Saltsjöbanan

I början av 1890-talet ville bankdirektören Knut Agathon Wallenberg bygga en exklusiv förstad till Stockholm, med stora villor och havsbad. Han döpte staden till Saltsjöbaden. Där lät han också bygga ett lyxigt hotell som invigdes 1893. 

Från idé till handling

För att människor enkelt skulle kunna ta sig mellan Stockholm och Saltsjöbaden startade Wallenberg företaget “Järnvägs-Aktiebolaget Stockholm – Saltsjön”. Bolaget skulle bygga Saltsjöbanan, järnvägen mellan staden och den förmögna förstaden. Det behövdes mycket pengar för att köpa vagnar och lok. Ett sätt att få in pengar var att låna från privatpersoner genom att sälja obligationer till dem. 

Lotteri med lånade pengar

Obligationen är ett slags bevis på att företaget har lånat pengar av dig. Dokumentet som du ser här är ett prospekt som beskriver hur obligationerna fungerar och vilka villkor som gäller för den som lånar ut sina pengar till Järnvägs-Aktiebolaget Stockholm – Saltsjön. Till exempel ska den som äger obligationer låna ut pengarna i 30 år, men om affärerna går bra kan företaget betala tillbaka redan efter 10 år. Den som äger obligationer har också chans på en sorts ränta som lottades ut. På så sätt kunde den som hade lite pengar över få en bra ränta samtidigt som järnvägsbolaget fick in pengar att investera. Som tur var blev just den här järnvägen en lönsam investering för alla inblandade.

Dynamit satte fart på bygget

Saltsjöbanan byggdes på bara 16 månader, vilket var rekordsnabbt, delvis tack vare flitig användning av en ganska ny uppfinning – dynamiten. Men hjälp av dynamit sprängde man sig fram genom det bergiga landskapet. Saltsjöbanan blev tidigt väldigt lönsam för bolaget som ägde järnvägen. Inte minst eftersom familjen Wallenberg också ägde flera fabriker i Nacka, som nu kunde använda den nya järnvägen till att frakta gods på. Från 1894 till 1913 drogs drogs tågen av ånglok, men därefter elektrifierades banan och vagnarna drevs med elektricitet istället. 

Saltsjöbanan – en produkt av sin tid

I Saltsjöbanan kan vi se flera exempel på saker som industrialiseringen behövde för att bli verklighet, till exempel kapital och investeringsvilja (Wallenberg och privata långivare) och uppfinningar (dynamiten och elektriciteten). Saltsjöbanan är också ett exempel på flera av industrialiseringens konsekvenser. Nya förbindelser banade väg för nya förstäder kring Stockholm. När restiden minskade så uppstod nya samhällen. Landskapet och samhället förändrades. Att järnvägen dessutom möjliggjorde för snabba frakter av fabrikernas varor bidrog också till ökad lönsamhet för de som ägde fabrikerna, vilket i sin tur resulterade i fler investeringar i transporter och produktion av nya varor. 

Alla tjejer jobbar på fabrik. Eller?

Bilden med tjejerna här bredvid är från hopsättningsavdelningen på Telegrafverkets fabrik i Nynäshamn. De flesta vet vi inte namnet på men den tredje flickan från höger och som har ett kryss på det randiga förklädet hette Elsie Maria Svennberg. Hon föddes 1905 och började jobba på fabriken 1919.

Utan kraft ingen tillverkning

Vattenkraft som är starkare än muskler

Före industrialiseringen tillverkade människor det mesta för hand. När muskelkraften från människor och hästar inte räckte var det bra att kunna använda den starkare kraften från vind och vatten. Kraften användes för att få enorma hjul av sten att snurra och mala säd till mjöl eller att få stora hammare att banka på metall. 

Tyresö har vattenkraft

Titta på kartan från 1748, där syns sjön Drevviken längst till vänster. Därifrån tar sig vattnet genom flera sjöar och vattendrag ut till Kalvfjärden i Östersjön. Höjdskillnaden är totalt 20 meter. Mellan sjön Tyresö-Flaten och Albysjön forsade vattnet som allra bäst. Sådana ställen är ovanliga i den här delen av landet men Tyresös vattenkraft var bland de bästa i hela Stockholms Län. 

Industrialiseringen mördade industrierna vid Nyfors

Vad hände med tillverkningen i Nyfors när industrialiseringen startade? Växte det här gamla industriområdet och blev ett stort centrum för tillverkning? Nej, det blev faktiskt tvärtom. Under industrialiseringen på 1800-talet började ångmaskiner användas som kraftkälla. Då kunde tillverkningen flytta till andra platser, där det var lättare att transportera varor. I Tyresö fanns inga järnvägar och hamnar, så tillverkningen i Nyfors konkurrerades ut. 

En annan orsak var att kraften från vatten nu kunde omvandlas till el istället, och skickas i ledningar till platser som låg nära transporter eller där det fanns arbetskraft. Den sista sågen i Nyfors drevs mellan 1925 och 1936. Det finns fortfarande ett litet vattenkraftverk på platsen. Men det mesta av elen som Tyresöborna får när de stoppar en kontakt i väggen kommer från annat håll, till exempel från de stora vattenkraftverken i Norrland.

Vågar du lita på en 200 år gammal karta?

Varför ritades kartan?

Ett sätt att undersöka sanningshalten i en historisk källa är att fundera över varför den har kommit till. Vad var syftet med att rita kartan över ”åbyggnaderna” vid Nyfors?

Är syftet att locka arbetare till pappersbruket eller att få ta ett nytt lån från banken? Vill den som ritar göra en vacker bild som ska väcka starka känslor? Svaret på de här frågorna påverkar källans trovärdighet. Vill kartritaren få området att verka större eller mindre än det är? Vilka delar har kartritaren varit noga med och vilka har hen hoppat över? Sådant påverkar hur trovärdig kartan är som källa.

Ta reda på sammanhanget först

I det här fallet vet vi att kartan var en del av en försäkringshandling. Ägaren till pappersbruket ville ha en försäkring för att få pengar ifall någon byggnad skulle brinna ner. Försäkringsbolaget ville ha en dokumentation över vilka byggnader som var försäkrade. Syftet med kartan var alltså att noga redovisa vilka byggnader som fanns.

Sammanhanget ger kunskap om källans trovärdighet

Eftersom vi känner till syftet med kartan kan vi vara ganska säkra på att alla hus finns med, så att de skulle vara täckta av försäkringen. Vi kan vara ganska säkra på att kartritaren inte glömde någon byggnad. I så fall skulle ägaren inte få någon ersättning ifall det huset brann ner. Källan fokuserar på husen. Strandlinjens sträckning behöver vara tillräckligt korrekt för att det ska gå att förstå var husen låg men resten av naturen verkar inte vara så viktig att få med i detalj. Kartritaren har markerat skog med några utspridda träd och kullar med penseldrag som ser ut som moln. Om kartan ska användas som källa för att ta reda på vad som växte på platsen är den inte alls trovärdig. 

Utrotningsgas för bättre boende

I Ekerö kommunarkiv finns flera brev och skrivelser som handlar om gasning av olika bostadshus. Den 15 juni 1928  lämnade I. Lindh in en rapport till hälsovårdsnämnden i Ekerö kommun ”över verkställd gasbehandling med cyanväte”. I rapporten står att en byggnad med fem rum blev behandlad med gas mot ohyra mellan den 30 maj och 1 juni. Huset vädrades sedan i tre dagar och i rapporten står det:

Förbrukad mängd cyanpreparat: 3,2 kg Zyklon B. =Cyan CN.

Behandlingens resultat: Fritt från levande ohyra.

Livsfarlig gas dödade ohyran

Under 1920- och 1930-talet blev många bostäder på Ekerö sanerade. Om det fanns kackerlackor eller vägglöss i huset kunde de utrotas med gas. Flera av företagen som gasade ohyra på Ekerö använde cyanväte. Gasen är dödlig för människor också, så det var väldigt viktigt att bostaden blev ordentligt vädrad innan någon flyttade in där igen.

Kommunerna ansvarar för bostädernas kvalitet

I slutet av 1800-talet fick kommunen ansvar för att inspektera bostäder så att de inte var farliga eller dåliga för hälsan för dem som bor där. Så är det fortfarande. Inspektörer kan göra kontroller för att se till så att byggnaden är i tillräckligt gott skick för att bo i. De här reglerna blev strängare under industrialiseringen. Kommunens inspektörer kunde anmäla bostadsägare och dela ut en sorts böter om de inte gjorde någonting åt ohyran.

Tidigare var det upp till fastighetsägaren att ta hand om huset. En hyresgäst kunde klaga om det var något fel på bostaden, men om det var bostadsbrist och lätt att få nya hyresgäster var det ofta billigare att låta en annan person flytta in istället för att kosta på renovering. 

Under 1950- och 1960-talen genomförde många kommuner “bostadssaneringar” där många gamla hus med dålig standard revs. En del renoverades istället. De skärpta reglerna och kommunernas arbete gjorde det till slut mycket ovanligt med ohyra i bostäder i Sverige.

Snabbare transport gav fräschare mjölk

En lastbil full med mjölk

Titta närmare på det här fotot från 1935, för här ser du ett väldigt modernt sätt att transportera färsk komjölk! Lastbilen är tillverkad samma år som bilden togs, och flaket är fullt av stora dunkar som står staplade på varandra och sitter fast med remmar. Kanske är bilden tagen på en av de första turerna när lastbilen var helt ny. Chauffören som lutar sig mot lastbilen heter John Rask.

Tidigare kördes mjölken till mejeriet med häst och vagn. Med lastbil gick transporten mycket fortare än tidigare. På så sätt kunde mjölken hålla sig bättre.

Större mejerier och särskilda butiker för mjölk

Mjölken på flaket kommer från olika bondgårdar på Mälaröarna. John Rask har först kört runt mellan gårdarna och hämtat den, sedan har han kört in till Stockholm och parkerat lastbilen utanför Mjölkcentralen på Torsgatan. Mjölkcentralen var ett stort mejeri som tog emot mjölk från stora delar av Stockholms län. Mejeriet tillverkade både smör och glass, men mycket av mjölken såldes till butiker också.

Hälsovårdsordningen innehöll regler för säkra och rena mjölkbutiker

1935 fick mjölk fick bara säljas i särskilda mjölkbutiker, och inte ihop med andra matvaror. Enligt kommunens häslovårdsordning på Ekerö skulle mjölkbutiken ligga minst 15 meter från ett dass, och djur var helt förbjudna i butiken: “lägenhet […] där mjölk, mejeriprodukter […] försäljas, eller för dylik försäljning förvaras, må […] icke läggas på mindre avstånd än 15 meter från avträde, urinkur [med mera.”]

I mjölkbutiken fick kunderna köpa mjölk i lösvikt. Man tog med sin egen flaska, och så hällde expediten i mjölken med en skopa. Mjölkbutikerna startade också av hygieniska skäl. Om mjölken inte kom i närheten av andra livsmedel kunde inte bakterier från till exempel kött sprida sig till mjölken.

Veterinären kontrollerade renlighet och hygien

Men hygieniska transporter var inte allt. Emil Dunge skrev också i sin rapport att kommunen måste kontrollera hygienen på gårdarna också. Mjölken skulle hållas kyld innan lastbilen kom och körde den till mejeriet:

”I stället borde emellertid övervakas att vid gårdarna finnas enl.[igt] hälsovårdsstadgan godkända mjölkrum för mjölkens kylning och förvaring.”

Jakten på ohygienska miljöer fortsatte alltså!

1936 inspekterade länsveterinären Emil Dunge hur ren och hygienisk hanteringen av mjölk var i Stockholms län. ”De gamla, besvärliga och mången gång ohygieniska så kallade mjölkuppsamlingsmejerierna försvinna”, skrev han i sin rapport till länsstyrelsen i Stockholms län. Tidigare hade mjölken från bondgårdarna först samlats upp på mindre mejerier på landsbygden. Av hygieniska skäl tyckte länsveterinären att det var bättre att lägga ner de små mejerierna och istället köra mjölken direkt från bondgårdarna till Mjölkcentralen. Det stora mejeriet inne i Stockholm byggdes ut och blev ännu större för att kunna ta emot mer mjölk också. 

Tvätteriernas tid

Mellan åren 1910 och 1979 kunde du lämna in smutsiga kläder och lakan till damerna på bilden. De arbetade på Duvnästvätteriet på Reginavägen i Saltsjö Duvnäs i Nacka som var ett av många tvätterier runt omkring Stockholm där du kunde få hjälp med tvätt, mangling och strykning. Hur kommer det sig att just tvätterier blev vanligt förekommande i stadens utkanter? Och hur kommer det sig att tvätterierna försvann helt på 1970-talet?

Stadsborna skickade tvätten till landet

Under 1800-talets sista hälft ökade befolkningen i och omkring städerna. På den här tiden renades inte avloppsvattnet från bostäder och fabriker innan det släpptes ut i sjön. Det ledde till att sjövattnet i Stockholm blev allt mer förorenat. När luften och vattnet blev allt smutsigare så valde de Stockholmare som hade råd, till exempel läkare och tjänstemän, att skicka iväg sin tvätt utanför staden, där vattnet var rent och där tygerna kunde torka i den friska lantluften. 

Tvättens industrialisering

Att tvätta kläder och tyger var i årtusenden något som sköttes helt utan maskiner. Precis som mycket annat arbete så utfördes det helt och hållet för hand. Det var ett tidskrävande och slitsamt jobb som i stort sett alltid utfördes av kvinnor, både i städerna och på landsbygden. På landet var det vanligt att bönderna tjänade lite extra genom att tvätta åt andra. Att tvätta var en bisyssla som man gjorde vid sidan om det vanliga arbetet på en bondgård. Men precis som mycket annat så automatiserades även det här arbetet i samband med industrialiseringen. Att tvätta för andra övergick till att bli en huvudsyssla. Efter första världskriget, när de elektriska tvättmaskinerna kom, så växte tvätterierna till moderna företag. Det var ofta kvinnor som drev tvätterierna. 

Tvättstugor blir vanligare och konkurrerar ut Duvnästvätten

Redan på 1920-talet började man bygga tvättstugor i nybyggda hus i Stockholm. Teknikutvecklingen gick framåt och tvättmaskinerna blev både mindre, snabbare och tystare. Och billigare. Efter andra världskriget blev det dessutom allt vanligare att människor hade egen tvättmaskin i lägenheten. År 1950 hade ungefär 8 procent av svenska hushåll tillgång till en tvättstuga. Bara femton år senare hade 90 procent tillgång till tvättstuga. När allt fler skaffade egna tvättmaskiner förlorade tvätteriföretagen kunder, blev mindre lönsamma och tvingades därför att stänga. 

På fotografiet från Duvnästvätten 1962 så ser du kvinnor som visar resultatet av årtionden av utveckling inom tvätterier – ett modernt tvätteri med kapacitet att tvätta stora mängder textilier åt gången. När fotot togs var det alltså 17 år kvar innan den tekniska utvecklingen tvingade företaget att stänga.

Arkitektur under industrialiseringen

Har du tänkt på att man kan läsa av tidens smak och idéer bara genom att titta på ett hus och på dess arkitektur? Hus ser väldigt olika ut, och bara genom att se hur ett hus är utformat och dekorerat kan du lära dig att se ungefär när ett hus är byggt. Husets stil avslöjar en hel del om vilka tankar och värderingar som husets skapare ville förmedla till sin omgivning och till eftervärlden – vi som lever idag. 

Saltsjöbadens stationshus är typiskt för sin tid

Titta till exempel på Saltsjöbadens stationshus, som invigdes 1893. Ser det inte nästan ut som en kyrka, med tinnar och torn? Taket har bland annat formen av så kallade lökkupoler, precis som kyrkor i kristet ortodoxa länder. Taken är sneda i olika vinklar, lite som en skogshydda i en saga. Byggnaden är utsmyckad med många olika detaljer och mönster. 

Stationshuset i Saltsjöbaden är byggt i en blandning av nationalromantisk stil och jugend. Båda stilarna var vanliga i slutet av 1800-talet. Jugend var inspirerad av naturens former och mönster, och nationalromantiken hämtade inspiration från historiska byggnader, stilar och tekniker.

För när allt fler människor flyttade in i de trånga, skitiga städerna, så längtade en del ut på landsbygden och en fantasifull bild av det gamla, lantliga livet som de moderna människorna nu lämnade. När arkitekterna gjorde sina tolkningar av detta lät de bygga sådana här maffiga hus med fantasifulla detaljer.

Stationshuset var en viktig byggnad

Att huset är så storslaget är också ett tecken på vilken central roll stationshuset hade i samhället. Järnvägen var viktig för de samhällen där tågen passerade. Därför kunde det visa upp både romantiska, nostalgiska fantasier och samtidigt vara en symbol för framtidstro och framgång. Egentligen är ju det motstridiga känslor i en tid när samhället förändras snabbt.

Saltsjöbadens stationshus revs på 1950-talet och ersattes då av ett annat hus som sedan tidigare låg intill – den så kallade “Röda stugan”. Röda stugan var byggd i mer traditionell stil utan så mycket dekorationer och var därför lättare att underhålla. Det nya stationshuset såg mer ut som många andra stationshus längs mindre järnvägar i landet. 

Vet du vad en nagelapa är?

Bilden är tagen i Nacka 1897. Personerna på bilden arbetade med att bygga båtar på varvet i Finnboda.

Även barn arbetade på varvet och i fabriker. Sverige införde sex års skolplikt 1842, men de flesta barn slutade efter sexan och började arbeta för att bidra till familjens försörjning. På de allra flesta fabriker var arbetet uppdelat så att barn, kvinnor och män hade olika arbetsuppgifter.

Finnboda varv tillverkade skepp och fartyg. Där arbetade pojkar som ”nagelapor”. Deras jobb var att klättra längs fartygens skrov och fästa bultar. Bultarna kallades ”naglar”.

Andra importerar vad Sverige exporterar!

Vad har Sverige som andra behöver? Jo, bland annat gott om skog och järnmalm. Av skogen tillverkas virke och ur malmen utvinns metall, bland annat järn. Från Nynäshamn skickades på 1920-talet mängder av så kallade ”props” till Englands kolgruvor. En prop var helt enkelt en smal stock av furu eller gran, tillverkad av unga träd. Dessa användes för att stötta upp berget när man sprängde i gruvorna.

I England fanns inte tillräckligt med ungskog för att försörja gruvnäringen med stöttor, och på så sätt växte en internationell efterfrågan efter dessa. Från Nynäshamn och andra städer i landet exporterades under en tid så många props att det till slut blev ont om ungträd även i den skogrika Stockholmsregionen. 

Nynäshamn är en djuphamn

En djuphamn innebär att djupgående fartyg kunde lägga till för att lasta på varor som skulle till och från Stockholmsregionen. I synnerhet tunga varor lämpade sig bra för att lastas på stora fartyg i Nynäshamn. 

Det var inte bara industrierna av handelsvaror som behövde järn, det gjorde även vapenindustrin. Från Nynäshamn exporterades järn och annat gods till flera krigförande länder under första världskriget, som till exempel Tyskland och England, som stred mot varandra.

Om timmer är tungt, så är järn ännu tyngre. Vad tror du vägde mest, propsen på första bilden, eller järnmalmen som står staplad intill fartyget på den andra bilden?