Nu & då i Hägernäs

Flyget och gården

På den svartvita bilden från 1940 ser vi bryggor och hangarer på udden. Här höll Roslagens flygflottilj till med sina militärflygplan. Roslagsbanans spår gör en sväng längs viken. Där vid svängen ligger Hägernäs gård.

Varför heter det Hägernäs?

Den moderna förorten som byggdes runt järnvägsstationen på 1960 fick sitt namn från gården. Gårdens namn kommer säkert från de stora fåglar – hägrarna – som höll till i viken och på udden (näset).

Jordbruket och militären flyttade

En del av gårdens mark såldes till militären men Patron Gustafsson fortsatte med jordbruk fram till. 1974 då han sålde sina sista djur. Samma år lämnade militären Hägernäs. Fem år senare brann gården upp och kommunen byggde en kriminalvårdsanstalt på samma plats.

Nya hus i stadens utkant

På 2000-talet har behovet av bostäder fortsatt öka och nu ser vi en helt nybyggd stadsdel på udden. Men på andra sidan viken är det fortfarande åkrar och skogar. Här slutar den sammanhängande staden. Är det tillfälligt eller för alltid? Vad ser vi om sextio år när vi tittar ner från samma synvinkel?

Flyget i Hägernäs

Marinens flygstation blev F2

Flygstationen startade år 1919. I början användes den som flygskola under vintrarna. Anläggningen bestod av några tillfälliga skjul, tälthangarer för flygplanen. På bilden från 1922 ser du att militärerna har plogat upp en landningsbana på isen. Skeppet var deras bostad under tiden de höll på med flygningarna.

År 1926 bildades flygvapnet genom en sammanslagning av arméns flygtrupper och marinens flygväsende. Det var vid denna tid som byggandet av Hägernäs flygstation satte igång på riktigt. Militärens nya avdelning i Täby kallades ”den andra flygkåren”, förkortat: F2. Riksdagen beslutade att F2 skulle ha en uppsättning av bombare, spanare, torped samt jaktkompani. Det blev inte riktigt så och det det tog lång tid innan planerna på nya flygplan och byggnader kunde bli verklighet.

Albin Ahrenberg

En av de som arbetade på flygbasen var Albin Ahrenberg. Han kom dit 1919 som styrman men arbetade också som ”mässkalle”. Det innebar att han lagade mat i köket ombord på skeppet Freja. Vid ett tillfälle behövde han hämta något på en restaurang i Djursholm. Snabbaste sättet var att ta ett flygplan. Albin fick göra tre försök innan han lyckades landa. Till slut fick han ner ”kärran” som han kallade den.

Albin Ahrenberg blev senare flyglärare. Han hade då ungefär 19 timmars erfarenhet av att köra flygplan. Flygplan var fortfarande något ganska nytt och det fanns inte lika många regler om säkerheten.

Albin var en av de första som testade att hoppa fallskärm och han gjorde expeditioner till Grönland och ett försök att flyga över Atlanten. Albin Ahrenberg startade också ett företag som fotograferade stora delar av Sverige från flygplan. Några av de 84 000 bilderna kan du se här på Länskällan eftersom bildsamlingen köptes och delades mellan Sveriges Länsmuseer.

Förändringar i flyget

Flygbasen i Hägernäs var en gång unik i Sverige. Den startade i liten skala men växte till ett stort militärt område. Under åren 1939–1945 var F2 Täbys största arbetsplats med omkring 500 anställda. Då räknas inte de värnpliktiga som gjorde lumpen här. Några år senare slutade marinen att använda flygplan för att spana. Det berodde på en uppfinning som gjorde att man kunde upptäcka fienden snabbt på långt håll: radarn. Dessutom så utvecklades flyget med snabbare jetplan som behövde större landningsbanor.

Spåren av F2

De sista militära flygplanen försvann från Hägernäs år 1958. F2 fanns kvar som radarskola till 1974. Idag har nya kontors- och bostadshus byggts i Hägernäs. Den militära historien lever kvar i vägnamn som Sjöflygsvägen och Propellervägen. Du kan också se hur Täby sjöflygklubb startar och landar här med sjöflygplan.

Nu & då på Lillängens station

Järnvägen genom Nacka byggdes av industriägaren K A Wallenberg. Den viktigaste anledningen var att skapa ett samhälle i Saltsjöbaden dit man skulle kunna ta sig med tåg från Stockholm. Tåget var snabbare än ångbåtarna. Bussar och bilar var ovanliga ända fram till 1930-talet.

Järnvägens konsekvenser

Längs järnvägen byggdes flera industrier. En annan följd av järnvägen var att nya samhällen med bostäder byggdes. En vanlig lägenhet i stan för en arbetare och hantverkare var oftast bara ett rum eller ett rum och kök. Lillängen kom till när sådana familjer började kunna låna pengar. Då köpte de en tomt och byggde sitt eget hus.

Eget hem i Lillängen

Lillängen började byggas 1937. Här intill ser du en bild på ett nybyggt hus. Husen var ganska små med källare och en våning där det fick plats 2-3 rum och kök. Aldrig tidigare hade arbetare kunnat bo så rymligt.

Stationskiosken

Enligt en tidningsartikel har den lilla kuren på stationen varit en kiosk tidigare men när insändaren till tidningen Vi skrevs var byggnaden förfallen. Textens författare tyckte att kiosken skulle passa på Skansen, bland andra historiska byggnader. Antagligen ett skämt, men fler verkar ha delat åsikten att huset i funkisstil skulle få finnas kvar för nu har den renoverats och är kvar på perrongen.

Järla från luften nu & då

Från jordbruk till industri

På bilden ser du området Järla Sjö i Nacka. Idag finns här lägenheter, butiker och kontor men när fotot togs så var det här ett industriområde.

På flygfotot ser man också spår av det äldre jordbrukssamhället. Längst ner i högra hörnet finns Järla gård. Den stora ängen som du ser på bilden hörde till gårdens ägor. Där ligger idag en brandstation och en sporthall. Genom bilden går Saltsjöbanan och det var faktiskt järnvägen som satte fart på förändringarna i Järla.

Sålde gården till järnvägsbolaget

Järla gård har haft många olika ägare, bland annat Gustav Vasa och Sten Sture den äldre. Den sista som odlade Järlas jordar var Johan Ulrik Helén. Markområden när Stockholm ökade i värde, så det blev mer lönsamt att sälja än att bruka jorden. Järnvägsbolaget köpte marken och hoppades kunna sälja industritomter. Om det kom fabriker hit så skulle de säkert använda järnvägen för att frakta varor. Det skulle betyda inkomster för bolaget som ägde Saltsjöbanan.

Nya fabriker och skola

Järnvägsbolagets styrelse hade rätt. När Saltsjöbanan var färdig år 1902 började olika industrier etablera sig. I början av 1900-talet tillverkades bland annat läder, ångturbiner och ättika i Järla. Många av arbetarna bodde också i området. Det behövdes en ny skolbyggnad för att alla arbetarbarn skulle få plats i skolan. Längst till höger i fotot ser du Järla skolas ljusgula huvudbyggnad från år 1924.

Industrier blev bostäder

Under 1900-talets andra hälft förändrades industrin mycket. Många företag flyttade till andra områden och lokalerna stod tomma eller användes till annat. En del revs men många gjordes om när bostadsområdet Järla Sjö skapades. Området stod klart år 2002 och är idag en blandning av nya hus, ombyggda hundraåriga industrilokaler och en herrgård från 1600-talet.

Rylander & Rudolph

Om du står på perrongen till Saltsjöbanan och kikar mellan husen så ser du en av Nackas första industrier. Batterifabriker är högaktuellt idag men inget nytt. Det fanns i Nacka redan för 140 år sedan.

Tillverkning i väderkvarnen

Rylander & Rudolphs Fabriks AB startade sin verksamhet på Södermalm 1882. De tillverkade olika elektroniska artiklar, som batterier till vevtelefoner och delar till mikrofoner och lampor. I några år använde de en gammal väderkvarn som fabrikslokal. Du ser den på bilden här. Den stod på klippan vid Danvikstull.

Historiska lokaler blev kontor

Fabriksbyggnaden som du kan se i Henriksdal byggdes 1886. Idag är den tillbyggd till på höjden och omgjord till kontorshotellet Henriksborg. Företagen som hyr ett kontor här kan titta på de gamla tegelstenarna i fasaden och tänka på industriarbetarna som jobbade här runt 60 timmar i veckan. På 1910-talet började röster höjas för åtta timmars arbetsdag. Lördagar var också arbetsdagar.

Ungefär hälften av de som jobbade på fabriken var kvinnor. Som du ser på bilderna så skulle flera räknas som barn i dag. De ser ut att vara i yngre tonåren. Som mest hade fabriken 90 anställda.

Ny fabrik i Sickla

En av grundarna John Rudolph byggde en pampig villa i området som han kallade Plania, efter ett område i Polen där han också grundat en fabrik. Villa Plania låg mellan dagens Sickla skola och Kyrkviken. I närheten byggde han en till fabrik som tillverkade stålborstar.

Nybyggare i Viggbyholm

Viggbyholm år 1922

År 1922 var Viggbyholm inte mycket till villastad eller förort. Tågstationen hade funnits i lite mer än tio år och några få villor hade byggts i närheten. Ner mot Stora Värtan var det ganska gott om sommarstugor. Där kunde man också ta ångbåten till stan. Det mesta av marken runt stationen och Viggbyholms gård var fortfarande åker och äng. Jordbruket pågick som vanligt.

Vilka var de?

Irma Gotttfriedz familj flyttade in i det första huset som byggdes i Viggbyholm, Karlsholm. De bodde till att börja med i en lägenhet i det stora trähuset som låg nära stationen. Efter ett tag byggde de ett eget hus precis bredvid. Där inrättades den första telefonstationen. På ett foto från 1910 syns båda husen och stationshuset. Irmas mamma Hildur skötte telefonväxeln och pappan var ansvarig för ortens poststation. Man kan ana att Irmas föräldrar hade bra koll på vilka som bodde på orten. Säkert visste hon själv också vilka som bodde i vart och ett av husen i Viggbyholm.

Britta Rylanders familj bodde på övervåningen i stationshuset eftersom pappa Hjalmar var stationens föreståndare. Familjen kom från Häverö till Viggbyholm 1908.

Om du hade bott i Viggan för hundra år sedan

De gamla bilderna som finns i Täby hembygdsförenings arkiv berättar om några av de första som flyttade till den nya Villastaden. Kan vi leva oss in i hur det var? El fanns tidigt men användes mest till lampor. Husen värmdes upp av kaminer och kökets spis. Där eldades det ständigt för att värma vatten och laga mat. Vatten hämtades i en brunn på gården. Toalett inomhus var lyx. De flesta hade utedass.

Så här berättar Hugo Karlsson som bodde på Vestavägen 2. Intervjun är från 1968:

Det fanns ingen sophämtning, så köksavfall och sånt där fick man gräva ner i en lövhög.

Likaså med latrinkärl. Det var heller ingen som hämtade. Det fick man slå i den där lövhögen och blanda. Man fick se till att inte något avloppsvatten rann i dikena för det lutade illa då. – Jag var ju stationskarl och när jag gick hem efter sista tåget hade kommit, fick jag släcka ljuset (gatubelysningen). Själv fick jag gå i mörker.

Citaten är återgivna i Täby hembygdsförenings årsskrift nr 22 om Viggbyholm

Skolan hade plats för 57 barn. Men det gick 87 där. De flesta var från Viggbyholm. Ingenting tydde på att barnen skulle bli färre när allt fler bosatte sig i Viggbyholm, så en ny skolan stod högt på önskelistan.

När det var dags för konfirmation så gick alla och läste i kyrkan. Viggbyholm hörde till kyrkan i Täby (nuvarande Täby kyrkby). Att gå genom skogarna dit var säkert ett äventyr. Efter konfirmationen räknades man som vuxen. På söndagarna åkte nog många till kyrkan med tåget eller häst och vagn. De första bilarna började synas på 1920-talet men bara ett fåtal familjer hade sådana.

Ständigt nya Täbybor

Viggbyholm växte. Täby kyrkby var fortfarande det största villasamhället i Täby och Roslags-Näsby växte snabbare med fler permanent boende. Kommunens centrum försköts långsamt till de östra delarna. År 1926 invigdes nya stora skolor i både Viggbyholm och Näsby. Idag är de utbyggda men ligger på samma platser och heter Viggbyskolan och Ytterbyskolan.

Viggbyholms utveckling kom av sig lite på grund av den ekonomiska krisen på 1920-talet men orten växte ändå och blev större med fler människor.

Nackas gamla fabriker

Nacka industrialiserades

När industrialiseringen tog fart i Stockholm från 1870-talet byggdes flera fabriker på malmarna runt staden. Men staden växte och priserna för att köpa en tomt ökade. När industrin behövde mer plats så var det billigare att köpa mark strax utanför stan. Runt Hammarby Sjö och i Nacka var ett bra alternativ eftersom priserna var lägre. Dessutom kunde fabrikerna få tag i arbetare från de små stugorna på Södermalm. Transportmöjligheterna var goda och det gick att lasta varor på båtar. Ännu bättre blev de när Saltsjöbanan byggdes 1893.

Under början av 1900-talet tillverkades allt mer i fabriker, både i Nacka och i resten av Sverige. Företagen kämpade för att hitta de mest lönsamma varorna. Vissa fick lägga ner men ofta uppstod nya företag.

Tillverkningen flyttade

Efter andra världskriget började förutsättningarna för industrin att förändras. Produktionen var högre än någonsin och lönerna och arbetsvillkoren för arbetarna hade blivit bättre. Men många företag i Nacka fick också konkurrens från andra länder. På platser där lönerna var lägre kunde varor produceras ännu snabbare och billigare. Företagen blev större och mer internationella. Mycket av den produktion som funnits i Nacka började flytta till andra platser. Maskiner och robotar tog över alltmer av det jobb som tidigare krävt så många arbetare.

Husen revs eller omvandlades

När produktionen lämnade Nacka blev lokalerna tomma. Ofta hyrdes de ut till små företag som verkstäder eller till kulturella verksamheter som ateljéer. Byggnaderna började förfalla allt mer. En del revs men de mest rejäla stenbyggnaderna stod kvar. Till slut hade de blivit så gamla så att folk började bli intresserade av deras historia och tycka att det var fint med gammalt tegel. Idag har många fabriksbyggnader renoverats och omvandlats till bostäder, kontor eller butiker. En del har byggts på med fler våningar för att utnyttja den värdefulla marken i storstaden mer. När husen byggdes fanns det inte så många elektriska lampor. Därför har de gamla fabrikerna har ofta stora fönster som släpper in mycket dagsljus.

Gotlandsbåten S/S Hansa

Hansa gick från Nynäshamn till Visby

På bilden ser du två Gotlandsbåtar vid kajen i Nynäshamn år någon gång på 1920-talet. En av dem hette S/S Hansa. Den 23 november 1944 lämnade fartyget kajen med 86 passagerare och besättningsmän ombord. Klockan 13:30 styrde båten ut från Nynäshamn för sista gången. Resan brukade ta omkring 18 timmar och Hansa skulle enligt tidtabellen vara framme Visby hamn klockan 7:30 dagen efter. Men det gick inte som planerat.

Lång och trogen tjänst

Hansa hade varit i trafik mellan Gotland och fastlandet ända sedan båten byggdes år 1899. Bland annat gick den på rutten Stockholm–Södertälje–Nynäshamn–Norrköping–Visby. Den hade två matsalonger, en för första och en för andra klass. Men jämfört med dagens gotlandsbåtar var den liten och hade ingen plats för bilar eller dagens stora containers.

Vaknade av explosion

Klockan 05:57 skakades fartyget av en våldsam explosion. Passagerarna måste ha vaknat hastigt. Det skulle dröja länge innan någon annan fick reda på vad som hänt. Fartyget hade fortfarande en bra bit kvar till Visby. Någon hjälp kom inte för än många timmar senare.

Det som hade hänt vara att Hansa blivit träffad av en torped. Hela fartyget klövs i två delar och det tog bara några minuter innan det sjönk. Andra världskriget pågick för fullt till sjöss och både civila och militära fartygs angreps för att försvåra för motståndarnas transport av vapen, mat, varor och flyktingar.

Bara två räddades

När båten inte kom fram till Visby hamn så skickades passagerarplanet Örnen ut för att spana efter den. Klockan 11:15 lyfte flygkapten Boltenstern och en stund senare såg han något flyta i vattnet. Det var en liten livflotte med bara två personer, kaptenen Arne Mohlin och andre styrman Arne Thuresson. De var ensamma om att överleva attentatet. Den natten dog 84 personer svenskar på svenskt vatten i andra världskriget. Det var många svenskar som dog under andra världskriget. De flesta arbetade på båtar. Men katastrofen med Hansa var den mest dödliga i Sverige under kriget.

Pusselbitarna föll sakta på plats

Ganska snart kunde man slå fast att det var en torped och inte en mina som orsakat Hansas förlisning. Men det dröjde till 60-talet innan man fick svar på vem som sköt torpeden. Länge var tyskarna huvudmisstänkta men till slut pekades Sovjetunionen ut. Hansa hittades på hundra meters djup år 1988. Inte förrän 1992 kunde man få fram bevis från militären i Ryssland som lämnade ut kopior loggboken från u-båten som sköt torpeden.