Nu & då i Roslags-Näsby

Näsby blev Täbys nya centrum

Carl Robert Lamm ägde Näsby slott. När han blev ordförande i kommunalstämman så brukade politikerna ha sina möten i Täby Kyrkby (som bara kallades Täby då). Det som heter Täby centrum idag var bondgården Tibble. Herr Lamm ville göra Näsby till ett kommunalt centrum. I början av 1900-talet hade stationssamhället Täby (kyrkby) växt mycket. Det var här som flest nya tomter såldes.

Men när Roslagsbanans gren till Åkersberga byggdes så flyttade fler människor till Näsby och Viggbyholm. I Näsby byggdes en stor lanthandel med post och telefonstation, en ångkvarn och ångsåg, Ytterbyskolan och fler villor. Då började kommunalstämman hålla sina möten i skolan istället. Till slut blev det som Carl Robert Lamm ville. Näsby blev kommunens nya centrum, i alla fall den plats där det första kommunhuset byggdes 1950.

Kommunen hade många problem att ta tag i

Mitt i bilden ligger ett skogsparti. Vägen som går till vänster om det heter Kanalvägen. På bilden från 1936 kan du se varför. Bredvid vägen går ett dike som tyvärr luktade ganska illa. Det berodde på att husen inte hade några avlopp. Det här var ett av de många problem som diskuterades på kommunmötena under första delen av 1900-talet. Sjukdomar spreds, folk var fattiga, arbetslösa det hälsosamma, lantliga Täby som fanns i reklamen kändes avlägset för många. De två världskrigen gjorde inte läget lättare.

Expansion efter kriget

Under 40- och 50-talen byggdes det massor i Roslags-Näsby och orten var kommunens centrum. Då byggdes de fem 10-våningshusen med centrumanläggning, kommunhus och motorväg.

När Täby Centrum i Tibble invigdes så började en ny era där centrum återigen flyttade. Idag finns både kommunhuset och de flesta affärer i just Täby Centrum.

Området runt Roslags-Näsby station fortsätter att utvecklas idag. Men nu finns inte någon ledig mark till salu längre. Istället rivs hus för att ge plats åt nyare och större.

Skolan i Beateberg

Skolan

På bilden ser du två skolbyggnader. Den vita byggnaden är den första skolan i Beateberg från år 1886. Innan den fanns så fick eleverna gå hem till en lärarinna på Länna gård. Hon höll skola i sitt kök och i ett rum på övervåningen i torpet där hon bodde. Fröken själv bodde i rummet intill köket. Det stora skolhuset till vänster är från 1909.

Skolväg utan belysning

Stig som började i Beateberg år 1934 berättar om sin väg till skolan:

Augusti 1934 började jag i Beatebergs folkskola. För att inte behöva gå ensam den nästan halvtimmeslånga vägen hade jag det första året sällskapet med Karl-Åke, som var två år äldre än jag och hans äldre bror Folke. Om jag minns rätt träffades vi tjugo över sju utanför deras hus. På vintern var det en mörk väg att gå; vägbelysning fanns inte. Första biten lyste det från några hus och sedan följde en mörk sträcka genom skogen, därefter två hus, sen mörkt och sen lite ljus från Skattetorp. Därefter var vi ute på Dalarövägen, men där fanns ingen bebyggelse, möjligen till höger en ljusglimt från rättarbostaden vid Solvik. Vid Trångsund lyste det från stationshuset, där stinsen Beckius med familj bodde, och från Larssons affär. Längre fram såg vi några ljus från Derkerts stora hus i Skanstorp och därefter från handelsträdgården vid Lillängen. Det var den sista ljusglimten innan skolan. Skolan låg helt för sig själv. Den enda bebyggelse man såg därifrån var Beatebergs gård på andra sidan det stora gärde vid vars ena kant skolan låg och fortfarande ligger. På skoltomten fanns på den tiden också det gamla, vitrappade skolhuset. Där hade vi träslöjd en eftermiddag i veckan.

Stig E. Petterson

Den vita, äldre skolbyggnaden revs år 1944 för att ge plats till en ny större skolbyggnad i sten. Den röda skolbyggnaden från 1909 totalförstördes i en brand år 2020.

Inne i skolan

Skolan hade på nedre botten av en liten farstu och därinnanför kapp- och omklädningsrummet. Där vistades vi på rasterna vid dåligt väder. Där skulle vi på morgonen sitta tyst och vänta på att första lektionen skulle börja. Omklädningsrummet var också vår ”lunchmatsal”. Där, bland våta ytterkläder och fotsvettdoftande pjäxor och stövlar, åt vi våra medhavda smörgåsar och drack vår mjölk ur flaska.

Skolsalen var mycket ljus, ena långsidan upptogs av stora fönster som vette ut mot Beatebergs gårds ägor. Den sidan av lokalen var mycket kall på vintern, medan den andra sidan utan fönster var mycket varm; där stod nämligen kaminen som höll hälften av oss varma och hindrade den andra hälften från att frysa ihjäl. De med ”förfrysningsskador” blev rikt kompenserade under vår och tidig höst då solen gassade genom de stora fönstren.

Stig E Petterson

Lärarna

På Stigs tid fanns två lärare i skolan. Den ena hette Elsa Engmark och bodde i Hammartorp, ett par hus som låg i nuvarande Trångsunds centrum. Elsa hade hand om ettorna och tvåorna. Så här berättar Stig om den andra läraren, Alrik Sandberg:

Han bodde på övervåningen med sin syster, som var hans hushållerska. Magister Sandberg var en lärare av gamla stammen; han slogs med pekpinnen och en gång boxade han Lasse Pettersson från Fållan i magen så att han svimmade. ”Han e vist lite trött”, sa Sandberg.

Stig E Petterson

Läxförhör på lördag och måndag

Vi gick i skola även på lördagar, liksom de vuxna arbetade till omkring klockan 13. Till lördagen skulle vi kunna ämnet för söndagens högmässotext. Vi skulle alltså veta vilket evangelium, vilket kapitel och vilken vers prästerna hade som utgångspunkt för sin predikan. Och visste vi inte det tog det hus i helsike. Läxan till måndagen var alltid en psalm, hela psalmen, antingen den hade fyra eller tio verser. Detta var ett gissel som alltid plågade oss över veckosluten.

Jag kan inte minnas att man någon gång märkte att det lades ned extra ansträngningar på de som hade svårt för sig. De fick vara som de var och fick betyg därefter.

Stig E Petterson

När järnvägen kom till Upplands-Bro

Stationerna i Upplands-Bro

Kyrkan var centrum i Bro innan järnvägen invigdes år 1876. Men järnvägsstationen hamnade varken där eller vid Bro gård. Istället bestämde man att stationen skulle ligga i byn Härnevi. Den andra stationen, Kungsängen byggdes i ett helt tomt område. Det naturliga hade varit att ha stationen vid det lilla centrum som växt upp vid gården Tibble längs landsvägen mellan Enköping och Stockholm. Att det inte blev så berodde på marken. Det behövdes stabil mark för att bygga en station med dubbla spår, så att två tåg kunde mötas.

Orterna växte långsamt

Stationen i Kungsängen lockade snart till sig några verksamheter till landsbygden. År 1903 startade Ryds Gjuteri sin verksamhet vid stranden strax öster om stationen. På 1910-talet lät prästen bygga några villor som han hyrde ut. Marken tillhörde nämligen prästgården och krångliga regler gjorde det svårt att dela upp den för att sälja som villatomter. Norr om stationen, där Kungsängens torg ligger idag, byggdes de första husen på 1920-talet. År 1952 bodde det ändå bara 270 personer i Kungsängen.

Bro flyttade

Bro station i byn Härnevi växte också långsamt. Långt in på 1900-talet var orten liten. På 1920-talet byggdes några villor. Lokalt blev det ändå så att stationssamhället tog över kyrkans roll som centrum för bygden. Det dröjde till 1950-talet innan stationssamhället Bro började förändras till en tätort.

Kommunen växte

Under 1970-talet växte befolkningen i kommunen Upplands-Bro med omkring 50% och var sedan ganska stabil runt 20 000 personer fram till år 2000. Sedan dess har befolkningen växt med 50% igen och kommunen har under perioder varit en av Sveriges snabbast växande. Allra flest (ca 22 000) bor i de två stationssamhällena Kungsängen och Bro.

Dröm om ett eget hem

Albert och Hulda

År 1912 bodde Albert Natanael Axelsson och hans fru Hulda Teresia på Menlösa gård i Halland med sina barn Elisabeth, tre år och ettåringen Viola. Albert föddes i Västergötland och Hulda kom från Åland. Båda hade jobb på gården. Hulda arbetade i hushållet och Albert var kusk, han körde alltså hästarna som herrskapet åkte med. Jämfört med de andra statarna på gården hade nog Axelssons ganska hög status, men de drömde ändå om ett annat liv.

Egna hem till salu

Vi vet inte hur det gick till men på något sätt fick Albert och Hulda reda på att det fanns mark till salu i det avlägsna Uppland. De kan ha läst i en lokal tidning som skrev om egnahemsrörelsen som kämpade för att arbetare skulle få hjälp att köpa ett eget litet jordbruk. Kanske fanns det andra familjer i bygden som redan hade tagit steget till ett eget hem. Albert och Hulda lyckades i alla fall köpa en bit jord när gården Mariedal skulle styckas upp och säljas som mindre enheter.

Företaget AB Hem på landet hade år 1912 köpt in både Mariedal i Håbo-Tibble kommun och Kvarnibble i Håtuna kommun för att skapa egna hem. Visionen var att människor skulle få hjälp till ett bättre liv utan att behöva söka sig till de smutsiga och osunda städerna, eller utvandra till Amerika. Med lite hjälp av ett statligt lån så skulle unga och driftiga arbetare kunna bygga upp en egen försörjning på ett mer traditionellt sätt.

Axelssons flyttade till Bro

Hulda och Albert flyttade alltså till det okända Uppland med sina två barn. De är den första familjen som kom till området men snart fick de grannar. I början fick de tränga ihop sig i ett litet torp men efter några år hade Albert byggt både lada och bostadshus. År 1920 kunde familjen flytta in. Huset är det som du ser på bild här. Det finns fortfarande kvar och nya familjer fortsätter att bo i det.

Arbetade hårt för sig själva

När Albert dog år 1934 hade familjen bott och arbetat på sitt egna hemi 22 år. Säkert slet de minst lika mycket som de gjorde i Halland, med jordbruket, med att bygga bostadshus, lada och stall, och med döttrarna som till slut blev fyra stycken. Albert och Hulda var helt beroende av sitt eget arbete, men de behövde inte lyda någon annan och ägde själva allt de byggde upp. I beskrivningen från 1940-talet kan du se vad som ingick i gården ”Hällen”. Där ser vi också att en av döttrarnas män tog över gården, han står som arrendator.

Egna hem – bra eller dåligt?

Egnahemsrörelsen hade velat ge fattiga möjlighet att odla sin egen mat och styra sitt eget arbete men på 1930-talet gav de flesta upp den här idén. Det berodde på att det var för svårt att försörja sig på de små jordbruken. De hade inte råd att effektivisera med hjälp maskiner på samma sätt som de stora jordbruken. Tidigare hade småbönder kunnat tjäna extra pengar med att bygga och förbättra vägar men nu tog staten över det ansvaret. Dessutom blev det allt lättare att få ett jobb i den växande industrin.

Ur boken ”Gods och gårdar” från år 1938.

Barnmorska i Håtuna

Barnmorskan skrev brev till kommunen

I protokollet som du ser här intill kan du läsa hela Agnes Gustafssons brev till kommunen. Hon skriver att hon vill ha högre lön. Om du har svårt att tyda handstilen kan du få hjälp genom att klicka på ”bildinformation” (eller genom att lyssna på en uppläsning av texten?). Samtidigt som Agnes skriver har första världskriget startat i Europa. Sverige är inte med men det är brist på mat och andra varor. Kommunalnämnden skriver i sitt protokoll att de går med på att höja lönen, men inte så mycket som Agnes föreslår.

Lyssna på texten eller läs den på modernare svenska. Protokoll från Håtuna kommunalnämnd.

Barnmorskan bad om ledigt

Nästa gång det står om Agnes Gustafsson i kommunalnämndens protokoll är 31 maj 1918. Då ber hon om att få ta ledigt en månad på sommaren. Det får hon, på ett villkor: att hon själv fixar en utbildad vikarie, och betalar vikarielönen. Semester var inte uppfunnet ännu.

Samma höst skriver Agnes igen och ber om högre lön. Minimilönen för barnmorskor har höjts med 100 kronor per år, så Agnes hoppas att kommunen ska höja hennes lön lika mycket. Hon har också synpunkter på sin bostad, som hon får av kommunen. Hon bor i ett hus nära Håtuna kyrka. Om du klarar att läsa utdraget ur protokollet så ser du vad hon föreslår och vilka andra kommunanställda som hon jämför sig med.

Nya barnmorskor i Håtuna

Kommunen gav Agnes en liten löneökning för sista delen av år 1918. Men för nästa år ville de inte ta något beslut. I början av 1919 verkar det som att Agnes har fått nog. Hon sa upp sig och bad att direkt få en vikarie. Det blir Hildur Johansson från Stockholm som tar jobbet. Nu har kommunen höjt lönen lite, till 600 kr. Efter ett tag säger även Hildur upp sig. Hon skriver sitt brev från Stocksund och kanske är det där hon har fått ett nytt jobb? På tidningssidan här kan du se anställningsannonser för jobbet som barnmorska både i Håtuna och Stocksund. Du kan också jämföra lönerna!

Hade barnmorskorna en bra lön?

Om du hade levt på den här tiden, hade du kämpat på, skrivit brev eller försökt byta jobb? I källorna kan vi se en yrkesgrupp som kämpade för bättre arbetsvillkor och en kommun som försökte hålla kostnaderna nere. Både krig och missväxt bidrog till kristiderna.

Vi kan jämföra barnmorskornas lön med andra yrken. I tabellen ser du vad en tjänarinna och en statare tjänade. Bostad ingick i alla tre jobben. Statarna som var jordbruksarbetare fick ofta också mat från jordbruket.

De arga böndernas brev till kungen

Bönderna var missnöjda

Anledningen till dalkarlarnas marsch mot huvudstaden var att Sverige nyligen hade startat krig mot Ryssland. Det här var under frihetstiden när de två partierna hattar och mössor tävlade om makten i riksdagen. En av hattarnas viktigaste frågor var att få revansch på Ryssland och ta tillbaka områden som Ryssland erövrat under Karl XIIs krig. Kriget gick dåligt för Sverige och allra sämst gick det för ett förband av soldater på Dalarna där 2000 man dödades. 

Bönderna krävde ansvar

I brevet till kungen kräver bönderna att få veta hur beslutet om kriget gått till. De vill inte skicka fler soldater, utan kräver istället att få se protokollen och döma de generaler som bestämde att 6000 svenska soldater skulle försöka skrämma Ryssland att ge tillbaka Sveriges förlorade landområden. 

Bönderna krävde offentlighet

Brevet, eller Tibbledokumentet som det kallas, var ett första steg på vägen till den svenska offentlighetsprincipen som började gälla när Sverige fick sin första lag om tryckfrihet, 23 år senare. Principen går ut på att vem som helst ska kunna läsa alla protokoll och andra papper inom offentlig verksamhet. Den gäller än idag. Om du går på en kommunal skola så är till exempel dina betyg en offentlig handling.

Blodigt möte i Stockholm

Två dagar senare hade bönderna tagit färjan över Stäket och nått fram till Stockholm. Vid Norrtull samlades 15 000 bönder och 5000 av dem fortsatte till Gustav Adolfs torg.  De krävde att få prata med kungen men när de inte lämnade ifrån sig vapnen började militären att skjuta på dem. Några soldater vägrade skjuta men andra gjorde det. Det slutade med att runt 140 bönder och 50 soldater dog. Tretusen av bönderna togs till fånga.

Bondeupproret avslutades

Efter massakern på torget, seglade en liten flotta med 176 man under Carl Tersmeden upp mot Brofjärden. Vid Eldgarnssund hade 200 bönder från Mälarlandskapen lagt till och sov på stranden. Tersmeden och hans män omringade dem, väckte dem och berättade om massakern på torget. Bönderna slängde sina vapen och seglade hem.  

Tersmeden fortsatte upp på Norra Björkfjärden där de mötte 30 lastbåtar fulla med folk på väg till Stockholm. Även där berättade han om massakern på torget, men båtarna trodde honom inte utan fortsatte. Då sköt han kanonskott på dem – rakt in bland folket och båtarna. De kastade vapnen och skingrades. 

Dalaupproret

Under Dalaupproret 1743 gjorde bönderna i Sverige ett försök att påverka politiken som under frihetstiden mest skötts av adeln. Ibland har det kallats för ett försök till revolution. Bönderna, som kom från flera delar av landet var visserligen beväpnade, men Tibbledokumentet ger inget stöd för den tolkningen. Det som bönderna krävde är sånt som idag självklart i en demokrati: att regeringen ska vara öppen med hur de beslutar sin politik och att de är ansvariga inför folket.  

En tur till stan

Ångbåt

Industrialiseringen kom igång i Sverige i mitten av 1800-talet men redan kring 1820 började ångbåtar köra på Mälaren. Trafiken var som livligast ungefär 1880-1920. Du kunde ta en Ångbåt från 20 olika bryggor i dagens Upplands-Bro. Båtarna tävlade med varandra om kunderna så biljetterna blev ibland så billiga så att de flesta kunde ha råd att åka till stan. De billiga resorna gjorde att både stora och små gårdar i Upplands-Bro började odla grönsaker och frukt. Båten till Stockholm tog fyra timmar så det gick att resa fram och tillbaka på en dag och sälja sina färska varor.

Buss

På bilden ser du bussarna i Upplands-Bro år 1930 vid garaget i Håtuna. Det var inte kommunen eller regionen (SL) som ägde bussarna utan en privatperson. Handlaren på Aske Gård hade skaffat en lastbil i början av 1920-talet för att köra varor. Eftersom många ville åka med honom så satte han bänkar på flaket och byggde ett tak av en presenning. Det var Upplands-Bros första buss. Den andra köpte han redan år 1924. Vägarna var fortfarande smala, knöliga och långsamma så för långa resor var båt eller tåg bättre. De kommande åren blev vägarna bättre och vägtrafiken konkurrerade senare ut ångbåtarna totalt.

Tåg

Den 12 december år 1876 invigde kungen järnvägen mellan Västerås och Stockholm. Det som är Upplands-Bro kommun idag fick två stationer: Bro och Kungsängen. På 1930-talet fanns också en hållplats i Toresta. Det var ett privat bolag som byggde järnvägen för att kunna frakta malm från Bergslagen till Stockholm. Men det gick att köpa biljett och göra resan till Stockholm som tog 1 timme och 40 minuter. I början gick två tåg om dagen men sedan har antalet avgångar och hastigheten ökat ända fram till våra dagar.

Teknisk utveckling

Industrialiseringen förde med sig motorer som först drev båtar, senare tåg och till sist vägfordon. Under 1800-talet knöts Upplands-Bro ihop med andra platser och det blev möjligt för människor att resa och handla på ett helt nytt sätt. Ångbåtarnas storhetstid varade ungefär 100 år. Utvecklingen av teknik och kommunikationer fortsätter, men hur? Ifall du reser mellan Upplands-Bro och Stockholm om femtio år, vilka fordon kommer du då att kunna välja mellan?

Vill du bli sjöman?

Fotot av Tor på pappas båt

Lille Tor Norssell står på en låda för att nå att styra. Det var hans moster som tog bilden år 1908. De har gått ombord på en ångbåt som heter Delagoa där Tors pappa August var kapten. August hade då redan arbetat som sjöman i 27 år. Han var 15 år när han ”gick till sjöss”, som man sa när någon fick jobb på en båt och reste iväg. Den som gick till sjöss försvann från familj och vänner. Kanske kom det ett brev några gånger om året. Annars fick de anhöriga vänta tills personen kom tillbaka, ibland flera år senare.

Stora faror till sjöss

Att arbeta till sjöss var också farligt. Ångbåten som Tors pappa August ansvarade för strandade på en ö i Stilla havet. Lyckligtvis överlevde August den gången och lyckades ta sig hem och bli kapten på en annan båt, ”Hammar”. Men även den båten gick under. Den försvann med hela besättningen under första världskriget. Antagligen blev den nedskjuten av en torped.

Sverige krigade inte i varken första eller andra världskriget. Men tusentals svenskar dog ändå i krigen. De flesta av dem arbetade till sjöss. Många fraktfartyg sänktes för att hindra varor att nå fram till fiendernas länder.

På ön Tjörn norr om Göteborg spolades ett lik i land. På kroppen fanns en guldklocka och några smycken som gjorde att man kunde lista ut att det var Hammars kapten August Norssell, Tors pappa. Några fiskare begravde honom på ön.

Tor valde annat yrke

Tor Norrsell förlorade sin pappa när han var 15 år. Själv valde han inte livet som sjöman utan köpte istället gården Näsby, nära Märsta där han levde som jordbrukare. På 1970-talet, när Tor och hans fru sålde gården fanns helt andra möjligheter att resa utan att riskera livet. Så det finns chans att han ändå fick se lite av världen.

Ångbåtsbryggan i Sigtuna

Om du hade bott i Sigtuna

Om du hade bott i här för 120 år sedan så hade ångbåtsbryggan varit en välkänd plats för dig. Härifrån gick båtar till Stockholm och Uppsala. Resan var snabb och bekväm för sin tid men inget för dagens pendlare. Det tog fyra timmar till Stockholm och två timmar till Uppsala.

Personerna på bilden är okända men med hjälp av kunskap om tiden och platsen kan vi ändå leva oss in i deras situation.

Kläderna berättar

Om vi tittar på personernas kläder så ser vi blusar, kjolar, hattar, skjortor och kavajer. De flesta verkar tillhöra en samhällsklass där man har råd med rena fina kläder. Tydligast syns det på kvinnorna. Mannen som står ombord på båten verkar jobba där. Han håller i tampen till ett rep som båten är förtöjd med. Det är svårt att se men visst anar man att hans kläder är lite enklare?

Solen skiner och två kvinnor bär parasoll som skydd mot ljuset. Kanske är det en het sommardag. De två personerna närmast i bild ser ut att bära sina ytterplagg över armen.

Alla har något på huvudet och ingen har bara ben eller armar. På den här tiden var det en oskriven regel att inte klä av sig mer än så här. De kan jämföra med att de flesta idag inte skulle gå in på en restaurang med bar överkropp.

Sigtunas ångbåtstrafik

Vart ska de resa? Antagligen till Stockholm eller Uppsala. Båtar mellan Stockholm och Uppsala började gå redan år 1822. Det var långt innan järnvägen byggdes och 84 år innan fotot togs. Före industrialiseringen fanns inga motorer. Då var det segel eller åror som satte båtarna i rörelse. En stor skillnad var att ångbåtarna hade mycket lättare att passa tiden. De behövde inte vänta på rätt vindar.

År 1880 hade Sigtuna fått en ny ångbåtsbrygga och omkring sekelskiftet 1900 fanns det flera olika ångbåtsbolag som konkurrerade om passagerarna. De lockade med billiga biljetter och ett bolag bjöd på frukost ombord.

Resor för både nytta och nöje

Det var många Sigtunabor som använde ångbåten för att transportera varor. I stort sett all frakt till och från stan gick med båt. Varje dag reste folk till torgen i Stockholm för att sälja potatis, hemvävda trasmattor, frukt, grönsaker och annat. Men människorna på bilden ser inte ut att vara klädda för den sortens arbete. Kanske ska de göra någon annan typ av affärer. Eller så är de på nöjesresa. Ångbåtarna hade serveringar med mat, öl och sprit. Det fanns en salong för herrar och en annan för damer.

Trafik på Mälaröarna

Kolla, en omnibuss!

På bilden ser du en av de första bussarna som körde på Mälaröarna. Den väntar på att köra iväg från Träkvista mot Drottningholm, som du ser på skylten. Passagernarna klev på längst bak och satt på två långa bänkar. Tolv personer fick plats och det fanns inga säkerhetsbälten. Idag skulle vi kanske kalla det för en minibuss. De första bussarna var sådana här ombyggda bilar. Bilden är tagen på 1920-talet. Det var en brytningstid då bilar och bussar började ta över trafiken från båtar och hästskjutsar.

Ångbåtarnas tid

Det tog inte lång tid innan ångbåtslinjerna började lägga ner. Under hundra år var ångbåtarna det viktigaste transportsättet för folk och varor på Mälaröarna. Redan 1820 började de trafikera Mälaren. Där gick de efter tidtabell mellan Stockholm och alla andra städer vid Mälaren, bland annat Uppsala och Södertälje.

På grund av ångbåtstrafiken utvecklades stenbrott, sandtag och handelsträdgårdar på öarna. De sålde sina produkter till Stockholm. En del stockholmare började skaffa sommarhus här. Båtarna körde även på vintrarna som du kan se på bilden.

Olika transportsätt konkurrerade med varandra

Utvecklingen av nya transportsätt gick snabbt under industrialiseringen. Mellan 1860 och 1910 byggdes järnvägsnätet ut i Sverige. Trots det så fanns ångbåtarna kvar. Men på Mälaröarna byggdes inga järnvägar. Det var först på 1920-talet som vägtrafiken började konkurrera med båtarna. De närmaste fyrtio åren blev båtarna färre. På 1950- och 60-talen blev det vanligt att familjer hade en egen bil. Då försvann ångbåtarna helt.

Broarna

För att kunna resa till och från Mälaröarna krävdes vägar och broar som höll för bilarna och de allt större bussarna. De första broarna invigdes 1787. Det var kungen som ville kunna resa landvägen mellan Drottningholm och Stockholm. Det var en bro till Kärsön, en till Nockeby och en till Kungsholmen. 1828 byggdes en bro vid Tappström.

Nya krav på vägar och broar

De gamla broarna var byggda för häst och vagn. Ingen visste ju att bilar skulle börja köra på dem. Flera broar var flottbroar som flöt på vattnet och de höll inte för bilar och bussar. Därför förbjöds först all biltrafik längre ut än Drottningholm. Mellan 1925 och 1930 byggdes nya broar till Nockebyhov, Lullehov och vid Tappström. Nu gick det att köra bussar mellan Färingsö, Ekerö, Lovö och fastlandet. Bussarna var ofta överfulla och det sattes in fler och fler fordon. Ibland var det lastbilar där resenärerna fick sitta på flaket.

Mälaröarnas Omnibuss AB

År 1930 gick flera olika företag ihop och bildade Mälaröarnas Omnibuss AB. Företaget hade då 19 bussar. Sju av de hade bara tolv sittplatser. Företaget expanderade med fler och större bussar. När tunnelbanan till Bromma öppnade 1952 så sjönk intäkterna. Efter det slog privatbilismen igenom och företaget fick ännu färre passagerare. År 1967 tog Stockholms lokaltrafik (SL) över bussarna.

Ständiga trafikproblem

Fordonen och broarna har inte alltid räckt till för att transportera alla som vill resa. Göran Eriksson var barn i början av 1940-talet och minns hur det var att åka buss från Älvnäs. Han berättar att bussarna ofta var sena. Bussarna blev ofta fulla med både sittande och stående personer.

Bussen stånkade sedan iväg, men den hade inte tillräcklig ork stannade halvvägs upp i ”Handelsbacken”, dvs backen efter gärdet upp mot Hedborgs Filial. Bussen klarade helt enkelt inte backen med sin last av resande. Alla ”gubbar” fick gå ur bussen. Bussen backades sedan tillbaka över halva gärdet (ca 100 m) och tog ny sats. När farten gick ner i backen fick ”gubbarna” skjuta på så att bussen kom upp för den branta backen.

Göran Erikssons text från 2010 är publicerad av Ekerö-Munsö hembygdsförening.

Var tid har sina problem. Kanske hör du även idag klagomål på köer, vägarbeten och annat?

Framtiden

Hur kommer vi att ta oss fram i framtiden? Om vi tittar på de senaste 200 åren så talar allt för stora förändringar. Kanske kommer nya snabba skiften som när bilarna slog igenom?

Hur tror du att förändringen kommer att se ut? Om hundra år kommer folk säkert att skratta åt några av våra gissningar – medan andra stämmer precis.