Anna Maria Roos. Anna Maria skriver läroböcker som alla svenska skolbarn lärde sig läsa i och sånger, bland annat ”Bä, bä, vita lamm”. Hon bor tillsammans med skulptören Sigrid Blomberg i Villa Elgentorp. Calla accepterar inbjudan och flyttar in.

Calla fortsätter att ta arbeten som lärarinna på olika håll och år 1909 kommer hon in på utbildningen till folkskollärare. På den här tiden fanns inga studielån, men på något sätt kunde Calla ändå betala för studierna. Kanske var det Föreningen för Värnlösa Flickor som betalade?

Efter utbildningen på folkskollärarseminariet i nuvarande Björngårdsskolan på Södermalm bor Calla länge i Katrineholm. Där arbetar hon på Östra skolan och bor tillsammans med en annan lärarinna: Jenny Söderberg. Tillsammans flyttar de två till Stocksund i Danderyd. Ingen annan av flickorna som växte upp på skyddshemmet har gjort en sådan klassresa som Calla Björk. Hon föddes utan föräldrar som ville veta av henne. Utan hennes fostermamma Hedvig och skyddshemmet hade hon nog inte haft möjligheten att ta vara på sina talanger och leva det medelklassliv som hon nu kunde. När Jenny, som är tio år äldre, dör flyttar Calla själv till en lägenhet nära Gärdet i Stockholm där hon lever tills hon är 93 år.

Sista torparfamiljen på Wallmyran

Torpet Wallmyran

Torpet hette egentligen Wallmyravreten och låg i Länna. På 1970-talet bestämde kommunen att bygga ett industriområde på platsen. Eftersom huset då hade stått tomt ett tag och börjat förfalla så revs det. Torpet Wallmyran ägdes av Länna gård precis i närheten. Idag går motorvägen mot Nynäshamn rakt över gärdena där torparna gick till Länna för att arbeta. Det ingick nämligen i torparnas villkor att arbeta för bonden som ägde torpet.

Johan Ludvig Johansson

Josefinas man, pappa till de sju barnen dog redan två månader efter flytten. När någon dog gjordes en bouppteckning. Det betydde att man skrev upp allt som personen ägde för att fördela arvet. Där kan vi läsa att Johan Ludvig lämnade efter sig saker som var värda 150 kr och skulder på 580 kr. Josefina förlorade alltså sin man men ärvde hans skulder.

En plog, en harv, höskrindor, snickarverktyg, säd och ärtor berättar att familjen levde på odling. Inga djur finns med men flera redskap för tvätt. Familjen använde säkert tvättgrejerna till sin egen tvätt men kanske också för att tvätta åt rika familjer i stan. Det var nämligen mycket vanligt för små jordbruk längs Lissmaån vid den här tiden. Begravningen kostade 20 kr.

Berta Johansson

Den äldsta dottern gifte sig 1905 med en dansk och flyttade först till Bromma. Där antecknade prästen i kyrkboken att de hade fått sonen Harald Einar år 1909 och att de arbetar som cigarettarbetare. År 1926 flyttade de till Danmark.

Julia Johansson

Julia gifte sig med vaktmästare Helge Österlin. I källorna står det att Julia var sömmerska. På den här tiden antecknade man alltid personens yrke. Då blev det lättare att veta vem personen var men också vilken status den hade i samhället.

Bror August Johansson

Bror August drunknade 5 december 1907. Han hade nyss fyllt 18 år. Tidningarna från den här tiden skriver om att det har varit kallt väder. Kanske har han gått ut på Drevvikens eller Lissmaåns is?

Nils Erik Johansson

Nils Erik blev inkallad till armén under första världskriget år 1919, samtidigt som pandemin Spanska sjukan kommer till Sverige. Nils Erik hörde till de mer än 30 000 svenskar som dog av sjukdomen.  

Per Johansson

Per kallades också in till armén flera gånger. År 1921 kunde de militära myndigheterna inte hitta honom. De har antecknat att han är ”obefintlig”. År 1940 dyker han upp i källorna igen. Han bor i Boston (USA) och jobbar som fiskare. Hans årslön är ganska normal men han sliter inte året om som på torpet. Fisket i Atlanten var koncentrerat till 20 veckor om året.

Josefina Johansson

Mamman i familjen, Josefina fortsatte att jobba med torpets jordbruk tillsamman med sina söner Per, Julius och Knut. Wallmyran var fortfarande hennes adress när hon dog på Epidemisjukhuset i Södertälje år 1943. Vi vet inte om eller hur hon betalade av skulderna men antagligen fick hela familjen slita hårt. Kanske fick de hjälp av markägaren på Länna gård?

Julius Johansson

Den äldste sonen Julius bodde kvar på torpet till sin död på Södertälje sjukhus år 1947.

Knut Johansson

Knut levde till 1965. Kanske var han den siste som bodde i torpet men inte hela sitt liv. En period var han skriven i en liten stuga nära Länna gård.

Flickorna på Glömsta gård

Ett skyddshem för fattiga flickor

I slutet av 1800-talet fanns många föreningar som sysslade med välgörenhet, att hjälpa fattiga människor. En av föreningarna använde Glömsta gård som ett skyddshem för fattiga flickor. Flickorna på bilden hade ingen som kunde försörja dem. Därför fick de flytta till Glömsta. Skyddshemmet blev deras nya hem och skola.

Många hade bara en förälder som var ensam med många barn. Stockholm var fullt av sådana familjer som försörjde sig med tillfälliga arbeten och flyttade runt mellan trånga lägenheter. Barnen tog hand om varandra, ibland fick de tigga eller ta enkla jobb. Ändå räckte pengarna knappt till mat.

Skola, hem och yrkesutbildning

Välgörenhetsföreningen såg till att några flickor från sådana familjer fick de flytta från Stockholm ut till landet i Huddinge och bo på Glömsta gård. Flickorna kom till skyddshemmet när de var omkring tio år och bodde ofta kvar i sju-åtta år. På skyddshemmet fick de lära sig läsa, skriva och räkna men de fick också en yrkesutbildning till tjänarinnor. De lärde sig till exempel att tvätta, städa, laga mat och putsa silver. Det var färdigheter som behövdes för att få jobb som hembiträde hos en rik familj i framtiden.

De vuxna kvinnorna på bilden organiserade arbetet med matlagning, tvätt och städning. Flickorna levde sina liv under några år på skyddshemmet och lämnade det bara för att gå i kyrkan och konfirmera sig.

Vem ansvarar för de fattiga barnen?

Idag är det ofta kommunen, regionen eller staten som har i uppgift att hjälpa barn som saknar en förälder som kan ta hand om den. Du som är under 18 år har många rättigheter och det finns lagar som talar om att alla har samma rätt till hjälp. Under 1800-talet var det helt annorlunda.

Föreningarna som höll på med välgörenhet var inriktade på att hjälpa de mest skötsamma fattiga. Om du behövde hjälp så kunde du kanske få det, som flickorna på skyddshemmet, men det krävde lite tur och att någon med pengar kände medlidande med dig. Skyddshemmet i Glömsta och andra barnhem fick inte sina pengar från gemensamma skatter, utan från frivilliga bidrag. Författare August Strindberg var en av dem som skänkte pengar.

Senare, under 1900-talet blev Sverige mer och mer ett välfärdssamhälle. Det innebar att hjälpen till barn styrdes av lagar och sköttes av det offentliga. Då behövdes inte välgörenhetsföreningarna lika mycket och skyddshemmet i Glömsta lades ner. Idag är det en privat bostad.

Hur gick det för flickorna sedan?

Tack vare välgörenhet fick flickorna på Glömsta skyddshem en chans till ett bättre liv. De fick en yrkesutbildning och hjälp att hitta ett arbete. De som sysslade med välgörenhet kom från helt andra yrken och tillhörde de som hade det bäst i samhället. Hembiträde var inget jobb för dem, men för de fattiga flickorna var det ändå en möjlighet till ett bättre liv. Som hembiträde hade du en liten men fast inkomst och någonstans att bo. Flickorna slapp tigga, stjäla eller sälja sex. Det var nämligen vad många tvingades göra som inte fick den här chansen.

De flesta gick det bra för men inte för alla. I artikeln nedan kan du följa två flickors levnadsöden.

Uselt boende på Ekebyhov

Om du hade bott på Ekebyhovs herrgård på 1940-talet så hade du kunnat strosa runt i slottsparken, ta ett äpple från din egna äppelodling och luta dig tillbaka i din stora sal för att beundra takmålningarna. Om du i stället hade varit anställd på Ekebyhov och bott i arbetarbostäderna på gården så hade ditt liv varit långt mycket tuffare. Du hade till exempel kunnat vakna om morgnarna och haft 5 grader varmt inomhus. Det är samma temperatur som i ett modernt kylskåp. Häng med så får du höra om Olov Lindström och hans gravida fru som försökte få det bättre hemma.

Låg boendestandard

Året var 1947 när hälsovårdsnämnden på Ekerö fick in en anmälan om en enrumslägenhet på 32 kvadrat som tillhörde herrgården Ekebyhov. I ettan bodde paret Lindström och de skulle enligt anmälan ha det väldigt golvkallt med kyligt drag från otäta fönster och dörrar.

På 1940-talet var det fortfarande dåligt ställt med den svenska boendestandarden. Man hade börjat bygga nya hus med bekvämare lägenheter men 1945 hade bara en tredjedel av befolkningen tillgång till badrum eller dusch inne i sin lägenhet. Ungefär var tionde person hade kylskåp, resten fick ha maten i skafferier. Bara hälften av lägenheterna hade centralvärme. De som inte hade det, som paret Lindström, fick elda med ved inomhus i öppen spis eller kamin. Många familjer bodde under den här tiden väldigt trångt i ettor. Gasspisar och varmvatten var modernt, de flesta fick nöja sin med en vedeldad spis och bara kallvatten.

Varför klagade Lindströms?

Många hade alltså dåliga bostäder på den här tiden men det började komma regler för boendestandarden. Ingen skulle behöva ha det så uselt som paret Lindström, som hade utomhustemperatur inomhus. I deras fall var chefen och hyresvärden samma person (herrgårdens ägare) och det kan man tänka sig att gjorde dem försiktiga med att gnälla i onödan. Hyresvärden hade väldigt stor makt över deras liv eftersom både inkomst och bostad låg i hennes händer.

I dokumenten här till intill kan du se vad vi vet om historien med Lindströms boende:

Dagsverkstorpet Karlberg

Torparfamiljens villkor

Familjen som bodde här ägde inte stugan, marken eller ladugården. Det gjorde det stora Tyresögodset. Familjen fick bo på torpet och använda marken ifall de ställde upp och jobbade ett visst antal dagar åt godsägaren. Det kallades att göra dagsverken.

Torparfamiljen hade egna djur att mata och mjölka och några små åkrar att odla på. De var ju tvungna att göra sin egen mat och kläder. Om de hann, för det var mycket de skulle göra för godsägaren, enligt kontraktet som du ser här intill.

Om du var man

Alla på torpet, män, kvinnor och barn var tvungna att hjälpa till för att överleva och få bo kvar. Oftast krävdes det att det fanns en dräng eller piga, alltså en extra, ogift vuxen som hjälpte till mot mat och husrum. Det var mannen i familjen som skrev på kontraktet. I kontraktet står det att familjen fick njuta, bo och odla på torpet ostört så länge de uppfyllde en del krav, till exempel:

• Dagsverken, alltså en hel dags arbete omkring 13 timmar på sommaren. Mannen skulle arbeta 104 dagar och ett hjon 66 dagar om året. Ett hjon, det kunde vara en dräng, torparens fru eller en son men det står också i kontraktet att om familjen skickade ett barn som inte kunde arbeta ordentligt så fick de inte ha kvar torpet.
• Underhålla och renovera alla byggnader och stängsel.
• Gräva diken, hålla ängarna öppna och gärna odla upp ny mark i närheten av torpet.
• Underhålla vägarna i närheten.

Om du var kvinna

Redan före gryningen började arbetet med att mjölka. Sedan skulle du som kvinna ta hand om allt som hade med barn, mat och kläder att göra. Kläderna gjordes från grunden. Om familjen hade får så klippte hon ullen eller användes lin, ett sorts gräs som gjordes till trådar. Av dessa råvaror tillverkades trådar som sedan vävdes eller stickades. Det skulle räcka till alla familjens kläder. När djuren slaktades var det kvinnans uppgift att göra mat av allt, skölja tarmar, göra korv, mala inälvor och göra pölsa. Varje dag skulle torparhustrun skicka med mat till sin man och ett hjon. Samtidigt var det inte ovanligt att ha 4-5 barn att ta hand om hela dagarna. Barn som gick i skolan skulle också ha med sig mat.

Sofia Wilhelmina bodde på torpet. År 1881 föll hennes man ner från ett träd och dog, 48 år gammal. Men Sofia Wilhelmina kämpade vidare med allt arbete och lyckades bo kvar på torpet. Hon hade hjälp av sina fem barn.

Barn i stenhuggarebyn

Familjerna i Stenhamra

Det var papporna i familjen som arbetade i stenbrottet. Kvinnorna tog hand om barnen eller så försökte de få andra jobb i närheten. Barnen gick i samhällets egen skola. Den hade Stockholms stad byggt när de köpte berget på Färingsö. Staden behövde sten till olika byggen eftersom Stockholm växte snabbt under industrialiseringen. Det var därför de köpte marken och byggde stenhuggaresamhället. Det var lag på att alla barn skulle gå i skolan men det räckte med några år. Sedan kunde du börja arbeta. Om du var pojke och 10-12 år så fick du börja i stenbrottet.

Hjälp till med sprängning

Med en pappa som stenhuggare så hade du chans att få ett yrke som du kunde försörja dig på hela livet. Men det var ett svårt, tungt och farligt jobb. I början fick du kanske mest hjälpa till att hämta verktyg men efter ett tag var du redo att jobba med stenen. En ganska enkel uppgift var att göra hål i berget och slå i kilar så att stora block lossnade. Granitblocken kunde väga flera 1000 kilo. Idag skulle det nog vara förbjudet för barn att ens gå in på området. Men i slutet av 1800-talet kunde barn till och med använda dynamit. När det var kallt stoppade pojkarna dynamiten i strumporna för att den inte skulle frysa. Sedan var det bara att hälla den i bergets sprickor, tända på och spränga loss blocken. Tyvärr hände det en gång att två personer dog av en sådan explosion.

Var beredd på hårt arbete

Stenblocken kördes på en räls till en lång byggnad där varje stenhuggare hade ett bås. Om du arbetar med att hugga sten så måste du vara utomhus eftersom stendammet som yr omkring när du hugger i stenen är farligt att andas in. Det var ändå många stenhuggare som fick ”stendammslunga” och svårt att andas när de blev äldre. Du arbetade från klockan sex på morgonen till sju på kvällen. Det var bara söndagen som var ledig, så det tunga arbetet slet hårt på kroppen. Det var också vanligt att du fick ta ut flisor av sten eller metall som träffade kroppen. Det gällde att akta ögonen, annars kunde det bli svårt att jobba vidare!

Bo trångt med nära till allt

Människorna i stenhuggarsamhället levde hela sina liv här och det mesta som behövdes fanns i byn. Förutom skolan så fanns det ett badhus med två badkar och en samlingssal. Det fanns också en dansbana, konsumbutik och flera olika bostadshus. Om du var barn så bodde du med din familj i en lägenhet. Familjerna hade många barn men lägenheterna var små, ofta bara ett rum och kök eller ett enda rum med kamin. När du skulle gå på toa så fick du gå ut till ett dass på gården. Då kunde du också passa på att ta med dig lite ved in eftersom du passerade familjens vedförråd. Om du var lite äldre och redan arbetade i stenbrottet så kunde få bo i ungkarlshuset. Där fanns 15 lägenheter och man bodde 2-4 personer i varje rum.

Sten till Stockholm

Graniten från berget i Stenhamra blev gatsten som lastades på fartyg och skickades till olika vägbyggen i Stockholm. Stenhuggarna var skickliga på att ”läsa berget” och kunde se hur det bäst kunde spräckas sönder till fyrkantiga stenar. Vissa stora block kunde användas till husbyggen och småskärvor och grus kunde användas till byggen av vägar och järnvägar. Fullastade båtar lämnade kajen i stor sett varje dag. Sista båten från Stockholm på hösten fraktade fullt med varor till konsumbutiken så att det skulle räcka hela vintern. När isen hade lagt sig så gick det inte längre att ta båten till stan. Men du kunde alltid gå över isarna till fastlandet och ta tåget.

Ett bra liv?

Som du förstår hade ditt liv varit helt annorlunda om du levt i Stenhamra på 1800-talet. Men arbetare på andra platser vid samma tid hade det inte bättre. Även inom jordbruket så arbetade människor hårt de flesta timmar av dagen för att överleva och kanske få det lite bättre.

Före tvättmaskinen var all tvätt handtvätt

Tvätt förr

Innan det fanns tvättmaskiner brukade kvinnorna på landsbygden tvätta några gånger om året. I närheten av Stockholm och andra städer började några ta betalt för att tvätta andras smutsiga kläder och lakan. Tvätteriföretagen växte och tog hjälp av bättre verktyg och maskiner när samhället industrialiserades. Traditionen att det var kvinnor som tvättade höll i sig. De flesta som arbetade på tvätterierna var kvinnor. Det vanligaste jobbet för män var att köra maskinerna.

Titta på de korta filmklippen så får du en bild av det tunga arbetet med tvätten. Så här gick det till på ett tvätteri vid början av 1900-talet.

Hämta tvätten i stan

En gång i veckan åkte någon från tvätteriet in till stan för att lämna ren tvätt och hämta smutsig.

Blötlägg

Det första steget var att tvätten lades i blöt. För att börja tvätt behövde du bära ved och vatten, göra upp eld och fixa tvättmedel.

Stöt

Tvätten behövde komma i rörelse precis som på en modern tvättmaskin. Skillnaden förr var att du själv fick vara motor.

Koka

Tvätt som tålde höga temperaturer kunde kokas för att bli riktigt ren.

Skölj

När tvättmedlet hade sköljts bort kunde det finnas fläckar kvar som fick gnuggas extra.

Klappa

Den sista sköljningen av tvätten gjordes direkt i sjön.

Torka

Särskilda torklador byggdes vid tvätterierna för att tvätten skulle kunna hänga under tak och torka året om.

Stryk

Långt innan det fanns elektriska strykjärn så strök man tvätten. Hur gick det till? Tvätterierna körde ibland tvätten till särskilda mangelbodar som kunde ligga inne i stan och ta hand om tvätt från flera tvätterier. Där ströks eller manglades tvätten. En mangel är en maskin som pressar tvätten mellan två trärullar så att den blir slät och fin.

Tvätterierna hade en vecka på sig att rengöra, stryka och leverera tvätten till kunderna i stan. Sedan började proceduren om från början igen.

Anna skötte Ältas telefonväxel

Att telefonera

Först lyfter du luren och sedan drar du runt veven några varv. Då svarar en telefonist. Om du hade bott i Älta så hade du fått prata med Anna Lidqvist. Det är henne du ser på bilden. Du berättar vilken station du vill ringa till och vilket nummer. Anna kopplar, vevar på en vev och säger sedan ”påringt”.

Förhoppningsvis har du frågat dina föräldrar om lov att telefonera. Det är inte säkert att du får lov att ringa om det inte är väldigt viktigt. Varje samtal kostar pengar. Ett rikssamtal är riktigt dyrt. Dessutom blir linjen upptagen så ingen kan ringa hem till er.

Kopplade samtal åt grannarna

Telefonväxeln på bilden fanns hemma hos Anna på Solvägen 1 i Hedvigslund. Antagligen fick hon hjälp av andra personer i hushållet att sköta telefonväxeln men på nätterna sov familjen, så då gick det inte att ringa.

Anna hade nog bra koll på Ältaborna. Hon kopplade ju sina grannars samtal. En del passade på att berätta när de skulle åka till stan eller förklara varför de bokade tid hos läkaren. Anna och andra telefonister kunde också lyssna på alla samtal. Du och din kompis ville nog inte prata om vad som helst. Anna kunde lyssna för att kolla om samtalet var slut och redo att kopplas ner, eller så avslutade du genom att dra runt veven igen.

Arbeta som telefonist

Om du var kvinna så kunde du själv få arbete i en telefonväxel. Alla telefonister var nämligen kvinnor. Du var tvungen att ha ett bra uttal och en tydlig röst, men du fick inte vara kort. En del propphål i växelborden satt högt upp. Före 1933 kunde du också bli av med jobbet om du gifte dig. Många såg telefonistjobbet som ett sätt att tjäna lite extra pengar för unga ogifta flickor. En gift kvinna skulle leva på sin mans lön och ta hand om hemmet. Därför dröjde det till 1939 innan det kom en lag som gjorde det förbjudet att avskeda en kvinna på grund av giftermål.

Ältas telefonväxel var inte så stor på 1920-talet så Anna kunde kanske ta det lugnt ibland om hon samtidigt passade växeln. På större stationer satt flera telefonister och kopplade samtal i högt tempo. Arbetet kunde då vara mycket stressigt och enformigt. Telefonisterna fick bara ta en kort paus för att gå på toaletten, om de bad om lov först.

Maskinerna blev automatiska

Ungefär när fotot är taget, år 1925, började automatiska telefonväxlar ta telefonisternas plats. Men inte förrän 1972 kopplades den sista manuella växeln bort. Många tyckte att det var krångligt att minnas telefonnummer med fler än två eller tre siffror. Allt fler skaffade telefon. Utan de automatiska växlarna så hade inte telefonisterna räckt till. Då skulle halva Sveriges befolkning behövt arbeta som telefonister och koppla samtal till den andra halvan.

Tack till Anders Lindeberg-Lindvet på Tekniska Museet som bidragit med expertkunskap till artikeln.

Barnhemmets packlista

Barnhemmet Gribbylund

På fotot ser du Gribbylunds gård i Täby som var ett barnhem mellan år 1948 och 1955. Från Gribbylund finns en lista sparad som visar vilken utrustning barnen skulle packa i väskan och ha med sig när de flyttade in. När vi läser listan idag kan vi se hur klädmodet har förändrats och en del plagg kanske vi aldrig ens har hört talas om.

Vad är en rimlig basgarderob?

Vilka klädesplagg som anses nödvändiga och användbara har förändrats med tiden. I packlistan kan vi se att gossar 8-15 år bland annat ska packa en kostym, två par golfbyxor och två slipovers men bara tre par kalsonger.

Idag kan det verka konstigt att ens äga en kostym som ofta är ett dyrt festplagg om man samtidigt inte har mer än några få par underkläder men på den tiden som packlistan skrevs var kostymen vanligare. Och är det klokt att bara packa golfbyxor (en sorts kortbyxa) om man inte har med sig några andra byxor alls förutom kostym och pyjamas? Ja på 1950-talet var det faktiskt helt rimligt eftersom pojkar fick bära knäbyxor med långa stickade strumpor året om. Vanliga långbyxor började man använda först när man räknades som vuxen. 

Fattigdom och vanvård

Packlistan kan ge bilden av att barnen som flyttade in på Gribbylund hade många saker. I själva verket var många fattiga och vanvårdade och hade nästan ingenting. Packlistan finns sparad i Regionarkivet tillsammans med ett protokoll där de styrande i landstinget (det som idag heter Region Stockholm) diskuterade vem som skulle betala för barnhemsbarnens kläder.

I efterhand har det framkommit att många av de barn som vistades på barnhem i Sverige hade det väldigt svårt. Staten samlade in berättelser för att kartlägga problemet på 2010-talet och man kunde då slå fast att många av barnen som bott på svenska barnhem/fosterhem under 1900-talet hade utsatts för fysiskt våld eller sexuella övergrepp under vistelsen. Våldet barnen hade utsatts för var så pass grovt att flera fick skadestånd utbetalda av Svenska staten. 

Synen på barn förändras

Vuxna förr fokuserade mycket på att barnen skulle vara hela och rena. De tänkte att mycket disciplin lärde barn att lyda och bli redo för vuxenlivet. Nuförtiden finns det mer kunskap om barns behov och idag vet man hur viktigt det är att känna trygghet, kärlek och få uppmuntran för att utvecklas bra. Vi lär oss hela tiden mer om människors behov och kanske kommer framtidens barn tycka att sättet vi lever på idag också är orättvist och omodernt.