När Sundby gård brann upp

På fotot ser du Sundby gårds huvudbyggnad som låg på den stora öppna platsen nära sjön Orlångens strand. Idag finns här en stor gräsmatta där det är populärt att ha picknick på sommaren. Om du har varit här så känner du kanske igen flera av de andra husen, ladugården som är stall idag och köksbyggnaden bredvid badplatsen som är värdshus.

Sprang ut ur huset

Paret Malm hade gäster den kvällen. Som tur var vaknade de och upptäckte att det brann. De fick springa ut i den iskalla natten i bara nattkläderna. Direktören Carl G Malm hade nyss låtit renovera det stora bostadshuset med sina 24 rum. Nu fick han se allt brinna upp. Han var så upprörd att han kastade sina galoscher i elden innan han gav sig av till sitt kontor i Stockholm. Hans fru Carin Malm åkte till sin syster. När hon kom till Skanstull vände hon sig om. Lågorna från branden syntes på över en mils avstånd!

Svårt att släcka

Det gick inte bra att släcka branden. Det dröjde lång tid för brandkåren att komma fram. Alla brandmännen hann inte med brandbilen utan fick åka häst och vagn. När brandbilen skulle svänga av från Lännavägen så körde den i diket. Det var en väldigt kall och blåsig natt. Det tog lång tid att göra hål i isen på sjön för att kunna pumpa upp vatten. Under arbetet drunknade en person. Dessutom frös isen i slangarna. Gårdens folk bjöd brandmännen på mjölk med konjak ur en stor hink för att de skulle orka arbeta vidare. De lyckades hindra branden att sprida sig till de andra husen men det enda som blev kvar av det pampiga bostadshuset var två skorstenar.

Varför gick det så illa?

Kanske hade Direktör Malm missat att sätta ut gröt till tomten? Eller hade han glömt lägga några mynt underst när de nya skorstenarna byggdes? Det här var vanliga föreställningar om vad som kunde styra ödet. En mer vetenskaplig förklaring var att skorstenarna var dåligt murade och att gnistor av eld nått ut ur skorstenen och tänt på husets trädelar.

Kommunen tog över Sundby

Efter branden sålde familjen Malm Sundby gård och all mark till Huddinge kommun. På 1960-talet fanns planer på att bygga en stor djurpark här med exotiska djur. Tjugo år senare funderade kommunen på att skapa en upplevelsepark med badhus, åkattraktioner, linbana över sjön och en 18-håls golfbana. Men det blev varken något nytt sommarland eller tropiskt zoo i Sundby. Istället blev Sundby en plats för friluftsliv. Om du kommer hit så kan du ganska lätt föreställa dig hur det såg ut när godset var en privat herrgård med en lyxig herrgårdsbyggnad, byggd av lättantändligt trä. Eller hur det kunde ha sett ut med schimpanser, elefanter och en parkering för 5000 bilar.

Nu & då på Centrumleden i Märsta

Vägen byggdes utan korsning

På 1960-talet växte Märsta snabbt. Den äldre bilden är tagen år 1967. Då hade bilar blivit så vanliga att de fanns i nästan var enda familj. Ungefär 14 000 människor flyttade till Märsta under 60-talet. Det byggdes massor av hus men också vägar. För att trafiken skulle flyta och de nya Märstaborna skulle kunna gå och cykla så byggdes många korsningar på det här sättet. I bostadsområden från 60- och 70-talet är bilvägarna ofta en våning ner och området närmast husen är bilfria.

Spår av det gamla samhället

Om du åker på vägbron över Centrumleden uppför backen så är du på väg mot Sigtuna. Om du följer fotografens blick rakt fram kommer du till Valsta. På fotot från 1967 fanns inget bostadsområde där utan bara Valsta gård. Gården hade legat där sedan järnåldern eller ännu längre. När bilden togs hade kommunen köpt marken. En lada syns fortfarande på bilden. Där var det betongfabrik tills den försvann i en brand i slutet av 1960-talet.

Branden i Valsta gårds lada år 1966.

Nu & då i Pinbacken

Vänstertrafik

Den äldre bilden över Märstadalen är tagen påsken 1967. I september samma år gick Sverige över till att köra på höger sida istället för vänster. Norge, Danmark och Finland hade redan lagt om trafiken från vänstertrafik till högertrafik.

Märsta växte på 60-talet

Lite till höger om bildens mitt ser du ”Bananhuset” i området Tingvalla. Det var klart redan år 1963. Under 1960-talet växte Märsta från en liten by till en stad. År 1960 bodde 2882 personer i Märsta. På tio år växte befolkningen till mer än det femdubbla.

Valsta

På det äldre fotot ser du Valsta gårds lada. Runt gården finns gravfält som visar att människor har bott och odlat här i 1500 år. På 1700-talet var Valsta en liten by med fyra gårdar. Idag finns bara några husgrunder kvar men namnet lever vidare i stadsdelen där en stor del av Märstas befolkning idag bor.

Nu & då på Märsta station

Stationshus från 1914

Stationshuset som du ser på de båda bilderna här ovanför är byggt 1914. Lite längre ner ser du bild på ett ännu äldre stationshus som stod på samma plats tidigare. En del av byggnaden från 1914 finns inte kvar längre, det är cykelgaraget till vänster. Du kan fortfarande ställa din cykel på samma plats som för mer än 100 år sedan, men idag saknas tak.  

En bil på spåret

På den äldre bilden står något som ser ut som en bil på tågrälsen. Det är en motordriven dressin. Dressinen användes för att kolla att spåret var helt, så att tågen inte skulle spåra ur. Den som inspekterade satt fram och den som körde satt i baksätet. Dressinen var byggd så!

Stationshusets funktion förr och idag

Stationshuset var ett viktigt hus förr. Här förvarades post och paket som skulle skickas med järnvägen. Här köpte du din biljett och tog reda på vilka tider tågen gick. Huset användes av alla som jobbade vid stationen, när de inte var ute och gav signaler åt lokförarna eller skötte växlarna som ledde tågen från ett spår till ett annat. De anställda skulle också se till att stationens klocka gick rätt och putsa tågets lyktor fram och bak.

Idag kan du köpa biljett i en automat eller i en app. Kontrollen över trafiken sköts på distans från en ledningscentral och det finns nästan inga anställda på plats för att sköta järnvägen. Pendeltåget har sin egen lilla stationsbyggnad med sina automatiska spärrar.

Funderade på att riva byggnaden

År 2000 var det nära att stationshuset försvann för alltid. Då började det brinna i huset och blev skadat. Kanske var det lika bra att riva det gamla stationshuset? Det behövdes ju ändå inte på samma sätt som förr. Till slut bestämde kommunen ändå att renovera stationsbyggnaden. Därför står den kvar idag som ett minne över tågets storhetstid under industrialiseringen. En tid då järnvägsstationer hade hög status, många viktiga funktioner och ofta utformades för att vara både vackra och imponerande.

Nu & då på perrongen i Stuvsta

Två bilder av samma plats

De två bilderna är tagna på samma plats med ungefär 50 års mellanrum. Vi vet inte exakt datum för den äldre bilden men det finns en ledtråd på lådan med sand. Det står SL (Stockholms lokaltrafik), så bilden måste vara tagen efter 1964 då det bestämdes att SL skulle ta över passagerartrafiken från SJ (statens järnvägar).

Snabbköp och doktor

Förutom plattformen så ser du ett hus lite till höger om bildens mitt som visar att fotograferna har stått på samma plats. Det var Huddinge kommun som byggde huset. Kommunen ville underlätta för servicen i Stuvsta så de byggde ett hus för en matbutik och en läkarmottagning.

År 1949 var huset klart. Läkare Axelsson flyttade in och öppnade sin mottagning. På bottenvåningen blev det Konsum. Det var Stockholms första snabbköp utanför innerstaden. I ett snabbköp gick du själv och plockade de varor du ville ha och betalade i kassan. Om du istället hade handlat mat före snabbköpens tid så hade du gått fram till expediten som stod bakom en disk. Sedan fick räkna upp alla varor du ville ha. Expediten mätte, vägde och tog betalt. Det gick nog oftast inte så snabbt.

Brädgården och Stuvstaleden

Husen som du ser på den äldre bilden är en brädgård, alltså ett ställe där du kunde köpa brädor, plank och andra trävaror. Varorna kom med godståg på järnvägen. Brädgården hade ett eget stickspår där godsvagnarna kunde köra in och lastas av. Stuvstaborna byggde ofta sina egna hus och renoverade dem när det behövdes. Då var det bra att kunna köpa byggvaror på nära håll.

Idag har bilarna tagit över. Brädgårdens tomt har blivit en infartsparkering och en ny bro har byggts. Stuvstaleden går rakt över perrongen. Bilarna på åker över fotografens huvud och fortsätter in i en tunnel på väg mot Huddingevägen bakom fotografens rygg.

Nu & då på Kommunalvägen

Kommunalvägen

Vägen som du ser på de båda fotona går från järnvägsstationen norrut mot kyrkan och Kvarnbergsplan. Vi ser bara ett enda hus som är detsamma, den gula kyrkskolan mitt i bilden. Till vänster om den har flera hus som tillhörde kyrkan rivits. Ett av dem är klockargården, närmast kyrkskolan. Klockargården var hem till en av de anställda i kyrkan: klockaren, som inte bara skötte kyrkklockorna utan ofta också undervisningen. Den gamla klockargården har också varit kommunalkontor och bibliotek. Senare flyttade de verksamheterna in i nya byggnader strax bakom kröken. Namnet Klockargården har förts över till en modern församlingsgård i vitt tegel.

Längst till vänster i bilden ser du en lada som också revs när prästen inte längre behövde kor och ett stort jordbruk för att försörja sig.

Huddinge utvecklades sent

Vägen som du ser byggdes redan på 1860-talet och gick då vidare via Brännkyrka till Skanstull. Några år senare kom järnvägen. Vi många järnvägsstationer växte små samhällen snabbt fram. Men Huddinge fortsatte att vara glesbygd länge. Det var för först på 1950-talet som det verkligen började hända saker här. Då byggdes de stora husen till höger i bilden.

Skylten mitt i den äldre bilden markerar en busshållplats. Det är SJ (Statens järnvägar) som kör bussar till och från Huddinge station.

Översvämningar i Sjödalen

På en annan bild från samma plats försöker sig en bil på att köra genom den översvämmade ängen. Huddinge kyrka bygdes vid en sjö som försvann men ibland kom tillbaka när Fullerstaån svämmade över. När den lilla kommunen senare växte byggdes bättre vägar och nya diken och översvämningar blev ovanliga.

Semester i Vårby

Att dricka brunn

På 1700-talet var kunskapen om kroppen och sjukdomar mycket sämre än idag. Inte ens läkare visste vad en bakterie eller ett virus var. En sak som man visste kunde påverka människor att må bättre var att resa bort från sin vardag, vila upp sig, ha kul och äta och dricka nyttigt. De som hade möjlighet reste då till en hälsobrunn där vattnet ansågs vara extra nyttig och ”drack brunn”.

I Vårby öppnade en sådan hälsobrunn år 1709. Det gick till så att en känd läkare Urban Hiärne provade vattnet och godkände det. Sedan höll prästen Carolo Enhörning en predikan vid källan. Det han sa går fortfarande att läsa på Kungliga biblioteket. Du ser försättsbladet till predikan här intill. Till slut godkände kungen hälsokällan. En hälsokälla var alltså en stor sak som både den kyrkliga och världsliga makten hade något att säga till om.

Gott och hälsosamt vatten ur källan

Människor från hela Europa kom till Vårby för att dricka brunn och bada. Om du hade råd kunde åka dig och vila och dricka vatten för att bota någon sjukdom eller åkomma, värk i lederna, magmask eller barnlöshet. Båten var snabbaste och bekvämaste sättet att ta sig hit. Efter 40 blev verksamheten mindre men vattnet användes fortfarande. Ända fram till 1840 hämtades vatten härifrån till kungen och hovet i Stockholm.

Vacker natur lockade stadsbor på 1900-talet

C Harry Winberg var en man som ägde Vårby gård i början av 1900-talet. Han satte ingång många projekt på gården. Först ordnade han ett strandbad, Vårbybaden och startade Vårbybadens restaurang i gårdens huvudbyggnad. Han ville få igång turismen igen. Vid den här tiden blev det populärt med naturupplevelser och utebad i det fria. Industrialiseringen hade gjort städerna smutsiga och trånga. Före 1938 hade arbetare ingen semester. Sedan kom en lag att alla skulle ha rätt till två veckor ledigt varje år. En vanlig semester var att ta cykeln och övernatta någonstans. Många stadsbor längtade ut på landet. Det använde Winberg också för att sälja delar av sin mark som tomter. Här intill ser du reklam som berättar om den vackra naturen som finns så nära Stockholm.

Mineralvattenfabrik och bryggeri vid källan

År 1931 sålde C Harry Winberg Vårby gård till Stockholms stad som hade börjat köpa upp mark för att lösa bostadsbristen i stan. Själv behöll han Vårby källa och startade en mineralvattenfabrik som senare utvecklades till en stor industri som tillverkade olika drycker.

Edward Blom berättar

I filmen berättar huddingebon Edward Blom mer om traditionen att dricka brunn och bada i Vårby.

Huddinge prästgård nu & då

Prästen hus hade många rum

Huset på bilden är Huddinge prästgård. Före 2014 ingick det i prästens lön att få bo på gården. Det äldre fotot är ett vykort från år 1920 och det står tryckt på kortet: ”Prostgården”, som det kallades då. Huset är sig likt än idag och du ser det ur den här vinkeln när du står vid ingången till huvudbiblioteket i Huddinge. Det har två rejäla våningar och är större än de flesta villor i Huddinge. Det har också en mycket längre historia än de flesta andra hus här.

Gården kallades både Huddinge och Tomtberga

Huset är från 1700-talet men ända sedan medeltiden har prästerna i Huddinge kyrka haft sin bostad på samma ställe. Redan innan dess så fanns Tomtberga tingsplats här. En tingsplats var ett ställe där de mäktiga männen i trakten möttes för att bestämma viktiga saker och döma brottslingar. Tingsplatsen har gett namn till Tomtbergaskolan som skymtar bakom prästgården på fotot från 2024.

En stor bondgård

Det finns ett ännu äldre foto av prästgården. Det är från 1860. Det är samma hus men det bygdes om och fick en ordentlig övervåning år 1894.

Vid den här tiden fanns det många fler hus i närheten som också hörde till prästgården. Där fanns ett stall för hästarna, ett brygghus, ett dass och flera andra hus att förvara säd, ved, vagnar och jordbruksredskap i. Det fanns också särskilda hus för grisar, höns och drängar och fattiga. Allt det här fick prästen i lön för sitt arbete. Bönderna i närheten kunde få hjälpa till och jobba på gården och de gav också lite av det de odlade till kyrkan. Prästen själv bestämde över sin gård men arbetade inte själv med jordbruket.

Prästens hade många uppgifter

Prästens uppgift var förstås att predika och dela ut nattvarden i kyrkan på söndagen men han var också en ledare för hela det lokala samhället. Han skötte folkbokföringen, sjukvården, skolan och fattigvården. Dessutom var skulle han ta emot gäster som passerade. Så här nära Stockholm var det en stor uppgift. De resande behövde ofta sova över och få mat till sina hästar och sig själva.

Nya tider på prästgården

Prästens markområden sträckte sig från Hörningsnäs ända till Långsjön. Jordbruket var en viktig del av prästens ekonomi men år 1923 lades det ner. Det berodde på att det blev mer ovanligt att ha egna djur och odlingar för att få mat. Istället fick de flesta lön och köpte de de behövde i affärer. Med moderna hjälpmedel kunde en enda bonde sköta större markområden.

Under resten av 1900-talet fick kyrkoherden (en präst som är chef över andra präster) i Huddinge bo i prästgården. År 2014 renoverades huset och används nu istället som samlingslokal för flera av kyrkans verksamheter. Idag får prästen bo var hen vill men inte i prästgården.