Nu & då på Järla skolgård

Titta noga på den äldre bilden. Alla har något på huvudet. Hemstickade mössor, baskrar, gubbkepsar, en och annan pälsmössa, och en pojke bär hatt. Täckjackan är inte uppfunnen än, så alla kläder är av ull och bomull. Skidorna och stavarna är av trä, med metall och läder. Materialet plast har inte slagit igenom. Plast blev ett vanligt material först på 1950-talet.

Skidåkning var en populär fritidssysselsättning men alla familjer hade inte råd att skicka med sina barn några skidor till skolan. Många av barnens föräldrar var arbetare som jobbade i De Lavalls Ångturbinfabrik och andra industrier i Järla.

En vuxen man röker pipa. Idag är det lika ovanligt som förbjudet (på skolans område).

Järla skolas gamla byggnader

På fotot från 1931 ser man skogen fortsätta bakom skolan. Här har ett hus byggts sedan dess – och inte bara ett – hela Nacka centrum ligger där bakom.

Det röda skolhuset byggdes år 1900. I bakgrunden på den svartvita bilden syns ett annat hus med många dörrar. Antagligen var det dasset. Skolhuset på bilden var inte Järla skolas första hus. På nästa bild, sommarbilden där barnen står i ring, visar ett äldre skolhus. Det fanns mellan 1889 och 1923.

Båda skolhusen hade klassrum på undervåningen. På övervåningarna var det bostäder. Där bodde lärarna men också en barnmorska och kyrkvaktmästare, som var gift med en av lärarinnorna.

Men Järla skola grundades redan 1877. Kanske fanns det ett ännu äldre skolhus? Det har i alla fall inte fastat på foto. Kanske var det så att skolan höll till i några andra lokaler som kyrkan hade eller hyrde.

Den gula skolbyggnaden i sten bygges 1924 och har byggts ut sedan dess. Året efter byggdes också en gymnastiksal som fortfarande finns kvar.

Minnena från de äldsta skolhusen finns bara kvar som berättelser och foton. Men själva byggnaderna är också ett sorts minne.

Nu & då på Tallbacken

Arbetarna bodde på Tallbacken

Höghuset ligger tillsammans med andra hus på en höjd vid parkeringen till köpcentret i Sickla. Det som är Sickla köpkvarter idag var under hela 1900-talet ett fabriksområde och husen på Tallbacken var arbetarbostäder. Bilden är tagen 1957 och trähusen ska snart rivas.

Bostadsstandarden ökade under 1900-talet

Det var industriföretaget Atlas som byggde de röda trähusen till sina arbetare när de flyttade till Sickla i början av 1900-talet.

När husen byggdes var de modernare än många arbetarbostäder och statarlängor. De hade:

• Stora rum och kök
• Stora fönster
• Lägenheter med ett eller två rum (istället för bara kök)
• Kakelugnar
• Egen ingång till varje lägenhet

Trots detta så ville Atlas Copco, som företaget nu hette, ersätta trähusen med nya lägenhetshus. De nya lägenheterna hade många fördelar:

• Vattenledningar, så att de boende slapp bära vatten från en brunn.
• Centralvärme, så att man inte behövde in bära in ved och elda.
• Vattentoaletter istället för dass.
• Större lägenheter.

Karl trivdes på Tallbacken

Trots standardhöjningen så var det många som sörjde när de gamla husen revs. Karl Matsson bodde på Tallbacken 12 från år 1920 tills huset revs. Så här berättar han i Atlas Copcos personaltidning:

Vi var som en enda stor familj, vi hjälpte varandra och vi roade oss tillsammans. (—)

Vi skrev verser om Tallbacken, vi spelade och sjöng. Och 1926 bildade vi en sångkör, som blev mäkta berömd och anlitad. (—)

Vi hade jordlotter vid Sickla strand, sammanlagt femtio stycken för de femtio familjer som bodde på Tallbacken. Där odlade vi grönsaker och potatis, och det täckte vårt behov. Det fanns en fin badplats också. Under sommaren badade vi varenda kväll, när vi kom från jobbet. Sicklasjön var denna tid rik på fisk och det betydde ett inte föraktligt tillskott i mathållningen. I början var det också mycket gott om kräftor. Det var kräftkalas i augusti månad, som aldrig skall glömmas.

Men det var svåra år också. I början av 20-talet gick de flesta arbetslösa längre eller kortare tid. Som väl var lämnade bolaget kredit på hyran. Det kunde hända att en del låg efter med hyran ett helt år. När sedan det åter blev arbete och hyran skulle betalas blev det inte många kronor över att leva på. 1932 blev det dåligt igen, men den gången var permitteringarna av ganska kort varaktighet och sedan dess har det ju varit goda tider.

Och med de goda tiderna följde en ökad byggnadsverksamhet.

Karl Matsson

Karl berättar hur platsen förändrades när Atlas Copco började bygga området Sickla strand 1947. Jordlotterna där Tallbackens hyresgäster odlade försvann. Korna från Sickla gård slutade beta på strandängen.

Även Tallbacken började förändras. Det blev allt fler och fler italienare, som flyttade in. De höll sig för sig själva och den gamla sammanhållningen, där hyresgästföreningen såsom kamratförening spelat så stor roll, försvann.

Karl Matsson

Den största förändringen kom när de gamla husen revs och de nya byggdes. Karl bodde i de nya husen när han intervjuades i tidningen i början av 1960-talet och verkade nostalgisk:

Och nu bor vi som sagt i hyreshus. Vi är dock ännu några stycken, som träffas och talar om gamla minnen. Som regel möts vi på eftermiddagarna under sommaren utanför tobaksaffären, när kvällstidningarna kommit. Det kan inte hjälpas, att vi då mest talar om det som varit.

Karl Matsson

Nu & då i Hägernäs

Flyget och gården

På den svartvita bilden från 1940 ser vi bryggor och hangarer på udden. Här höll Roslagens flygflottilj till med sina militärflygplan. Roslagsbanans spår gör en sväng längs viken. Där vid svängen ligger Hägernäs gård.

Varför heter det Hägernäs?

Den moderna förorten som byggdes runt järnvägsstationen på 1960 fick sitt namn från gården. Gårdens namn kommer säkert från de stora fåglar – hägrarna – som höll till i viken och på udden (näset).

Jordbruket och militären flyttade

En del av gårdens mark såldes till militären men Patron Gustafsson fortsatte med jordbruk fram till. 1974 då han sålde sina sista djur. Samma år lämnade militären Hägernäs. Fem år senare brann gården upp och kommunen byggde en kriminalvårdsanstalt på samma plats.

Nya hus i stadens utkant

På 2000-talet har behovet av bostäder fortsatt öka och nu ser vi en helt nybyggd stadsdel på udden. Men på andra sidan viken är det fortfarande åkrar och skogar. Här slutar den sammanhängande staden. Är det tillfälligt eller för alltid? Vad ser vi om sextio år när vi tittar ner från samma synvinkel?

Rylander & Rudolph

Om du står på perrongen till Saltsjöbanan och kikar mellan husen så ser du en av Nackas första industrier. Batterifabriker är högaktuellt idag men inget nytt. Det fanns i Nacka redan för 140 år sedan.

Tillverkning i väderkvarnen

Rylander & Rudolphs Fabriks AB startade sin verksamhet på Södermalm 1882. De tillverkade olika elektroniska artiklar, som batterier till vevtelefoner och delar till mikrofoner och lampor. I några år använde de en gammal väderkvarn som fabrikslokal. Du ser den på bilden här. Den stod på klippan vid Danvikstull.

Historiska lokaler blev kontor

Fabriksbyggnaden som du kan se i Henriksdal byggdes 1886. Idag är den tillbyggd till på höjden och omgjord till kontorshotellet Henriksborg. Företagen som hyr ett kontor här kan titta på de gamla tegelstenarna i fasaden och tänka på industriarbetarna som jobbade här runt 60 timmar i veckan. På 1910-talet började röster höjas för åtta timmars arbetsdag. Lördagar var också arbetsdagar.

Ungefär hälften av de som jobbade på fabriken var kvinnor. Som du ser på bilderna så skulle flera räknas som barn i dag. De ser ut att vara i yngre tonåren. Som mest hade fabriken 90 anställda.

Ny fabrik i Sickla

En av grundarna John Rudolph byggde en pampig villa i området som han kallade Plania, efter ett område i Polen där han också grundat en fabrik. Villa Plania låg mellan dagens Sickla skola och Kyrkviken. I närheten byggde han en till fabrik som tillverkade stålborstar.

Täby centrum nu & då

Tibble gård

På den äldre bilden ser du en bondgård mellan järnvägsspåren där Roslagsbanan delar på sig. Den revs när det nya centrumet byggdes. Stationen som idag heter Täby Centrum hette tidigare Tibble, som var gårdens namn. Gårdens lada som du ser på de båda äldre bilderna här, stod kvar under byggtiden och arbetarna förvarade material i det.

Täby byggde ett framtidscentrum

När centrumet invigdes år 1968 kunde Täbyborna handla i ett av Europas första inglasade centrumanläggningar. På nästa bild kan du också se att det var ett modernt centrum eftersom det hade en enorm parkering. Det här var under Sveriges rekordår och många familjer fick råd att skaffa en egen bil. Täby och andra stadsdelar planerades för en framtid med många fler bilar än tidigare.

Jättehuset Storstugan

De som planerade och ritade Täby centrum tänkte att de byggde framtidens bostäder. En idé som de hade var att husen skulle vara rejält stora så att man hann se dem ordentligt när man åkte förbi i en snabb bil. De visste att städerna redan växte snabbt och planerade för att få plats med många människor på liten yta. Om många bodde i samma hus så kunde de kanske lättare känna gemenskap?

Det stora bågformade huset på bilden heter Storstugan. På de första ritningarna hade det 25 våningar men många var kritiska till det stora huset, så det blev bara 17.

Nu & då i Täby kyrkby

Livet på landet

I början av 1900-talet såldes stora tomter runt stationen, som då bara hette Täby. Många som bodde här arbetade vid järnvägen. Reklam från den tiden berättar hur lantligt Täby är och att det ändå går så mycket som två tåg till Stockholm varje dag. Täby skulle inte bli en villastad som Djursholm eller Bromma, mer som en skogskoloni.

På den äldre bilden ser vi tydligt de små husen på de stora tomterna. Jämför med idag så ser du att en del är rivna, medan andra har delat av sina tomter och sålt till en eller två nya villor.

Täbys första höghus

På 1940-talet planerades en förort här med centrum och bostäder för 6000 personer. Första steget var att bygga åttavåningshuset i mitten på bilden. Det sticker fortfarande ut mot resten av bebyggelsen som är lägre.

Centrumet blev försenat

Men bygget av en centrum vid Täby station blev inte klart förrän på 1970-talet. Planerna hindrades av att vattnet från Gullsjön inte räckte för att ge alla i orten friskt vatten. En ledning från Järfälla löste så småningom problemet.

Stationen blev Täby kyrkby

När Täby fick ett nytt centrum vid stationen Tibble år 1968 så blev många tågpassagerare förvirrade, så Täbys gamla centrum fick byta namn till Täby kyrkby.

Nu & då vid Viggbyholms station

Viggbyholms tågstation

Stationen i Viggbyholm var först bara en hållplats för gods men öppnade för persontrafik år 1903. Marken tillhörde Viggbyholms gård och nu började markägarna bli intresserade av att sälja tomter istället för att odla på marken. Området på bilden kallades Viggbyholms Norra Villastad. Söder om stationen låg Viggbyholms trädgårdsstad. Men Viggbyholms förvandling från landsbygd till förort gick långsamt.

De första husen

Mitt i bilden från 1936 syns ett ljust fält. Strax under det ligger ett av Viggbyholms äldsta hus. Det är Jaktvillan Katrineberg. Den flyttades hit år 1909 från Kräftriket vid Brunnsviken, där det byggdes första gången år 1838.

Foto här intill visar utsikten från Jaktvillan. Vi ser en kvinna på spark och elledningar i luften. Det öppna gärdet på bilden är idag fyllt med radhusen som du ser på bilden från Google Earth.

Det är långt mellan husen som står placerade mitt på rejält stora skogiga tomter. Det var förbjudet att hugga ner fler träd än vad som behövdes för att göra plats för huset. Idag ryms det ofta tre villor på en så stor tomt.

Huset till höger i bilden är Karlsholm, det första huset som byggdes i Norra Viggbyholm. De flesta hus var inte alls så stora och pampiga.

Mest sommarstugor i Viggbyholm

Viggbyholm växte men det dröjde ganska länge innan det började likna en den förort som det är idag. Reklamen för att köpa en tomt i Täby betonade alltid att det var till landet man skulle flytta. De flesta som nappade på erbjudandet byggde enkla sommarstugor här. År 1919 fanns det hus på 69 av tomterna i Viggbyholm men det vara bara 21 av husen som hade någon permanent skriven på adressen.

Dåliga vägar

Vägarna mellan husen i Viggbyholm var länge som breda stigar, ofta fyllda av lera. De boende la ut plankor i kanterna att gå på för att inte sjunka ner och förstöra skorna. Vägarna var villaägarnas ansvar men många Viggbyholmare bodde bara här på sommaren. De ville inte lägga pengar på bättre vägar. De hade ju skaffat sommarstuga för att komma bort från stenstaden!

Nu & då i Roslags-Näsby

Näsby blev Täbys nya centrum

Carl Robert Lamm ägde Näsby slott. När han blev ordförande i kommunalstämman så brukade politikerna ha sina möten i Täby Kyrkby (som bara kallades Täby då). Det som heter Täby centrum idag var bondgården Tibble. Herr Lamm ville göra Näsby till ett kommunalt centrum. I början av 1900-talet hade stationssamhället Täby (kyrkby) växt mycket. Det var här som flest nya tomter såldes.

Men när Roslagsbanans gren till Åkersberga byggdes så flyttade fler människor till Näsby och Viggbyholm. I Näsby byggdes en stor lanthandel med post och telefonstation, en ångkvarn och ångsåg, Ytterbyskolan och fler villor. Då började kommunalstämman hålla sina möten i skolan istället. Till slut blev det som Carl Robert Lamm ville. Näsby blev kommunens nya centrum, i alla fall den plats där det första kommunhuset byggdes 1950.

Kommunen hade många problem att ta tag i

Mitt i bilden ligger ett skogsparti. Vägen som går till vänster om det heter Kanalvägen. På bilden från 1936 kan du se varför. Bredvid vägen går ett dike som tyvärr luktade ganska illa. Det berodde på att husen inte hade några avlopp. Det här var ett av de många problem som diskuterades på kommunmötena under första delen av 1900-talet. Sjukdomar spreds, folk var fattiga, arbetslösa det hälsosamma, lantliga Täby som fanns i reklamen kändes avlägset för många. De två världskrigen gjorde inte läget lättare.

Expansion efter kriget

Under 40- och 50-talen byggdes det massor i Roslags-Näsby och orten var kommunens centrum. Då byggdes de fem 10-våningshusen med centrumanläggning, kommunhus och motorväg.

När Täby Centrum i Tibble invigdes så började en ny era där centrum återigen flyttade. Idag finns både kommunhuset och de flesta affärer i just Täby Centrum.

Området runt Roslags-Näsby station fortsätter att utvecklas idag. Men nu finns inte någon ledig mark till salu längre. Istället rivs hus för att ge plats åt nyare och större.

Nu & då på stora torget i Sigtuna

Stadens centrum

Torget har varit Sigtunas centrum i fyrahundra år och husen är sig lika. Då liksom nu är det en samlingsplats för människor. På den äldre bilden väntar en bil på torget. Kanske hoppas chauffören på en körning till tågstationen i Märsta. Vid den här tiden fanns inga bussar och de flesta tog häst och vagn men bilarna började långsamt bli fler.

En annan modernitet är telefonledningarna som sitter samlade på taket. Inte så vackert men nödvändigt och mycket praktiskt för att kunna boka läkartid, ringa släktingar eller boka en taxi.

Sigtuna missade tåget

I andra städer byggdes en tågstation centralt under 1800-talet. På sådana platser byggdes ofta fabriker vid järnvägen, eftersom varor enkelt kunde fraktas lång väg med tåg.

Men järnvägen mellan Stockholm och Uppsala drogs en annan väg. Det gjordes ordentliga undersökningar av den bästa sträckningen av en järnväg mellan Sigtuna och Märsta. Men järnvägen byggdes aldrig. När bussar och bilar blev vanligare så minskade behovet av en järnväg.

Sigtunas befolkning växte långsamt och staden behöll sin ålderdomliga småstadskaraktär. Det gör den till ett populärt utflyktsmål idag. Närheten till Arlanda gynnar också turismen.