Nu & då på Lillängens station

Järnvägen genom Nacka byggdes av industriägaren K A Wallenberg. Den viktigaste anledningen var att skapa ett samhälle i Saltsjöbaden dit man skulle kunna ta sig med tåg från Stockholm. Tåget var snabbare än ångbåtarna. Bussar och bilar var ovanliga ända fram till 1930-talet.

Järnvägens konsekvenser

Längs järnvägen byggdes flera industrier. En annan följd av järnvägen var att nya samhällen med bostäder byggdes. En vanlig lägenhet i stan för en arbetare och hantverkare var oftast bara ett rum eller ett rum och kök. Lillängen kom till när sådana familjer började kunna låna pengar. Då köpte de en tomt och byggde sitt eget hus.

Eget hem i Lillängen

Lillängen började byggas 1937. Här intill ser du en bild på ett nybyggt hus. Husen var ganska små med källare och en våning där det fick plats 2-3 rum och kök. Aldrig tidigare hade arbetare kunnat bo så rymligt.

Stationskiosken

Enligt en tidningsartikel har den lilla kuren på stationen varit en kiosk tidigare men när insändaren till tidningen Vi skrevs var byggnaden förfallen. Textens författare tyckte att kiosken skulle passa på Skansen, bland andra historiska byggnader. Antagligen ett skämt, men fler verkar ha delat åsikten att huset i funkisstil skulle få finnas kvar för nu har den renoverats och är kvar på perrongen.

Järla från luften nu & då

Från jordbruk till industri

På bilden ser du området Järla Sjö i Nacka. Idag finns här lägenheter, butiker och kontor men när fotot togs så var det här ett industriområde.

På flygfotot ser man också spår av det äldre jordbrukssamhället. Längst ner i högra hörnet finns Järla gård. Den stora ängen som du ser på bilden hörde till gårdens ägor. Där ligger idag en brandstation och en sporthall. Genom bilden går Saltsjöbanan och det var faktiskt järnvägen som satte fart på förändringarna i Järla.

Sålde gården till järnvägsbolaget

Järla gård har haft många olika ägare, bland annat Gustav Vasa och Sten Sture den äldre. Den sista som odlade Järlas jordar var Johan Ulrik Helén. Markområden när Stockholm ökade i värde, så det blev mer lönsamt att sälja än att bruka jorden. Järnvägsbolaget köpte marken och hoppades kunna sälja industritomter. Om det kom fabriker hit så skulle de säkert använda järnvägen för att frakta varor. Det skulle betyda inkomster för bolaget som ägde Saltsjöbanan.

Nya fabriker och skola

Järnvägsbolagets styrelse hade rätt. När Saltsjöbanan var färdig år 1902 började olika industrier etablera sig. I början av 1900-talet tillverkades bland annat läder, ångturbiner och ättika i Järla. Många av arbetarna bodde också i området. Det behövdes en ny skolbyggnad för att alla arbetarbarn skulle få plats i skolan. Längst till höger i fotot ser du Järla skolas ljusgula huvudbyggnad från år 1924.

Industrier blev bostäder

Under 1900-talets andra hälft förändrades industrin mycket. Många företag flyttade till andra områden och lokalerna stod tomma eller användes till annat. En del revs men många gjordes om när bostadsområdet Järla Sjö skapades. Området stod klart år 2002 och är idag en blandning av nya hus, ombyggda hundraåriga industrilokaler och en herrgård från 1600-talet.

Rylander & Rudolph

Om du står på perrongen till Saltsjöbanan och kikar mellan husen så ser du en av Nackas första industrier. Batterifabriker är högaktuellt idag men inget nytt. Det fanns i Nacka redan för 140 år sedan.

Tillverkning i väderkvarnen

Rylander & Rudolphs Fabriks AB startade sin verksamhet på Södermalm 1882. De tillverkade olika elektroniska artiklar, som batterier till vevtelefoner och delar till mikrofoner och lampor. I några år använde de en gammal väderkvarn som fabrikslokal. Du ser den på bilden här. Den stod på klippan vid Danvikstull.

Historiska lokaler blev kontor

Fabriksbyggnaden som du kan se i Henriksdal byggdes 1886. Idag är den tillbyggd till på höjden och omgjord till kontorshotellet Henriksborg. Företagen som hyr ett kontor här kan titta på de gamla tegelstenarna i fasaden och tänka på industriarbetarna som jobbade här runt 60 timmar i veckan. På 1910-talet började röster höjas för åtta timmars arbetsdag. Lördagar var också arbetsdagar.

Ungefär hälften av de som jobbade på fabriken var kvinnor. Som du ser på bilderna så skulle flera räknas som barn i dag. De ser ut att vara i yngre tonåren. Som mest hade fabriken 90 anställda.

Ny fabrik i Sickla

En av grundarna John Rudolph byggde en pampig villa i området som han kallade Plania, efter ett område i Polen där han också grundat en fabrik. Villa Plania låg mellan dagens Sickla skola och Kyrkviken. I närheten byggde han en till fabrik som tillverkade stålborstar.

Nackas gamla fabriker

Nacka industrialiserades

När industrialiseringen tog fart i Stockholm från 1870-talet byggdes flera fabriker på malmarna runt staden. Men staden växte och priserna för att köpa en tomt ökade. När industrin behövde mer plats så var det billigare att köpa mark strax utanför stan. Runt Hammarby Sjö och i Nacka var ett bra alternativ eftersom priserna var lägre. Dessutom kunde fabrikerna få tag i arbetare från de små stugorna på Södermalm. Transportmöjligheterna var goda och det gick att lasta varor på båtar. Ännu bättre blev de när Saltsjöbanan byggdes 1893.

Under början av 1900-talet tillverkades allt mer i fabriker, både i Nacka och i resten av Sverige. Företagen kämpade för att hitta de mest lönsamma varorna. Vissa fick lägga ner men ofta uppstod nya företag.

Tillverkningen flyttade

Efter andra världskriget började förutsättningarna för industrin att förändras. Produktionen var högre än någonsin och lönerna och arbetsvillkoren för arbetarna hade blivit bättre. Men många företag i Nacka fick också konkurrens från andra länder. På platser där lönerna var lägre kunde varor produceras ännu snabbare och billigare. Företagen blev större och mer internationella. Mycket av den produktion som funnits i Nacka började flytta till andra platser. Maskiner och robotar tog över alltmer av det jobb som tidigare krävt så många arbetare.

Husen revs eller omvandlades

När produktionen lämnade Nacka blev lokalerna tomma. Ofta hyrdes de ut till små företag som verkstäder eller till kulturella verksamheter som ateljéer. Byggnaderna började förfalla allt mer. En del revs men de mest rejäla stenbyggnaderna stod kvar. Till slut hade de blivit så gamla så att folk började bli intresserade av deras historia och tycka att det var fint med gammalt tegel. Idag har många fabriksbyggnader renoverats och omvandlats till bostäder, kontor eller butiker. En del har byggts på med fler våningar för att utnyttja den värdefulla marken i storstaden mer. När husen byggdes fanns det inte så många elektriska lampor. Därför har de gamla fabrikerna har ofta stora fönster som släpper in mycket dagsljus.

Täby centrum nu & då

Tibble gård

På den äldre bilden ser du en bondgård mellan järnvägsspåren där Roslagsbanan delar på sig. Den revs när det nya centrumet byggdes. Stationen som idag heter Täby Centrum hette tidigare Tibble, som var gårdens namn. Gårdens lada som du ser på de båda äldre bilderna här, stod kvar under byggtiden och arbetarna förvarade material i det.

Täby byggde ett framtidscentrum

När centrumet invigdes år 1968 kunde Täbyborna handla i ett av Europas första inglasade centrumanläggningar. På nästa bild kan du också se att det var ett modernt centrum eftersom det hade en enorm parkering. Det här var under Sveriges rekordår och många familjer fick råd att skaffa en egen bil. Täby och andra stadsdelar planerades för en framtid med många fler bilar än tidigare.

Jättehuset Storstugan

De som planerade och ritade Täby centrum tänkte att de byggde framtidens bostäder. En idé som de hade var att husen skulle vara rejält stora så att man hann se dem ordentligt när man åkte förbi i en snabb bil. De visste att städerna redan växte snabbt och planerade för att få plats med många människor på liten yta. Om många bodde i samma hus så kunde de kanske lättare känna gemenskap?

Det stora bågformade huset på bilden heter Storstugan. På de första ritningarna hade det 25 våningar men många var kritiska till det stora huset, så det blev bara 17.

När järnvägen kom till Upplands-Bro

Stationerna i Upplands-Bro

Kyrkan var centrum i Bro innan järnvägen invigdes år 1876. Men järnvägsstationen hamnade varken där eller vid Bro gård. Istället bestämde man att stationen skulle ligga i byn Härnevi. Den andra stationen, Kungsängen byggdes i ett helt tomt område. Det naturliga hade varit att ha stationen vid det lilla centrum som växt upp vid gården Tibble längs landsvägen mellan Enköping och Stockholm. Att det inte blev så berodde på marken. Det behövdes stabil mark för att bygga en station med dubbla spår, så att två tåg kunde mötas.

Orterna växte långsamt

Stationen i Kungsängen lockade snart till sig några verksamheter till landsbygden. År 1903 startade Ryds Gjuteri sin verksamhet vid stranden strax öster om stationen. På 1910-talet lät prästen bygga några villor som han hyrde ut. Marken tillhörde nämligen prästgården och krångliga regler gjorde det svårt att dela upp den för att sälja som villatomter. Norr om stationen, där Kungsängens torg ligger idag, byggdes de första husen på 1920-talet. År 1952 bodde det ändå bara 270 personer i Kungsängen.

Bro flyttade

Bro station i byn Härnevi växte också långsamt. Långt in på 1900-talet var orten liten. På 1920-talet byggdes några villor. Lokalt blev det ändå så att stationssamhället tog över kyrkans roll som centrum för bygden. Det dröjde till 1950-talet innan stationssamhället Bro började förändras till en tätort.

Kommunen växte

Under 1970-talet växte befolkningen i kommunen Upplands-Bro med omkring 50% och var sedan ganska stabil runt 20 000 personer fram till år 2000. Sedan dess har befolkningen växt med 50% igen och kommunen har under perioder varit en av Sveriges snabbast växande. Allra flest (ca 22 000) bor i de två stationssamhällena Kungsängen och Bro.

Dröm om ett eget hem

Albert och Hulda

År 1912 bodde Albert Natanael Axelsson och hans fru Hulda Teresia på Menlösa gård i Halland med sina barn Elisabeth, tre år och ettåringen Viola. Albert föddes i Västergötland och Hulda kom från Åland. Båda hade jobb på gården. Hulda arbetade i hushållet och Albert var kusk, han körde alltså hästarna som herrskapet åkte med. Jämfört med de andra statarna på gården hade nog Axelssons ganska hög status, men de drömde ändå om ett annat liv.

Egna hem till salu

Vi vet inte hur det gick till men på något sätt fick Albert och Hulda reda på att det fanns mark till salu i det avlägsna Uppland. De kan ha läst i en lokal tidning som skrev om egnahemsrörelsen som kämpade för att arbetare skulle få hjälp att köpa ett eget litet jordbruk. Kanske fanns det andra familjer i bygden som redan hade tagit steget till ett eget hem. Albert och Hulda lyckades i alla fall köpa en bit jord när gården Mariedal skulle styckas upp och säljas som mindre enheter.

Företaget AB Hem på landet hade år 1912 köpt in både Mariedal i Håbo-Tibble kommun och Kvarnibble i Håtuna kommun för att skapa egna hem. Visionen var att människor skulle få hjälp till ett bättre liv utan att behöva söka sig till de smutsiga och osunda städerna, eller utvandra till Amerika. Med lite hjälp av ett statligt lån så skulle unga och driftiga arbetare kunna bygga upp en egen försörjning på ett mer traditionellt sätt.

Axelssons flyttade till Bro

Hulda och Albert flyttade alltså till det okända Uppland med sina två barn. De är den första familjen som kom till området men snart fick de grannar. I början fick de tränga ihop sig i ett litet torp men efter några år hade Albert byggt både lada och bostadshus. År 1920 kunde familjen flytta in. Huset är det som du ser på bild här. Det finns fortfarande kvar och nya familjer fortsätter att bo i det.

Arbetade hårt för sig själva

När Albert dog år 1934 hade familjen bott och arbetat på sitt egna hemi 22 år. Säkert slet de minst lika mycket som de gjorde i Halland, med jordbruket, med att bygga bostadshus, lada och stall, och med döttrarna som till slut blev fyra stycken. Albert och Hulda var helt beroende av sitt eget arbete, men de behövde inte lyda någon annan och ägde själva allt de byggde upp. I beskrivningen från 1940-talet kan du se vad som ingick i gården ”Hällen”. Där ser vi också att en av döttrarnas män tog över gården, han står som arrendator.

Egna hem – bra eller dåligt?

Egnahemsrörelsen hade velat ge fattiga möjlighet att odla sin egen mat och styra sitt eget arbete men på 1930-talet gav de flesta upp den här idén. Det berodde på att det var för svårt att försörja sig på de små jordbruken. De hade inte råd att effektivisera med hjälp maskiner på samma sätt som de stora jordbruken. Tidigare hade småbönder kunnat tjäna extra pengar med att bygga och förbättra vägar men nu tog staten över det ansvaret. Dessutom blev det allt lättare att få ett jobb i den växande industrin.

Ur boken ”Gods och gårdar” från år 1938.

En tur till stan

Ångbåt

Industrialiseringen kom igång i Sverige i mitten av 1800-talet men redan kring 1820 började ångbåtar köra på Mälaren. Trafiken var som livligast ungefär 1880-1920. Du kunde ta en Ångbåt från 20 olika bryggor i dagens Upplands-Bro. Båtarna tävlade med varandra om kunderna så biljetterna blev ibland så billiga så att de flesta kunde ha råd att åka till stan. De billiga resorna gjorde att både stora och små gårdar i Upplands-Bro började odla grönsaker och frukt. Båten till Stockholm tog fyra timmar så det gick att resa fram och tillbaka på en dag och sälja sina färska varor.

Buss

På bilden ser du bussarna i Upplands-Bro år 1930 vid garaget i Håtuna. Det var inte kommunen eller regionen (SL) som ägde bussarna utan en privatperson. Handlaren på Aske Gård hade skaffat en lastbil i början av 1920-talet för att köra varor. Eftersom många ville åka med honom så satte han bänkar på flaket och byggde ett tak av en presenning. Det var Upplands-Bros första buss. Den andra köpte han redan år 1924. Vägarna var fortfarande smala, knöliga och långsamma så för långa resor var båt eller tåg bättre. De kommande åren blev vägarna bättre och vägtrafiken konkurrerade senare ut ångbåtarna totalt.

Tåg

Den 12 december år 1876 invigde kungen järnvägen mellan Västerås och Stockholm. Det som är Upplands-Bro kommun idag fick två stationer: Bro och Kungsängen. På 1930-talet fanns också en hållplats i Toresta. Det var ett privat bolag som byggde järnvägen för att kunna frakta malm från Bergslagen till Stockholm. Men det gick att köpa biljett och göra resan till Stockholm som tog 1 timme och 40 minuter. I början gick två tåg om dagen men sedan har antalet avgångar och hastigheten ökat ända fram till våra dagar.

Teknisk utveckling

Industrialiseringen förde med sig motorer som först drev båtar, senare tåg och till sist vägfordon. Under 1800-talet knöts Upplands-Bro ihop med andra platser och det blev möjligt för människor att resa och handla på ett helt nytt sätt. Ångbåtarnas storhetstid varade ungefär 100 år. Utvecklingen av teknik och kommunikationer fortsätter, men hur? Ifall du reser mellan Upplands-Bro och Stockholm om femtio år, vilka fordon kommer du då att kunna välja mellan?