Strumpfabriken

Fabriken sökte kvinnlig arbetskraft

I strumpfabrikens annons här intill kan du se att de sökte efter kvinnor som hade erfarenhet av industriarbete. Idag hade det räknats som diskriminering att skriva vilket kön man vill ha på den som som ska göra ett jobb. Men på 1940-talet var det helt naturligt. Kvinnor hade lägre löner än män, så det var billigare att anställa dem. Dessutom så var många män inkallde till armén och beredda att rycka ut om Sverige skulle dras i i andra världskriget.

Fabriken ordnade daghem och bostad

För att få arbetskraft till fabriken så hittade strumpfabriken på att starta ett daghem som tog hand om barnen medan kvinnorna arbetade. De hade också ett hus med lägenheter som kvinnor kunde hyra. Huset låg vid nuvarande Huddinge gymnasium. Det var dass på gården och på övervåningen hade Strump-Janne, fabrikens föreståndare sitt kontor.

Vilka arbetade på fabriken?

Som mest jobbade 164 personer på strumpfabriken. 70% var kvinnor och många bodde i villorna runt Huddinge station. Där hade de köpt tomter och byggt hus under 1920- eller 30-talet. En del hade säkert män som kallats in till armén och var i behov av extra inkomster. Flera av de anställda hade flytt från Estland där andra världskriget rasade.

Förutom de som arbetade på strumpfabriken så kom andra kvinnor dit och lämnade in strumpor för färgning. Det var strumpor som de själva hade tillverkat hemma.

Bättre tider – då stängde fabriken

Efter kriget kom sjöfarten och handeln mellan länder igång igen. Nylonstrumpor utan skarvar var det nya som alla ville köpa. För att tillverka det krävdes att fabriken köpte helt nya maskiner. Fabriksägarna tyckte att det blev för dyrt och att det skulle bli svårt att tjäna så mycket pengar så att det täckte kostnaderna för nya maskiner. De förstod att de skulle behöva konkurrera med billiga strumpor från andra länder, där lönerna var lägre. Därför lade de ner fabriken år 1954.

Huddinges första stora industrier

Oljefabriken

Det dröjde till en bit in på 1900-talet innan Huddinge började befolkas och industrialiseras på riktigt. Nästan 50 år efter att järnvägen och stationen blev klar så byggdes ett fabriksområde intill stationen, norr om järnvägen. På bilden ser du oljefabriken, som den kallades, med sin höga skorsten mitt i bilden. Fabriksområdet var stort som en fotbollsplan och hade ett eget stickspår från järnvägen.

Rakt genom bilden går järnvägen. Stationshuset (nr 2) finns inte längre kvar. Men du kanske känner igen byggnaderna 3, 5 och 6. De finns alla kvar. Till höger om fabriken byggdes senare tingshuset. Den långa vägen som går över gärdet snett genom bilden går är Åvägen från centrum upp mot Källbrink.

Få industrier och många pendlare

Mellan år 1917 och 1939 tillverkade oljefabriken skokräm, såpa, smörjmedel och andra kemiska produkter. Det var Huddinges första stora industri. Det fanns fler fabriker men de flesta var små och mer lika en verkstad. Vid den här tiden så började jordbruken i Huddinge läggas ner och marken såldes som tomter. En del köpte tomterna för att bygga en sommarstuga. Närmast stationen bosattes sig människor permanent och byggde egna hus. En villastad började växa fram. Nästan alla boende arbetade i Stockholm. Utan järnvägen hade det varit omöjligt att bo här och arbeta i stan. Att ha en egen bil var fortfarande ovanligt.

Strumpfabriken

När oljefabriken lade ner 1939 flyttade istället en strumpfabrik in. Den hade tidigare legat i Nacka längs Saltsjöbanans järnväg. Som mest arbetade 164 personer med att tillverka damstrumpor i lokalerna. Efter andra världskriget fick strumptillverkningen konkurrens och stängde ner. Men lokalerna stod inte tomma länge. År 1954 flyttade företaget LM Ericsson in i lokalerna. De byggde telefonutrustning i den gamla oljefabriken fram till 1966. Efter det blev det tomt i fabriken som förföll och till slut revs år 1974.

Bra transporter gav utveckling

Industrialiseringen gav Huddinge några mindre fabriker. På 1950-talet uppstod fler småindustrier i Trångsund och Segeltorp. Men den viktigaste konsekvensen av industrialiseringen var järnvägen som gjorde att villasamhällen växte fram i Fullersta och Stuvsta. Trångsund låg vid en annan järnväg, den som gick mellan Stockholm och Nynäshamn. Segeltorp låg istället nära Södertäljevägen som band ihop Stockholm och Södertälje. Så även där var transporterna avgörande för att industrier och bostäder skulle byggas.

Flera personer har försökt att öppna gruvor i skogen mellan Flemingsberg och Gladö kvarn. Det finns gott om fin järnmalm där men eftersom transportmöjligheterna är dåliga så blev det aldrig lönsamt.

Industrin behöver kunskap

På 1960-talet etablerades en stor industri, Billman-regulator i Flemingsberg och blev kommunens största arbetsgivare. Ericsson byggde ett stort lager i samma industriområde. Vid den här tiden började industrier flytta till andra länder med lägre löner. De som blev kvar vad sådana som krävde mycket kunskap. Fabrikerna behövde inte längre lika många människor som arbetade praktiskt. Istället behövdes kunniga personer som kunde utveckla och förbättra produkterna.

Kunskap krävdes också för de nya stora arbetsplatserna Huddinge sjukhus (1974) och Södertörns högskola (1996). De flesta arbeten i Huddinge idag är inom service. Färre arbetar inom industri och nästan ingen längre inom jordbruket där nästan alla jobb fanns från början.

Rädda slottet!

Picknick på 70-talet

Det är en vårdag i början av 1970-talet när Lasse Hansson tar fram sin kamera och knäpper en bild av sina kompisar. De har tagit fram kaffetermosarna och slagit sig ner på gräset vid Vårby gård.

Den gamla herrgården ligger vackert med utsikt över vattnet. I början av 70-talet stod byggnaden tom och förföll ordentligt. På bilden ser du att trasiga dörrar och fönster är igenspikade och fasaden behöver putsas. Husets pampiga hörntorn kom till när Vårby var ett stort jordbruksgods och många turister kom på sommaren till Vårbybaden i Mälaren. De bodde i då i “slottet” som det kallades.

Kommunen ville riva slottet

Personerna som fikar vid slottet var inte bara här för att ha trevligt. Nej, de var på krigsstigen och hade bildat en aktionsgrupp: Rädda Vårby gård. Huddinge kommun och Stockholms stad, som ägde slottet, ville nämligen riva det och bygga höghus i den gamla slottsparken. Aktionsgruppen arbetade för att stoppa rivningen. De tyckte att kommunen borde renovera slottet och använda det till något istället. Om byggnaden fick stå kvar så skulle den kunna berätta om platsens historia och ge den en själ, menade aktivisterna. Det här var under miljonprogrammets tid och det behövdes massor av bostäder. Men måste de byggas precis vid vattnet och i slottets trädgård? Det tyckte inte aktionsgruppen.

Vem vann kampen om slottet?

Den 5 maj år 1975 gick larmet att det brann i slottet. Flera olika brandkårer kämpade mot elden men slottet gick inte att rädda. Nu fanns inte längre något slott som aktionsgruppen kunde kämpa för. Men deras kamp var inte helt i onödan, det blev nämligen inga hus på platsen. Jo ett: det lilla torpet Myrstugan som räddades och placerades här som ett minne över äldre tider. Idag heter platsen Herrgårdsparken, för att minnas platsens egen historia, och används också för odling på kolonilotter.

Tågkrocken

Missade stoppsignalen

En lokförare körde den 19 september 1908 ett godståg på väg mot Stockholm. Av någon anledning missade han stoppsignalen vid Huddinge station och körde vidare. Istället för att vänta på det mötande tåget vid stationen så körde han vidare norrut. Tågpersonalen på stationen upptäckte misstaget så de började ropa och vifta med lyktor men föraren hörde och såg det inte. I kurvan efter kyrkan mötte han ett snälltåg på väg mot Malmö. Det var för sent att bromsa och de två tågen kolliderade.

Båda tågen fick mycket stora skador. Flera passagerare och en konduktör skadades men de två lokförarna klarade sig med några skråmor och blåmärken. Eldaren som hade jobbet att lasta in kol i ånglokets motor såg det mötande tåget och hoppade av i farten. Alla överlevde lyckligtvis.

Skrönan om det sjunkna loket

Det cirkulerade länge ett rykte om att det skulle ligga ett sjunket lok norr om Huddinge station. Det är lätt att tänka sig att en sådan skröna hade uppstått efter den dramatiska tågkrocken. I mitten av 1980-talet skulle man gräva ur för ett bygge och då hittade man plåtdelar. Det är okänt om det var ett helt lok eller bara delar från de krockade tågen. Skräpet fick ligga kvar och gjöts in i betong.

När du passerar här med tåget så kan du tänka på att järnvägsspåret vilar stabilt på rester från tågkraschen i sin grav av betong.

Nu & då på perrongen i Stuvsta

Två bilder av samma plats

De två bilderna är tagna på samma plats med ungefär 50 års mellanrum. Vi vet inte exakt datum för den äldre bilden men det finns en ledtråd på lådan med sand. Det står SL (Stockholms lokaltrafik), så bilden måste vara tagen efter 1964 då det bestämdes att SL skulle ta över passagerartrafiken från SJ (statens järnvägar).

Snabbköp och doktor

Förutom plattformen så ser du ett hus lite till höger om bildens mitt som visar att fotograferna har stått på samma plats. Det var Huddinge kommun som byggde huset. Kommunen ville underlätta för servicen i Stuvsta så de byggde ett hus för en matbutik och en läkarmottagning.

År 1949 var huset klart. Läkare Axelsson flyttade in och öppnade sin mottagning. På bottenvåningen blev det Konsum. Det var Stockholms första snabbköp utanför innerstaden. I ett snabbköp gick du själv och plockade de varor du ville ha och betalade i kassan. Om du istället hade handlat mat före snabbköpens tid så hade du gått fram till expediten som stod bakom en disk. Sedan fick räkna upp alla varor du ville ha. Expediten mätte, vägde och tog betalt. Det gick nog oftast inte så snabbt.

Brädgården och Stuvstaleden

Husen som du ser på den äldre bilden är en brädgård, alltså ett ställe där du kunde köpa brädor, plank och andra trävaror. Varorna kom med godståg på järnvägen. Brädgården hade ett eget stickspår där godsvagnarna kunde köra in och lastas av. Stuvstaborna byggde ofta sina egna hus och renoverade dem när det behövdes. Då var det bra att kunna köpa byggvaror på nära håll.

Idag har bilarna tagit över. Brädgårdens tomt har blivit en infartsparkering och en ny bro har byggts. Stuvstaleden går rakt över perrongen. Bilarna på åker över fotografens huvud och fortsätter in i en tunnel på väg mot Huddingevägen bakom fotografens rygg.

Fullersta nu & då

Från 1893 till idag

På kartbilden från år 1893 är Fullersta gård och Huddinge kyrka markerade med rött. När järnvägen drogs fram genom Huddinge så fanns här inte så många fler hus. Huddinge centrum idag ser helt annorlunda ut. Växla mellan bilderna och se hur miljön runt kyrkan och mangårdsbyggnaden på Fullersta gård har förändrats.

Järnväg men ingen stad

Järnvägen kom till Huddinge år 1860 men som du ser på kartan så har det inte vuxit fram någon stad 33 år senare. Industrialiseringen av Sverige började i mitten av 1800-talet, men länge var järnvägen det enda tecknet på det i Huddinge centrum. De flesta av husen som du ser på satellitbilden är byggda efter 1950-talet.

Lönsamt jordbruk och krångliga regler

En av förklaringarna är att Fullersta gård var en av de gårdar drog nytta av nya redskap och metoder som förbättrade jordbruket. Mjölk och andra produkter kunde fraktas med järnvägen. En annan förklaring är att reglerna för att dela upp den jord man ägde var krångliga fram till slutet av 1800-talet. När Stockholm växte blev marken nära stan mer värd. Reglerna förenklades också och då började små stugor byggas vid stationen. Idag är många av husen närmast järnvägen rivna och större hus har fått ta deras plats.

En motorväg genom trädgården

Vägarna och alla bilar tar också utrymme. Titta på kartan så ser du vägen mot Stockholm. Den kommer från nedre högra hörnet, korsar järnvägen och fortsätter sedan förbi kyrkan och vidare förbi dagens Tomtbergaskola och Kvarnbergsplan. På flygbilden ser du hur dagens Huddingeväg går rakt över Fullersta gårds trädgård.

Nu & då i Stuvsta centrum

Stuvstabolaget

I början av 1900-talet köpte bolaget marken som tillhörde Stuvsta gård. Det vår åkrar, ängar, skog och omkring 10 torp eller gårdar. De ville bygga en ny förort och tjäna pengar på att sälja tomter. Vid den här tiden blev det vanligt att bygga ett eget hus i närheten av Stockholm för att komma undan den trånga och smutsiga innerstaden. Saltsjöbaden, Djursholm, Duvbo och Sollentuna var sådana förorter. Men de hade alla något som Stuvsta saknade.

Ingen station i Stuvsta

Stuvstabolaget hade svårt att få tomterna sålda eftersom Stuvsta inte hade någon station. Bolaget bildades år 1909. De förhandlade länge med SJ om att bygga en station. Men SJ ville helst fortsätta köra tågen raka vägen till Huddinge och vidare. De ville inte göra ett extra stopp i Stuvsta. Då lovade Stuvstabolaget att de skulle bygga stationshuset och sköta hela stationen i fem år innan SJ fick ta över den gratis. Det gick SJ med på.

Förändringen i centrum

På bilderna här intill kan du jämföra Stuvsta centrum 1950 och idag. Längst ner på bilden ser du stationshuset som är sig likt. År 1950 hade Stuvstabolaget sålt många tomter, men du ser på bilden att det är glest mellan husen. Husen närmast Stationen har några små affärer och det finns fler på andra sidan järnvägen och längs Stationsvägen. Sedan har det byggs mycket större hus med butiker, service och lägenheter. Det liknar mer en stad än en hållplats mitt i ett villaområde.

Nu & då på Kommunalvägen

Kommunalvägen

Vägen som du ser på de båda fotona går från järnvägsstationen norrut mot kyrkan och Kvarnbergsplan. Vi ser bara ett enda hus som är detsamma, den gula kyrkskolan mitt i bilden. Till vänster om den har flera hus som tillhörde kyrkan rivits. Ett av dem är klockargården, närmast kyrkskolan. Klockargården var hem till en av de anställda i kyrkan: klockaren, som inte bara skötte kyrkklockorna utan ofta också undervisningen. Den gamla klockargården har också varit kommunalkontor och bibliotek. Senare flyttade de verksamheterna in i nya byggnader strax bakom kröken. Namnet Klockargården har förts över till en modern församlingsgård i vitt tegel.

Längst till vänster i bilden ser du en lada som också revs när prästen inte längre behövde kor och ett stort jordbruk för att försörja sig.

Huddinge utvecklades sent

Vägen som du ser byggdes redan på 1860-talet och gick då vidare via Brännkyrka till Skanstull. Några år senare kom järnvägen. Vi många järnvägsstationer växte små samhällen snabbt fram. Men Huddinge fortsatte att vara glesbygd länge. Det var för först på 1950-talet som det verkligen började hända saker här. Då byggdes de stora husen till höger i bilden.

Skylten mitt i den äldre bilden markerar en busshållplats. Det är SJ (Statens järnvägar) som kör bussar till och från Huddinge station.

Översvämningar i Sjödalen

På en annan bild från samma plats försöker sig en bil på att köra genom den översvämmade ängen. Huddinge kyrka bygdes vid en sjö som försvann men ibland kom tillbaka när Fullerstaån svämmade över. När den lilla kommunen senare växte byggdes bättre vägar och nya diken och översvämningar blev ovanliga.

Nu & då vid döda bron

Juice eller jos

Jos i förpackning av papp

Vid den stora parkeringen norr om Huddinge gymnasium låg ett mejeri. När hanteringen av mjölk flyttade till större lokaler i Årsta på 50-talet så flyttade ett företag som gjorde juice in. Vic-Jos var ett litet företag med 6-7 fabriksarbetare, tre kontorister och 5-6 bilar som körde runt i Stockholmsområdet och levererade jos.

Vic-Jos testade en ny sorts pappförpackning till sina drycker. Tidigare användes glasflaskor till alla drycker, både juice, mjölk och annat. Förpackningen hade utvecklats av det svenska företaget Tetra Pak och visade sig fungera bra. Förpackningarna blev en av de största succéerna någonsin för ett svenskt företag. Idag har det blivit självklart att mjölken har en fyrkantig förpackning av papp. 

Svensk eller engelsk stavning?

Vic-jos påverkade också hur vi stavar ordet juice. Eftersom Vic-jos var ett registrerat varumärke så fick inga andra företag använda det. Det innebar att andra tillverkare av juice fick använda den engelska stavningen. Även om Vic-jos försvann så blev den engelska stavningen (juice istället för jos) den vanligaste i svenska språket.