Barnarbete i motorfabriken

Resan tog hela dagen

Thors föräldrar var mycket tveksamma till att låta honom ge sig av på den långa resan från Hävla i Östergötland till Norrtälje. Thor hade sina få ägodelar packade i en sockerlåda när han klev på hästskjutsen som tog honom till Katrineholm. Därifrån tog Thor tåget till Stockholm. I huvudstaden fick han hjälp av kusinen Valdemars fästmö Amanda som hjälpte honom att hitta till Östra station där tåget till Norrtälje gick. Nu skulle han bli fabriksarbetare.

Resan tog hela dagen och vid niotiden kunde Thor kliva av i Norrtälje där kusin Valdemar mötte honom. Thor fick bo hos Valdemar som var verkstadschef på Pythagoras.

Arbetet i fabriken

Thors arbetade i fabriken med att städa, springa ärenden och sköta fotogenlamporna som lyste upp fabrikslokalen.

Thor arbetade i fabriken under den allra första tiden som den fanns men efter ett år fick han sluta. Hans minnen från tiden i Norrtälje var ändå ljusa och han utbildade sig senare och arbetade som ingenjör fram till pension år 1951.

Barnarbete var tillåtet i Sverige fram till 1949 så efter Thor var det många barn som jobbade i fabriken. Alla var pojkar och en del började som lärlingar och blev med tiden skickliga på att sköta de olika svarvar och maskiner som användes för att forma olika metalldelar i fabriken som tillverkade bland annat motorer och lås.

Maskinerna i verkstaden drevs av en stor ångmaskin via remmar i taket. På bilden kan du se hur det såg ut.

Nybörjarnas maskin

Här ser du också en av maskinerna som de yngsta lärlingarna fick börja med. En del var bara 12 år och då var det bra att exempelpressen, som maskinen hette, var ganska enkel att använda. Det maskinen gjorde var att klämma ihop en metallplåt med så stor kraft att den formades om. Det var bara att hålla plåten i rätt läge. Men tyvärr hände det titt som tätt att någon råkade ha handen på fel ställe och blev av med ett eller ett par fingrar. En annan sak gjorde faran ännu större. Det var att pojkarna fick betalt efter hur mycket de tillverkade. Det lönade sig alltså att arbeta snabbt – ända tills någon höll lite slarvigt och tummen blev mosad.  

Tändkulemotorn

Tändkulemotorer byggdes i Norrtälje

Det fanns flera fabriker i Sverige som tillverkade tändkulemotorer. Pythagoras i Norrtälje var en av dem. Idag finns det motorer som är så små att du kan gömma dem i din hand. Men på den här tiden räknades tändkulemotorerna som små och smidiga. En annan fördel var att den kunde tankas med nästan vilken olja som helst. Allt som brann i en stekpanna kunde också driva tändkulemotorn. Motorerna användes för att driva sågar, kvarnar och tröskverk. Många monterade också in motorn i sina fiskebåtar.

Tändkulan

På den här tiden kunde du inte starta en motor bara genom att trycka på en knapp. Det tog lite tid att få igång en tändkulemotor. För att starta fick du först tända en gaslåga. Sedan riktade du lågans eld mot en metallkula tills den var alldeles het. Du kan se en sådan ”tändkula” på bilden här intill. När kulan var varm så kunde du starta motorn. Sedan gick den stabilt.

Tändkulemotorns delar

1. Här placeras den varma tändkulan. Den tände på oljan som drev maskinen.
2. Smörjlåda. Den här delen av motorn var Pythagoras egen uppfinning. Genom att fylla på med olja som sakta rann in i maskinen så minskades friktionen och delarna rörde sig lättare mot varandra
3. Kylsystem. En motor behöver kylas för att inte bli för varm. Tändkulemotorn kyls av vatten. Det vatten som kommer ut ur motorn har värmts upp. I den här anordningen får vattnet droppa ner längst trådarna. När vattnet delas upp i små droppar kyls det snabbt ner igen av den svalare luften. Sedan kan det pumpas in i motorn och användas som kylning igen.
4. Remskiva. Runt det här hjulet kunde man dra en rem som överförde rörelsen till ett annat hjul eller en annan maskin. På en bondgård kunde samma tändkulemotor driva olika maskiner, till exempel ett tröskverk och en såg.

Lägg på en rem

Har någon sagt till dig att ”lägga på en rem” någon gång? Uttrycket betyder just att sätta igång och få något gjort. Förr så kunde du lägga en rem på motorns remskiva och få andra saker att röra sig. Uttrycket lever kvar trots att de flesta av oss knappt har sett en motor med rem.

Mälaröarna var Stockholms trädgård

Många odlade på Ekerö

På kartan ser du en liten del av Ekerö. I början av 1900-talet fanns här minst sju små handelsträdgårdar som odlade frukt och grönsaker. Det var små industrier som ägdes och sköttes av en familj. Familjerna hjälptes åt att odla, transportera och sälja varorna i Stockholm. De experimenterade med olika produkter och metoder. I början odlades allt på friland, sedan i drivbänkar, en låda med glaslock på marken. Senare byggdes fler och fler växthus som kunde värmas upp av en eldad värmepanna. På flygbilderna från 1940 ser du några av anläggningarna med sina växthus.

Handelsträdgårdarna låg tätt på södra Ekerö. Kartan visar ungefär var. Källa: Ekerö-Munsö hembygdsförening.

1. Westlings
2. Kindbloms
3. Erik Larsson
4. Karlsson Fridhem
5. Bröderna Lundbergs
6. Fridolf Larsson
7. Karlmans

Industrialiseringen förändrade jordbruket

De många handelsträdgårdarna på Mälaröarna uppstod när det gamla jordbrukssamhället var på väg bort. Tidigare hade varje familj odlat sin egen mat men industrialiseringen gjorde att många arbetade med annat, fick lön och köpte sin mat. Jordbruket blev mer effektivt och kunde framställa mat till många fler än en enda familj.

Grönsaker åt folket

Många av trädgårdsmästarna hade tidigare jobbat på någon herrgård och fått kunskap om frukt- och grönsaksodling. Nu var det inte längre bara Herrgårdsägare som hade råd med sådan mat. Stockholm växte och fler fick råd att äta grönsaker. Att grönsaker var nyttigt uppmärksammades också mycket vid den här tiden. Mellan år 1910 och 1948 upptäckte forskarna vitaminerna. De kunde visa att vitaminbrist var orsak till flera sjukdomar.

I närheten av stora städer som Stockholm, började gårdarnas mark delas upp och säljas som mindre tomter för bostäder, sommarstugor, eller som här: för odling.

Mälaröarna passade för odling

Varför fanns det så många handelsträdgårdar just på Mälaröarna? En förklaring är klimatet. Närheten till vatten gör vintrarna milda. Dessutom kunde handelsträdgårdarna pumpa upp Mälarens vatten och använda till att vattna i växthusen med.

Kommunikationerna till staden var också bra. Det gick flera ångbåtar varje dag, så att färska varor snabbt kunde komma till kunderna. Även gödsel fraktades med båt. För att få bättre jord användes sopor från Stockholm. Den bestod av avfall från olika kök men också latrintunnor från stadens torrdass. De tömdes på stora båtar som stinkande körde över Mälaren till Lövsta sopstation. Odlarna gick ihop och köpte gemensamt in innehållet i dasstunnorna som blev bra näring till växande mat.

De färdiga växterna fraktades till stan med båt. Med tiden tog lastbilar över. Vägarna och broarna blev också bättre. Familjerna sålde själva varorna på något av stadens torg, där restauranger och handlare köpte dem.

Samhällsförändringen födde och dödade trädgårdarna

Så här berättar Sten Westling som tog över Westlings handelsträdgård från sin pappa:

Efterhand byggdes Stockholm ut och det blev balkonger för blomlådor och nu blev dessa balkongväxter en stor vara. När jag tog över var vi väldigt stora just på sådana här utplanteringsväxter som pelargonior petunior och lobelior. Gravar började skötas på ett annat sätt och man odlade mycket begonior och penséer härför. Folk fick mer ledighet och mer pengar och åkte till sina gravar. Stockholmarna fick sommarnöjen och det odlades för utplantering i täpporna.

Sten Westling i en intervju gjord av Ekerö-Munsö hembygdsförening 1988

Med hjälp av växthusen kunde odlarna få blommor och grönsaker att växa under längre del av året. De odlare som var lyckades få mogna jordgubbar tidigt på året kunde sälja dem dyrt. Men det gick inte att odla allt hela tiden.

På 1960-talet ökade världshandeln. Konsumenterna fick mer blommor, frukt och grönt under hela året. Men för många av Mälaröarnas handelsträdgårdar betydde det hård konkurrens. Efterfrågan på deras varor minskade när butikerna fylldes av nya sorters frukt och grönt från andra länder. Många av trädgårdarna lades ner. Idag står villor och radhus på många av trädgårdarnas mark.

Nu & då på stora torget i Sigtuna

Stadens centrum

Torget har varit Sigtunas centrum i fyrahundra år och husen är sig lika. Då liksom nu är det en samlingsplats för människor. På den äldre bilden väntar en bil på torget. Kanske hoppas chauffören på en körning till tågstationen i Märsta. Vid den här tiden fanns inga bussar och de flesta tog häst och vagn men bilarna började långsamt bli fler.

En annan modernitet är telefonledningarna som sitter samlade på taket. Inte så vackert men nödvändigt och mycket praktiskt för att kunna boka läkartid, ringa släktingar eller boka en taxi.

Sigtuna missade tåget

I andra städer byggdes en tågstation centralt under 1800-talet. På sådana platser byggdes ofta fabriker vid järnvägen, eftersom varor enkelt kunde fraktas lång väg med tåg.

Men järnvägen mellan Stockholm och Uppsala drogs en annan väg. Det gjordes ordentliga undersökningar av den bästa sträckningen av en järnväg mellan Sigtuna och Märsta. Men järnvägen byggdes aldrig. När bussar och bilar blev vanligare så minskade behovet av en järnväg.

Sigtunas befolkning växte långsamt och staden behöll sin ålderdomliga småstadskaraktär. Det gör den till ett populärt utflyktsmål idag. Närheten till Arlanda gynnar också turismen.

När Sundby gård brann upp

På fotot ser du Sundby gårds huvudbyggnad som låg på den stora öppna platsen nära sjön Orlångens strand. Idag finns här en stor gräsmatta där det är populärt att ha picknick på sommaren. Om du har varit här så känner du kanske igen flera av de andra husen, ladugården som är stall idag och köksbyggnaden bredvid badplatsen som är värdshus.

Sprang ut ur huset

Paret Malm hade gäster den kvällen. Som tur var vaknade de och upptäckte att det brann. De fick springa ut i den iskalla natten i bara nattkläderna. Direktören Carl G Malm hade nyss låtit renovera det stora bostadshuset med sina 24 rum. Nu fick han se allt brinna upp. Han var så upprörd att han kastade sina galoscher i elden innan han gav sig av till sitt kontor i Stockholm. Hans fru Carin Malm åkte till sin syster. När hon kom till Skanstull vände hon sig om. Lågorna från branden syntes på över en mils avstånd!

Svårt att släcka

Det gick inte bra att släcka branden. Det dröjde lång tid för brandkåren att komma fram. Alla brandmännen hann inte med brandbilen utan fick åka häst och vagn. När brandbilen skulle svänga av från Lännavägen så körde den i diket. Det var en väldigt kall och blåsig natt. Det tog lång tid att göra hål i isen på sjön för att kunna pumpa upp vatten. Under arbetet drunknade en person. Dessutom frös isen i slangarna. Gårdens folk bjöd brandmännen på mjölk med konjak ur en stor hink för att de skulle orka arbeta vidare. De lyckades hindra branden att sprida sig till de andra husen men det enda som blev kvar av det pampiga bostadshuset var två skorstenar.

Varför gick det så illa?

Kanske hade Direktör Malm missat att sätta ut gröt till tomten? Eller hade han glömt lägga några mynt underst när de nya skorstenarna byggdes? Det här var vanliga föreställningar om vad som kunde styra ödet. En mer vetenskaplig förklaring var att skorstenarna var dåligt murade och att gnistor av eld nått ut ur skorstenen och tänt på husets trädelar.

Kommunen tog över Sundby

Efter branden sålde familjen Malm Sundby gård och all mark till Huddinge kommun. På 1960-talet fanns planer på att bygga en stor djurpark här med exotiska djur. Tjugo år senare funderade kommunen på att skapa en upplevelsepark med badhus, åkattraktioner, linbana över sjön och en 18-håls golfbana. Men det blev varken något nytt sommarland eller tropiskt zoo i Sundby. Istället blev Sundby en plats för friluftsliv. Om du kommer hit så kan du ganska lätt föreställa dig hur det såg ut när godset var en privat herrgård med en lyxig herrgårdsbyggnad, byggd av lättantändligt trä. Eller hur det kunde ha sett ut med schimpanser, elefanter och en parkering för 5000 bilar.

Stenhamras vägnamn berättar

Innan den stora fruktträdgården som ägdes av företaget Stockmos hade planterats låg en gård på platsen. Den hette Lilla Stockby och när den såldes i början av 1930-talet fanns redan ett hundratal fruktträd på gårdens mark. Lilla Stockbys köpare hette Sven Wretlind och han och familjen ville se till att frukten som träden gav inte skulle gå till spillo. De började därför sälja de äpplen de själva inte hann äta och gjorde äppelmos av den frukt som blev över. De skickade frukt och mos i tunnor med båten till Stockholm och där fick de kontakt med en bagare som uppmanade Wretlinds att börja koka större mängder mos. Familjen antog utmaningen och förvandlingen av deras lilla jordbruk till industriell odling påbörjades.

Från jordbruk till industriell produktion

För att kunna producera mer frukt och mos utökades odlingen med både plommon, päron och fler äppelträd tills man hade ca 10 000 träd. Gården hade tidigare haft ett fåtal djur men när odlingarna skulle bli större byggdes ladugården om till en industribyggnad och betesmarkerna fick göras om till fruktplantage. På 1950-talet startade produktionen av nya produkter som läsk och äppelmust och Lilla Stockby hade blivit del av den utveckling som skedde över hela landet där jordbruk specialiserades och ställde om från självhushåll till industriell produktion.

Fruktodlingarna blev villakvarter

Fram till 1960-talet använde företaget sin närodlade råvara, frukten från Stenhamra, men fick svårt att få in fruktplockare och började därför köpa färdig fruktjuice utifrån i stället. De stora fruktodlingarna blev då överflödiga och marken såldes till en byggfirma.

Idag är det som återstår av fruktplantagen villagatorna med sina äppelnamn. Fortfarande har många i området Stockmos gamla fruktträd växandes i sina trädgårdar och på så vis syns ännu spår av Mälaröarnas blomstrande odlingshistoria.

Hundraåriga skolminnen

Vägen till Husby skola

På kartan här nedanför kan du se var de tre barnen bodde och var skolan låg. Det fanns ingen skolskjuts, inga bussar och ingen hade cykel. Ida var den som hade längst till skolan. Torpet som hon bodde på hörde till Steninge, så hon fick gå i en skola nära slottet först. Idag skulle vi säga lågstadiet men då hette det småskolan. Dit var det 5 km. Men för att kunna fortsätta i folkskolan (mellanstadiet) så fick hon gå nästan en mil till Husby. Hon berättar att hon ibland blev så trött så att hon somnade i diket.

Elsa växte upp på torpet Älgestavret som ligger 5 km från skolan. Hon gick till skolan i Husby från att hon var sju år gammal. Hon berättar att hon tyckte att skogen såg mörk och hemlighetsfull ut. Hon gick ensam den första biten men fick sällskap av skolkamrater när hon kom närmare skolan.

Lektionerna började klockan 9:00 och det gällde att hålla tiden. Om det var mycket snö så tog det längre tid att pulsa hela vägen. Elsa minns att både kängor och strumpor var genomblöta när barnen kom till skolan. Det fanns en kamin i skolsalen där barnen hängde alla blöta strumpor på tork under dagen. Kaminen användes också till att värma mjölken som varje barn hade med sig att dricka tillsammans med smörgåsar. Det var skollunchen och barnen åt den i kapprummet.

Karta från år 1867

1 Husby kyrkskola.
2 Elsas hem, torpet Älgestavret.
3 Johans hem, Rolstatorp.
4 Idas hem, torpet Anderslund.

Hittar du Sigtuna, Märsta, Steninge, Rosersberg eller andra platser som du känner till på kartan?

Fick inte gå i skolan

Johan minns att det tog 10 minuter att springa till skolan. Han smet dit ibland trots att hans pappa tyckte att det var onödigt. Johan behövdes i jordbruket. Pappan arbetade på olika byggen och då var Johan tvungen att sköta djuren, bland annat en häst och två kor. Johan minns att han tog en kålrot från landet och åt den på väg till skolan. När han kom från fick han stryk av läraren för att han var sen och hemma fick han stryk för att han inte hann arbeta tillräckligt. De andra barnen hade smörgåsar med sig till lunch men Johan hade ingenting.

Gympa i klassrummet

Så här minns Elsa: ”Gymnastiklektionerna hölls på ett lite annorlunda sätt. Då barnen skulle ha gymnastik fick de ställa sig i gångarna mellan bänkarna. Läraren öppnade fönstret. Sedan var det: Armarna uppåt sträck! Knäna böj! Det fanns inte någon gymnastiksal och inte några gymnastikkläder heller. Så när man hade gymnastiserat färdigt var det egentligen bara att stänga fönstret och sätta sig ned i bänkarna igen.”

Ledigt för att arbeta

Skolan pågick måndag till lördag med uppehåll för jul- och sommarlov. En dag i månaden var det skurlov. Då storstädades skolan. På vanliga skoldagar skötte eleverna om skolan. De sopade och bar in ved till kaminen. På hösten var det potatislov i tre dagar. Då var alla elever lediga för att hjälpa till med att ta upp potatis. Antingen arbetade de hemma eller hos någon annan familj.

Ida som hade en mil till skolan arbetade hos trädgårdsmästaren på Steninge när hon kom hem. Och Elsa minns att det var en hel del läxor att göra och att de tog upp en stor del av söndagarna, veckans enda lediga dag. När barnen kom till skolan på måndagen så ställde de upp på led. Läraren kontrollerade sedan att de var rentvättade. Eleverna gick in i klassrummet men satte sig inte förrän läraren gav klartecken. När de svarade på frågor reste de sig och stod upp bredvid bänken. Den som inte kunde sin läxa fick sitta kvar efter skolan och läsa.

Omkring år 1968 började de flesta skolor med lediga lördagar. Idag har du rätt till gratis lunch i skolan. Du får skolskjuts om du bor långt bort och våld används inte längre som uppfostran.

Industrialisering av jordbruket

Satsningar på jordbruk

De nya maskinerna användes för att utveckla jordbruket. Transporterna gick snabbare och lättare, så framgångsrika gårdar kunde sälja sina varor längre bort. På Steninge byggdes ett hönseri och flera stora växthus.

Vid både Valsta och Steninge byggdes rejäla lador av sten. De visar att ägarna hade pengar och var beredda att satsa på jordbruket. Ladan vid Steninge är från 1873 och finns fortfarande kvar, men utan kor.

Industrialisering på Steninge

Flera olika ägare till Steninge slott utvecklade verksamheten. Bland annat byggdes 17 stora växthus. Prydnadsväxter och grönsaker var varor som allt fler ville köpa. Stockholm växte och allt fler människor byggde egna hem. De behövde fruktträd och växter i sina trädgårdar. Det blev också uppmärksammat att grönsaker var nyttig mat. Steninges ägare såg en möjlighet till nya inkomster från trädgårdsodling.

På Steninge fanns ett stort hönseri med massor av hönor och kycklingar. År 1910-1984 tillverkades också keramik här. Slottets kreamikfabrik startade för att få krukor till de egna odlingarna.

Det var också Steninges ägare K Östen Schaman som byggde Kexfabriken som stod klar år 1916 vid Märsta station.

Statare och torpare

De stora gårdarna med industrialiserade jordbruk kunde framställa mycket mat snabbare än någonsin tidigare. Till detta behövde gårdsägarna arbetskraft, som gärna fick vara billig. De började anställa lantarbetare. Tidigare hade torpare arbetat 2-3 dagar på godset. De bodde i godsets torparstugor, på lite avstånd från gården och hade egna åkrar och djur som de arbetade med resten av tiden.

De anställda lantarbetarna, eller statarna som de kallades jobbade heltid för gården, ofta 14-16 timmar. Ordet ”statare” kom från att lönen som de fick kallades för ”stat”. Den bestod mest av mat och husrum men ibland också lite kontanter. Samhället började gå över mer och mer från självhushåll till penninghushåll och lönearbete.

Fruarna mjölkade

Om stataren hade en fru så tog hon hand om mat och barn, så att mannen kunde jobba långa dagar. Men statarfruarna arbetade ofta även med mjölkning. Mjölken från Steninges kor skulle finnas vid Märsta station klockan 5 på morgonen för att kunna säljas färsk i Stockholm samma dag, så det gällde att inte vara morgontrött!

Ett nytt sorts samhälle bildas

Från 1700-talet till mitten av 1800-talet blev antalet statare allt fler. Det feodala samhället där torpare och bönder betalade till en godsägare för att få odla sin jord var på väg bort. Istället kom det kapitalistiska samhället där godsägare (och fabriksägare) köpte arbetskraft från statare och arbetare.

Kapitalistiskt jordägande

När samhället industrialiserades så förändrades ägandet av marken. På 1600-talet hade de stora godsen (jordbruken) ärvts av olika adliga släkter. Senare blev de kungens gårdar. På 1800-talet minskade både adelns och kungens makt. Gods och gårdar blev då istället något som kunde säljas och köpas. Steninge och Valsta bytte ägare med täta mellanrum. Den som lyckades köpa en gård och sälja den dyrare kunde tjäna mycket pengar. Det var inte längre bara adelsmän som ägde jord utan också andra som hade råd.

Olle Wallin var Valsta gårds sista brukare. Med sin traktor kunde han plöja stora åkrar mycket snabbare än när man använde plogar dragna av djur eller människor.

Vet du vad en lokomobil är?

Godsägaren, K Östen Schauman på Steninge högg ner mycket skog, bland annat för att få ved till uppvärmningen av slottets stora växthus. Där odlades växter som såldes i hela Stockholmsområdet.

Till sin hjälp skaffade han en lokomobil. Det var en ångmaskin på hjul. Som ett ånglok men utan järnvägsspår. Han använde lokomobilen för att frakta timmer till Märsta station. Men många klagade på fordonet. Den körde sönder vägarna som de andra gårdsägarna ansvarade för att underhålla.

Steninges lokomobil kunde köra själv men andra lokomobiler behövde hästar som drog motorn till platsen där den behövdes. Ångmaskinen kunde till exempel användas i skogen för att driva en såg. Lokomobiler drev också pumpar och tröskverk.

Ångmaskiner var de första motorer som användes i jordbruket redan på 1800-talet. De byttes sedan ut mot bättre motorer som inte använde kol utan gick på bensin, diesel, andra oljor eller el. När gummidäcken uppfanns så kunde traktorerna rulla lättare på olika underlag.

Hjalmar och hans lastbil

Transporterna moderniserades

Ångbåtar och tåg gjorde transporterna mycket lättare under 1800-talet. Men på vägarna var häst och vagn vanligt långt in på 1900-talet. Före Andra Världskriget var det bara de allra rikaste som hade en egen bil i familjen. I städerna kunde du nu beställa en taxi-bil istället för häst och vagn som tidigare. På 1930-talet började bussar bli vanligare i Stockholmstrakten. Tåget var viktigt för transporter men där det inte fanns järnväg så blev lastbilar vanligare.

Hjalmar berättar

Hjalmar Wreth var en av dem som körde en sådan lastbil. Han berättar om sitt jobb på bageriet i slutet av 1920-talet:

Arbetet började klockan 07:00 på morgonen. Bilarna hämtades ut ur sina garage vid brödfabriken och lastades med bröd. Det fanns fyra Chevrolet-lastbilar. Till en början körde vi ut utan beställningar och sålde direkt från bilen till kunderna.

Kunderna var olika affärer och handelsbodar.

Problem med grindar

Hjalmar minns hur dåliga vägarna var på den tiden. Hastighetsbegränsningen var 50 km/timmen. Ofta fick han köra långsammare och på landet var det många grindar, där han fick stanna för att öppna, köra igenom och sedan stänga igen. Men Hjalmar hade en bra lösning på det problemet: han tog upp liftare. Det var ovanligt med bilar och det vanligaste sättet att ta sig fram var att gå.

Det var många människor som gick utefter vägarna på den tiden och de var glada om de fick lift. Dessa liftare var då till god hjälp som grindöppnare.

Nöjda med jobbet

När dagen var slut skulle bilen vara tom och allt bröd sålt. När fabriken blev mer känd så började kunderna göra beställningar och ringa till fabriken för att beställa bröd.

Både Hjalmar och hans fru Linnea arbetade i fabriken. De tyckte att det var ett ganska bra jobb och tryggare än många andra anställningar, för även om det blev dåliga tider som efter finanskrisen 1929 eller under världskrigen så behövdes bröd. Tyvärr gick ägaren till Kungsbröd i konkurs, så fabriken fick lägga ner (år 1932) trots att den var lönsam. Trots att brödet från Märsta sålde bra så hade ägaren andra företag som inte gick bra och orsakade konkursen.