Kumla skola var en liten röd trästuga

Alla klasser delade klassrum

Innan dagens tegelbyggnad med aula och matsal låg här fanns en liten skola i ett rött trähus på platsen. Om du tittar på bilden med huset kan du se att den var mycket mindre än dagens skola. Om vi inte hade vetat att fotografiet tagits just vid Kumla skola hade det nog varit svårt att känna igen platsen.

I den gamla röda skolan gick elever från ettan upp till sexan. Lärarinnan de hade 1924 hette Jessie Navin. Hon var ensam lärare åt alla eleverna under de två första åren som hon arbetade i skolan. Barnen fick allihop dela på ett enda klassrum där de satt tillsammans två och två i sina bänkar.

Enkel standard och lantligt läge

I en radiointervju från Tyresö radio berättar lärarinnan Jessie själv om skolan, intervjun hittar du här intill. Hon berättar att den röda stugan hade ett kapprum där eleverna hängde av sig och åt sin mat, en skolsal för undervisningen och en bostad till lärarinnan själv och städerskan Maria. Idag verkar det konstigt att läraren och städerskan bodde på skolan men förr var det helt enligt normen.

Skolan saknade både vatten och elektricitet. Värmen kom från att städerskan eldade i en kamin i klassrummet och en kamin i kapprummet. Eleverna fick bära in ved för att hålla temperaturen i huset dräglig. Behövde man uppsöka toaletten var det ett utedass i skogen som gällde. Som tur var låg skogen nära. Björkdungar, ängar och fält var det som fanns runt skolan på den tiden.

Varför heter skolan Kumla?

När du idag ser ut från Kumla skola ser du Trollbäcken där utanför fönstret. Om du hade tittat ut från gamla Kumla skola för 100 år sedan hade du i stället blickat ut över en plats som hette Kumla. Kumla betyder ungefär stenhög. Att platsen hette så förr ledde till mycket förvirring eftersom det finns en ort som heter Kumla även i Örebrotakten. Post och paket brukade ofta hamna i fel Kumla och man bestämde sig därför för att döpa om Tyresös Kumla till Trollbäcken. Orten fick sitt namn från den bäck som rinner från Hanviken genom Fornuddsparken och ned till Drevviken. Men skolan heter fortfarande Kumla skola. Det beror på läraren Jessie Navin. Hon stred för att skolan skulle behålla sitt gamla namn även efter att orten hade bytt namn.

Skolvägen

Även om eleverna som klev in i klassrummet i Kumla skola för 100 år sedan säkert var morgontrötta ibland så hade de nog hunnit vakna till lite under sina morgonpromenader. Många hade nämligen rejäla gångavstånd till skolan. t ex. var en av skolans elever en sexårig pojke som dagligen gick fram och tillbaka mellan Kumla skola och sitt hem i Petterboda. Han hade en promenadväg till skolan på nästan fem kilometer.

Fullerstagruppen

En skiva från Fullersta

Fullerstagruppen startade under slutet av 1970-talet när proggen och punken var nya och radikala rörelser. Gruppen höll till på andra våningen i bions tidigare lokaler. En beskrivning av deras verksamhet kan man hitta på omslaget till samlingsskivan ” 302:an från Fullersta – musik från Fullerstagruppen” som kom ut 1980:

”Fullersta är ett ställe där vi sen några år har en allaktivitetsförening. Det kan vara rätt ballt där ibland, folk pysslar med allt möjligt, som vävning, foto, växtfärgning, affishtryckning, elektronikpul, fikande och allt möjligt. Det är öppet hus med fik- och ibland musik på söndagskvällarna. Allt detta i syfte att bl.a bryta ned elitkulturens förlamande grepp om befolkningen.”

På skivan medverkar några band som höll till på Fullersta Bio, bland andra Hela Baletten, Trots Allt och Hela Huset Skakar.

Punken går sin egen väg

De flesta känner nog till att punkare klär annorlunda mot modet i deras samtid. Med hjälp av kläder och musikstil gjorde de uppror mot normer och värderingar i samhället. Om du läser citatet från Fullerstagruppen så ser du att gruppen också var aktiva på andra sätt än att släppa skivor. Punkare och proggare hade en DIY-kultur (do it yourself). De tog det de ville få gjort i egna händer och gjorde det på sitt eget vis. De startade band, arrangerade egna spelningar, gjorde egna tidningar (fanzines) och affischer. De bytte eller sålde kassetter för att sprida sin musik. Några bildade till och med egna skivbolag. Det fanns en demokratisk tanke i DIY-kulturen, att alla skulle få uttryckas sig och spela, sjunga, måla och skriva – inte bara en lite grupp elitmänniskor som gått långa utbildningar.

En plats för unga av unga

På Fullersta bio var det ungdomarna själva som bestämde. Idag finns det inte speciellt många platser kvar där ungdomar helt självständigt styr aktiviteterna men under Fullerstagruppens år i gamla bion var det fortfarande ganska vanligt.

Runt om i Sverige har det funnits många liknande platser där ungdomar har engagerat sig i kulturaktiviteter. Ofta hade de inget stöd från vuxna. Deras aktivism i föreningar och ungdomsgårdar är en viktig del av musikhistorien.

Nannas bildskatt

Det har gått flera år sedan Nannas Tingvalls död när hennes son Gunnar gör ett ovanligt fynd uppe på vinden. I en tung, avlång trälåda hittar han något som få andra mammor från den här tiden lämnade efter sig. Något som ger honom möjlighet att blicka tillbaka på tiden innan han föddes. Det var 280 bilder som Nanna hade tagit mellan åren 1905 och 1911.

Nannas ovanliga bilder

För de flesta är det spännande att se gamla fotografier från föräldrar eller släktingars liv men skatten Gunnar hittade var extra speciell. Den kommer nämligen från en tid när kvinnor inte brukade äga kameror och nästan ingen brukade ta vardagsbilder. Därför kan Nannas fotografier ge oss en ovanlig inblick i hur livet var för en ung kvinna i början av 1900-talet. 

Under 1800-talet uppfanns ny teknik som förändrade människors liv i grunden, till exempel ångmaskinen, elektriciteten, telefonen och kameran. Yrket fotograf uppstod efter hand och påverkades inte av det gamla ”skråväsendets” konventioner. Från ungefär mitten av 1800-talet började därför många kvinnor starta egna fotoateljéer.

Ateljéfoto

Till fotoateljéerna kom uppklädda människor för att få sina porträtt tagna. De hade på sig sina bästa kläder och poserade raka i ryggen. Även om det fanns möjlighet att driva företag som fotograf och det var populärt att betala för att få sin bild tagen så var det fortfarande dyr teknik som få personer kunna unna sig att syssla med på fritiden. De som hade råd att köpa kamera och som tyckte att det var rimligt att ta konstnärliga bilder som hobby var oftast män.

Nanna Tingvall arbetade inte som fotograf utan som husföreståndarinna hos sprängmedelsinspektör L. Richnau och hon bröt normer genom att fota på fritiden. Hon tog inte den typen av bilder som fotades i ateljéer på uppklädda personer utan fotade tvätterskor i arbete, sin dansande familj, släktens barn och husdjur mitt i vardagen.

Bilderna glöms och återupptäcks

Nanna slutade fotografera när hon gifte sig och fick barn. Hon packade ned sina bilder, många med anteckningar om motiven, och lådan där de låg glömdes bort. Sen dröjde det till efter hennes död innan Gunnar skulle hitta hennes bilder där uppe på vinden. Nannas gamla trälåda blev till en skattkista full av en ovanlig kvinnas blick på vardagslivet.

Idag finns alla Nanna Tingvalls bilder på Sigtuna museum.

Uselt boende på Ekebyhov

Om du hade bott på Ekebyhovs herrgård på 1940-talet så hade du kunnat strosa runt i slottsparken, ta ett äpple från din egna äppelodling och luta dig tillbaka i din stora sal för att beundra takmålningarna. Om du i stället hade varit anställd på Ekebyhov och bott i arbetarbostäderna på gården så hade ditt liv varit långt mycket tuffare. Du hade till exempel kunnat vakna om morgnarna och haft 5 grader varmt inomhus. Det är samma temperatur som i ett modernt kylskåp. Häng med så får du höra om Olov Lindström och hans gravida fru som försökte få det bättre hemma.

Låg boendestandard

Året var 1947 när hälsovårdsnämnden på Ekerö fick in en anmälan om en enrumslägenhet på 32 kvadrat som tillhörde herrgården Ekebyhov. I ettan bodde paret Lindström och de skulle enligt anmälan ha det väldigt golvkallt med kyligt drag från otäta fönster och dörrar.

På 1940-talet var det fortfarande dåligt ställt med den svenska boendestandarden. Man hade börjat bygga nya hus med bekvämare lägenheter men 1945 hade bara en tredjedel av befolkningen tillgång till badrum eller dusch inne i sin lägenhet. Ungefär var tionde person hade kylskåp, resten fick ha maten i skafferier. Bara hälften av lägenheterna hade centralvärme. De som inte hade det, som paret Lindström, fick elda med ved inomhus i öppen spis eller kamin. Många familjer bodde under den här tiden väldigt trångt i ettor. Gasspisar och varmvatten var modernt, de flesta fick nöja sin med en vedeldad spis och bara kallvatten.

Varför klagade Lindströms?

Många hade alltså dåliga bostäder på den här tiden men det började komma regler för boendestandarden. Ingen skulle behöva ha det så uselt som paret Lindström, som hade utomhustemperatur inomhus. I deras fall var chefen och hyresvärden samma person (herrgårdens ägare) och det kan man tänka sig att gjorde dem försiktiga med att gnälla i onödan. Hyresvärden hade väldigt stor makt över deras liv eftersom både inkomst och bostad låg i hennes händer.

I dokumenten här till intill kan du se vad vi vet om historien med Lindströms boende:

Barnhemmets packlista

Barnhemmet Gribbylund

På fotot ser du Gribbylunds gård i Täby som var ett barnhem mellan år 1948 och 1955. Från Gribbylund finns en lista sparad som visar vilken utrustning barnen skulle packa i väskan och ha med sig när de flyttade in. När vi läser listan idag kan vi se hur klädmodet har förändrats och en del plagg kanske vi aldrig ens har hört talas om.

Vad är en rimlig basgarderob?

Vilka klädesplagg som anses nödvändiga och användbara har förändrats med tiden. I packlistan kan vi se att gossar 8-15 år bland annat ska packa en kostym, två par golfbyxor och två slipovers men bara tre par kalsonger.

Idag kan det verka konstigt att ens äga en kostym som ofta är ett dyrt festplagg om man samtidigt inte har mer än några få par underkläder men på den tiden som packlistan skrevs var kostymen vanligare. Och är det klokt att bara packa golfbyxor (en sorts kortbyxa) om man inte har med sig några andra byxor alls förutom kostym och pyjamas? Ja på 1950-talet var det faktiskt helt rimligt eftersom pojkar fick bära knäbyxor med långa stickade strumpor året om. Vanliga långbyxor började man använda först när man räknades som vuxen. 

Fattigdom och vanvård

Packlistan kan ge bilden av att barnen som flyttade in på Gribbylund hade många saker. I själva verket var många fattiga och vanvårdade och hade nästan ingenting. Packlistan finns sparad i Regionarkivet tillsammans med ett protokoll där de styrande i landstinget (det som idag heter Region Stockholm) diskuterade vem som skulle betala för barnhemsbarnens kläder.

I efterhand har det framkommit att många av de barn som vistades på barnhem i Sverige hade det väldigt svårt. Staten samlade in berättelser för att kartlägga problemet på 2010-talet och man kunde då slå fast att många av barnen som bott på svenska barnhem/fosterhem under 1900-talet hade utsatts för fysiskt våld eller sexuella övergrepp under vistelsen. Våldet barnen hade utsatts för var så pass grovt att flera fick skadestånd utbetalda av Svenska staten. 

Synen på barn förändras

Vuxna förr fokuserade mycket på att barnen skulle vara hela och rena. De tänkte att mycket disciplin lärde barn att lyda och bli redo för vuxenlivet. Nuförtiden finns det mer kunskap om barns behov och idag vet man hur viktigt det är att känna trygghet, kärlek och få uppmuntran för att utvecklas bra. Vi lär oss hela tiden mer om människors behov och kanske kommer framtidens barn tycka att sättet vi lever på idag också är orättvist och omodernt.