Tågkrocken

Missade stoppsignalen

En lokförare körde den 19 september 1908 ett godståg på väg mot Stockholm. Av någon anledning missade han stoppsignalen vid Huddinge station och körde vidare. Istället för att vänta på det mötande tåget vid stationen så körde han vidare norrut. Tågpersonalen på stationen upptäckte misstaget så de började ropa och vifta med lyktor men föraren hörde och såg det inte. I kurvan efter kyrkan mötte han ett snälltåg på väg mot Malmö. Det var för sent att bromsa och de två tågen kolliderade.

Båda tågen fick mycket stora skador. Flera passagerare och en konduktör skadades men de två lokförarna klarade sig med några skråmor och blåmärken. Eldaren som hade jobbet att lasta in kol i ånglokets motor såg det mötande tåget och hoppade av i farten. Alla överlevde lyckligtvis.

Skrönan om det sjunkna loket

Det cirkulerade länge ett rykte om att det skulle ligga ett sjunket lok norr om Huddinge station. Det är lätt att tänka sig att en sådan skröna hade uppstått efter den dramatiska tågkrocken. I mitten av 1980-talet skulle man gräva ur för ett bygge och då hittade man plåtdelar. Det är okänt om det var ett helt lok eller bara delar från de krockade tågen. Skräpet fick ligga kvar och gjöts in i betong.

När du passerar här med tåget så kan du tänka på att järnvägsspåret vilar stabilt på rester från tågkraschen i sin grav av betong.

Nu & då på perrongen i Stuvsta

Två bilder av samma plats

De två bilderna är tagna på samma plats med ungefär 50 års mellanrum. Vi vet inte exakt datum för den äldre bilden men det finns en ledtråd på lådan med sand. Det står SL (Stockholms lokaltrafik), så bilden måste vara tagen efter 1964 då det bestämdes att SL skulle ta över passagerartrafiken från SJ (statens järnvägar).

Snabbköp och doktor

Förutom plattformen så ser du ett hus lite till höger om bildens mitt som visar att fotograferna har stått på samma plats. Det var Huddinge kommun som byggde huset. Kommunen ville underlätta för servicen i Stuvsta så de byggde ett hus för en matbutik och en läkarmottagning.

År 1949 var huset klart. Läkare Axelsson flyttade in och öppnade sin mottagning. På bottenvåningen blev det Konsum. Det var Stockholms första snabbköp utanför innerstaden. I ett snabbköp gick du själv och plockade de varor du ville ha och betalade i kassan. Om du istället hade handlat mat före snabbköpens tid så hade du gått fram till expediten som stod bakom en disk. Sedan fick räkna upp alla varor du ville ha. Expediten mätte, vägde och tog betalt. Det gick nog oftast inte så snabbt.

Brädgården och Stuvstaleden

Husen som du ser på den äldre bilden är en brädgård, alltså ett ställe där du kunde köpa brädor, plank och andra trävaror. Varorna kom med godståg på järnvägen. Brädgården hade ett eget stickspår där godsvagnarna kunde köra in och lastas av. Stuvstaborna byggde ofta sina egna hus och renoverade dem när det behövdes. Då var det bra att kunna köpa byggvaror på nära håll.

Idag har bilarna tagit över. Brädgårdens tomt har blivit en infartsparkering och en ny bro har byggts. Stuvstaleden går rakt över perrongen. Bilarna på åker över fotografens huvud och fortsätter in i en tunnel på väg mot Huddingevägen bakom fotografens rygg.

Fullersta nu & då

Från 1893 till idag

På kartbilden från år 1893 är Fullersta gård och Huddinge kyrka markerade med rött. När järnvägen drogs fram genom Huddinge så fanns här inte så många fler hus. Huddinge centrum idag ser helt annorlunda ut. Växla mellan bilderna och se hur miljön runt kyrkan och mangårdsbyggnaden på Fullersta gård har förändrats.

Järnväg men ingen stad

Järnvägen kom till Huddinge år 1860 men som du ser på kartan så har det inte vuxit fram någon stad 33 år senare. Industrialiseringen av Sverige började i mitten av 1800-talet, men länge var järnvägen det enda tecknet på det i Huddinge centrum. De flesta av husen som du ser på satellitbilden är byggda efter 1950-talet.

Lönsamt jordbruk och krångliga regler

En av förklaringarna är att Fullersta gård var en av de gårdar drog nytta av nya redskap och metoder som förbättrade jordbruket. Mjölk och andra produkter kunde fraktas med järnvägen. En annan förklaring är att reglerna för att dela upp den jord man ägde var krångliga fram till slutet av 1800-talet. När Stockholm växte blev marken nära stan mer värd. Reglerna förenklades också och då började små stugor byggas vid stationen. Idag är många av husen närmast järnvägen rivna och större hus har fått ta deras plats.

En motorväg genom trädgården

Vägarna och alla bilar tar också utrymme. Titta på kartan så ser du vägen mot Stockholm. Den kommer från nedre högra hörnet, korsar järnvägen och fortsätter sedan förbi kyrkan och vidare förbi dagens Tomtbergaskola och Kvarnbergsplan. På flygbilden ser du hur dagens Huddingeväg går rakt över Fullersta gårds trädgård.

Nu & då i Stuvsta centrum

Stuvstabolaget

I början av 1900-talet köpte bolaget marken som tillhörde Stuvsta gård. Det vår åkrar, ängar, skog och omkring 10 torp eller gårdar. De ville bygga en ny förort och tjäna pengar på att sälja tomter. Vid den här tiden blev det vanligt att bygga ett eget hus i närheten av Stockholm för att komma undan den trånga och smutsiga innerstaden. Saltsjöbaden, Djursholm, Duvbo och Sollentuna var sådana förorter. Men de hade alla något som Stuvsta saknade.

Ingen station i Stuvsta

Stuvstabolaget hade svårt att få tomterna sålda eftersom Stuvsta inte hade någon station. Bolaget bildades år 1909. De förhandlade länge med SJ om att bygga en station. Men SJ ville helst fortsätta köra tågen raka vägen till Huddinge och vidare. De ville inte göra ett extra stopp i Stuvsta. Då lovade Stuvstabolaget att de skulle bygga stationshuset och sköta hela stationen i fem år innan SJ fick ta över den gratis. Det gick SJ med på.

Förändringen i centrum

På bilderna här intill kan du jämföra Stuvsta centrum 1950 och idag. Längst ner på bilden ser du stationshuset som är sig likt. År 1950 hade Stuvstabolaget sålt många tomter, men du ser på bilden att det är glest mellan husen. Husen närmast Stationen har några små affärer och det finns fler på andra sidan järnvägen och längs Stationsvägen. Sedan har det byggs mycket större hus med butiker, service och lägenheter. Det liknar mer en stad än en hållplats mitt i ett villaområde.

Nu & då på Kommunalvägen

Kommunalvägen

Vägen som du ser på de båda fotona går från järnvägsstationen norrut mot kyrkan och Kvarnbergsplan. Vi ser bara ett enda hus som är detsamma, den gula kyrkskolan mitt i bilden. Till vänster om den har flera hus som tillhörde kyrkan rivits. Ett av dem är klockargården, närmast kyrkskolan. Klockargården var hem till en av de anställda i kyrkan: klockaren, som inte bara skötte kyrkklockorna utan ofta också undervisningen. Den gamla klockargården har också varit kommunalkontor och bibliotek. Senare flyttade de verksamheterna in i nya byggnader strax bakom kröken. Namnet Klockargården har förts över till en modern församlingsgård i vitt tegel.

Längst till vänster i bilden ser du en lada som också revs när prästen inte längre behövde kor och ett stort jordbruk för att försörja sig.

Huddinge utvecklades sent

Vägen som du ser byggdes redan på 1860-talet och gick då vidare via Brännkyrka till Skanstull. Några år senare kom järnvägen. Vi många järnvägsstationer växte små samhällen snabbt fram. Men Huddinge fortsatte att vara glesbygd länge. Det var för först på 1950-talet som det verkligen började hända saker här. Då byggdes de stora husen till höger i bilden.

Skylten mitt i den äldre bilden markerar en busshållplats. Det är SJ (Statens järnvägar) som kör bussar till och från Huddinge station.

Översvämningar i Sjödalen

På en annan bild från samma plats försöker sig en bil på att köra genom den översvämmade ängen. Huddinge kyrka bygdes vid en sjö som försvann men ibland kom tillbaka när Fullerstaån svämmade över. När den lilla kommunen senare växte byggdes bättre vägar och nya diken och översvämningar blev ovanliga.

Nu & då vid döda bron

Juice eller jos

Jos i förpackning av papp

Vid den stora parkeringen norr om Huddinge gymnasium låg ett mejeri. När hanteringen av mjölk flyttade till större lokaler i Årsta på 50-talet så flyttade ett företag som gjorde juice in. Vic-Jos var ett litet företag med 6-7 fabriksarbetare, tre kontorister och 5-6 bilar som körde runt i Stockholmsområdet och levererade jos.

Vic-Jos testade en ny sorts pappförpackning till sina drycker. Tidigare användes glasflaskor till alla drycker, både juice, mjölk och annat. Förpackningen hade utvecklats av det svenska företaget Tetra Pak och visade sig fungera bra. Förpackningarna blev en av de största succéerna någonsin för ett svenskt företag. Idag har det blivit självklart att mjölken har en fyrkantig förpackning av papp. 

Svensk eller engelsk stavning?

Vic-jos påverkade också hur vi stavar ordet juice. Eftersom Vic-jos var ett registrerat varumärke så fick inga andra företag använda det. Det innebar att andra tillverkare av juice fick använda den engelska stavningen. Även om Vic-jos försvann så blev den engelska stavningen (juice istället för jos) den vanligaste i svenska språket. 

Vårby före tunnelbanan

Gården låg vid landsvägen

Före industrialiseringen var Stockholm mycket mindre. Staden fick plats på den ö som vi idag kallar Gamla Stan. Utanför det fanns gårdar och torp där människor arbetade med att odla sin egen mat och ha hand om djur. Så levde människor överallt på landsbygden. Vårby var en sådan gård men under industrialiseringen började platsen att förändras.  

En speciell sak med Vårby var att två viktig vägar passerade. Där E4an går idag fanns en smal väg mot Stockholm och den andra vägen gick mot Glömsta och Ävsjö och vidare till Skanstull. Den vägen kallas Göta Landsväg och har bundit ihop Stockholm med Södertälje ända sedan medeltiden. Det lättaste sättet att resa var med båt men många resor gjordes också med häst och vagn och allra oftast till fots.

Ångbåtar fraktade tegel

Redan innan industrialiseringen kom igång i Stockholm så tillverkades tegel, både i närheten av Vårby gård och i Slagsta på andra sidan vattnet. Tegel tillverkades av lera som grävdes upp från marken eller botten av sjön. Leran brändes i stora ugnar och blev hårda tegelstenar. På somrarna kom gästarbetare från Småland för att jobba i tegelindustrierna.

Om teglet skulle användas till ett bygge i Stockholm så kunde det lastas på en båt som seglade med hjälp av vinden. Under industrialiseringen började båtarna få motorer som kallades ångmaskiner. Båtarna blev större och byggdes av metall. Från Vårby började ångbåtar köra efter fasta tidtabeller. Både varor och människor kunde då färdas med båt mellan städer som Stockholm, Södertälje och Uppsala.

Industrier i Vårby

Förutom tegelbruket har det också funnits andra industrier nära Vårby gård. Här fanns en ångsåg, alltså en stor såg som drevs av en motor och som kunde göra brädor av stockar. Men den viktigaste tillverkningen startade år 1932 då gårdens ägare började tillverka mineralvatten. Det fanns nämligen ett ställe där kallt och gott vatten rann ut ur berget – en källa.

Tidningsartikeln från år 1957 berättar att fabriken har byggts ut med lager och laboratorium och snart ska bli ännu större. Här arbetade 150 personer med att tillverka 35 miljoner flaskor vatten och läsk varje år. Fabriken köptes upp av Spendrups och fortsatte växa till ett stort bryggeri, men år 2013 lades det ner och fabriken revs och bryggningen fortsatte i Grängesberg.

Tvättade åt de rika

I den här trakten fanns också flera tvätterier som jobbade med att tvätta kläder och lakan åt stockholmarna. Det gick att tjäna lite pengar på att tvätta åt rika stadsbor men de små tvätterierna använde oftast inte ångbåtarna utan billigare transporter. Hela familjen hjälptes åt att få tvätten ren och torr. När det var klart lastades en kärra som någon i familjen drog för hand hela vägen in till Stockholm och tillbaka.

Du hittar fler artiklar om tvätterierna i länkarna här nedanför.

Turism och industri nära stan

Trots att Vårby var landsbygd så fanns det mycket aktivitet här. Tvätt, tegelbruk och mineralvatten har du redan läst om. Längs vattnet fanns sommarvillor för stockholmare. Gäster från ännu längre bort reste till kurorten Vårby källa för att bada och dricka vattnet. Allt det här fanns eftersom Vårby låg ganska nära Stockholm och hade bra kommunikationer. Både landsvägen och senare ångbåten gjorde det lättare att frakta sommargäster, tegel, tvätt och flaskor.

Semester i Vårby

Att dricka brunn

På 1700-talet var kunskapen om kroppen och sjukdomar mycket sämre än idag. Inte ens läkare visste vad en bakterie eller ett virus var. En sak som man visste kunde påverka människor att må bättre var att resa bort från sin vardag, vila upp sig, ha kul och äta och dricka nyttigt. De som hade möjlighet reste då till en hälsobrunn där vattnet ansågs vara extra nyttig och ”drack brunn”.

I Vårby öppnade en sådan hälsobrunn år 1709. Det gick till så att en känd läkare Urban Hiärne provade vattnet och godkände det. Sedan höll prästen Carolo Enhörning en predikan vid källan. Det han sa går fortfarande att läsa på Kungliga biblioteket. Du ser försättsbladet till predikan här intill. Till slut godkände kungen hälsokällan. En hälsokälla var alltså en stor sak som både den kyrkliga och världsliga makten hade något att säga till om.

Gott och hälsosamt vatten ur källan

Människor från hela Europa kom till Vårby för att dricka brunn och bada. Om du hade råd kunde åka dig och vila och dricka vatten för att bota någon sjukdom eller åkomma, värk i lederna, magmask eller barnlöshet. Båten var snabbaste och bekvämaste sättet att ta sig hit. Efter 40 blev verksamheten mindre men vattnet användes fortfarande. Ända fram till 1840 hämtades vatten härifrån till kungen och hovet i Stockholm.

Vacker natur lockade stadsbor på 1900-talet

C Harry Winberg var en man som ägde Vårby gård i början av 1900-talet. Han satte ingång många projekt på gården. Först ordnade han ett strandbad, Vårbybaden och startade Vårbybadens restaurang i gårdens huvudbyggnad. Han ville få igång turismen igen. Vid den här tiden blev det populärt med naturupplevelser och utebad i det fria. Industrialiseringen hade gjort städerna smutsiga och trånga. Före 1938 hade arbetare ingen semester. Sedan kom en lag att alla skulle ha rätt till två veckor ledigt varje år. En vanlig semester var att ta cykeln och övernatta någonstans. Många stadsbor längtade ut på landet. Det använde Winberg också för att sälja delar av sin mark som tomter. Här intill ser du reklam som berättar om den vackra naturen som finns så nära Stockholm.

Mineralvattenfabrik och bryggeri vid källan

År 1931 sålde C Harry Winberg Vårby gård till Stockholms stad som hade börjat köpa upp mark för att lösa bostadsbristen i stan. Själv behöll han Vårby källa och startade en mineralvattenfabrik som senare utvecklades till en stor industri som tillverkade olika drycker.

Edward Blom berättar

I filmen berättar huddingebon Edward Blom mer om traditionen att dricka brunn och bada i Vårby.

Huddinge prästgård nu & då

Prästen hus hade många rum

Huset på bilden är Huddinge prästgård. Före 2014 ingick det i prästens lön att få bo på gården. Det äldre fotot är ett vykort från år 1920 och det står tryckt på kortet: ”Prostgården”, som det kallades då. Huset är sig likt än idag och du ser det ur den här vinkeln när du står vid ingången till huvudbiblioteket i Huddinge. Det har två rejäla våningar och är större än de flesta villor i Huddinge. Det har också en mycket längre historia än de flesta andra hus här.

Gården kallades både Huddinge och Tomtberga

Huset är från 1700-talet men ända sedan medeltiden har prästerna i Huddinge kyrka haft sin bostad på samma ställe. Redan innan dess så fanns Tomtberga tingsplats här. En tingsplats var ett ställe där de mäktiga männen i trakten möttes för att bestämma viktiga saker och döma brottslingar. Tingsplatsen har gett namn till Tomtbergaskolan som skymtar bakom prästgården på fotot från 2024.

En stor bondgård

Det finns ett ännu äldre foto av prästgården. Det är från 1860. Det är samma hus men det bygdes om och fick en ordentlig övervåning år 1894.

Vid den här tiden fanns det många fler hus i närheten som också hörde till prästgården. Där fanns ett stall för hästarna, ett brygghus, ett dass och flera andra hus att förvara säd, ved, vagnar och jordbruksredskap i. Det fanns också särskilda hus för grisar, höns och drängar och fattiga. Allt det här fick prästen i lön för sitt arbete. Bönderna i närheten kunde få hjälpa till och jobba på gården och de gav också lite av det de odlade till kyrkan. Prästen själv bestämde över sin gård men arbetade inte själv med jordbruket.

Prästens hade många uppgifter

Prästens uppgift var förstås att predika och dela ut nattvarden i kyrkan på söndagen men han var också en ledare för hela det lokala samhället. Han skötte folkbokföringen, sjukvården, skolan och fattigvården. Dessutom var skulle han ta emot gäster som passerade. Så här nära Stockholm var det en stor uppgift. De resande behövde ofta sova över och få mat till sina hästar och sig själva.

Nya tider på prästgården

Prästens markområden sträckte sig från Hörningsnäs ända till Långsjön. Jordbruket var en viktig del av prästens ekonomi men år 1923 lades det ner. Det berodde på att det blev mer ovanligt att ha egna djur och odlingar för att få mat. Istället fick de flesta lön och köpte de de behövde i affärer. Med moderna hjälpmedel kunde en enda bonde sköta större markområden.

Under resten av 1900-talet fick kyrkoherden (en präst som är chef över andra präster) i Huddinge bo i prästgården. År 2014 renoverades huset och används nu istället som samlingslokal för flera av kyrkans verksamheter. Idag får prästen bo var hen vill men inte i prästgården.