När tåget kom till Märsta

Industrier runt stationen

Från början fanns nästan ingenting vid stationerna förutom stationshus men efter hand började fabriker och verkstäder byggas. Nära Märsta station etablerade sig en kexfabrik, en såg, en färgindustri och en mekanisk verkstad. Företagen kunde då frakta varor på järnvägen.

Stambanorna utvecklade Sverige

Staten hade bestämt att bygga järnvägarna mellan de största städerna. Dessa kallades stambanor. Planen var att mindre bolag och privata företag skulle bygga fler järnvägar som knöt ihop allt till ett stort nät av järnvägar. Staten hade också en annan tanke, att järnvägen skulle bidra till utvecklingen av landsbygden. Därför skulle järnvägen inte gå där det redan fanns stora vägar eller städer. Den skulle heller inte gå längs kusten där kommunikationerna redan var bra. Märsta var ett av många orter i hela landet som föddes på grund av järnvägen.

Märsta istället för Sigtuna

En annan förklaring till att järnvägen inte drogs till Sigtuna och band ihop den staden med Uppsala och Stockholm var att det hade blivit en omväg. Om tåget skulle gå via Sigtuna hade det tagit längre tid och bygget hade också blivit dyrare. Det var inte helt och hållet en slump att stationen hamnade i Märsta. I Märsta fanns nämligen sedan 1600-talet en gästgivargård där resande mellan Uppsala och Stockholm brukade övernatta. Från Märsta gick också vägen till Sigtuna dit man kunde ta en hästskjuts.

Stationssamhället blev en stad

I början av 1900-talet byggde några av de som arbetade i Märsta egna hus i området runt stationen. Det var småhus, eller egna hem som det kallades, alltså villor för en familj. Märsta fortsatte att vara ett litet stationssamhälle fram till 1960-talet. Då satte staden igång att växa. Det berodde dels på att Arlanda flygplats byggdes och dels på att miljonprogrammet, som var en satsning på att utrota bristen på moderna bostäder i landet.

Märsta blev nu en del av Stor-Stockholm. Tack vare tåget var det lätt för dem som bosatte sig Märsta att pendla både till Uppsala och Stockholm.

Kolsvart i Märsta

Så här berättar Harry Jansson om hur det var att komma till Märsta på 1920- och 1930-talet:

”Den som steg av tåget vid Märsta station en mörk höstkväll och kom ut på vägen mot Sätuna (nuvarande Stationsgatan) möttes när han lämnade lyktstolpen vid stationen av ett mörker som gjorde det svårt att hitta vägen. Endast några ljuspunkter från Sätuna- och Arenbergagårdarna syntes. Annars var det svart. Svårt att tänka sig med nutidens belysning.”

Ur Husby-Ärlinghundra Märsta hembygdsförenings skrift ”Gamla Mästa i ord och bild”.

Lär dig hitta i Märsta år 1919

1. Märsta station.
2. Kexfabriken, idag kommunhus.
3. Vägen som idag är gång- och cykelväg gick från stationen till det som då var centrum. På åkern till höger ligger idag Sätunaparken.
4. Vita villan är det äldsta skolhuset som finns kvar idag av Centralskolan.
5. Centralskolans huvudbyggnad.
6. Esso bensinstation.
7. Riksväg 13, vägen mellan Uppsala och Stockholm före motorvägen E4.
8. Huset finns kvar än idag. På 1950-talet låg här ett café som kallades Café Snusket. Senare blev det ungdomsgård.
9. Märsta gästgivargård. Här sov man över och bytte häst på väg till eller från Stockholm före industrialiseringen.

Paret som formade Huddinge

Patron Pehr

Pehr Pettersson ägde som mest 1/3 av all mark i Huddinge. Gårdarna Flemingsberg, Glömsta och Fullersta tillhörde honom. På många sätt var han en modern man. Han hade till exempel arbetat sig upp till sin position och använt industrialiseringens nya metoder för skapa ett effektivt jordbruk. Han bodde på herrgården Fullersta men han var inte själv adlig.

Smart sätt att sälja mer mjölk

Patron Pehr kämpade för att en ny väg skulle byggas in till Stockholm. Den byggdes på 1840-talet och går ungefär där Huddingevägen går idag. När staten började planera en järnväg så förstod Pehr att han kunde ha nytta av den. Om han kunde frakta all mjölk som hans kor gav till Stockholm med den snabba järnvägen så kunde han sälja mer innan mjölken blev dålig. Om konkurrensen blev för stor i Stockholm så kunde han sälja mjölken i Södertälje istället. Statens Järnvägar (SJ) köpte mark från jordägarna i landet så att de kunde bygga järnväg hela vägen mellan Stockholm och Göteborg. Men Pehr gav bort mark gratis till SJ om de lovade att bygga en station vid hans grind.

Stationen blev kommunens centrum

Det var alltså Patron Pehr som gjorde att Huddinge station ligger där den ligger och att det blev kommunens centrum. I början var det inte många personer som åkte tåg till och från Stockholm. Järnvägen användes mest till att frakta ved och mjölk till huvudstaden. För att mjölken skulle komma med första tåget på morgonen så fick jordbruksarbetarnas fruar börja en timme tidigare med mjölkningen, klockan fyra på morgonen.

Brita Larsdotter – myndig vid 60

Brita var gift med Pehr Pettersson. När hon var i 60-årsåldern dog hennes man och hon blev myndig. På den här tiden var gifta kvinnor omyndiga och deras män bestämde över dem, över deras pengar och saker. Brita och Pehr hade börjat lämna över det stora jordbruket till dottern Clara och hennes man men under bara några år så dog båda två och det enda barnbarnet. Brita ägde och drev sedan det stora jordbruket vidare på egen hand i mer än tio år.

Brita fick Huddingebornas kärlek

När Brita dog så hölls en stor begravning. Huddinge kyrkan var proppfull med folk. Längs hela vägen mellan Fullersta gård och kyrkan stod folk och grät. En barnkör sjöng och tidningarna skrev om begravningen. Brita hade blivit en mycket populär och älskad person. Här är några saker som Brita gjorde under sin tid som godsägare:

• Lånade ut mark gratis till en arbetarförening.
• Startade en fond till minne av sin dotter Clara som delade ut pengar för att fattiga Huddingebarn skulle kunna köpa kläder till sin konfirmation.
• Gav bort mark till ett nytt skolhus.
• Skänkte pengar för att bygga tornet på Huddinge kyrka.
• Skänkte pengar till en ny kyrkklocka, ommålning inne i kyrkan.
• Skänkte silverljusstakar till kyrkan.
• Testamenterade pengar till några av sina trognaste tjänarinnor.
• Betalade vård för några av gårdens arbetare.

Hur blev Petterssons rika?

Hur kunde Pehr och Brita, som inte var adliga, bli Huddinges mäktigaste personer och påverka historien? Pehr kom från en torparfamilj, hans föräldrar hyrde en liten gård. Britas familj ägde inte heller någon mark. Här är tre viktiga förklaringar till parets framgångar.

Den första är hårt arbete. Pehr tog snabbt till sig ny teknik och de senaste metoderna inom jordbruket. Han byggde nya hus, grävde nya diken och åkrar. Han såg till att sänka vattennivån i sjön Trehörningen så att det blev mer jordbruksmark.

En annan förklaring är att Pehr var bra på att skriva. När han formulerade ett brev eller en ansökan så kunde ingen tro att han föddes på ett torp. Fattiga människor som var födda i början av 1800-talet kunde ofta inte skriva, bara läsa. Skrivförmågan hjälpte honom att få jobb och övertyga andra att gå med på hans olika projekt.

Den tredje förklaringen är brännvinet. På Flemingsbergs gård kunde de framställa massor av brännvin och det var en lättsåld och populär produkt. Aldrig har svenskarna druckit så mycket sprit som i slutet av 1800-talet. Supandet var ett stort samhällsproblem som många arbetade för att minska men för Pehr och Brita gav det också pengar. Utan inkomsterna från brännvinet hade de inte kunnat köpa Fullersta gård eller bygga ett kyrktorn.

Du kan besöka Pehr och Britas gravsten vid Huddinge kyrka.

Strumpfabriken

Fabriken sökte kvinnlig arbetskraft

I strumpfabrikens annons här intill kan du se att de sökte efter kvinnor som hade erfarenhet av industriarbete. Idag hade det räknats som diskriminering att skriva vilket kön man vill ha på den som som ska göra ett jobb. Men på 1940-talet var det helt naturligt. Kvinnor hade lägre löner än män, så det var billigare att anställa dem. Dessutom så var många män inkallde till armén och beredda att rycka ut om Sverige skulle dras i i andra världskriget.

Fabriken ordnade daghem och bostad

För att få arbetskraft till fabriken så hittade strumpfabriken på att starta ett daghem som tog hand om barnen medan kvinnorna arbetade. De hade också ett hus med lägenheter som kvinnor kunde hyra. Huset låg vid nuvarande Huddinge gymnasium. Det var dass på gården och på övervåningen hade Strump-Janne, fabrikens föreståndare sitt kontor.

Vilka arbetade på fabriken?

Som mest jobbade 164 personer på strumpfabriken. 70% var kvinnor och många bodde i villorna runt Huddinge station. Där hade de köpt tomter och byggt hus under 1920- eller 30-talet. En del hade säkert män som kallats in till armén och var i behov av extra inkomster. Flera av de anställda hade flytt från Estland där andra världskriget rasade.

Förutom de som arbetade på strumpfabriken så kom andra kvinnor dit och lämnade in strumpor för färgning. Det var strumpor som de själva hade tillverkat hemma.

Bättre tider – då stängde fabriken

Efter kriget kom sjöfarten och handeln mellan länder igång igen. Nylonstrumpor utan skarvar var det nya som alla ville köpa. För att tillverka det krävdes att fabriken köpte helt nya maskiner. Fabriksägarna tyckte att det blev för dyrt och att det skulle bli svårt att tjäna så mycket pengar så att det täckte kostnaderna för nya maskiner. De förstod att de skulle behöva konkurrera med billiga strumpor från andra länder, där lönerna var lägre. Därför lade de ner fabriken år 1954.

Huddinges första stora industrier

Oljefabriken

Det dröjde till en bit in på 1900-talet innan Huddinge började befolkas och industrialiseras på riktigt. Nästan 50 år efter att järnvägen och stationen blev klar så byggdes ett fabriksområde intill stationen, norr om järnvägen. På bilden ser du oljefabriken, som den kallades, med sin höga skorsten mitt i bilden. Fabriksområdet var stort som en fotbollsplan och hade ett eget stickspår från järnvägen.

Rakt genom bilden går järnvägen. Stationshuset (nr 2) finns inte längre kvar. Men du kanske känner igen byggnaderna 3, 5 och 6. De finns alla kvar. Till höger om fabriken byggdes senare tingshuset. Den långa vägen som går över gärdet snett genom bilden går är Åvägen från centrum upp mot Källbrink.

Få industrier och många pendlare

Mellan år 1917 och 1939 tillverkade oljefabriken skokräm, såpa, smörjmedel och andra kemiska produkter. Det var Huddinges första stora industri. Det fanns fler fabriker men de flesta var små och mer lika en verkstad. Vid den här tiden så började jordbruken i Huddinge läggas ner och marken såldes som tomter. En del köpte tomterna för att bygga en sommarstuga. Närmast stationen bosattes sig människor permanent och byggde egna hus. En villastad började växa fram. Nästan alla boende arbetade i Stockholm. Utan järnvägen hade det varit omöjligt att bo här och arbeta i stan. Att ha en egen bil var fortfarande ovanligt.

Strumpfabriken

När oljefabriken lade ner 1939 flyttade istället en strumpfabrik in. Den hade tidigare legat i Nacka längs Saltsjöbanans järnväg. Som mest arbetade 164 personer med att tillverka damstrumpor i lokalerna. Efter andra världskriget fick strumptillverkningen konkurrens och stängde ner. Men lokalerna stod inte tomma länge. År 1954 flyttade företaget LM Ericsson in i lokalerna. De byggde telefonutrustning i den gamla oljefabriken fram till 1966. Efter det blev det tomt i fabriken som förföll och till slut revs år 1974.

Bra transporter gav utveckling

Industrialiseringen gav Huddinge några mindre fabriker. På 1950-talet uppstod fler småindustrier i Trångsund och Segeltorp. Men den viktigaste konsekvensen av industrialiseringen var järnvägen som gjorde att villasamhällen växte fram i Fullersta och Stuvsta. Trångsund låg vid en annan järnväg, den som gick mellan Stockholm och Nynäshamn. Segeltorp låg istället nära Södertäljevägen som band ihop Stockholm och Södertälje. Så även där var transporterna avgörande för att industrier och bostäder skulle byggas.

Flera personer har försökt att öppna gruvor i skogen mellan Flemingsberg och Gladö kvarn. Det finns gott om fin järnmalm där men eftersom transportmöjligheterna är dåliga så blev det aldrig lönsamt.

Industrin behöver kunskap

På 1960-talet etablerades en stor industri, Billman-regulator i Flemingsberg och blev kommunens största arbetsgivare. Ericsson byggde ett stort lager i samma industriområde. Vid den här tiden började industrier flytta till andra länder med lägre löner. De som blev kvar vad sådana som krävde mycket kunskap. Fabrikerna behövde inte längre lika många människor som arbetade praktiskt. Istället behövdes kunniga personer som kunde utveckla och förbättra produkterna.

Kunskap krävdes också för de nya stora arbetsplatserna Huddinge sjukhus (1974) och Södertörns högskola (1996). De flesta arbeten i Huddinge idag är inom service. Färre arbetar inom industri och nästan ingen längre inom jordbruket där nästan alla jobb fanns från början.

Tågkrocken

Missade stoppsignalen

En lokförare körde den 19 september 1908 ett godståg på väg mot Stockholm. Av någon anledning missade han stoppsignalen vid Huddinge station och körde vidare. Istället för att vänta på det mötande tåget vid stationen så körde han vidare norrut. Tågpersonalen på stationen upptäckte misstaget så de började ropa och vifta med lyktor men föraren hörde och såg det inte. I kurvan efter kyrkan mötte han ett snälltåg på väg mot Malmö. Det var för sent att bromsa och de två tågen kolliderade.

Båda tågen fick mycket stora skador. Flera passagerare och en konduktör skadades men de två lokförarna klarade sig med några skråmor och blåmärken. Eldaren som hade jobbet att lasta in kol i ånglokets motor såg det mötande tåget och hoppade av i farten. Alla överlevde lyckligtvis.

Skrönan om det sjunkna loket

Det cirkulerade länge ett rykte om att det skulle ligga ett sjunket lok norr om Huddinge station. Det är lätt att tänka sig att en sådan skröna hade uppstått efter den dramatiska tågkrocken. I mitten av 1980-talet skulle man gräva ur för ett bygge och då hittade man plåtdelar. Det är okänt om det var ett helt lok eller bara delar från de krockade tågen. Skräpet fick ligga kvar och gjöts in i betong.

När du passerar här med tåget så kan du tänka på att järnvägsspåret vilar stabilt på rester från tågkraschen i sin grav av betong.

Fullersta nu & då

Från 1893 till idag

På kartbilden från år 1893 är Fullersta gård och Huddinge kyrka markerade med rött. När järnvägen drogs fram genom Huddinge så fanns här inte så många fler hus. Huddinge centrum idag ser helt annorlunda ut. Växla mellan bilderna och se hur miljön runt kyrkan och mangårdsbyggnaden på Fullersta gård har förändrats.

Järnväg men ingen stad

Järnvägen kom till Huddinge år 1860 men som du ser på kartan så har det inte vuxit fram någon stad 33 år senare. Industrialiseringen av Sverige började i mitten av 1800-talet, men länge var järnvägen det enda tecknet på det i Huddinge centrum. De flesta av husen som du ser på satellitbilden är byggda efter 1950-talet.

Lönsamt jordbruk och krångliga regler

En av förklaringarna är att Fullersta gård var en av de gårdar drog nytta av nya redskap och metoder som förbättrade jordbruket. Mjölk och andra produkter kunde fraktas med järnvägen. En annan förklaring är att reglerna för att dela upp den jord man ägde var krångliga fram till slutet av 1800-talet. När Stockholm växte blev marken nära stan mer värd. Reglerna förenklades också och då började små stugor byggas vid stationen. Idag är många av husen närmast järnvägen rivna och större hus har fått ta deras plats.

En motorväg genom trädgården

Vägarna och alla bilar tar också utrymme. Titta på kartan så ser du vägen mot Stockholm. Den kommer från nedre högra hörnet, korsar järnvägen och fortsätter sedan förbi kyrkan och vidare förbi dagens Tomtbergaskola och Kvarnbergsplan. På flygbilden ser du hur dagens Huddingeväg går rakt över Fullersta gårds trädgård.

Nu & då i Stuvsta centrum

Stuvstabolaget

I början av 1900-talet köpte bolaget marken som tillhörde Stuvsta gård. Det vår åkrar, ängar, skog och omkring 10 torp eller gårdar. De ville bygga en ny förort och tjäna pengar på att sälja tomter. Vid den här tiden blev det vanligt att bygga ett eget hus i närheten av Stockholm för att komma undan den trånga och smutsiga innerstaden. Saltsjöbaden, Djursholm, Duvbo och Sollentuna var sådana förorter. Men de hade alla något som Stuvsta saknade.

Ingen station i Stuvsta

Stuvstabolaget hade svårt att få tomterna sålda eftersom Stuvsta inte hade någon station. Bolaget bildades år 1909. De förhandlade länge med SJ om att bygga en station. Men SJ ville helst fortsätta köra tågen raka vägen till Huddinge och vidare. De ville inte göra ett extra stopp i Stuvsta. Då lovade Stuvstabolaget att de skulle bygga stationshuset och sköta hela stationen i fem år innan SJ fick ta över den gratis. Det gick SJ med på.

Förändringen i centrum

På bilderna här intill kan du jämföra Stuvsta centrum 1950 och idag. Längst ner på bilden ser du stationshuset som är sig likt. År 1950 hade Stuvstabolaget sålt många tomter, men du ser på bilden att det är glest mellan husen. Husen närmast Stationen har några små affärer och det finns fler på andra sidan järnvägen och längs Stationsvägen. Sedan har det byggs mycket större hus med butiker, service och lägenheter. Det liknar mer en stad än en hållplats mitt i ett villaområde.

Nu & då vid döda bron

Juice eller jos

Jos i förpackning av papp

Vid den stora parkeringen norr om Huddinge gymnasium låg ett mejeri. När hanteringen av mjölk flyttade till större lokaler i Årsta på 50-talet så flyttade ett företag som gjorde juice in. Vic-Jos var ett litet företag med 6-7 fabriksarbetare, tre kontorister och 5-6 bilar som körde runt i Stockholmsområdet och levererade jos.

Vic-Jos testade en ny sorts pappförpackning till sina drycker. Tidigare användes glasflaskor till alla drycker, både juice, mjölk och annat. Förpackningen hade utvecklats av det svenska företaget Tetra Pak och visade sig fungera bra. Förpackningarna blev en av de största succéerna någonsin för ett svenskt företag. Idag har det blivit självklart att mjölken har en fyrkantig förpackning av papp. 

Svensk eller engelsk stavning?

Vic-jos påverkade också hur vi stavar ordet juice. Eftersom Vic-jos var ett registrerat varumärke så fick inga andra företag använda det. Det innebar att andra tillverkare av juice fick använda den engelska stavningen. Även om Vic-jos försvann så blev den engelska stavningen (juice istället för jos) den vanligaste i svenska språket. 

Vårby före tunnelbanan

Gården låg vid landsvägen

Före industrialiseringen var Stockholm mycket mindre. Staden fick plats på den ö som vi idag kallar Gamla Stan. Utanför det fanns gårdar och torp där människor arbetade med att odla sin egen mat och ha hand om djur. Så levde människor överallt på landsbygden. Vårby var en sådan gård men under industrialiseringen började platsen att förändras.  

En speciell sak med Vårby var att två viktig vägar passerade. Där E4an går idag fanns en smal väg mot Stockholm och den andra vägen gick mot Glömsta och Ävsjö och vidare till Skanstull. Den vägen kallas Göta Landsväg och har bundit ihop Stockholm med Södertälje ända sedan medeltiden. Det lättaste sättet att resa var med båt men många resor gjordes också med häst och vagn och allra oftast till fots.

Ångbåtar fraktade tegel

Redan innan industrialiseringen kom igång i Stockholm så tillverkades tegel, både i närheten av Vårby gård och i Slagsta på andra sidan vattnet. Tegel tillverkades av lera som grävdes upp från marken eller botten av sjön. Leran brändes i stora ugnar och blev hårda tegelstenar. På somrarna kom gästarbetare från Småland för att jobba i tegelindustrierna.

Om teglet skulle användas till ett bygge i Stockholm så kunde det lastas på en båt som seglade med hjälp av vinden. Under industrialiseringen började båtarna få motorer som kallades ångmaskiner. Båtarna blev större och byggdes av metall. Från Vårby började ångbåtar köra efter fasta tidtabeller. Både varor och människor kunde då färdas med båt mellan städer som Stockholm, Södertälje och Uppsala.

Industrier i Vårby

Förutom tegelbruket har det också funnits andra industrier nära Vårby gård. Här fanns en ångsåg, alltså en stor såg som drevs av en motor och som kunde göra brädor av stockar. Men den viktigaste tillverkningen startade år 1932 då gårdens ägare började tillverka mineralvatten. Det fanns nämligen ett ställe där kallt och gott vatten rann ut ur berget – en källa.

Tidningsartikeln från år 1957 berättar att fabriken har byggts ut med lager och laboratorium och snart ska bli ännu större. Här arbetade 150 personer med att tillverka 35 miljoner flaskor vatten och läsk varje år. Fabriken köptes upp av Spendrups och fortsatte växa till ett stort bryggeri, men år 2013 lades det ner och fabriken revs och bryggningen fortsatte i Grängesberg.

Tvättade åt de rika

I den här trakten fanns också flera tvätterier som jobbade med att tvätta kläder och lakan åt stockholmarna. Det gick att tjäna lite pengar på att tvätta åt rika stadsbor men de små tvätterierna använde oftast inte ångbåtarna utan billigare transporter. Hela familjen hjälptes åt att få tvätten ren och torr. När det var klart lastades en kärra som någon i familjen drog för hand hela vägen in till Stockholm och tillbaka.

Du hittar fler artiklar om tvätterierna i länkarna här nedanför.

Turism och industri nära stan

Trots att Vårby var landsbygd så fanns det mycket aktivitet här. Tvätt, tegelbruk och mineralvatten har du redan läst om. Längs vattnet fanns sommarvillor för stockholmare. Gäster från ännu längre bort reste till kurorten Vårby källa för att bada och dricka vattnet. Allt det här fanns eftersom Vårby låg ganska nära Stockholm och hade bra kommunikationer. Både landsvägen och senare ångbåten gjorde det lättare att frakta sommargäster, tegel, tvätt och flaskor.