Vet du vad en lokomobil är?

Godsägaren, K Östen Schauman på Steninge högg ner mycket skog, bland annat för att få ved till uppvärmningen av slottets stora växthus. Där odlades växter som såldes i hela Stockholmsområdet.

Till sin hjälp skaffade han en lokomobil. Det var en ångmaskin på hjul. Som ett ånglok men utan järnvägsspår. Han använde lokomobilen för att frakta timmer till Märsta station. Men många klagade på fordonet. Den körde sönder vägarna som de andra gårdsägarna ansvarade för att underhålla.

Steninges lokomobil kunde köra själv men andra lokomobiler behövde hästar som drog motorn till platsen där den behövdes. Ångmaskinen kunde till exempel användas i skogen för att driva en såg. Lokomobiler drev också pumpar och tröskverk.

Ångmaskiner var de första motorer som användes i jordbruket redan på 1800-talet. De byttes sedan ut mot bättre motorer som inte använde kol utan gick på bensin, diesel, andra oljor eller el. När gummidäcken uppfanns så kunde traktorerna rulla lättare på olika underlag.

Hjalmar och hans lastbil

Transporterna moderniserades

Ångbåtar och tåg gjorde transporterna mycket lättare under 1800-talet. Men på vägarna var häst och vagn vanligt långt in på 1900-talet. Före Andra Världskriget var det bara de allra rikaste som hade en egen bil i familjen. I städerna kunde du nu beställa en taxi-bil istället för häst och vagn som tidigare. På 1930-talet började bussar bli vanligare i Stockholmstrakten. Tåget var viktigt för transporter men där det inte fanns järnväg så blev lastbilar vanligare.

Hjalmar berättar

Hjalmar Wreth var en av dem som körde en sådan lastbil. Han berättar om sitt jobb på bageriet i slutet av 1920-talet:

Arbetet började klockan 07:00 på morgonen. Bilarna hämtades ut ur sina garage vid brödfabriken och lastades med bröd. Det fanns fyra Chevrolet-lastbilar. Till en början körde vi ut utan beställningar och sålde direkt från bilen till kunderna.

Kunderna var olika affärer och handelsbodar.

Problem med grindar

Hjalmar minns hur dåliga vägarna var på den tiden. Hastighetsbegränsningen var 50 km/timmen. Ofta fick han köra långsammare och på landet var det många grindar, där han fick stanna för att öppna, köra igenom och sedan stänga igen. Men Hjalmar hade en bra lösning på det problemet: han tog upp liftare. Det var ovanligt med bilar och det vanligaste sättet att ta sig fram var att gå.

Det var många människor som gick utefter vägarna på den tiden och de var glada om de fick lift. Dessa liftare var då till god hjälp som grindöppnare.

Nöjda med jobbet

När dagen var slut skulle bilen vara tom och allt bröd sålt. När fabriken blev mer känd så började kunderna göra beställningar och ringa till fabriken för att beställa bröd.

Både Hjalmar och hans fru Linnea arbetade i fabriken. De tyckte att det var ett ganska bra jobb och tryggare än många andra anställningar, för även om det blev dåliga tider som efter finanskrisen 1929 eller under världskrigen så behövdes bröd. Tyvärr gick ägaren till Kungsbröd i konkurs, så fabriken fick lägga ner (år 1932) trots att den var lönsam. Trots att brödet från Märsta sålde bra så hade ägaren andra företag som inte gick bra och orsakade konkursen.

Märstas industrialisering

Kom och köp industritomter!

I början var det ganska tomt runt Märsta station. Men på 1920-talet började markägaren sälja industritomter. Företag som köpte en tomt kunde enkelt transportera sina varor med järnvägen. På den här tiden fraktades de flesta varor fortfarande i en vagn som skumpade fram på grusvägar. När Märsta började industrialiseras växte också orten. Arbetarna på fabrikerna och verkstäderna började nämligen bosätta sig i närheten.

Färg och fernissafabriken.

Arvid Lindgren och Gunnar Björklund var några som nappade på erbjudandet om att köpa en tomt i Märsta. De hade jobbat på färgfabrik och bestämt sig för att starta eget. År 1923 startade Färg- och fernissafabriken och växte under 1920-talet till 20 anställda. De jobbade kl 07:00 – 17:00 och hade tre dagar semester per år. Många blev sjuka av ångorna från olika ämnen värmdes i lokalerna som hade dålig ventilation. Personalen hade sammanlagt en timmes rast för lunch och middag. I början fanns ingen matsal utan de åt måltiderna i pannrummet.

Företaget växte och anställde skickliga kemister som utvecklade nya varianter av färg, lack och emalj. Efterfrågan var ibland så stor att fabriken inte kunde tillverka så mycket som kunderna ville ha. Färgfabriken har bytt namn men finns fortfarande kvar vid Märsta station. Det var järnvägen som lockade Arvid och Gunnar till Märsta men när företaget startade så körde de ut färg med häst och vagn. Hästen lånade de av en av stationskarlarna vid Märsta station.

Kexfabriken som blev kommunhus

Märstas första fabrik började byggas år 1916 av Carl Östen Schaumann, ägaren till Steninge. Omkring 80 anställda arbetade i det storskaliga bageriet. Företaget hette Svenska Kexfabriken AB och gick i konkurs år 1922. Fabriken stod tom ett tag innan AB Kungsbröd flyttade in år 1927 och började baka spisbröd (knäckebröd) och kex. Mariekex, Albertkex och Märstakex såldes i plåtburkar som tillverkats i ett annat industriområde längs järnvägen: Upplands Väsby.

Efter Andra Världskriget lade Kungsbröd ner bageriet. Istället flyttade Matsilverfabriken AB in. De tillverkade bestick och hade, som mest 170 anställda. Arbetsmiljön var ohälsosam, bullrig och smutsig. Slipdamm och lösningsmedel fyllde luften och gjorde den farlig för den som andades in den hela dagarna. Arbetskläder fick de anställda fixa själva. På 1970-talet blev det vanligt med billiga produkter som importerades från andra delar av världen. I många länder i Asien var lönerna låga. Det blev billigare för företag att tillverka bestick och andra produkter där och transportera dem till Sverige där de såldes. Matsilverfabriken klarade inte konkurrensen och lades ner. Den gamla kexfabriken byggdes då om till kommunhus.

Sörlings

I närheten av Märstas gästgiveri, på Odenvägen 7, flyttade en hovslagare in 1924. Johan Primus Sörling skodde hästar och jobbade som smed åt bönderna i trakten. När bilar började ersätta hästarna kom Sörling på en uppfinning som gjorde det lätt att montera ett flak som gick att tippa, på bilarna. År 1936 hade hovslageriet växt till en verkstad med 20 anställda. Många kunder kom från Stockholm. Ibland kom de körande med chassit till en bil. Då satt de vid ratten på en upp-och-nervänd låda. Sörlings byggde både förarhytter och tippbara flak. I början var mycket av trä. Företaget utvecklades vidare och började tillverka svarvar. År 1965 hade Sörlings 170 anställda och flyttade till industriområdet i Brista.

Märsta såg

Under 1910-talet fanns en man som hette C J Svensson. Han hade en ångsåg som han baxade runt i skogarna i Uppland. En ångsåg eldas med kvistar och grenar som värmer vatten. Vattenångan driver sedan en sågklinga som effektivt kan såga stora trästockar till mindre bitar eller till brädor. Med mycket arbete och fem hästar gick det att flytta sågverket mellan olika platser där skogen avverkades.

C J Svenssons son, Nils berättar att hans pappa köpte en tomt i Märsta år 1922 och började bygga upp en mer permanent såg där. Märsta såg fick många kunder och anställde fler arbetare. Den blev kvar ända till 1960-talet. C J Svensson drev den till 1941. Han var också byggmästare och ansvarig för bygget av Centralskolan i Märsta. Det var han som gjorde ritningar, räknade på hur mycket material som skulle gå åt och vad det skulle kosta. Han hade gått fyra år i skolan.

Liknande utveckling i olika fabriker

Märstas första industrier var ganska olika. Några var små enmansverkstäder som växte. Kexfabriken var en bakfabrik från början, där en jättelik deg skopades upp på rullband som åkte på en jäsningsbana. Gemensamt för alla industrier var att de använde moderna maskiner och transporter för att tillverka mycket av en produkt.

Fabrikerna drog också människor till Märsta. Både Sörlings och Färgfabriken byggde hus till sina anställda och många tjänstemän byggde egna villor (Sörlings på Södergatan och färgfabriken på Sätunavägen).

På 1930-talet bildades fackföreningar på de flesta industrier. Arbetarna gick ihop och ställde krav på bättre arbetsvillkor och löner.

Nu & då på Centrumleden i Märsta

Vägen byggdes utan korsning

På 1960-talet växte Märsta snabbt. Den äldre bilden är tagen år 1967. Då hade bilar blivit så vanliga att de fanns i nästan var enda familj. Ungefär 14 000 människor flyttade till Märsta under 60-talet. Det byggdes massor av hus men också vägar. För att trafiken skulle flyta och de nya Märstaborna skulle kunna gå och cykla så byggdes många korsningar på det här sättet. I bostadsområden från 60- och 70-talet är bilvägarna ofta en våning ner och området närmast husen är bilfria.

Spår av det gamla samhället

Om du åker på vägbron över Centrumleden uppför backen så är du på väg mot Sigtuna. Om du följer fotografens blick rakt fram kommer du till Valsta. På fotot från 1967 fanns inget bostadsområde där utan bara Valsta gård. Gården hade legat där sedan järnåldern eller ännu längre. När bilden togs hade kommunen köpt marken. En lada syns fortfarande på bilden. Där var det betongfabrik tills den försvann i en brand i slutet av 1960-talet.

Branden i Valsta gårds lada år 1966.

Nu & då i Pinbacken

Vänstertrafik

Den äldre bilden över Märstadalen är tagen påsken 1967. I september samma år gick Sverige över till att köra på höger sida istället för vänster. Norge, Danmark och Finland hade redan lagt om trafiken från vänstertrafik till högertrafik.

Märsta växte på 60-talet

Lite till höger om bildens mitt ser du ”Bananhuset” i området Tingvalla. Det var klart redan år 1963. Under 1960-talet växte Märsta från en liten by till en stad. År 1960 bodde 2882 personer i Märsta. På tio år växte befolkningen till mer än det femdubbla.

Valsta

På det äldre fotot ser du Valsta gårds lada. Runt gården finns gravfält som visar att människor har bott och odlat här i 1500 år. På 1700-talet var Valsta en liten by med fyra gårdar. Idag finns bara några husgrunder kvar men namnet lever vidare i stadsdelen där en stor del av Märstas befolkning idag bor.

Nattvakt på Steninge

Torpare odlade på hyrd mark

Ida växte upp på torpet Anderslund (karta/bild). Hennes pappa var torpare. Att vara torpare innebar att man bodde i en liten stuga på landet, ett torp. Men torparen ägde inte torpet själv. Det var ett gods eller en större gård som ägde marken och torpet och gjorde ett avtal med torparen. I det här fallet var det Steninge. Avtalet bestod mest av krav på torparen och hans familj. Du kan läsa flera sådana torparkontrakt här på Länskällan (se nedan).

Torparkontraktet bestämde oftast att torparen skulle jobba ett par dagar i veckan på den stora gården. För det fick han bo i torpet och använda marken runt omkring för att odla och ha djur.

Dagsverken och nattarbete

Idas pappa hade ett lite annorlunda torparkontrakt. Precis som andra torpare så skulle han göra två dagsverken (arbeta två dagar med jordbruket) på Steninge. Men han hade inget eget jordbruk som många torpare. Istället hade han ett lönearbete: som Steninges nattvakt.

Jobbet som nattvakt började klockan 21.00. Varje timme blåste nattvakten i ett horn så att alla på Slottet visste att allt var lugnt. Klockan 01.00 brukade han försöka vila lite genom att sätta sig ner men det fanns ingen tid till att sova och klockan 02.00 var det dags att gå en ny inspektionsrunda. Klockan fyra på morgonen var nattpasset över. Samtidigt var mjölkningen klar i ladugården. Nattvakten skulle då hjälpa till med det tunga arbetet att lasta mjölkflaskor på en vagn så att de kunde transporteras iväg och säljas.

Efter arbetet med mjölken var det äntligen dags att gå hem och vila. Anderslund låg 5 km från Steninge och det tog en timme att gå. Det blev någon timmes vila innan det var dags att gå tillbaka för att börja dagsverket med Steninges jordbruk klockan 8.00.

Hela familjen jobbade

Som nattvakt fick Idas pappa en liten lön. Familjen hade 12 barn och de som kunde fick hjälpa till med försörjningen. Som torpare kunde de ha några djur och odla lite själva. Men då krävdes det att barnen hjälpte till. När pappan blev äldre kunde några av de äldre sönerna ta hans dagsverken. Alla hjälpte också till att fiska i Märstaån och plocka bär i skogen. Ida berättar hur hennes mamma väckte alla barn klockan 04:00 för att gå ut i skogen och plocka bär under den korta bärsäsongen. Bären såldes sedan på Steninge eller i Stockholm och gav lite extra inkomster.

Nu & då vid Halmsjön

Stockholms nya storflygplats

Det var Sveriges riksdag som tog beslutet år 1957. Stockholms nya flygplats skulle byggas vid Halmsjön i Uppland. Bromma flygplats hade blivit för liten. Men var skulle flygplatsen ligga? Jordbro i Haninge var ett starkt förslag men experterna tyckte att platsen vid den lilla Halmsjön i Uppland var den bästa. Så föddes Arlanda.

Märsta kommuns byggplan

Regeringen kom överens att med Märsta att kommunen skulle ta fram en plan för att bygga en servicestad till Arlanda i Märsta. Där skulle det finnas bostäder till alla som skulle arbeta på flygplatsen. På 1950-talet var Märsta och Sigtuna två olika kommuner. Då hade Märsta kommun inte ens 5000 invånare men i planen ingick bostäder till 40 000 personer.

Titta ett flygplan!

Idag blir ingen särskilt exalterad av att se ett flygplan på himlen. På 1920-talet var det annorlunda. Elsa Engholm som gick i Husby skola har berättat att enda gången när det blev rörigt i klassrummet var när någon hörde ett flygplan närma sig. Barnen arbetade tysta, räckte upp handen och ställde sig upp bredvid bänken när de svarade på frågor. Ett par gånger om året kunde ett flygplan passera. Då accepterade läraren att alla sprang fram till fönstret för att titta. I vanliga fall hade den som gjorde så fått stå i skamvrån.

Halmsjöbanan byggs år 1948.

När tåget kom till Märsta

Industrier runt stationen

Från början fanns nästan ingenting vid stationerna förutom stationshus men efter hand började fabriker och verkstäder byggas. Nära Märsta station etablerade sig en kexfabrik, en såg, en färgindustri och en mekanisk verkstad. Företagen kunde då frakta varor på järnvägen.

Stambanorna utvecklade Sverige

Staten hade bestämt att bygga järnvägarna mellan de största städerna. Dessa kallades stambanor. Planen var att mindre bolag och privata företag skulle bygga fler järnvägar som knöt ihop allt till ett stort nät av järnvägar. Staten hade också en annan tanke, att järnvägen skulle bidra till utvecklingen av landsbygden. Därför skulle järnvägen inte gå där det redan fanns stora vägar eller städer. Den skulle heller inte gå längs kusten där kommunikationerna redan var bra. Märsta var ett av många orter i hela landet som föddes på grund av järnvägen.

Märsta istället för Sigtuna

En annan förklaring till att järnvägen inte drogs till Sigtuna och band ihop den staden med Uppsala och Stockholm var att det hade blivit en omväg. Om tåget skulle gå via Sigtuna hade det tagit längre tid och bygget hade också blivit dyrare. Det var inte helt och hållet en slump att stationen hamnade i Märsta. I Märsta fanns nämligen sedan 1600-talet en gästgivargård där resande mellan Uppsala och Stockholm brukade övernatta. Från Märsta gick också vägen till Sigtuna dit man kunde ta en hästskjuts.

Stationssamhället blev en stad

I början av 1900-talet byggde några av de som arbetade i Märsta egna hus i området runt stationen. Det var småhus, eller egna hem som det kallades, alltså villor för en familj. Märsta fortsatte att vara ett litet stationssamhälle fram till 1960-talet. Då satte staden igång att växa. Det berodde dels på att Arlanda flygplats byggdes och dels på att miljonprogrammet, som var en satsning på att utrota bristen på moderna bostäder i landet.

Märsta blev nu en del av Stor-Stockholm. Tack vare tåget var det lätt för dem som bosatte sig Märsta att pendla både till Uppsala och Stockholm.

Kolsvart i Märsta

Så här berättar Harry Jansson om hur det var att komma till Märsta på 1920- och 1930-talet:

”Den som steg av tåget vid Märsta station en mörk höstkväll och kom ut på vägen mot Sätuna (nuvarande Stationsgatan) möttes när han lämnade lyktstolpen vid stationen av ett mörker som gjorde det svårt att hitta vägen. Endast några ljuspunkter från Sätuna- och Arenbergagårdarna syntes. Annars var det svart. Svårt att tänka sig med nutidens belysning.”

Ur Husby-Ärlinghundra Märsta hembygdsförenings skrift ”Gamla Mästa i ord och bild”.

Lär dig hitta i Märsta år 1919

1. Märsta station.
2. Kexfabriken, idag kommunhus.
3. Vägen som idag är gång- och cykelväg gick från stationen till det som då var centrum. På åkern till höger ligger idag Sätunaparken.
4. Vita villan är det äldsta skolhuset som finns kvar idag av Centralskolan.
5. Centralskolans huvudbyggnad.
6. Esso bensinstation.
7. Riksväg 13, vägen mellan Uppsala och Stockholm före motorvägen E4.
8. Huset finns kvar än idag. På 1950-talet låg här ett café som kallades Café Snusket. Senare blev det ungdomsgård.
9. Märsta gästgivargård. Här sov man över och bytte häst på väg till eller från Stockholm före industrialiseringen.

Nu & då på Märsta station

Stationshus från 1914

Stationshuset som du ser på de båda bilderna här ovanför är byggt 1914. Lite längre ner ser du bild på ett ännu äldre stationshus som stod på samma plats tidigare. En del av byggnaden från 1914 finns inte kvar längre, det är cykelgaraget till vänster. Du kan fortfarande ställa din cykel på samma plats som för mer än 100 år sedan, men idag saknas tak.  

En bil på spåret

På den äldre bilden står något som ser ut som en bil på tågrälsen. Det är en motordriven dressin. Dressinen användes för att kolla att spåret var helt, så att tågen inte skulle spåra ur. Den som inspekterade satt fram och den som körde satt i baksätet. Dressinen var byggd så!

Stationshusets funktion förr och idag

Stationshuset var ett viktigt hus förr. Här förvarades post och paket som skulle skickas med järnvägen. Här köpte du din biljett och tog reda på vilka tider tågen gick. Huset användes av alla som jobbade vid stationen, när de inte var ute och gav signaler åt lokförarna eller skötte växlarna som ledde tågen från ett spår till ett annat. De anställda skulle också se till att stationens klocka gick rätt och putsa tågets lyktor fram och bak.

Idag kan du köpa biljett i en automat eller i en app. Kontrollen över trafiken sköts på distans från en ledningscentral och det finns nästan inga anställda på plats för att sköta järnvägen. Pendeltåget har sin egen lilla stationsbyggnad med sina automatiska spärrar.

Funderade på att riva byggnaden

År 2000 var det nära att stationshuset försvann för alltid. Då började det brinna i huset och blev skadat. Kanske var det lika bra att riva det gamla stationshuset? Det behövdes ju ändå inte på samma sätt som förr. Till slut bestämde kommunen ändå att renovera stationsbyggnaden. Därför står den kvar idag som ett minne över tågets storhetstid under industrialiseringen. En tid då järnvägsstationer hade hög status, många viktiga funktioner och ofta utformades för att vara både vackra och imponerande.

Paret som formade Huddinge

Patron Pehr

Pehr Pettersson ägde som mest 1/3 av all mark i Huddinge. Gårdarna Flemingsberg, Glömsta och Fullersta tillhörde honom. På många sätt var han en modern man. Han hade till exempel arbetat sig upp till sin position och använt industrialiseringens nya metoder för skapa ett effektivt jordbruk. Han bodde på herrgården Fullersta men han var inte själv adlig.

Smart sätt att sälja mer mjölk

Patron Pehr kämpade för att en ny väg skulle byggas in till Stockholm. Den byggdes på 1840-talet och går ungefär där Huddingevägen går idag. När staten började planera en järnväg så förstod Pehr att han kunde ha nytta av den. Om han kunde frakta all mjölk som hans kor gav till Stockholm med den snabba järnvägen så kunde han sälja mer innan mjölken blev dålig. Om konkurrensen blev för stor i Stockholm så kunde han sälja mjölken i Södertälje istället. Statens Järnvägar (SJ) köpte mark från jordägarna i landet så att de kunde bygga järnväg hela vägen mellan Stockholm och Göteborg. Men Pehr gav bort mark gratis till SJ om de lovade att bygga en station vid hans grind.

Stationen blev kommunens centrum

Det var alltså Patron Pehr som gjorde att Huddinge station ligger där den ligger och att det blev kommunens centrum. I början var det inte många personer som åkte tåg till och från Stockholm. Järnvägen användes mest till att frakta ved och mjölk till huvudstaden. För att mjölken skulle komma med första tåget på morgonen så fick jordbruksarbetarnas fruar börja en timme tidigare med mjölkningen, klockan fyra på morgonen.

Brita Larsdotter – myndig vid 60

Brita var gift med Pehr Pettersson. När hon var i 60-årsåldern dog hennes man och hon blev myndig. På den här tiden var gifta kvinnor omyndiga och deras män bestämde över dem, över deras pengar och saker. Brita och Pehr hade börjat lämna över det stora jordbruket till dottern Clara och hennes man men under bara några år så dog båda två och det enda barnbarnet. Brita ägde och drev sedan det stora jordbruket vidare på egen hand i mer än tio år.

Brita fick Huddingebornas kärlek

När Brita dog så hölls en stor begravning. Huddinge kyrkan var proppfull med folk. Längs hela vägen mellan Fullersta gård och kyrkan stod folk och grät. En barnkör sjöng och tidningarna skrev om begravningen. Brita hade blivit en mycket populär och älskad person. Här är några saker som Brita gjorde under sin tid som godsägare:

• Lånade ut mark gratis till en arbetarförening.
• Startade en fond till minne av sin dotter Clara som delade ut pengar för att fattiga Huddingebarn skulle kunna köpa kläder till sin konfirmation.
• Gav bort mark till ett nytt skolhus.
• Skänkte pengar för att bygga tornet på Huddinge kyrka.
• Skänkte pengar till en ny kyrkklocka, ommålning inne i kyrkan.
• Skänkte silverljusstakar till kyrkan.
• Testamenterade pengar till några av sina trognaste tjänarinnor.
• Betalade vård för några av gårdens arbetare.

Hur blev Petterssons rika?

Hur kunde Pehr och Brita, som inte var adliga, bli Huddinges mäktigaste personer och påverka historien? Pehr kom från en torparfamilj, hans föräldrar hyrde en liten gård. Britas familj ägde inte heller någon mark. Här är tre viktiga förklaringar till parets framgångar.

Den första är hårt arbete. Pehr tog snabbt till sig ny teknik och de senaste metoderna inom jordbruket. Han byggde nya hus, grävde nya diken och åkrar. Han såg till att sänka vattennivån i sjön Trehörningen så att det blev mer jordbruksmark.

En annan förklaring är att Pehr var bra på att skriva. När han formulerade ett brev eller en ansökan så kunde ingen tro att han föddes på ett torp. Fattiga människor som var födda i början av 1800-talet kunde ofta inte skriva, bara läsa. Skrivförmågan hjälpte honom att få jobb och övertyga andra att gå med på hans olika projekt.

Den tredje förklaringen är brännvinet. På Flemingsbergs gård kunde de framställa massor av brännvin och det var en lättsåld och populär produkt. Aldrig har svenskarna druckit så mycket sprit som i slutet av 1800-talet. Supandet var ett stort samhällsproblem som många arbetade för att minska men för Pehr och Brita gav det också pengar. Utan inkomsterna från brännvinet hade de inte kunnat köpa Fullersta gård eller bygga ett kyrktorn.

Du kan besöka Pehr och Britas gravsten vid Huddinge kyrka.