Gula faran

Ältas första buss

K. G. Sundstedt hette mannen som bestämde sig för att göra något åt Ältas dåliga kollektivtrafik. På 1920-talet hämtade han hem en så kallad omnibuss från Tyskland. Omnibussen kallades ”Gula faran” och blev Ältas första buss. Ältabornas enda kollektivtrafik hade tidigare varit en lastbil med sittplatser på flaket. Av förklarliga skäl så körde den bara på sommaren. I Gula faran kunde man elda i en värmekamin som höll behaglig temperatur i kupén om man fyllde på med vedträn då och då.

Bussen körde från Älta gård, via Skarpnäcks gård och Pungpinan till Enskede. Där kunde resenärerna byta till spårvagn som tog dem till Skanstull. Den första tunnelbanan, som fick sitt namn efter tunneln mellan Skanstull och Slussen byggdes inte förrän 1933.

Åkrar och skog blev villatomter

Älta gårds ägare Franz Witte började redan i slutet av 1800-talet att sälja tomter från gårdens mark, men försäljningen gick dåligt och det byggdes mest sommarstugor som den på bilden. 1925 hade 1000 tomter sålts men det fattades fortfarande vatten, avlopp, el och ordentliga vägar. Älta liknade mer en slum eller kåkstad än det välordnade samhället som det är idag. Men busstrafiken hade i alla fall kommit. Nu fanns tre bussar som körde regelbundna turer enligt tidtabell.

Tvätt, tegel och torv

Tvätta i Ältas rena natur

Annonsen för Älta Ångtvätt gör reklam för att du ska lämna in dina smutsiga kläder och få tillbaka dem rena och väldoftande. Vilken lyx! Ja, för många stockholmare var det för dyrt. Men år 1950, när annonsen kom ut, var tvätt ett svårt och tungt arbete som de som hade råd gärna betalade för. De flesta hade nämligen inte tillgång till en tvättmaskin. I stan var det trångt och smutsigt, så att hänga tvätten på tork var inte lätt. Det var brist på soliga luftiga platser där inte sot och avgaser smutsade ner tvätten igen. Men i Älta fanns sol och frisk luft.

På bilderna ser du tvätten hänga på tork. Enligt annonsen har den tvättats med prima insjövatten. Prima skrivs som ”1:ma”. Vattnet kom från Ältasjön och tvätteriet låg vid Älta gård. Som mest jobbade 10 anställda här men inom de närmaste åren blev tvätteriet i Älta och många andra tvätterier runt stan, av med sina kunder. Det berodde på att allt fler tvättstugor byggdes i nya hus. 1961 rev kommunen tvätteriet och byggde i stället ut idrottsplatsens parkering.

Lätt att minnas telefonnumret

Titta också på telefonnumret! Det har bara två siffror. Det betyder att i området Älta kan det inte ha funnits fler än 100 telefoner år 1950. Läs mer om att ringa förr i artikeln ”Anna skötte Ältas telefonväxel”.

Tvätteriernas uppgång och fall

Under industrialiseringen fick Stockholm fler rika invånare. Fler kunde betala för tvätteriernas tjänster och tvätterier blev vanligt runt om stan. Men när industrialiseringen fortsatte så utvecklades tekniken för tvätt med bättre och fler maskiner. I takt med att fler fick det bättre kunde fler lämna bort sin tvätt. Ända tills folk fick det så bra att de hade egen tvättmaskin eller tvättstuga.

Tegelbruk vid Älta gård

Tvätteriet i Älta låg på en plats där Ältaborna omkring sekelskiftet 1900 tillverkade tegelsten. Under industrialiseringen byggdes både nya fabriker och bostadshus i Stockholm, så det växte fram många tegelbruk i och runt stan. De låg på platser där det gick att gräva upp lera som sedan brändes till tegel.

Torvfabrik i Lovisedal

I Älta mosse, sydväst om Strålsjön fanns något som var mer sällsynt: torv. Det är växtrester som inte helt har förmultnat eftersom de har legat i vatten. Torven grävdes upp och torkades i närheten av torpet Lovisedal. Torv användes på flera olika sätt:

• För att förbättra jorden när man odlade,
• Som isolering i hus,
• Till att elda när det var brist på andra bränslen.

Industrialiseringens levnadsvillkor

Den växande stadens behov av byggnadsmaterial, energi och rena kläder gjorde att nya industrier och verksamheter växte upp på platser som Älta. Tekniken utvecklades snabbare under industrialiseringen än någon gång tidigare. Det gjorde att människor och företag tvingades anpassa sig till nya omständigheter hela tiden. Inte så kul när verksamheter lägger ner och du förlorar jobbet. För de flesta var livet fullt av hårt arbete och stor ovisshet. Samtidigt kämpade många för att göra samhället bättre, till exempel ge hjälp till fattiga och förbättra utbildningen. Ett tecken på det är att skolan i Älta flyttade från några risiga träkåkar till en modern och ståtlig skolbyggnad år 1919. I skolans väggar finns det sista teglet som tillverkades i Ältas tegelbruk.

Nu & då vid vattenbrynet i Nynäshamn

Känner du igen dig?

De två bilderna här visar samma plats men nästan allt har förändrats sedan den första bilden togs omkring år 1900. Då satt Mina Strid på huk här och mjölkade en ko. Maria Plazikowski stod bredvid när fotot togs. Om de två kvinnorna hade kunnat se platsen idag, mer än 120 år senare, så skulle de nog haft svårt att känna igen sig. Idag är det här en del av hamnen, söder om Gotladshamnen vid den så kallade Mörby brygga. Industrialiseringen har förändrat platsen totalt.

Vattenbrynet har flyttat

På den äldre bilden ser du några små öar. Där någonstans slutar kajen idag. Området emellan har fyllts upp med sten och grus och jämnats ut till ett stort hamnområde. Men om du vänder dig åt andra hållet så finns det faktiskt något som är sig likt.

Skogshyddan finns kvar

På fotot här bredvid ser du platsen från andra hållet, från havet. Huset vid vattnet är Skogshyddan där familjen Plazikowski bodde. Det är deras ko som pigan Mina mjölkar på bilden. Simon Plazikowski var skogsvaktare och hade som uppgift att se efter all skog som Nynäs gods ägde. Han byggde huset till sin familj år 1889 och kallade det Skogshyddan. På den tiden låg huset intill vattnet och vägen var bara en slingrande grusväg. Tio år senare kom järnvägen hit och en stad började växa fram. Skogshyddan finns fortfarande kvar, alldeles intill Nynäsvägen, mitt emot Gotlandskajen.

Folk på fabrik

Fabriken hade en egen tidning

Har du varit i kulturhuset Dieselverkstaden eller handlat Sickla köpcentrum? Innan människor åkte till Sickla för att roa sig och shoppa så var det ett stort industriområde där tusentals människor arbetade. Många av dem bodde på Södermalm men en del hyrde bostäder som företaget Atlas Diesel har byggt i närheten av sin fabrik.

Fabriken hade en egen tidning som skrev om vad som hände och om folk som jobbade där. De anställda kunde till exempel läsa i tidningen om någon gick i pension eller om det invigdes en ny del av fabriken. Det finns tidningar sparade i kommunens arkiv i Dieselverkstaden. Därför vet vi lite om några av de anställda på fabriken.

Fritiof

Fritiof Sandberg kom från Småland och började arbeta som svarvare år 1917. När han var 85 år gammal jobbade han på i samma takt som sina yngre kollegor. Men han började tycka att resorna till och från jobbet var stressiga och besvärliga. Redan på 1940-talet var det nämligen mycket trängsel i Stockholm. Han gick i pension efter 32 år på fabriken. Då hade han bara varit sjukskriven en enda gång.

Atlas-Kalle

Oscar K Karlsson var montör och arbetade också länge på fabriken. Han bodde i arbetarbostäderna på Tallbacken och var så förknippad med fabriken så att han fick smeknamnet Atlas-Kalle. När han gick i pension vid 72 års ålder år 1953 fanns han ändå kvar i personaltidningen som tecknad Maskot.

Alice

Varje gång någon ringde till fabriken så var det Alice Andersson och de andra växeltelefonisterna som svarade och att kopplade samtalet vidare genom olika knappar och sladdar, till rätt person. Det var bara kvinnor som arbetade som telefonister. Precis som med många andra yrken så fanns det en uppfattning att de passade för antingen män eller kvinnor. Man fick inte så bra betalt av att jobba i telefonväxeln, trots att det var ett krävande arbete. Alice och de andra svarade alltid trevligt och glatt, även om någon var otrevligt och de kopplade 1000 samtal om dagen även om det var stressigt och tekniskt komplicerat.

Svea

Svea Fredsberg arbetade som chef för telefonväxeln i fabriken.

Så här svarade Svea när en journalist frågade om jobbet:

…hur skall man kunna förklara känslor för ett yrke, så på en gång komplicerat, obegripligt och ändå så ”lätt” att just inga kvalifikationer anses behövliga för rekryteringen. Vem som helst kan bli telefonist

Visst anar man att Svea tyckte att hennes jobb förminskades? Kvinnors jobb hade ofta sämre lön. Det fanns inte heller lika många anställningar att få för kvinnor. På fabriksgolvet arbetade bara män, men det fanns andra jobb för kvinnor på fabriken.

Märta

Märta Karlsson arbetade som kassörska i serveringen där arbetarna åt lunch eller fika. Hon hade ett fantastiskt sinne för siffor och att räkna. Det fanns inga kassaapparater, utan Märta och de andra kassörskorna fick snabbt räkna i huvudet vad varje kund skulle betala. Sedan kontrollräknade de mynten och sedlarna som de fick i handen, gav växel tillbaka. I slutet av dagen skulle kassan kontrollräknas. Det stämde inte alltid, utom hos fröken Karlsson. Hennes kassa hade aldrig ett enda öre fel!

Idag hade säkert Märta kunna lyckats bra med att utbilda sig till ekonom eller jurist om hon hade velat. Men i början av 1900-talet var det nästan omöjligt för någon som inte redan hade gott om pengar.

Luigi

Luigi Carrara var städare i fabriken och kom från Italien. Många fabriker i Sverige behövde fler arbetare än vad som fanns att anställa så de lockade hit folk från bland annat Italien och Grekland. Luigi var en duktig sångare. Det finns bilder på när han uppträdde på Lisebergs stora scen somrarna 1954 och 1958. På bilden här ser du att han också sjöng på fabriken. Företaget ordnade stora konserter på arbetstid som var obligatoriska för alla anställda.

Människorna lever vidare

Vad hade Luigi, Märta, Svea, Alice, Atlas-Kalle och Fritiof tänkt om de levde idag och såg att Dieselverkstaden blivit ett kulturhus? Kanske hade de känns sig hedrade om de visste att olika rum hade uppkallats efter dem. Det finns nämligen ”Fritiofs formsal”, Atlas-Kalles ateljé, Alice arbetsrum, Sveas salong, Märtas målarsal och Luigis lokal.

Vad fraktades på Nynäsbanan?

Anteckningar från järnvägen

Bilden här ovanför är ett utdrag ur en anteckningsbok som användes av dem som skötte järnvägen mellan Nynäshamn och Stockholm. Titta närmare på den genom att klicka på ”bildinformation” i ena hörnet.

Någon som jobbade på järnvägsbolaget har fyllt i alla uppgifter för augusti år 1906. På den vänstra sidan står det hur många personer som har rest med Nynäsbanan och vad de har betalat.

På den högra sidan står det om godstrafiken, alltså vilka varor som har transporterats, vad de vägde och vad kunderna har betalat. Kolumnen längst till höger heter ”Summa Summarum”. Där kan du se tågbolagets inkomster för varje station och längst ner intäkterna för hela augusti: 28 094 kronor och 29 öre.

Persontrafik

Nynäsbanan hade två sorts vagnar, andra och trejde klass. Inga vagnar var så fina att de fick kallas första klass. Biljetten till andra klass var dyrare. I tabellen kan du se vad de flesta passagerarna valde.

De anställda vid järnvägen höll också koll på hur många militärer och fångar som transporterats. Kostnaden för den enda fången är 90 öre, så antagligen reste den tillsammans med någon väktare i tredje klass.

Precis som när du flyger idag kunde tågresenärerna då få betala extra för tungt bagage.

Godstrafik

Hästar och hundar räknades som gods. Det gjorde också den enda döda person som fraktades med tåget. Kroppen står bokförd i kolumnen för lik. I kolumnen bredvid är det tomt men om ”sjuka personer” hade åkt med tåget så hade de tydligen också räknats som gods.

Ägarna tjänade pengar på tåget

Nynäsbanan var en privat järnväg. Företaget ”Stockholm-Nynäs Jernväg” ägdes av privatpersoner och de ville förstås tjäna pengar på trafiken. Det är inte så konstigt att de räknade allt och antecknade noga för att hålla koll på inkomsterna.

Snabbare tåg med diesel och el

När trafiken startade 1901 gick tre tåg om dagen från Nynäshamn till Stockholm och lika många åt andra hållet. Resan tog 2 timmar till Liljeholmen. Tåget fick bara köra i 30 km/timmen. Men år 1909 höjdes hastigheten till 90 km/timmen. Då gick resan på 30 minuter och Nynäsbanan blev den snabbaste privata järnvägen i Sverige.

I början kördes tågen med ånglok. De fungerade så att man eldade kol som hettade upp vatten. Den stigande vattenångan var det som fick motorns kolvar att röra sig. På så sätt drevs loket framåt. Senare började loken drivas med diesel och 1962 sattes ledningar upp så att tågen kunde köras med elektricitet.

Järnvägen gjorde Nynäs till en stad

Nynäs på 1800-talet

I slutet av 1800-talet var Nynäs varken en hamn eller en stad. Det var ett gods, alltså en stor gård med mycket mark. I det som är Nynäshamn idag bodde färre än 200 personer. Nästan alla jobbade med fiske eller jordbruk.

Flera olika godsägare på Nynäs gård hade försökt få till en järnväg mellan Nynäs och Stockholm. De visste att det var lättare för båtar att lägga till i Nynäs än i Stockholm. Nynäs hade nämligen en hamn med djupt vatten och inte så många små öar och grund. Det skulle vara lättare att lasta om varorna från skepp till tåg i Nynäshamn än att segla genom skärgården till Stockholm. Nynäshamn hade en fördel till. På vintrarna la sig inte isen lika ofta som i Stockholm. Med både hamn och järnväg vore det också lättare för godsägarna att tjäna pengar.

De som bestämde i Stockholm gillade inte idén lika mycket. De var nämligen oroliga för att inte få lika mycket jobb i sina hamnar.

Drömmarna och planerna på järnvägen startade omkring år 1850. Vid den tiden började många järnvägar i Sverige byggas. Men det tog nästan 50 år innan bygget av järnvägen mellan Nynäshamn och Stockholm startade.

Järnvägen blev klar 1901

År 1898 bildades ett bolag som skulle bygga järnvägen. Bolaget fick tillstånd att bygga spår hela vägen från hamnen, via Västerhaninge till Älvsjö. Arbetet startade 1898 och tre år senare, år 1901 var järnvägen klar för invigning. Tågen kunde då köra till Älvsjö. Där vände ångloken och vagnarna kopplades till andra lok som drog dem vidare på SJ’s spår till Liljeholmen sedan till Stockholms centralstation. Ingen av de två Årstabroarna fanns ännu. Landsvägen mellan Nynäshamn och Stockholm var 6 mil lång. Med tåget kunde du åka på två timmar och hinna tillbaka redan samma dag.

Semesterparadis eller industristad?

Samtidigt med järnvägen började man bygga en hamn, hotell, badhus, casino, en villastad och göra Nynäshamn till en semesterort. Det fanns planer på att starta en färjelinje till Sankt Petersburg i Ryssland men istället blev Gotland. Det är fortfarande till Nynäshamn som Stockholmarna åker för att ta båten till Gotland.

I början av 1900-talet växte fler kurorter fram i Sverige. Det var ställen som lockade rika personer med bad och frisk luft. De åkte dit på semester och bodde på hotell. Saltsjöbaden och Södertälje var sådana kurorter.

Planen att göra Nynäshamn till en kurort gick inte så bra. Badhuset stängde redan år 1917 och brann upp på 1930-talet. Hotellet gick i konkurs och blev sjukhus. Istället gick det bättre för industrin. År 1913 flyttade Telegrafverket sin tillverkning hit. Staden växte med fler invånare.

Det privata järnvägsbolaget ville hellre att Nynäshamn skulle utvecklas som villastad än industristad så de motarbetade industrierna. De höjde priset på frakt och försämrade servicen. Då skaffade telegrafverket ett eget skepp för att frakta varor till Stockholm. Till slut blev folk missnöjda med chefen för järnvägsbolaget. De tvingade honom att sluta och industrialiseringen i Nynäshamn kunde fortsatta. 1928 byggdes ett oljeraffinaderi, alltså en fabrik som gör bensin och andra varor av olja.

Befolkningen växte snabbt

I diagrammet här nedanför så ser du hur Nynäshamns befolkning har växt under åren. Innan det fanns maskiner, löpande band och datorer behövdes det massor av människor för att tillverka saker. Industrierna i Nynäshamn behövde folk som arbetade. Därför flyttade folk dit för att få ett jobb.

Järnvägen utvecklade Södertörn

Det var alltså järnvägen som satte fart på både turismen och industrialiseringen i Nynäshamn och gjorde att orten växte, fick nya invånare och blev en stad. Det var inte bara Nynäshamn utan hela Södertörn som förändrades av tåget. I tabellen från 1906 kan du se vilka stationen tåget stannade vid.

Nu & då på tåget till Nynäshamn

Höga hastigheter

År 1909 var det inspektion av den åtta år gamla Nynäsbanan. Spåren var i gott skick och tågbolaget fick tillåtelse att höja farten från 30 km/h till 90 km/h. Det var rekordsnabbt och nästan samma fart som idag.

Starka ljud

Tänk dig hur du sitter på de hårda träsätena med din pappersbiljett i handen och väntar på konduktören. Han kontrollerar din biljett och ropar ut vilken nästa station är. Han får höja rösten rejält för det dundrar från loket och rälsen när tåget susar fram genom Södertörn.

Nya och gamla material

Titta på dörrarna i de gamla vagnarna! De liknar dörrarna i ett hus. Det mesta av vagnens insida är gjort av trä, glas och metall. Idag finns många fler material att välja på. Olika former av plast blev vanligt efter 1950-talet. Nästan allt i den moderna vagnen är plast. Det finns plast i väggar, golv, tak, fönster, lampor och säten. Plast är ett ganska lätt material. Därför är det vanligt i fordon, till exempel bilar och tåg. Plastmaterial är lättare och billigare än metall och lättare att forma än trä eftersom det kan gjutas till olika former.

En bekväm resa?

De nya pendeltågen X60 har bra ventilation och luftkonditionering. Temperaturen är behaglig året om och luften frisk. I de äldre vagnarna fanns istället gardiner att dra för när solen gassade. Om det blev för varmt kunde du öppna ett fönster.  Eller om du ville vädra ut cigarettrök. Rökning var nämligen tillåten i hela tåget och väldigt många var rökare på den tiden. Det sitter askkoppar under varje fönster för att ingen ska kasta ut fimpar och råka starta en brand.

Skit i diket spred sjukdomar

Den 27 april 1920 bestämde Täby Hälsovårdsnämnd att alla hus i kommunen behövde fungerande, slutet avlopp. Diskvatten, kiss och bajs och allt annat som går att spola ned får inte hamna ute i naturen. Det måste fångas upp i en speciell avloppsbrunn på tomten. Senast den 15 maj, bara tre veckor senare, skulle alla husägare se till att avloppet inte ledde rakt ut i ett dike bara. Den som bröt mot de nya reglerna kunde få mellan 5 kronor och 1000 kronor i böter.

Risk för sjukdomar och epidemier

Det var förstås inte bra att smuts och skräp hamnade ute i naturen. Det ökade till exempel risken för att sjukdomar skulle spridas. Hälsovårdsnämnden var en del av kommunen som ansvarade för att hälsovård och hygien fungerade. Två månader innan hälsovårdsnämnden krävde att villaägarna skulle ordna sina avlopp, hade de kommit med ett annat meddelande:

Scharlakansfeber och difteri – smittsamma och dödliga sjukdomar – spreds i Täby. Den som blev sjuk skulle hållas isolerad, och alla nya sjukdomsfall skulle anmälas till hälsovårdsnämnden. Människor skulle undvika folksamlingar och undvika att barn från olika familjer lekte med varandra. Den som bröt mot de här reglerna kunde också få böter, mellan 5 och 1000 kronor. Precis som för avloppet.

Vad ser man från en lyftkran i Nacka?

Lambert skrev dagbok och körde kran

Lambert Wahlberg jobbade som kranförare. Traverskranen som han styrde satt fast på balkar uppe i taket på Dieselverkstaden i Sickla. Den kunde åka fram och tillbaka längs balken, men inte svänga.

Lambert Wahlberg såg en hel del från sin arbetsplats där uppe under taket, 20 meter upp i luften. Under de 39 år han jobbade som kranförare skrev han dagbok om sin vardag på Atlas Copcos monteringsfabrik i Dieselverkstaden och om sin fritid. 

Förändringar i samhället

I dagboken syns lite av de stora förändringarna i samhället under mitten av 1900-talet: När arbetsvillkoren blev bättre och människor fick bättre ekonomi var det många fler som hade råd att skaffa en egen bil till exempel. Nya stora bilvägar byggdes över hela landet. I Nacka drog bland annat Järlaleden fram:

Invid Planiavägen rasslar maskiner och i sikten över sjön med kyrkan i bakgrunden syns gråa stenvallar på vilka Järlaleden skall gå fram. En mudderskopa schaktar upp fet dy och lastbilar transporterar fram sprängsten som tippas av vid vägbankarnas slut. Ännu finns ett ca 10 m brett sund mellan dessa. [—]

Lambert Wahlberg

50 år på samma fabrik

Lambert Wahlberg arbetade på Dieselfabriken i Sickla under 50 år. Han började på fabriken 1928 när han var 15 år gammal. Under den stora finanskrisen på 1930-talet var han arbetslös och jobbade med annat i några år, men sedan fick han jobb på Atlas Copco igen. Lamberth Wahlberg arbetade både som borrare och svarvare på fabriken men de sista 39 åren jobbade han som förare av den stora traverskranen uppe i taket.

Tegelbruket som försvann

Tegelbruksvägen

Vi kan följa Tegelbruksvägen ner mot Kalvfjärden på en nutida karta. Försök sedan hitta samma plats på de äldre kartorna från 1906 och 1748. Tegelbrukets långsmala byggnader finns med på båda de historiska kartorna. På kartan från 1906 har husen på platsen blivit fler och större. Ett av dem är byggt så att det bildar en vinkel.

Den långa byggnaden i vinkel syns tydligt på ett fotografi från början av 1900-talet också. Flera av byggnaderna finns med på kartan från 1906. Längst bort i bilden ser du Tyresö slott med sina ljusa fasader och torn som sticker upp ur skogen.

Kartorna och fotografiet stödjer alltså historien att det funnits ett Finnborgs tegelbruk i Tyresö. Tegelstenarna som tillverkades finns också kvar. De byggde bland annat Tyresö slott och Tyresö kyrka.

Massor av tegel

Det var Gabriel Oxenstierna som grundade bruket. Han var en av Sveriges mäktigaste män och ägde det stora godset Tyresö på 1600-talet. När han bestämde sig för att bygga ett slott och en kyrka så grundade han också Finnborgs tegelbruk. Bruket tillverkade 50 000 tegelstenar varje år men det räckte ändå inte riktigt till bygget så Gabirel Oxenstierna köpte ännu mer tegel från tegelbruket Margeretelund på Värmdö.

Tegel görs av lera

För att tillverka tegelsten behövs lera, sand, vatten och värme. Det fanns gott om bra lera i jorden på Brevikshalvön och det var lätt att frakta dit sand med båtar. Arbetarna på tegelbruket blandade sand och lera och slog sedan teglet i formar, ungefär som att baka en kaka. Först fick teglet torka i formen och efter det brändes de i varma ugnar så att de blev hårda som sten.

Leran tog slut

1913 tog leran slut och då stängde tegelbruket. Husen revs och på 1930-talet planerade kommunen för ett sommarstugeområde här. Marken gjordes om till tomter att bygga sommarstugor på. Nu har Tegelbruket blivit en del av Tyresö där det går att bo året runt.