Märstas industrialisering

Kom och köp industritomter!

I början var det ganska tomt runt Märsta station. Men på 1920-talet började markägaren sälja industritomter. Företag som köpte en tomt kunde enkelt transportera sina varor med järnvägen. På den här tiden fraktades de flesta varor fortfarande i en vagn som skumpade fram på grusvägar. När Märsta började industrialiseras växte också orten. Arbetarna på fabrikerna och verkstäderna började nämligen bosätta sig i närheten.

Färg och fernissafabriken.

Arvid Lindgren och Gunnar Björklund var några som nappade på erbjudandet om att köpa en tomt i Märsta. De hade jobbat på färgfabrik och bestämt sig för att starta eget. År 1923 startade Färg- och fernissafabriken och växte under 1920-talet till 20 anställda. De jobbade kl 07:00 – 17:00 och hade tre dagar semester per år. Många blev sjuka av ångorna från olika ämnen värmdes i lokalerna som hade dålig ventilation. Personalen hade sammanlagt en timmes rast för lunch och middag. I början fanns ingen matsal utan de åt måltiderna i pannrummet.

Företaget växte och anställde skickliga kemister som utvecklade nya varianter av färg, lack och emalj. Efterfrågan var ibland så stor att fabriken inte kunde tillverka så mycket som kunderna ville ha. Färgfabriken har bytt namn men finns fortfarande kvar vid Märsta station. Det var järnvägen som lockade Arvid och Gunnar till Märsta men när företaget startade så körde de ut färg med häst och vagn. Hästen lånade de av en av stationskarlarna vid Märsta station.

Kexfabriken som blev kommunhus

Märstas första fabrik började byggas år 1916 av Carl Östen Schaumann, ägaren till Steninge. Omkring 80 anställda arbetade i det storskaliga bageriet. Företaget hette Svenska Kexfabriken AB och gick i konkurs år 1922. Fabriken stod tom ett tag innan AB Kungsbröd flyttade in år 1927 och började baka spisbröd (knäckebröd) och kex. Mariekex, Albertkex och Märstakex såldes i plåtburkar som tillverkats i ett annat industriområde längs järnvägen: Upplands Väsby.

Efter Andra Världskriget lade Kungsbröd ner bageriet. Istället flyttade Matsilverfabriken AB in. De tillverkade bestick och hade, som mest 170 anställda. Arbetsmiljön var ohälsosam, bullrig och smutsig. Slipdamm och lösningsmedel fyllde luften och gjorde den farlig för den som andades in den hela dagarna. Arbetskläder fick de anställda fixa själva. På 1970-talet blev det vanligt med billiga produkter som importerades från andra delar av världen. I många länder i Asien var lönerna låga. Det blev billigare för företag att tillverka bestick och andra produkter där och transportera dem till Sverige där de såldes. Matsilverfabriken klarade inte konkurrensen och lades ner. Den gamla kexfabriken byggdes då om till kommunhus.

Sörlings

I närheten av Märstas gästgiveri, på Odenvägen 7, flyttade en hovslagare in 1924. Johan Primus Sörling skodde hästar och jobbade som smed åt bönderna i trakten. När bilar började ersätta hästarna kom Sörling på en uppfinning som gjorde det lätt att montera ett flak som gick att tippa, på bilarna. År 1936 hade hovslageriet växt till en verkstad med 20 anställda. Många kunder kom från Stockholm. Ibland kom de körande med chassit till en bil. Då satt de vid ratten på en upp-och-nervänd låda. Sörlings byggde både förarhytter och tippbara flak. I början var mycket av trä. Företaget utvecklades vidare och började tillverka svarvar. År 1965 hade Sörlings 170 anställda och flyttade till industriområdet i Brista.

Märsta såg

Under 1910-talet fanns en man som hette C J Svensson. Han hade en ångsåg som han baxade runt i skogarna i Uppland. En ångsåg eldas med kvistar och grenar som värmer vatten. Vattenångan driver sedan en sågklinga som effektivt kan såga stora trästockar till mindre bitar eller till brädor. Med mycket arbete och fem hästar gick det att flytta sågverket mellan olika platser där skogen avverkades.

C J Svenssons son, Nils berättar att hans pappa köpte en tomt i Märsta år 1922 och började bygga upp en mer permanent såg där. Märsta såg fick många kunder och anställde fler arbetare. Den blev kvar ända till 1960-talet. C J Svensson drev den till 1941. Han var också byggmästare och ansvarig för bygget av Centralskolan i Märsta. Det var han som gjorde ritningar, räknade på hur mycket material som skulle gå åt och vad det skulle kosta. Han hade gått fyra år i skolan.

Liknande utveckling i olika fabriker

Märstas första industrier var ganska olika. Några var små enmansverkstäder som växte. Kexfabriken var en bakfabrik från början, där en jättelik deg skopades upp på rullband som åkte på en jäsningsbana. Gemensamt för alla industrier var att de använde moderna maskiner och transporter för att tillverka mycket av en produkt.

Fabrikerna drog också människor till Märsta. Både Sörlings och Färgfabriken byggde hus till sina anställda och många tjänstemän byggde egna villor (Sörlings på Södergatan och färgfabriken på Sätunavägen).

På 1930-talet bildades fackföreningar på de flesta industrier. Arbetarna gick ihop och ställde krav på bättre arbetsvillkor och löner.