Mälaröarna var Stockholms trädgård

Många odlade på Ekerö

På kartan ser du en liten del av Ekerö. I början av 1900-talet fanns här minst sju små handelsträdgårdar som odlade frukt och grönsaker. Det var små industrier som ägdes och sköttes av en familj. Familjerna hjälptes åt att odla, transportera och sälja varorna i Stockholm. De experimenterade med olika produkter och metoder. I början odlades allt på friland, sedan i drivbänkar, en låda med glaslock på marken. Senare byggdes fler och fler växthus som kunde värmas upp av en eldad värmepanna. På flygbilderna från 1940 ser du några av anläggningarna med sina växthus.

Handelsträdgårdarna låg tätt på södra Ekerö. Kartan visar ungefär var. Källa: Ekerö-Munsö hembygdsförening.

1. Westlings
2. Kindbloms
3. Erik Larsson
4. Karlsson Fridhem
5. Bröderna Lundbergs
6. Fridolf Larsson
7. Karlmans

Industrialiseringen förändrade jordbruket

De många handelsträdgårdarna på Mälaröarna uppstod när det gamla jordbrukssamhället var på väg bort. Tidigare hade varje familj odlat sin egen mat men industrialiseringen gjorde att många arbetade med annat, fick lön och köpte sin mat. Jordbruket blev mer effektivt och kunde framställa mat till många fler än en enda familj.

Grönsaker åt folket

Många av trädgårdsmästarna hade tidigare jobbat på någon herrgård och fått kunskap om frukt- och grönsaksodling. Nu var det inte längre bara Herrgårdsägare som hade råd med sådan mat. Stockholm växte och fler fick råd att äta grönsaker. Att grönsaker var nyttigt uppmärksammades också mycket vid den här tiden. Mellan år 1910 och 1948 upptäckte forskarna vitaminerna. De kunde visa att vitaminbrist var orsak till flera sjukdomar.

I närheten av stora städer som Stockholm, började gårdarnas mark delas upp och säljas som mindre tomter för bostäder, sommarstugor, eller som här: för odling.

Mälaröarna passade för odling

Varför fanns det så många handelsträdgårdar just på Mälaröarna? En förklaring är klimatet. Närheten till vatten gör vintrarna milda. Dessutom kunde handelsträdgårdarna pumpa upp Mälarens vatten och använda till att vattna i växthusen med.

Kommunikationerna till staden var också bra. Det gick flera ångbåtar varje dag, så att färska varor snabbt kunde komma till kunderna. Även gödsel fraktades med båt. För att få bättre jord användes sopor från Stockholm. Den bestod av avfall från olika kök men också latrintunnor från stadens torrdass. De tömdes på stora båtar som stinkande körde över Mälaren till Lövsta sopstation. Odlarna gick ihop och köpte gemensamt in innehållet i dasstunnorna som blev bra näring till växande mat.

De färdiga växterna fraktades till stan med båt. Med tiden tog lastbilar över. Vägarna och broarna blev också bättre. Familjerna sålde själva varorna på något av stadens torg, där restauranger och handlare köpte dem.

Samhällsförändringen födde och dödade trädgårdarna

Så här berättar Sten Westling som tog över Westlings handelsträdgård från sin pappa:

Efterhand byggdes Stockholm ut och det blev balkonger för blomlådor och nu blev dessa balkongväxter en stor vara. När jag tog över var vi väldigt stora just på sådana här utplanteringsväxter som pelargonior petunior och lobelior. Gravar började skötas på ett annat sätt och man odlade mycket begonior och penséer härför. Folk fick mer ledighet och mer pengar och åkte till sina gravar. Stockholmarna fick sommarnöjen och det odlades för utplantering i täpporna.

Sten Westling i en intervju gjord av Ekerö-Munsö hembygdsförening 1988

Med hjälp av växthusen kunde odlarna få blommor och grönsaker att växa under längre del av året. De odlare som var lyckades få mogna jordgubbar tidigt på året kunde sälja dem dyrt. Men det gick inte att odla allt hela tiden.

På 1960-talet ökade världshandeln. Konsumenterna fick mer blommor, frukt och grönt under hela året. Men för många av Mälaröarnas handelsträdgårdar betydde det hård konkurrens. Efterfrågan på deras varor minskade när butikerna fylldes av nya sorters frukt och grönt från andra länder. Många av trädgårdarna lades ner. Idag står villor och radhus på många av trädgårdarnas mark.

När Sundby gård brann upp

På fotot ser du Sundby gårds huvudbyggnad som låg på den stora öppna platsen nära sjön Orlångens strand. Idag finns här en stor gräsmatta där det är populärt att ha picknick på sommaren. Om du har varit här så känner du kanske igen flera av de andra husen, ladugården som är stall idag och köksbyggnaden bredvid badplatsen som är värdshus.

Sprang ut ur huset

Paret Malm hade gäster den kvällen. Som tur var vaknade de och upptäckte att det brann. De fick springa ut i den iskalla natten i bara nattkläderna. Direktören Carl G Malm hade nyss låtit renovera det stora bostadshuset med sina 24 rum. Nu fick han se allt brinna upp. Han var så upprörd att han kastade sina galoscher i elden innan han gav sig av till sitt kontor i Stockholm. Hans fru Carin Malm åkte till sin syster. När hon kom till Skanstull vände hon sig om. Lågorna från branden syntes på över en mils avstånd!

Svårt att släcka

Det gick inte bra att släcka branden. Det dröjde lång tid för brandkåren att komma fram. Alla brandmännen hann inte med brandbilen utan fick åka häst och vagn. När brandbilen skulle svänga av från Lännavägen så körde den i diket. Det var en väldigt kall och blåsig natt. Det tog lång tid att göra hål i isen på sjön för att kunna pumpa upp vatten. Under arbetet drunknade en person. Dessutom frös isen i slangarna. Gårdens folk bjöd brandmännen på mjölk med konjak ur en stor hink för att de skulle orka arbeta vidare. De lyckades hindra branden att sprida sig till de andra husen men det enda som blev kvar av det pampiga bostadshuset var två skorstenar.

Varför gick det så illa?

Kanske hade Direktör Malm missat att sätta ut gröt till tomten? Eller hade han glömt lägga några mynt underst när de nya skorstenarna byggdes? Det här var vanliga föreställningar om vad som kunde styra ödet. En mer vetenskaplig förklaring var att skorstenarna var dåligt murade och att gnistor av eld nått ut ur skorstenen och tänt på husets trädelar.

Kommunen tog över Sundby

Efter branden sålde familjen Malm Sundby gård och all mark till Huddinge kommun. På 1960-talet fanns planer på att bygga en stor djurpark här med exotiska djur. Tjugo år senare funderade kommunen på att skapa en upplevelsepark med badhus, åkattraktioner, linbana över sjön och en 18-håls golfbana. Men det blev varken något nytt sommarland eller tropiskt zoo i Sundby. Istället blev Sundby en plats för friluftsliv. Om du kommer hit så kan du ganska lätt föreställa dig hur det såg ut när godset var en privat herrgård med en lyxig herrgårdsbyggnad, byggd av lättantändligt trä. Eller hur det kunde ha sett ut med schimpanser, elefanter och en parkering för 5000 bilar.

Stenhamras vägnamn berättar

Innan den stora fruktträdgården som ägdes av företaget Stockmos hade planterats låg en gård på platsen. Den hette Lilla Stockby och när den såldes i början av 1930-talet fanns redan ett hundratal fruktträd på gårdens mark. Lilla Stockbys köpare hette Sven Wretlind och han och familjen ville se till att frukten som träden gav inte skulle gå till spillo. De började därför sälja de äpplen de själva inte hann äta och gjorde äppelmos av den frukt som blev över. De skickade frukt och mos i tunnor med båten till Stockholm och där fick de kontakt med en bagare som uppmanade Wretlinds att börja koka större mängder mos. Familjen antog utmaningen och förvandlingen av deras lilla jordbruk till industriell odling påbörjades.

Från jordbruk till industriell produktion

För att kunna producera mer frukt och mos utökades odlingen med både plommon, päron och fler äppelträd tills man hade ca 10 000 träd. Gården hade tidigare haft ett fåtal djur men när odlingarna skulle bli större byggdes ladugården om till en industribyggnad och betesmarkerna fick göras om till fruktplantage. På 1950-talet startade produktionen av nya produkter som läsk och äppelmust och Lilla Stockby hade blivit del av den utveckling som skedde över hela landet där jordbruk specialiserades och ställde om från självhushåll till industriell produktion.

Fruktodlingarna blev villakvarter

Fram till 1960-talet använde företaget sin närodlade råvara, frukten från Stenhamra, men fick svårt att få in fruktplockare och började därför köpa färdig fruktjuice utifrån i stället. De stora fruktodlingarna blev då överflödiga och marken såldes till en byggfirma.

Idag är det som återstår av fruktplantagen villagatorna med sina äppelnamn. Fortfarande har många i området Stockmos gamla fruktträd växandes i sina trädgårdar och på så vis syns ännu spår av Mälaröarnas blomstrande odlingshistoria.

Hjalmar och hans lastbil

Transporterna moderniserades

Ångbåtar och tåg gjorde transporterna mycket lättare under 1800-talet. Men på vägarna var häst och vagn vanligt långt in på 1900-talet. Före Andra Världskriget var det bara de allra rikaste som hade en egen bil i familjen. I städerna kunde du nu beställa en taxi-bil istället för häst och vagn som tidigare. På 1930-talet började bussar bli vanligare i Stockholmstrakten. Tåget var viktigt för transporter men där det inte fanns järnväg så blev lastbilar vanligare.

Hjalmar berättar

Hjalmar Wreth var en av dem som körde en sådan lastbil. Han berättar om sitt jobb på bageriet i slutet av 1920-talet:

Arbetet började klockan 07:00 på morgonen. Bilarna hämtades ut ur sina garage vid brödfabriken och lastades med bröd. Det fanns fyra Chevrolet-lastbilar. Till en början körde vi ut utan beställningar och sålde direkt från bilen till kunderna.

Kunderna var olika affärer och handelsbodar.

Problem med grindar

Hjalmar minns hur dåliga vägarna var på den tiden. Hastighetsbegränsningen var 50 km/timmen. Ofta fick han köra långsammare och på landet var det många grindar, där han fick stanna för att öppna, köra igenom och sedan stänga igen. Men Hjalmar hade en bra lösning på det problemet: han tog upp liftare. Det var ovanligt med bilar och det vanligaste sättet att ta sig fram var att gå.

Det var många människor som gick utefter vägarna på den tiden och de var glada om de fick lift. Dessa liftare var då till god hjälp som grindöppnare.

Nöjda med jobbet

När dagen var slut skulle bilen vara tom och allt bröd sålt. När fabriken blev mer känd så började kunderna göra beställningar och ringa till fabriken för att beställa bröd.

Både Hjalmar och hans fru Linnea arbetade i fabriken. De tyckte att det var ett ganska bra jobb och tryggare än många andra anställningar, för även om det blev dåliga tider som efter finanskrisen 1929 eller under världskrigen så behövdes bröd. Tyvärr gick ägaren till Kungsbröd i konkurs, så fabriken fick lägga ner (år 1932) trots att den var lönsam. Trots att brödet från Märsta sålde bra så hade ägaren andra företag som inte gick bra och orsakade konkursen.

Nu & då på Centrumleden i Märsta

Vägen byggdes utan korsning

På 1960-talet växte Märsta snabbt. Den äldre bilden är tagen år 1967. Då hade bilar blivit så vanliga att de fanns i nästan var enda familj. Ungefär 14 000 människor flyttade till Märsta under 60-talet. Det byggdes massor av hus men också vägar. För att trafiken skulle flyta och de nya Märstaborna skulle kunna gå och cykla så byggdes många korsningar på det här sättet. I bostadsområden från 60- och 70-talet är bilvägarna ofta en våning ner och området närmast husen är bilfria.

Spår av det gamla samhället

Om du åker på vägbron över Centrumleden uppför backen så är du på väg mot Sigtuna. Om du följer fotografens blick rakt fram kommer du till Valsta. På fotot från 1967 fanns inget bostadsområde där utan bara Valsta gård. Gården hade legat där sedan järnåldern eller ännu längre. När bilden togs hade kommunen köpt marken. En lada syns fortfarande på bilden. Där var det betongfabrik tills den försvann i en brand i slutet av 1960-talet.

Branden i Valsta gårds lada år 1966.