Nu & då på stora torget i Sigtuna

Stadens centrum

Torget har varit Sigtunas centrum i fyrahundra år och husen är sig lika. Då liksom nu är det en samlingsplats för människor. På den äldre bilden väntar en bil på torget. Kanske hoppas chauffören på en körning till tågstationen i Märsta. Vid den här tiden fanns inga bussar och de flesta tog häst och vagn men bilarna började långsamt bli fler.

En annan modernitet är telefonledningarna som sitter samlade på taket. Inte så vackert men nödvändigt och mycket praktiskt för att kunna boka läkartid, ringa släktingar eller boka en taxi.

Sigtuna missade tåget

I andra städer byggdes en tågstation centralt under 1800-talet. På sådana platser byggdes ofta fabriker vid järnvägen, eftersom varor enkelt kunde fraktas lång väg med tåg.

Men järnvägen mellan Stockholm och Uppsala drogs en annan väg. Det gjordes ordentliga undersökningar av den bästa sträckningen av en järnväg mellan Sigtuna och Märsta. Men järnvägen byggdes aldrig. När bussar och bilar blev vanligare så minskade behovet av en järnväg.

Sigtunas befolkning växte långsamt och staden behöll sin ålderdomliga småstadskaraktär. Det gör den till ett populärt utflyktsmål idag. Närheten till Arlanda gynnar också turismen.

Stenhamras vägnamn berättar

Innan den stora fruktträdgården som ägdes av företaget Stockmos hade planterats låg en gård på platsen. Den hette Lilla Stockby och när den såldes i början av 1930-talet fanns redan ett hundratal fruktträd på gårdens mark. Lilla Stockbys köpare hette Sven Wretlind och han och familjen ville se till att frukten som träden gav inte skulle gå till spillo. De började därför sälja de äpplen de själva inte hann äta och gjorde äppelmos av den frukt som blev över. De skickade frukt och mos i tunnor med båten till Stockholm och där fick de kontakt med en bagare som uppmanade Wretlinds att börja koka större mängder mos. Familjen antog utmaningen och förvandlingen av deras lilla jordbruk till industriell odling påbörjades.

Från jordbruk till industriell produktion

För att kunna producera mer frukt och mos utökades odlingen med både plommon, päron och fler äppelträd tills man hade ca 10 000 träd. Gården hade tidigare haft ett fåtal djur men när odlingarna skulle bli större byggdes ladugården om till en industribyggnad och betesmarkerna fick göras om till fruktplantage. På 1950-talet startade produktionen av nya produkter som läsk och äppelmust och Lilla Stockby hade blivit del av den utveckling som skedde över hela landet där jordbruk specialiserades och ställde om från självhushåll till industriell produktion.

Fruktodlingarna blev villakvarter

Fram till 1960-talet använde företaget sin närodlade råvara, frukten från Stenhamra, men fick svårt att få in fruktplockare och började därför köpa färdig fruktjuice utifrån i stället. De stora fruktodlingarna blev då överflödiga och marken såldes till en byggfirma.

Idag är det som återstår av fruktplantagen villagatorna med sina äppelnamn. Fortfarande har många i området Stockmos gamla fruktträd växandes i sina trädgårdar och på så vis syns ännu spår av Mälaröarnas blomstrande odlingshistoria.

Nu & då i Pinbacken

Vänstertrafik

Den äldre bilden över Märstadalen är tagen påsken 1967. I september samma år gick Sverige över till att köra på höger sida istället för vänster. Norge, Danmark och Finland hade redan lagt om trafiken från vänstertrafik till högertrafik.

Märsta växte på 60-talet

Lite till höger om bildens mitt ser du ”Bananhuset” i området Tingvalla. Det var klart redan år 1963. Under 1960-talet växte Märsta från en liten by till en stad. År 1960 bodde 2882 personer i Märsta. På tio år växte befolkningen till mer än det femdubbla.

Valsta

På det äldre fotot ser du Valsta gårds lada. Runt gården finns gravfält som visar att människor har bott och odlat här i 1500 år. På 1700-talet var Valsta en liten by med fyra gårdar. Idag finns bara några husgrunder kvar men namnet lever vidare i stadsdelen där en stor del av Märstas befolkning idag bor.

Nu & då vid Halmsjön

Stockholms nya storflygplats

Det var Sveriges riksdag som tog beslutet år 1957. Stockholms nya flygplats skulle byggas vid Halmsjön i Uppland. Bromma flygplats hade blivit för liten. Men var skulle flygplatsen ligga? Jordbro i Haninge var ett starkt förslag men experterna tyckte att platsen vid den lilla Halmsjön i Uppland var den bästa. Så föddes Arlanda.

Märsta kommuns byggplan

Regeringen kom överens att med Märsta att kommunen skulle ta fram en plan för att bygga en servicestad till Arlanda i Märsta. Där skulle det finnas bostäder till alla som skulle arbeta på flygplatsen. På 1950-talet var Märsta och Sigtuna två olika kommuner. Då hade Märsta kommun inte ens 5000 invånare men i planen ingick bostäder till 40 000 personer.

Titta ett flygplan!

Idag blir ingen särskilt exalterad av att se ett flygplan på himlen. På 1920-talet var det annorlunda. Elsa Engholm som gick i Husby skola har berättat att enda gången när det blev rörigt i klassrummet var när någon hörde ett flygplan närma sig. Barnen arbetade tysta, räckte upp handen och ställde sig upp bredvid bänken när de svarade på frågor. Ett par gånger om året kunde ett flygplan passera. Då accepterade läraren att alla sprang fram till fönstret för att titta. I vanliga fall hade den som gjorde så fått stå i skamvrån.

Halmsjöbanan byggs år 1948.

Nu & då på Märsta station

Stationshus från 1914

Stationshuset som du ser på de båda bilderna här ovanför är byggt 1914. Lite längre ner ser du bild på ett ännu äldre stationshus som stod på samma plats tidigare. En del av byggnaden från 1914 finns inte kvar längre, det är cykelgaraget till vänster. Du kan fortfarande ställa din cykel på samma plats som för mer än 100 år sedan, men idag saknas tak.  

En bil på spåret

På den äldre bilden står något som ser ut som en bil på tågrälsen. Det är en motordriven dressin. Dressinen användes för att kolla att spåret var helt, så att tågen inte skulle spåra ur. Den som inspekterade satt fram och den som körde satt i baksätet. Dressinen var byggd så!

Stationshusets funktion förr och idag

Stationshuset var ett viktigt hus förr. Här förvarades post och paket som skulle skickas med järnvägen. Här köpte du din biljett och tog reda på vilka tider tågen gick. Huset användes av alla som jobbade vid stationen, när de inte var ute och gav signaler åt lokförarna eller skötte växlarna som ledde tågen från ett spår till ett annat. De anställda skulle också se till att stationens klocka gick rätt och putsa tågets lyktor fram och bak.

Idag kan du köpa biljett i en automat eller i en app. Kontrollen över trafiken sköts på distans från en ledningscentral och det finns nästan inga anställda på plats för att sköta järnvägen. Pendeltåget har sin egen lilla stationsbyggnad med sina automatiska spärrar.

Funderade på att riva byggnaden

År 2000 var det nära att stationshuset försvann för alltid. Då började det brinna i huset och blev skadat. Kanske var det lika bra att riva det gamla stationshuset? Det behövdes ju ändå inte på samma sätt som förr. Till slut bestämde kommunen ändå att renovera stationsbyggnaden. Därför står den kvar idag som ett minne över tågets storhetstid under industrialiseringen. En tid då järnvägsstationer hade hög status, många viktiga funktioner och ofta utformades för att vara både vackra och imponerande.

Nu & då på perrongen i Stuvsta

Två bilder av samma plats

De två bilderna är tagna på samma plats med ungefär 50 års mellanrum. Vi vet inte exakt datum för den äldre bilden men det finns en ledtråd på lådan med sand. Det står SL (Stockholms lokaltrafik), så bilden måste vara tagen efter 1964 då det bestämdes att SL skulle ta över passagerartrafiken från SJ (statens järnvägar).

Snabbköp och doktor

Förutom plattformen så ser du ett hus lite till höger om bildens mitt som visar att fotograferna har stått på samma plats. Det var Huddinge kommun som byggde huset. Kommunen ville underlätta för servicen i Stuvsta så de byggde ett hus för en matbutik och en läkarmottagning.

År 1949 var huset klart. Läkare Axelsson flyttade in och öppnade sin mottagning. På bottenvåningen blev det Konsum. Det var Stockholms första snabbköp utanför innerstaden. I ett snabbköp gick du själv och plockade de varor du ville ha och betalade i kassan. Om du istället hade handlat mat före snabbköpens tid så hade du gått fram till expediten som stod bakom en disk. Sedan fick räkna upp alla varor du ville ha. Expediten mätte, vägde och tog betalt. Det gick nog oftast inte så snabbt.

Brädgården och Stuvstaleden

Husen som du ser på den äldre bilden är en brädgård, alltså ett ställe där du kunde köpa brädor, plank och andra trävaror. Varorna kom med godståg på järnvägen. Brädgården hade ett eget stickspår där godsvagnarna kunde köra in och lastas av. Stuvstaborna byggde ofta sina egna hus och renoverade dem när det behövdes. Då var det bra att kunna köpa byggvaror på nära håll.

Idag har bilarna tagit över. Brädgårdens tomt har blivit en infartsparkering och en ny bro har byggts. Stuvstaleden går rakt över perrongen. Bilarna på åker över fotografens huvud och fortsätter in i en tunnel på väg mot Huddingevägen bakom fotografens rygg.

Fullersta nu & då

Från 1893 till idag

På kartbilden från år 1893 är Fullersta gård och Huddinge kyrka markerade med rött. När järnvägen drogs fram genom Huddinge så fanns här inte så många fler hus. Huddinge centrum idag ser helt annorlunda ut. Växla mellan bilderna och se hur miljön runt kyrkan och mangårdsbyggnaden på Fullersta gård har förändrats.

Järnväg men ingen stad

Järnvägen kom till Huddinge år 1860 men som du ser på kartan så har det inte vuxit fram någon stad 33 år senare. Industrialiseringen av Sverige började i mitten av 1800-talet, men länge var järnvägen det enda tecknet på det i Huddinge centrum. De flesta av husen som du ser på satellitbilden är byggda efter 1950-talet.

Lönsamt jordbruk och krångliga regler

En av förklaringarna är att Fullersta gård var en av de gårdar drog nytta av nya redskap och metoder som förbättrade jordbruket. Mjölk och andra produkter kunde fraktas med järnvägen. En annan förklaring är att reglerna för att dela upp den jord man ägde var krångliga fram till slutet av 1800-talet. När Stockholm växte blev marken nära stan mer värd. Reglerna förenklades också och då började små stugor byggas vid stationen. Idag är många av husen närmast järnvägen rivna och större hus har fått ta deras plats.

En motorväg genom trädgården

Vägarna och alla bilar tar också utrymme. Titta på kartan så ser du vägen mot Stockholm. Den kommer från nedre högra hörnet, korsar järnvägen och fortsätter sedan förbi kyrkan och vidare förbi dagens Tomtbergaskola och Kvarnbergsplan. På flygbilden ser du hur dagens Huddingeväg går rakt över Fullersta gårds trädgård.

Nu & då i Stuvsta centrum

Stuvstabolaget

I början av 1900-talet köpte bolaget marken som tillhörde Stuvsta gård. Det vår åkrar, ängar, skog och omkring 10 torp eller gårdar. De ville bygga en ny förort och tjäna pengar på att sälja tomter. Vid den här tiden blev det vanligt att bygga ett eget hus i närheten av Stockholm för att komma undan den trånga och smutsiga innerstaden. Saltsjöbaden, Djursholm, Duvbo och Sollentuna var sådana förorter. Men de hade alla något som Stuvsta saknade.

Ingen station i Stuvsta

Stuvstabolaget hade svårt att få tomterna sålda eftersom Stuvsta inte hade någon station. Bolaget bildades år 1909. De förhandlade länge med SJ om att bygga en station. Men SJ ville helst fortsätta köra tågen raka vägen till Huddinge och vidare. De ville inte göra ett extra stopp i Stuvsta. Då lovade Stuvstabolaget att de skulle bygga stationshuset och sköta hela stationen i fem år innan SJ fick ta över den gratis. Det gick SJ med på.

Förändringen i centrum

På bilderna här intill kan du jämföra Stuvsta centrum 1950 och idag. Längst ner på bilden ser du stationshuset som är sig likt. År 1950 hade Stuvstabolaget sålt många tomter, men du ser på bilden att det är glest mellan husen. Husen närmast Stationen har några små affärer och det finns fler på andra sidan järnvägen och längs Stationsvägen. Sedan har det byggs mycket större hus med butiker, service och lägenheter. Det liknar mer en stad än en hållplats mitt i ett villaområde.

Nu & då på Kommunalvägen

Kommunalvägen

Vägen som du ser på de båda fotona går från järnvägsstationen norrut mot kyrkan och Kvarnbergsplan. Vi ser bara ett enda hus som är detsamma, den gula kyrkskolan mitt i bilden. Till vänster om den har flera hus som tillhörde kyrkan rivits. Ett av dem är klockargården, närmast kyrkskolan. Klockargården var hem till en av de anställda i kyrkan: klockaren, som inte bara skötte kyrkklockorna utan ofta också undervisningen. Den gamla klockargården har också varit kommunalkontor och bibliotek. Senare flyttade de verksamheterna in i nya byggnader strax bakom kröken. Namnet Klockargården har förts över till en modern församlingsgård i vitt tegel.

Längst till vänster i bilden ser du en lada som också revs när prästen inte längre behövde kor och ett stort jordbruk för att försörja sig.

Huddinge utvecklades sent

Vägen som du ser byggdes redan på 1860-talet och gick då vidare via Brännkyrka till Skanstull. Några år senare kom järnvägen. Vi många järnvägsstationer växte små samhällen snabbt fram. Men Huddinge fortsatte att vara glesbygd länge. Det var för först på 1950-talet som det verkligen började hända saker här. Då byggdes de stora husen till höger i bilden.

Skylten mitt i den äldre bilden markerar en busshållplats. Det är SJ (Statens järnvägar) som kör bussar till och från Huddinge station.

Översvämningar i Sjödalen

På en annan bild från samma plats försöker sig en bil på att köra genom den översvämmade ängen. Huddinge kyrka bygdes vid en sjö som försvann men ibland kom tillbaka när Fullerstaån svämmade över. När den lilla kommunen senare växte byggdes bättre vägar och nya diken och översvämningar blev ovanliga.

Nu & då vid döda bron