Före tvättmaskinen var all tvätt handtvätt

Tvätt förr

Innan det fanns tvättmaskiner brukade kvinnorna på landsbygden tvätta några gånger om året. I närheten av Stockholm och andra städer började några ta betalt för att tvätta andras smutsiga kläder och lakan. Tvätteriföretagen växte och tog hjälp av bättre verktyg och maskiner när samhället industrialiserades. Traditionen att det var kvinnor som tvättade höll i sig. De flesta som arbetade på tvätterierna var kvinnor. Det vanligaste jobbet för män var att köra maskinerna.

Titta på de korta filmklippen så får du en bild av det tunga arbetet med tvätten. Så här gick det till på ett tvätteri vid början av 1900-talet.

Hämta tvätten i stan

En gång i veckan åkte någon från tvätteriet in till stan för att lämna ren tvätt och hämta smutsig.

Blötlägg

Det första steget var att tvätten lades i blöt. För att börja tvätt behövde du bära ved och vatten, göra upp eld och fixa tvättmedel.

Stöt

Tvätten behövde komma i rörelse precis som på en modern tvättmaskin. Skillnaden förr var att du själv fick vara motor.

Koka

Tvätt som tålde höga temperaturer kunde kokas för att bli riktigt ren.

Skölj

När tvättmedlet hade sköljts bort kunde det finnas fläckar kvar som fick gnuggas extra.

Klappa

Den sista sköljningen av tvätten gjordes direkt i sjön.

Torka

Särskilda torklador byggdes vid tvätterierna för att tvätten skulle kunna hänga under tak och torka året om.

Stryk

Långt innan det fanns elektriska strykjärn så strök man tvätten. Hur gick det till? Tvätterierna körde ibland tvätten till särskilda mangelbodar som kunde ligga inne i stan och ta hand om tvätt från flera tvätterier. Där ströks eller manglades tvätten. En mangel är en maskin som pressar tvätten mellan två trärullar så att den blir slät och fin.

Tvätterierna hade en vecka på sig att rengöra, stryka och leverera tvätten till kunderna i stan. Sedan började proceduren om från början igen.

Anna skötte Ältas telefonväxel

Att telefonera

Först lyfter du luren och sedan drar du runt veven några varv. Då svarar en telefonist. Om du hade bott i Älta så hade du fått prata med Anna Lidqvist. Det är henne du ser på bilden. Du berättar vilken station du vill ringa till och vilket nummer. Anna kopplar, vevar på en vev och säger sedan ”påringt”.

Förhoppningsvis har du frågat dina föräldrar om lov att telefonera. Det är inte säkert att du får lov att ringa om det inte är väldigt viktigt. Varje samtal kostar pengar. Ett rikssamtal är riktigt dyrt. Dessutom blir linjen upptagen så ingen kan ringa hem till er.

Kopplade samtal åt grannarna

Telefonväxeln på bilden fanns hemma hos Anna på Solvägen 1 i Hedvigslund. Antagligen fick hon hjälp av andra personer i hushållet att sköta telefonväxeln men på nätterna sov familjen, så då gick det inte att ringa.

Anna hade nog bra koll på Ältaborna. Hon kopplade ju sina grannars samtal. En del passade på att berätta när de skulle åka till stan eller förklara varför de bokade tid hos läkaren. Anna och andra telefonister kunde också lyssna på alla samtal. Du och din kompis ville nog inte prata om vad som helst. Anna kunde lyssna för att kolla om samtalet var slut och redo att kopplas ner, eller så avslutade du genom att dra runt veven igen.

Arbeta som telefonist

Om du var kvinna så kunde du själv få arbete i en telefonväxel. Alla telefonister var nämligen kvinnor. Du var tvungen att ha ett bra uttal och en tydlig röst, men du fick inte vara kort. En del propphål i växelborden satt högt upp. Före 1933 kunde du också bli av med jobbet om du gifte dig. Många såg telefonistjobbet som ett sätt att tjäna lite extra pengar för unga ogifta flickor. En gift kvinna skulle leva på sin mans lön och ta hand om hemmet. Därför dröjde det till 1939 innan det kom en lag som gjorde det förbjudet att avskeda en kvinna på grund av giftermål.

Ältas telefonväxel var inte så stor på 1920-talet så Anna kunde kanske ta det lugnt ibland om hon samtidigt passade växeln. På större stationer satt flera telefonister och kopplade samtal i högt tempo. Arbetet kunde då vara mycket stressigt och enformigt. Telefonisterna fick bara ta en kort paus för att gå på toaletten, om de bad om lov först.

Maskinerna blev automatiska

Ungefär när fotot är taget, år 1925, började automatiska telefonväxlar ta telefonisternas plats. Men inte förrän 1972 kopplades den sista manuella växeln bort. Många tyckte att det var krångligt att minnas telefonnummer med fler än två eller tre siffror. Allt fler skaffade telefon. Utan de automatiska växlarna så hade inte telefonisterna räckt till. Då skulle halva Sveriges befolkning behövt arbeta som telefonister och koppla samtal till den andra halvan.

Tack till Anders Lindeberg-Lindvet på Tekniska Museet som bidragit med expertkunskap till artikeln.

Barnhemmets packlista

Barnhemmet Gribbylund

På fotot ser du Gribbylunds gård i Täby som var ett barnhem mellan år 1948 och 1955. Från Gribbylund finns en lista sparad som visar vilken utrustning barnen skulle packa i väskan och ha med sig när de flyttade in. När vi läser listan idag kan vi se hur klädmodet har förändrats och en del plagg kanske vi aldrig ens har hört talas om.

Vad är en rimlig basgarderob?

Vilka klädesplagg som anses nödvändiga och användbara har förändrats med tiden. I packlistan kan vi se att gossar 8-15 år bland annat ska packa en kostym, två par golfbyxor och två slipovers men bara tre par kalsonger.

Idag kan det verka konstigt att ens äga en kostym som ofta är ett dyrt festplagg om man samtidigt inte har mer än några få par underkläder men på den tiden som packlistan skrevs var kostymen vanligare. Och är det klokt att bara packa golfbyxor (en sorts kortbyxa) om man inte har med sig några andra byxor alls förutom kostym och pyjamas? Ja på 1950-talet var det faktiskt helt rimligt eftersom pojkar fick bära knäbyxor med långa stickade strumpor året om. Vanliga långbyxor började man använda först när man räknades som vuxen. 

Fattigdom och vanvård

Packlistan kan ge bilden av att barnen som flyttade in på Gribbylund hade många saker. I själva verket var många fattiga och vanvårdade och hade nästan ingenting. Packlistan finns sparad i Regionarkivet tillsammans med ett protokoll där de styrande i landstinget (det som idag heter Region Stockholm) diskuterade vem som skulle betala för barnhemsbarnens kläder.

I efterhand har det framkommit att många av de barn som vistades på barnhem i Sverige hade det väldigt svårt. Staten samlade in berättelser för att kartlägga problemet på 2010-talet och man kunde då slå fast att många av barnen som bott på svenska barnhem/fosterhem under 1900-talet hade utsatts för fysiskt våld eller sexuella övergrepp under vistelsen. Våldet barnen hade utsatts för var så pass grovt att flera fick skadestånd utbetalda av Svenska staten. 

Synen på barn förändras

Vuxna förr fokuserade mycket på att barnen skulle vara hela och rena. De tänkte att mycket disciplin lärde barn att lyda och bli redo för vuxenlivet. Nuförtiden finns det mer kunskap om barns behov och idag vet man hur viktigt det är att känna trygghet, kärlek och få uppmuntran för att utvecklas bra. Vi lär oss hela tiden mer om människors behov och kanske kommer framtidens barn tycka att sättet vi lever på idag också är orättvist och omodernt.