Vattenvakten i Segeltorp

Den långa vattenledningen

Stugan var hem för vattenvakten som höll koll på de underjordiska vattenledningarna mellan Norsborg och Stockholm. Mellan 1902 och 1904 byggde Stockholms stad en nära två mil lång ledning för att pumpa upp rent sjövatten från Mälaren till hushåll i stan. Samtidigt byggdes de två arbetarbostäderna för vattenvakter, en i Segeltorp och en i Fittja.

Vattenvakten kontrollerade

Vattenvaktens uppgift var att hålla koll på ledningarna. Han låste då upp de olika kontrollstationerna längs ledningen. Där kunde han släppa ut luft som hade kommit in i ledningarna och se till att vattnet flödade. Några av kontrollstationerna finns kvar. En kan du se mellan filerna på motorvägen E4 vid Kungens Kurva.

Stan behövde rent vatten

I samband med att Stockholm industrialiserades under 1800-talet så blev antalet stockholmare fler och problemen med smuts och sjukdomar växte. Epidemier av kolera bröt ut nästan varje år. Var tredje spädbarn dog. Stan var full av bajstunnor som stank och spred bakterier. Rent vatten att dricka och tvätta sig minskade smittorna. Det första vattenverket byggdes vid Skanstull (där Eriksdalsbadet ligger idag) år 1861. Från Skanstull drogs vattenledningar så att flera hus kunde få vattenkranar. Folk slapp då bära tunnor med vatten från brunnar som fanns runt om i staden.

De första vattentoaletterna kom till runt sekelskiftet 1900, men det fanns inget avlopp så det som spolades ner hamnade ofta i sjön. Först 1934 invigdes det första reningsverket. Det låg i Bromma.

Segeltorp blev en stadsdel

När vattenvaktarstugan byggdes var Segeltorp landet. I skogskanterna och längs Södertäljevägen hade en del nya hus byggts. När den sista vattenvakten i Segeltorp slutade arbeta år 1950 hade ett helt litet samhälle växt fram i Segeltorp. Jämför kartorna här intill så ser du förändringen.

Vad berättar stugan?

Vattenvaktarstugan är ett exempel på att det var vanligt förr att en bostad ingick i jobbet. Hela vattenvaktens familj bodde i stugan. På samma sätt var det för lärare som ofta bodde i skolhusen, präster, lantarbetare och många andra yrkesgrupper.

Vattenvaktarstugan berättar också om en tid före maskiner, elektronik, datorer och annan teknik. Då behövdes människor som kontrollerade och skötte olika viktiga funktioner i samhället. Längs järnvägen fanns banvaktarstugor. Där bodde arbetare som kontrollerade spåren och vaktade järnvägsövergångar. Inne i Stockholm fanns en hel yrkeskår som bara åkte runt och tömde latrintunnor. Bönder reste mellan gårdarna med häst och vagn för att skjutsa folk, post och varor.

Med hjälp av tekniska system behövs inte lika många personer som utför uppgifter. Det räcker med några få personer för att göra samma jobb som krävde hundratals människor tidigare.

Att kunna vrida på kranen och få rent vatten är en självklarhet idag, men vattnet är lika viktigt då som nu.

Livet i Fisksätra under 1500 år

Den äldsta källan om Fisksätra

Det äldsta dokument där namnet Fisksätra finns med är från 1562. Det fanns bara en bostad i Fisksätra och den tillhörde Erstaviks gård som ägde den. I dokumentet står att den som bodde på Fisksätra och använde marken där skulle betala en avgift till Erstaviks ägare Hans Kyle. Avgiften bestod av lite pengar, ett får, två höns, tio ägg, åtta timmerstockar, sex lass ved och sex dagars arbete.

Åkrarna och ängarna vid Fisksätra var nog ganska små. Annars hade Hans Kyle säkert krävt att få lite säd, smör eller att få låta sina hästar beta vid Fisksätra. Sådana villkor var vanliga på den här tiden. Fisksätra hade antagligen inte plats för kor och hästar. De hade får och höns och säkert fick de fiska för att maten skulle räcka. Fisket kan också ha varit ett sätt att få in pengarna till avgiften. På kullarna där radhus och småhus ligger idag vallade fisksätraborna på femtonhundratalet sina får och hämtade ved.

Fisksätra på vikingatiden

Den äldsta skriftliga källan om Fisksätra är från 1562, men platsen har använts ännu längre – hur länge? Ordet ”sätra” som finns med i namnet kan ge en ledtråd som tar oss ända tillbaka till vikingatiden.  

Människorna under vikingatiden kallade en äng i skogen som låg en bit ifrån gården för en säter. Fisksätra var alltså ett ställe där bönderna på någon närliggande gård samlade in ängsgräs som mat till djuren under vintern. Fisksätras namn är alltså från vikingatiden, men det är inte säkert att någon bodde här då.

Vad som är säkert är att de begravde sina döda på Fisksätern. När höghusen byggdes så undersökte arkeologer två gravar. I dem fanns rester av krukor och brända ben. Det kan ha varit människorna som bodde på någon av gårdarna i närheten, Lännersta eller Drevinge som använde fisksätern både för att skaffa mat och som begravningsplats. Bönderna använde i alla fall det gamla sättet att bränna de döda. När kristendomen tog över efter asatron så började människor istället begrava kropparna hela.

Fisksätra på medeltiden

I början av medeltiden blev det förbjudet att ha trälar (slavar). Ett sätt att frige trälar var att ge dem en säter som torp. Ofta var det svårt att klara sig på det som gick att odla på sätern. Därför fortsatte de frigivna trälarna att vara beroende av sina gamla herrar. Det kunde vara en fördel för gårdarnas ägare som fortsatte att få nytta av arbetskraften. Kanske var det någon före detta slav som fick lov att använda marken i Fisksätra och byggde det första torpet där.

När Sverige blev kristet skulle alla gå i kyrkan. Torparna i Fisksätra tillhörde då Brännkyrka socken och behövde åka ända till Brännkyrka kyrka, som ligger nära Älvsjö station, mer än 16 kilometer bort.

Krig och svält under 1700-talet

Livet i Fisksätra var nog inte så lätt. Källor från början av 1700-talet berättar att fisksätraborna Matts Mårtensson och Matts Johansson flera gånger fick hjälp av kyrkans fattigkassa. På den tiden hade fisksätraborna lite närmare till kyrkan. De gick då på gudstjänst i Erstaviks gårdskapell.

På bilden överst i den här texten ser du Fisksätra gård innan den revs, år 1967. Stadsplanerarna bestämde att den stod i vägen när höghusen skulle byggas. Huset var då 250 år gammalt. Vi vet det eftersom det äldre torpet brändes ner i den stora rysshärjningen år 1719. Då terroriserade ryska fartyg stora delar av Sveriges kust och brände byar och gårdar. Ryssarna nådde aldrig Stockholm men Fisksätra var ett av de närmaste ställena som de förstörde.

Ångbåtar och tåg under industrialiseringen

Ända fram till 1800-talet fanns bara ett bostadshus i Fisksätra. När ångbåtstrafiken började gå förbi här så blev husen fler. Stockholmarna började skaffa sommarhus. På Fisksätra holme byggde Carl J A Haglund några små sommarstugor som han hyrde ut. Holmen hade då ingen bro, utan sommargästerna kom med ångbåten från Stockholm.

När järnvägen till Saltsjöbaden invigdes år 1893 fick Fisksätra en liten hållplats och senare fler hus. Ett av husen kallades Lännbo. Namnet lever vidare i bostadsområdet Lännbohöjden från 2016. Villa Caprifol är det äldsta huset i Fisksätra. Det är det enda huset som finns kvar från tiden före järnvägen.

Industrialiseringen påverkade Fisksätra både genom ångbåtarna och genom järnvägen. År 1919 grundades också Fisksätra båtvarv. De tillverkade bland annat en plastbåt – ”Fidra” som har gett Fidravägen sitt namn.

På flygbilden från år 1963 ser du hur Fisksätra såg ut innan det förvandlades till förort. Ingen kämpade längre för att försörja sig på fiske och de små åkrarna. Maten kom från större jordbruk längre bort och marken användes i stället som motocrossbana.

Det moderna Fisksätra

Om någon hade berättat för dem som bott i Fisksätra i äldre tider att den lilla skogsängen skulle vara full av människor i stora hus, hur skulle de ha reagerat? Hade de kunnat tro att ingen av dessa människor skulle fiska eller arbeta med jorden för att få sin mat? Hade de hellre velat leva i vår tid?

Personerna bakom parkerna

V K Hultin

Mellan motorvägen och Viggbyholms gård finns ett stort grönområde som heter Hultinparken.

Hultinparken har fått sitt namn från mannen med mustasch och fluga på bilden. Det är Valter Konstantin Hultin. Han köpte Viggbyholms gård år 1915. Jordbruket var han inte intresserad av, så han lät familjen Ek ta hand om det. Familjen Ek arrenderade alltså marken och bodde också i en av flygelbyggnaderna på gården. Hultin bodde kvar i sin villa i Djursholm. Han ville göra Viggbyholm till en villastad i samma stil som Djursholm.

En uppfinningsrik grosshandlare

Grosshandlare var den titel som Hultin använde till sig själv. Han föddes i Finland och åkte som ung till USA där han lärde sig göra affärer. När han kom till Sverige använde han sina kunskaper till att importera cigarrer och starta ett bokförlag som sålde böcker av kända författare för 25 och 10 öre. Han uppfann också egna byggmaterial som han sålde i firman Ripolin.

Stora planer för Viggbyholm

Hultin tog fram ett förslag till stadsplan som du kan se här intill. Den som ville köpa en tomt kunde se vad som fanns att välja på. Samtidigt kunde tomtköparna få en bild av samhället i framtiden. På kartan ser man en ny gren av järnvägen som skulle gå från Viggbyholms station ända ner till vattnet. Vägarna på kartan var en av få saker som blev verklighet. Men Hultin kunde nog inte föreställa sig att tusentals bilar i timmen skulle rusa fram på en motorväg rakt igenom hans stadsplan.

Viggbyholm planerades för att människor som längtade bort från staden skulle kunna bo här men ändå arbeta i Stockholm. Hultin beställde husritningar av tidens mest framstående arkitekter så att tomtköparna skulle kunna bygga riktigt stiliga villor, precis som i Djurholm. Han ville också att Viggbyholm skulle bli en egen kommun eller ett municipalsamhälle, som det hette då. Tyvärr gick försäljningen dåligt, snart kom första världskriget och ekonomisk kris. Tågbolaget ställde in flera avgångar. Hultin dog år 1925 utan att ha fått se sin vision uppfylld. En del av parken på plankartan har uppkallats efter Hultin så att vi ska komma ihåg en av Viggbyholms grundare.

Lorens Dahlberg startade kulfabriken

I närheten finns också Lorensviksparken och Lorensviksvägen. Det är viken av Stora Värtan där båthamnen ligger idag som har fått namn efter Lorens Dahlberg som hade en av de första tomterna som såldes här. Han startade en fabrik som tillverkade trävaror lite norr om viken på 1910-talet.

Fabriken eller verkstaden gjorde bland annat skaft till kvastar och gardinstänger, men också lösplugg till militären. Det var lösa kulor som kunde användas vid övningar. Militärerna kunde då skjuta utan att döda någon av misstag. Snickerifabriken kallades därför för kulfabriken. Lorensvik har fått sitt namn från Lorens Dahlberg.

På fotot från 1929 ser du personers om jobbade i kulfabriken. De har ställt upp sig för fotografering. Kan du gissa deras åldrar? De yngsta är nog knappast myndiga.

Kanske köpte Lorens Dahlberg råvarorna från ångsågen som låg längre ut på udden. De färdigsvarvade trävarorna kunde sedan köras till kunderna via järnvägen eller skickas med ångbåten Viggbyholm som körde regelbundna turer till Stockholm.

Nu & då vid Henriksdals station

Henriksdal år 1967

När den svartvita bilden togs 1967 så hade Henriksdal redan kommit långt i förvandlingen från landsbygd till stad. Stationen har funnits ända sedan 1894. Det var en viktig station som hade ett stationshus, postcentral, väntsal och bostäder för järnvägens anställda att övernatta i. Stationshuset revs bara några år innan det svartvita fotot togs.

På fotot kan vi se flera järnvägsspår som går bredvid varandra. På ett sådant stickspår vid sidan av kunde lokföraren parkera några vagnar. Godsvagnarna på bilden väntade kanske på att lastas med varor från någon av fabrikerna i närheten. Samtidigt kan andra tåg köra förbi på de övriga spåren.

Landskapet industrialiserades

Namnet Henriksdal kom från fiskaren Henrik Österman som byggde en gård här på 1760-talet. Gården och dess åkrar försvann när industrialiseringen kom till Henriksdal. På fotot från 1937 användes marken i dalen fortfarande för jordbruk. Några personer och en häst arbetar med att sätta potatis.

Henriksdal idag

År 1967 fanns redan de nio punkthusen på Danviksklippan och reningsverket i närheten av stationen. Flera industribyggnader i närheten har funnits ända sedan början av 1900-talet.

Vi ser det inte på fotot men husen på Henriksdalsberget hade börjat ta form 1967. Idag är området på de här bilderna fullt av vägar, bostadshus, kontor och industrier.

I framtiden kommer du att kunna åka Saltsjöbanan till Henriksdals station igen. Tunnelbanan byggs också ut till Nacka. Det gör att massor av nya bostäder planeras och Nacka fortsätter att förändras.

Korvlinjen – Stockholms fasta försvar

Hemliga dokument berättar

Någon har stämplat ”hemlig” på dokumentet i Riksarkivets krigsarkiv. De hemliga kartorna visar hur militären planerade att försvara Stockholm mot en invasion i början av 1900-talet. Vid en senare tidpunkt har någon strukit över hemligstämplingen och nu får vem som helst se de historiska dokumenten.

Kartor i arkiven visar massor av skyttevärn och skyttegravar där soldater skulle ta skydd och skjuta med gevär och kanoner mot fiender. En del skyttevärn hade tak av betong andra var öppna.

En rad av korvar

De här anläggningarna såg ut som en rad med korvar på kartan och fick därför namnet korvlinjen. Den södra fronten av korvlinjen gick genom Tyresö och Huddinge, en bit söder om huvudstaden. Norr om stan gick den norra fronten genom Österåker, Täby, Upplands Väsby och Sollentuna. Vid de här fronterna skulle soldater ur armén och frivilliga samlas och stoppa armér som försökte invadera Stockholm landvägen.

Oro för en invasion

Början av 1900-talet var en orolig tid. Många länder i Europa byggde upp sina arméer. Idag vet vi att det ledde fram till det första världskriget och att Sverige inte drogs med. Men på den här tiden var många oroliga och ville att även Sverige skulle bygga upp sitt försvar. Några bildade därför föreningen Stockholms fasta försvar. Föreningen köpte in mark, samlade in pengar och betalade för att bygga forten i korvlinjen. Det var alltså en privat finansierad försvarsanläggning. Hela korvlinjen skänktes till staten.

Södra fronten i Huddinge

På kartan ser du ett stort område som är markerat med ljust röd nyans. Det färgade området visar var inkräktare skulle stoppas av skotten från kanoner och gevär. Den här delen av södra fronten gick genom nuvarande Skogås.

Tekniken gick framåt

Under världskriget användes många nya vapen för första gången. I början av kriget förekom fortfarande hästar men i slutet hade de ersatts av stridsvagnar. Andra nyheter var taggtråd, flyg och kulsprutor. Sättet att kriga på förändrades. Nya vapen kunde döda många fler än tidigare. Eftersom många länder hade infört värnplikt så blev antalet soldater större. Aldrig tidigare hade så många dött i ett krig.

Ett fornminne från första världskriget

Korvlinjen berättar om en tid när militära lösningar var populära, när det fanns en stor oro för invasion och om teknikens utveckling. Den förändrade krigföringen gjorde att korvlinjen snabbt blev omodern. Anläggningen var inte gjord för att skydda mot stridsvagnar och flygplan som kunde ta sig förbi försvarslinjen och släppa av soldater, eller släppa bomber. Därför övergav militären forten i slutet av första världskriget. Sedan dess har de växt igen och förfallit.

Nu har korvlinjen fyllt hundra år. Det finns planer på att utnämna korvlinjen till fornminne i Huddinge. Det betyder att den ska bevaras som en del av kommunens historia.

Korvlinjen – Stockholms fasta försvar

Hemliga dokument berättar

I Riksarkivets krigsarkiv finns kartor som visar hur militären planerade att försvara Stockholm mot en invasion i början av 1900-talet. Som du ser på första bilden var dokumenten hemliga. Senare har någon strukit över ordet hemlig och nu får vem som helst se de historiska dokumenten.

Kartor i arkiven visar massor av skyttevärn och skyttegravar där soldater skulle ta skydd och skjuta med gevär och kanoner mot fiender. En del skyttevärn hade tak av betong andra var öppna.

En rad av korvar

De här anläggningarna såg ut som en rad med korvar på kartan och fick därför namnet korvlinjen. Den norra fronten av korvlinjen gick en bit ifrån Stockholm, genom Täby, Österåker, Upplands Väsby och Sollentuna. Söder om stan gick den södra fronten genom Huddinge och Tyresö. Vid de här fronterna skulle soldater ur armén och frivilliga samlas och stoppa armér som försökte invadera Stockholm landvägen.

Oro för en invasion

Början av 1900-talet var en orolig tid. Många länder i Europa byggde upp sina arméer. Idag vet vi att det ledde fram till det första världskriget och att Sverige inte drogs med. Men på den här tiden var många oroliga och ville att även Sverige skulle bygga upp sitt försvar. Några bildade därför en förening som köpte in mark, samlade in pengar och betalade för att bygga forten i Norra fronten. Det var alltså en privat finansierad försvarsanläggning. Hela korvlinjen skänktes till staten.

Södra fronten i Täby

Sommaren 1902 satte ungefär hundra ingenjörssoldater igång att bygga befästning och skyddsrum mellan Hägernäsviken och Vallentunasjön, arbetet pågick i omgångar till 1916. I Hägernäs byggde de ett batteri, ett mindre område där många artillerikanoner kunde ställas upp. Uppgiften för batteriet var att hindra truppers framgång över Ullnasjön.

Markägaren Magnus Brahe gav militären tillåtelse att använda marken på Hägernäs Gård men ville ha en årlig avgift för “intrång”. Carl Robert Lamm på Näsby Slott var en annan stor markägare i Täby som bidrog till norra fronten. I Arninge finn Carl Robert Lamms fort som är uppkallat efter honom.

Tekniken gick framåt

Under världskriget användes många nya vapen för första gången. I början av kriget förekom fortfarande hästar men i slutet hade de ersatts av stridsvagnar. Andra nyheter var taggtråd, flyg och kulsprutor. Sättet att kriga på förändrades. Nya vapen kunde döda många fler än tidigare. Eftersom många länder hade infört värnplikt så blev antalet soldater större. Aldrig tidigare hade så många dött i ett krig.

Ett fornminne från första världskriget

Korvlinjen berättar om en tid när militära lösningar var populära, när det fanns en stor oro för invasion och om teknikens utveckling. Den förändrade krigföringen gjorde att korvlinjen snabbt blev omodern. Anläggningen var inte gjord för att skydda mot stridsvagnar och flygplan som kunde ta sig förbi försvarslinjen och släppa av soldater, eller släppa bomber. Därför övergav militären forten i slutet av första världskriget. Sedan dess har de växt igen och förfallit.

Nu har korvlinjen fyllt hundra år. Forten och skyttegravarna i Täby har utsetts till fornminne. Det betyder att Korvlinjen ska bevaras som en del av kommunens historia.