Kämpa för ett bättre liv

Två sparsamma ungkarlar

Persson och Jakobsson var två ungkarlar som arbetade i stenbrottet i Stenhamra. De levde fattigt och sparade pengar hela sina liv. Själva fick de aldrig någon lyx men de hjälpte nästa generation att få det lite bättre. Du ska snart få veta hur, men först lite om bostadssituationen i Stenhamra.

Bostäderna

Husen där arbetarna bodde var välbyggda, välplanerade och vackra men hade väldigt små lägenheter där stora familjer bodde otroligt trångt. Fotot och ritningen visar ”nedre flygelhuset”. Om du tittar noga så ser du att de största lägenheterna har ett rum och kök. En del består bara av ett enda rum. Där skulle en hel familj sova, äta, laga mat, förvara sina kläder, saker och sin mat. En vanlig familj var 6-8 personer. De som hade färre barn tog ibland hand om en äldre släkting som inte kunde försörja sig eller hyrde ut en sängplats.

Persson och Jakobsson i ungkarlshuset

Person och Jakobsson, bodde i ungkarlshuset. Att de var ungkarlar betydde att de inte var gifta. Omkring sekelskiftet 1900 var de inte längre unga. De delade ett rum och lagade all mat själva. Mest blev det gröt. Persson arbetade väldigt hårt i stenbrottet och sparade så mycket han kunde. Jakobsson bar sina kläder tills de var alldeles trasiga. Han sydde till och med ihop två trasiga skjortor med garn. På så sätt återanvände dem och fick dessutom en lite tjockare skjorta.

Eftersom de inte hade några barn att försörja lyckades de spara lite pengar. Stenhuggarlönerna var högre än många andra arbetarlöner. Perssons två systrar ärvde den lilla förmögenheten. Den ena systern, som var gift med en stenhuggare kunde bygga ett eget hus i Stenhamra. Hon och hennes barn hade tur som hade en morbror som sällan var sjuk, arbetade ända fram till sin död och sällan unnade sig något själv.

Fackföreningar

Som du förstår så kunde inte alla spara pengar. Många arbetare bildade istället fackföreningar. Stenarbetarna startade sin år 1906. Men det stod i deras anställningskontrakt att de inte fick strejka. Det var vanligt att de som krävde högre lön eller bättre arbetsförhållanden fick sparken.

Arbetarna tänkte så här: Om vi går ihop (bildar en fackförening) och kräver samma sak, så blir det svårare för stenbrottets chef att veta vem han ska sparka. Vi kan kräva till exempel betald semester, bättre boende eller skydd mot arbetsskador, annars strejkar vi. Antingen stannar hela produktionen eller så får han förhandla.

Under tiden som stenbrottet fanns gick arbetare i hela landet ihop och lyckades få bättre villkor och löner.

Dagsverkstorpet Karlberg

Torparfamiljens villkor

Familjen som bodde här ägde inte stugan, marken eller ladugården. Det gjorde det stora Tyresögodset. Familjen fick bo på torpet och använda marken ifall de ställde upp och jobbade ett visst antal dagar åt godsägaren. Det kallades att göra dagsverken.

Torparfamiljen hade egna djur att mata och mjölka och några små åkrar att odla på. De var ju tvungna att göra sin egen mat och kläder. Om de hann, för det var mycket de skulle göra för godsägaren, enligt kontraktet som du ser här intill.

Om du var man

Alla på torpet, män, kvinnor och barn var tvungna att hjälpa till för att överleva och få bo kvar. Oftast krävdes det att det fanns en dräng eller piga, alltså en extra, ogift vuxen som hjälpte till mot mat och husrum. Det var mannen i familjen som skrev på kontraktet. I kontraktet står det att familjen fick njuta, bo och odla på torpet ostört så länge de uppfyllde en del krav, till exempel:

• Dagsverken, alltså en hel dags arbete omkring 13 timmar på sommaren. Mannen skulle arbeta 104 dagar och ett hjon 66 dagar om året. Ett hjon, det kunde vara en dräng, torparens fru eller en son men det står också i kontraktet att om familjen skickade ett barn som inte kunde arbeta ordentligt så fick de inte ha kvar torpet.
• Underhålla och renovera alla byggnader och stängsel.
• Gräva diken, hålla ängarna öppna och gärna odla upp ny mark i närheten av torpet.
• Underhålla vägarna i närheten.

Om du var kvinna

Redan före gryningen började arbetet med att mjölka. Sedan skulle du som kvinna ta hand om allt som hade med barn, mat och kläder att göra. Kläderna gjordes från grunden. Om familjen hade får så klippte hon ullen eller användes lin, ett sorts gräs som gjordes till trådar. Av dessa råvaror tillverkades trådar som sedan vävdes eller stickades. Det skulle räcka till alla familjens kläder. När djuren slaktades var det kvinnans uppgift att göra mat av allt, skölja tarmar, göra korv, mala inälvor och göra pölsa. Varje dag skulle torparhustrun skicka med mat till sin man och ett hjon. Samtidigt var det inte ovanligt att ha 4-5 barn att ta hand om hela dagarna. Barn som gick i skolan skulle också ha med sig mat.

Sofia Wilhelmina bodde på torpet. År 1881 föll hennes man ner från ett träd och dog, 48 år gammal. Men Sofia Wilhelmina kämpade vidare med allt arbete och lyckades bo kvar på torpet. Hon hade hjälp av sina fem barn.

Barn i stenhuggarebyn

Familjerna i Stenhamra

Det var papporna i familjen som arbetade i stenbrottet. Kvinnorna tog hand om barnen eller så försökte de få andra jobb i närheten. Barnen gick i samhällets egen skola. Den hade Stockholms stad byggt när de köpte berget på Färingsö. Staden behövde sten till olika byggen eftersom Stockholm växte snabbt under industrialiseringen. Det var därför de köpte marken och byggde stenhuggaresamhället. Det var lag på att alla barn skulle gå i skolan men det räckte med några år. Sedan kunde du börja arbeta. Om du var pojke och 10-12 år så fick du börja i stenbrottet.

Hjälp till med sprängning

Med en pappa som stenhuggare så hade du chans att få ett yrke som du kunde försörja dig på hela livet. Men det var ett svårt, tungt och farligt jobb. I början fick du kanske mest hjälpa till att hämta verktyg men efter ett tag var du redo att jobba med stenen. En ganska enkel uppgift var att göra hål i berget och slå i kilar så att stora block lossnade. Granitblocken kunde väga flera 1000 kilo. Idag skulle det nog vara förbjudet för barn att ens gå in på området. Men i slutet av 1800-talet kunde barn till och med använda dynamit. När det var kallt stoppade pojkarna dynamiten i strumporna för att den inte skulle frysa. Sedan var det bara att hälla den i bergets sprickor, tända på och spränga loss blocken. Tyvärr hände det en gång att två personer dog av en sådan explosion.

Var beredd på hårt arbete

Stenblocken kördes på en räls till en lång byggnad där varje stenhuggare hade ett bås. Om du arbetar med att hugga sten så måste du vara utomhus eftersom stendammet som yr omkring när du hugger i stenen är farligt att andas in. Det var ändå många stenhuggare som fick ”stendammslunga” och svårt att andas när de blev äldre. Du arbetade från klockan sex på morgonen till sju på kvällen. Det var bara söndagen som var ledig, så det tunga arbetet slet hårt på kroppen. Det var också vanligt att du fick ta ut flisor av sten eller metall som träffade kroppen. Det gällde att akta ögonen, annars kunde det bli svårt att jobba vidare!

Bo trångt med nära till allt

Människorna i stenhuggarsamhället levde hela sina liv här och det mesta som behövdes fanns i byn. Förutom skolan så fanns det ett badhus med två badkar och en samlingssal. Det fanns också en dansbana, konsumbutik och flera olika bostadshus. Om du var barn så bodde du med din familj i en lägenhet. Familjerna hade många barn men lägenheterna var små, ofta bara ett rum och kök eller ett enda rum med kamin. När du skulle gå på toa så fick du gå ut till ett dass på gården. Då kunde du också passa på att ta med dig lite ved in eftersom du passerade familjens vedförråd. Om du var lite äldre och redan arbetade i stenbrottet så kunde få bo i ungkarlshuset. Där fanns 15 lägenheter och man bodde 2-4 personer i varje rum.

Sten till Stockholm

Graniten från berget i Stenhamra blev gatsten som lastades på fartyg och skickades till olika vägbyggen i Stockholm. Stenhuggarna var skickliga på att ”läsa berget” och kunde se hur det bäst kunde spräckas sönder till fyrkantiga stenar. Vissa stora block kunde användas till husbyggen och småskärvor och grus kunde användas till byggen av vägar och järnvägar. Fullastade båtar lämnade kajen i stor sett varje dag. Sista båten från Stockholm på hösten fraktade fullt med varor till konsumbutiken så att det skulle räcka hela vintern. När isen hade lagt sig så gick det inte längre att ta båten till stan. Men du kunde alltid gå över isarna till fastlandet och ta tåget.

Ett bra liv?

Som du förstår hade ditt liv varit helt annorlunda om du levt i Stenhamra på 1800-talet. Men arbetare på andra platser vid samma tid hade det inte bättre. Även inom jordbruket så arbetade människor hårt de flesta timmar av dagen för att överleva och kanske få det lite bättre.

Före tvättmaskinen var all tvätt handtvätt

Tvätt förr

Innan det fanns tvättmaskiner brukade kvinnorna på landsbygden tvätta några gånger om året. I närheten av Stockholm och andra städer började några ta betalt för att tvätta andras smutsiga kläder och lakan. Tvätteriföretagen växte och tog hjälp av bättre verktyg och maskiner när samhället industrialiserades. Traditionen att det var kvinnor som tvättade höll i sig. De flesta som arbetade på tvätterierna var kvinnor. Det vanligaste jobbet för män var att köra maskinerna.

Titta på de korta filmklippen så får du en bild av det tunga arbetet med tvätten. Så här gick det till på ett tvätteri vid början av 1900-talet.

Hämta tvätten i stan

En gång i veckan åkte någon från tvätteriet in till stan för att lämna ren tvätt och hämta smutsig.

Blötlägg

Det första steget var att tvätten lades i blöt. För att börja tvätt behövde du bära ved och vatten, göra upp eld och fixa tvättmedel.

Stöt

Tvätten behövde komma i rörelse precis som på en modern tvättmaskin. Skillnaden förr var att du själv fick vara motor.

Koka

Tvätt som tålde höga temperaturer kunde kokas för att bli riktigt ren.

Skölj

När tvättmedlet hade sköljts bort kunde det finnas fläckar kvar som fick gnuggas extra.

Klappa

Den sista sköljningen av tvätten gjordes direkt i sjön.

Torka

Särskilda torklador byggdes vid tvätterierna för att tvätten skulle kunna hänga under tak och torka året om.

Stryk

Långt innan det fanns elektriska strykjärn så strök man tvätten. Hur gick det till? Tvätterierna körde ibland tvätten till särskilda mangelbodar som kunde ligga inne i stan och ta hand om tvätt från flera tvätterier. Där ströks eller manglades tvätten. En mangel är en maskin som pressar tvätten mellan två trärullar så att den blir slät och fin.

Tvätterierna hade en vecka på sig att rengöra, stryka och leverera tvätten till kunderna i stan. Sedan började proceduren om från början igen.

Nu & då mitt i Tyresö

Små hus på det gamla godsets mark

Tyresö gods ägde en gång i tiden all mark i den nuvarande kommunen. Under industrialiseringen, när Stockholm började växa sökte sig många människor ut till landsbygden i stadens närhet. En del byggde sommarstugor och andra blev fast boende. Det var inte längre bara de rikaste som hade råd att bygga sig ett eget hem utanför staden. På flygbilden från 1960 ser du en hel del små hus närmast Drevviken i väster.

Växla över till den högra bilden från 1975 så ser du massor av kvarter med nya hus i mitten av bilden.

Tyresö var splittrat

Före 1950-talet var kyrkan och slottet i öster centrum i Tyresö. När villorna blev fler i väster flyttade kommunledningen också dit. Men i kommunens mitt var det mycket skog med några utspridda torp och gårdar som ägdes av det stora godset Tyresö.

Ett nytt centrum

På det andra flygfotot från 1975 ser du hur det nya Tyresö snabbt har vuxit fram. Kommunen växte från 6000 invånare år 1960, till 27 000 år 1970. Många unga familjer som väntade på att få en lägenhet i Stockholm flyttade nu till Tyresö istället. De styrande i kommunen ville att det nya centrumet skulle binda ihop kommunens delar. Myggdalens gård och torpet Ulriksdal låg i vägen för de nya husen, så de revs. Men det var en annan gård som gav det nya centrumet sitt namn: Bollmora.

Kan du tänka dig att bilderna här nedanför visar exakt samma plats?

Stockholmskällan

Historiska källor och lektionsförslag

I Stockholmskällan finns mer än 30 000 historiska källmaterial. De ingår i samlingarna hos museer, arkiv och bibliotek i Stockholms Stad. På Stockholmskällan finns också färdiga lektionsförslag för undervisning från förskola till gymnasiet.

Olika men med samma syfte

Stockholmskällan startade redan 2005 och har varit en förebild och inspiration för Länskällan som lanserades i början av 2023. De båda webbresurserna fylls hela tiden på med nytt material för sina respektive geografiska områden, länet och staden. Syftet är dock gemensamt: att göra det lokala kulturarvet tillgängligt för skolan. Läs mer på länkarna nedan.

Tyresös tvättstugor

Extra inkomst från rikas smutstvätt

När industrialiseringen kom till Stockholm blev det så smutsigt i stan att det blev svårt att tvätta kläder. Anledningen var att kol och koks användes både för att värma hus och driva fabriker. Röken smutsade ner luften och vattnet. De som hade råd skickade då istället sina kläder till tvätterier ute på landet.

För bönderna i Tyresö blev tvätt ett bra sätt att tjäna extra pengar. I början var det torpare och bönder som hämtade rika stadsbors smutsiga lakan och kläder och tvättade dem i t.ex. Drevviken, Gudöån eller någon annanstans där vattnet var rent. I början av 1900-talet utvecklades tvätterierna till företag med mer avancerade maskiner och utrustning.

Vikensbergs tvätteri

På bilden ser du Vikensbergs tvätteri (de använde W i firmanamnet: Wikensbergs tvätteri). År 1926 hade de ersatt häst och vagn med en tjusig lastbil. Den står parkerad framför tvätteriet som har en övervåning för att hänga tvätt i. Titta noga så ser du tvätten som hänger på tork. Väggarna har nämligen brädor som går att vinkla, så att luften ska kunna cirkulera. Då torkade tvätten snabbare samtidigt som den kunde hänga under tak och få skydd mot regn och snö.

I bottenvåningen fanns två tvättmaskiner och centrifug. Det fanns också en ångpanna som eldades med koks och senare olja. Med hjälp av den värmde man vattnet. Familjen Sjögren, som drev tvätten hade tre anställda. Männen på bilden ansvarade nog för transporterna. Så delades arbetet upp på den tiden.

Kvinnorna tvättade

På både de små bondtvätterierna och de större tvätteriföretagen var det kvinnor som arbetade med själva tvätten. Det var en gammal tradition som hängde med från bondesamhället. Vissa arbetsuppgifter på gårdarna, som tvätt, mjölkning och matlagning gjordes bara av kvinnor. Kvinnor som arbetade på tvätterierna fick lite större frihet. De tjänade egna pengar utan att behöva bo hos sin arbetsgivare som pigor och husor. Några av dem blev företagsledare för växande tvätteriverksamheter. Ett exempel är Anna Ringström som drev både Ringströms tvätteri, tre mangelbodar på Östermalm och en i Årsta.

Tyresös tvätterier på kartan

På kartan här under ser du flera platser i Tyresö där det fanns tvätterier.

1. Ringströms tvätt.
2. Vikensbergstvätten 1909-1926.
3. I torpet Vreten på nuvarande Vretvägen tvättade man också. Här användes inte sjövatten. Istället pumpades vatten ur en brunn som förhoppningsvis var så djup att vattnet inte tog slut.
4. Minst två tvätterier till låg på Tyresösidan av Gudöån, ”Hovslagarn’s” och Arne Meltins som 1930-1963 låg där radhusen ligger idag.
5. Tyresös sista tvättlada. Se bilden här under. På båda sidor om Gudöån låg flera tvätterier.
6. Alby gårds tvätteri.

Svea slet med tvätten i Gudö

På kartan ser du var i Tyresö som tvätterierna låg. Gudö å är Tyresös gräns mot Haninge kommun. Av alla nuvarande kommuner hade Haninge flest tvätterier. Några av dem låg här vid Gudö å. Svea Larsson var 11 år gammal när hon flyttade hit med sina föräldrar år 1911. Hon tog över tvätteriet efter sin mamma och mormor. På bilden ser du tvätteriet på Triangelvägen där Svea arbetade från klockan åtta på morgonen till nio på kvällen. Bredvid huset ligger idag ett område med koloniträdgårdar. Där odlade Sveas familj havre, potatis och råg.

Gula faran

Ältas första buss

K. G. Sundstedt hette mannen som bestämde sig för att göra något åt Ältas dåliga kollektivtrafik. På 1920-talet hämtade han hem en så kallad omnibuss från Tyskland. Omnibussen kallades ”Gula faran” och blev Ältas första buss. Ältabornas enda kollektivtrafik hade tidigare varit en lastbil med sittplatser på flaket. Av förklarliga skäl så körde den bara på sommaren. I Gula faran kunde man elda i en värmekamin som höll behaglig temperatur i kupén om man fyllde på med vedträn då och då.

Bussen körde från Älta gård, via Skarpnäcks gård och Pungpinan till Enskede. Där kunde resenärerna byta till spårvagn som tog dem till Skanstull. Den första tunnelbanan, som fick sitt namn efter tunneln mellan Skanstull och Slussen byggdes inte förrän 1933.

Åkrar och skog blev villatomter

Älta gårds ägare Franz Witte började redan i slutet av 1800-talet att sälja tomter från gårdens mark, men försäljningen gick dåligt och det byggdes mest sommarstugor som den på bilden. 1925 hade 1000 tomter sålts men det fattades fortfarande vatten, avlopp, el och ordentliga vägar. Älta liknade mer en slum eller kåkstad än det välordnade samhället som det är idag. Men busstrafiken hade i alla fall kommit. Nu fanns tre bussar som körde regelbundna turer enligt tidtabell.

Tvätt, tegel och torv

Tvätta i Ältas rena natur

Annonsen för Älta Ångtvätt gör reklam för att du ska lämna in dina smutsiga kläder och få tillbaka dem rena och väldoftande. Vilken lyx! Ja, för många stockholmare var det för dyrt. Men år 1950, när annonsen kom ut, var tvätt ett svårt och tungt arbete som de som hade råd gärna betalade för. De flesta hade nämligen inte tillgång till en tvättmaskin. I stan var det trångt och smutsigt, så att hänga tvätten på tork var inte lätt. Det var brist på soliga luftiga platser där inte sot och avgaser smutsade ner tvätten igen. Men i Älta fanns sol och frisk luft.

På bilderna ser du tvätten hänga på tork. Enligt annonsen har den tvättats med prima insjövatten. Prima skrivs som ”1:ma”. Vattnet kom från Ältasjön och tvätteriet låg vid Älta gård. Som mest jobbade 10 anställda här men inom de närmaste åren blev tvätteriet i Älta och många andra tvätterier runt stan, av med sina kunder. Det berodde på att allt fler tvättstugor byggdes i nya hus. 1961 rev kommunen tvätteriet och byggde i stället ut idrottsplatsens parkering.

Lätt att minnas telefonnumret

Titta också på telefonnumret! Det har bara två siffror. Det betyder att i området Älta kan det inte ha funnits fler än 100 telefoner år 1950. Läs mer om att ringa förr i artikeln ”Anna skötte Ältas telefonväxel”.

Tvätteriernas uppgång och fall

Under industrialiseringen fick Stockholm fler rika invånare. Fler kunde betala för tvätteriernas tjänster och tvätterier blev vanligt runt om stan. Men när industrialiseringen fortsatte så utvecklades tekniken för tvätt med bättre och fler maskiner. I takt med att fler fick det bättre kunde fler lämna bort sin tvätt. Ända tills folk fick det så bra att de hade egen tvättmaskin eller tvättstuga.

Tegelbruk vid Älta gård

Tvätteriet i Älta låg på en plats där Ältaborna omkring sekelskiftet 1900 tillverkade tegelsten. Under industrialiseringen byggdes både nya fabriker och bostadshus i Stockholm, så det växte fram många tegelbruk i och runt stan. De låg på platser där det gick att gräva upp lera som sedan brändes till tegel.

Torvfabrik i Lovisedal

I Älta mosse, sydväst om Strålsjön fanns något som var mer sällsynt: torv. Det är växtrester som inte helt har förmultnat eftersom de har legat i vatten. Torven grävdes upp och torkades i närheten av torpet Lovisedal. Torv användes på flera olika sätt:

• För att förbättra jorden när man odlade,
• Som isolering i hus,
• Till att elda när det var brist på andra bränslen.

Industrialiseringens levnadsvillkor

Den växande stadens behov av byggnadsmaterial, energi och rena kläder gjorde att nya industrier och verksamheter växte upp på platser som Älta. Tekniken utvecklades snabbare under industrialiseringen än någon gång tidigare. Det gjorde att människor och företag tvingades anpassa sig till nya omständigheter hela tiden. Inte så kul när verksamheter lägger ner och du förlorar jobbet. För de flesta var livet fullt av hårt arbete och stor ovisshet. Samtidigt kämpade många för att göra samhället bättre, till exempel ge hjälp till fattiga och förbättra utbildningen. Ett tecken på det är att skolan i Älta flyttade från några risiga träkåkar till en modern och ståtlig skolbyggnad år 1919. I skolans väggar finns det sista teglet som tillverkades i Ältas tegelbruk.

Anna skötte Ältas telefonväxel

Att telefonera

Först lyfter du luren och sedan drar du runt veven några varv. Då svarar en telefonist. Om du hade bott i Älta så hade du fått prata med Anna Lidqvist. Det är henne du ser på bilden. Du berättar vilken station du vill ringa till och vilket nummer. Anna kopplar, vevar på en vev och säger sedan ”påringt”.

Förhoppningsvis har du frågat dina föräldrar om lov att telefonera. Det är inte säkert att du får lov att ringa om det inte är väldigt viktigt. Varje samtal kostar pengar. Ett rikssamtal är riktigt dyrt. Dessutom blir linjen upptagen så ingen kan ringa hem till er.

Kopplade samtal åt grannarna

Telefonväxeln på bilden fanns hemma hos Anna på Solvägen 1 i Hedvigslund. Antagligen fick hon hjälp av andra personer i hushållet att sköta telefonväxeln men på nätterna sov familjen, så då gick det inte att ringa.

Anna hade nog bra koll på Ältaborna. Hon kopplade ju sina grannars samtal. En del passade på att berätta när de skulle åka till stan eller förklara varför de bokade tid hos läkaren. Anna och andra telefonister kunde också lyssna på alla samtal. Du och din kompis ville nog inte prata om vad som helst. Anna kunde lyssna för att kolla om samtalet var slut och redo att kopplas ner, eller så avslutade du genom att dra runt veven igen.

Arbeta som telefonist

Om du var kvinna så kunde du själv få arbete i en telefonväxel. Alla telefonister var nämligen kvinnor. Du var tvungen att ha ett bra uttal och en tydlig röst, men du fick inte vara kort. En del propphål i växelborden satt högt upp. Före 1933 kunde du också bli av med jobbet om du gifte dig. Många såg telefonistjobbet som ett sätt att tjäna lite extra pengar för unga ogifta flickor. En gift kvinna skulle leva på sin mans lön och ta hand om hemmet. Därför dröjde det till 1939 innan det kom en lag som gjorde det förbjudet att avskeda en kvinna på grund av giftermål.

Ältas telefonväxel var inte så stor på 1920-talet så Anna kunde kanske ta det lugnt ibland om hon samtidigt passade växeln. På större stationer satt flera telefonister och kopplade samtal i högt tempo. Arbetet kunde då vara mycket stressigt och enformigt. Telefonisterna fick bara ta en kort paus för att gå på toaletten, om de bad om lov först.

Maskinerna blev automatiska

Ungefär när fotot är taget, år 1925, började automatiska telefonväxlar ta telefonisternas plats. Men inte förrän 1972 kopplades den sista manuella växeln bort. Många tyckte att det var krångligt att minnas telefonnummer med fler än två eller tre siffror. Allt fler skaffade telefon. Utan de automatiska växlarna så hade inte telefonisterna räckt till. Då skulle halva Sveriges befolkning behövt arbeta som telefonister och koppla samtal till den andra halvan.

Tack till Anders Lindeberg-Lindvet på Tekniska Museet som bidragit med expertkunskap till artikeln.