Korvlinjen – Stockholms fasta försvar

Hemliga dokument berättar

Någon har stämplat ”hemlig” på dokumentet i Riksarkivets krigsarkiv. De hemliga kartorna visar hur militären planerade att försvara Stockholm mot en invasion i början av 1900-talet. Vid en senare tidpunkt har någon strukit över hemligstämplingen och nu får vem som helst se de historiska dokumenten.

Kartor i arkiven visar massor av skyttevärn och skyttegravar där soldater skulle ta skydd och skjuta med gevär och kanoner mot fiender. En del skyttevärn hade tak av betong andra var öppna.

En rad av korvar

De här anläggningarna såg ut som en rad med korvar på kartan och fick därför namnet korvlinjen. Den södra fronten av korvlinjen gick genom Tyresö och Huddinge, en bit söder om huvudstaden. Norr om stan gick den norra fronten genom Österåker, Täby, Upplands Väsby och Sollentuna. Vid de här fronterna skulle soldater ur armén och frivilliga samlas och stoppa armér som försökte invadera Stockholm landvägen.

Oro för en invasion

Början av 1900-talet var en orolig tid. Många länder i Europa byggde upp sina arméer. Idag vet vi att det ledde fram till det första världskriget och att Sverige inte drogs med. Men på den här tiden var många oroliga och ville att även Sverige skulle bygga upp sitt försvar. Några bildade därför föreningen Stockholms fasta försvar. Föreningen köpte in mark, samlade in pengar och betalade för att bygga forten i korvlinjen. Det var alltså en privat finansierad försvarsanläggning. Hela korvlinjen skänktes till staten.

Södra fronten i Huddinge

På kartan ser du ett stort område som är markerat med ljust röd nyans. Det färgade området visar var inkräktare skulle stoppas av skotten från kanoner och gevär. Den här delen av södra fronten gick genom nuvarande Skogås.

Tekniken gick framåt

Under världskriget användes många nya vapen för första gången. I början av kriget förekom fortfarande hästar men i slutet hade de ersatts av stridsvagnar. Andra nyheter var taggtråd, flyg och kulsprutor. Sättet att kriga på förändrades. Nya vapen kunde döda många fler än tidigare. Eftersom många länder hade infört värnplikt så blev antalet soldater större. Aldrig tidigare hade så många dött i ett krig.

Ett fornminne från första världskriget

Korvlinjen berättar om en tid när militära lösningar var populära, när det fanns en stor oro för invasion och om teknikens utveckling. Den förändrade krigföringen gjorde att korvlinjen snabbt blev omodern. Anläggningen var inte gjord för att skydda mot stridsvagnar och flygplan som kunde ta sig förbi försvarslinjen och släppa av soldater, eller släppa bomber. Därför övergav militären forten i slutet av första världskriget. Sedan dess har de växt igen och förfallit.

Nu har korvlinjen fyllt hundra år. Det finns planer på att utnämna korvlinjen till fornminne i Huddinge. Det betyder att den ska bevaras som en del av kommunens historia.

Korvlinjen – Stockholms fasta försvar

Hemliga dokument berättar

I Riksarkivets krigsarkiv finns kartor som visar hur militären planerade att försvara Stockholm mot en invasion i början av 1900-talet. Som du ser på första bilden var dokumenten hemliga. Senare har någon strukit över ordet hemlig och nu får vem som helst se de historiska dokumenten.

Kartor i arkiven visar massor av skyttevärn och skyttegravar där soldater skulle ta skydd och skjuta med gevär och kanoner mot fiender. En del skyttevärn hade tak av betong andra var öppna.

En rad av korvar

De här anläggningarna såg ut som en rad med korvar på kartan och fick därför namnet korvlinjen. Den norra fronten av korvlinjen gick en bit ifrån Stockholm, genom Täby, Österåker, Upplands Väsby och Sollentuna. Söder om stan gick den södra fronten genom Huddinge och Tyresö. Vid de här fronterna skulle soldater ur armén och frivilliga samlas och stoppa armér som försökte invadera Stockholm landvägen.

Oro för en invasion

Början av 1900-talet var en orolig tid. Många länder i Europa byggde upp sina arméer. Idag vet vi att det ledde fram till det första världskriget och att Sverige inte drogs med. Men på den här tiden var många oroliga och ville att även Sverige skulle bygga upp sitt försvar. Några bildade därför en förening som köpte in mark, samlade in pengar och betalade för att bygga forten i Norra fronten. Det var alltså en privat finansierad försvarsanläggning. Hela korvlinjen skänktes till staten.

Södra fronten i Täby

Sommaren 1902 satte ungefär hundra ingenjörssoldater igång att bygga befästning och skyddsrum mellan Hägernäsviken och Vallentunasjön, arbetet pågick i omgångar till 1916. I Hägernäs byggde de ett batteri, ett mindre område där många artillerikanoner kunde ställas upp. Uppgiften för batteriet var att hindra truppers framgång över Ullnasjön.

Markägaren Magnus Brahe gav militären tillåtelse att använda marken på Hägernäs Gård men ville ha en årlig avgift för “intrång”. Carl Robert Lamm på Näsby Slott var en annan stor markägare i Täby som bidrog till norra fronten. I Arninge finn Carl Robert Lamms fort som är uppkallat efter honom.

Tekniken gick framåt

Under världskriget användes många nya vapen för första gången. I början av kriget förekom fortfarande hästar men i slutet hade de ersatts av stridsvagnar. Andra nyheter var taggtråd, flyg och kulsprutor. Sättet att kriga på förändrades. Nya vapen kunde döda många fler än tidigare. Eftersom många länder hade infört värnplikt så blev antalet soldater större. Aldrig tidigare hade så många dött i ett krig.

Ett fornminne från första världskriget

Korvlinjen berättar om en tid när militära lösningar var populära, när det fanns en stor oro för invasion och om teknikens utveckling. Den förändrade krigföringen gjorde att korvlinjen snabbt blev omodern. Anläggningen var inte gjord för att skydda mot stridsvagnar och flygplan som kunde ta sig förbi försvarslinjen och släppa av soldater, eller släppa bomber. Därför övergav militären forten i slutet av första världskriget. Sedan dess har de växt igen och förfallit.

Nu har korvlinjen fyllt hundra år. Forten och skyttegravarna i Täby har utsetts till fornminne. Det betyder att Korvlinjen ska bevaras som en del av kommunens historia.

Gotlandsbåten S/S Hansa

Hansa gick från Nynäshamn till Visby

På bilden ser du två Gotlandsbåtar vid kajen i Nynäshamn år någon gång på 1920-talet. En av dem hette S/S Hansa. Den 23 november 1944 lämnade fartyget kajen med 86 passagerare och besättningsmän ombord. Klockan 13:30 styrde båten ut från Nynäshamn för sista gången. Resan brukade ta omkring 18 timmar och Hansa skulle enligt tidtabellen vara framme Visby hamn klockan 7:30 dagen efter. Men det gick inte som planerat.

Lång och trogen tjänst

Hansa hade varit i trafik mellan Gotland och fastlandet ända sedan båten byggdes år 1899. Bland annat gick den på rutten Stockholm–Södertälje–Nynäshamn–Norrköping–Visby. Den hade två matsalonger, en för första och en för andra klass. Men jämfört med dagens gotlandsbåtar var den liten och hade ingen plats för bilar eller dagens stora containers.

Vaknade av explosion

Klockan 05:57 skakades fartyget av en våldsam explosion. Passagerarna måste ha vaknat hastigt. Det skulle dröja länge innan någon annan fick reda på vad som hänt. Fartyget hade fortfarande en bra bit kvar till Visby. Någon hjälp kom inte för än många timmar senare.

Det som hade hänt vara att Hansa blivit träffad av en torped. Hela fartyget klövs i två delar och det tog bara några minuter innan det sjönk. Andra världskriget pågick för fullt till sjöss och både civila och militära fartygs angreps för att försvåra för motståndarnas transport av vapen, mat, varor och flyktingar.

Bara två räddades

När båten inte kom fram till Visby hamn så skickades passagerarplanet Örnen ut för att spana efter den. Klockan 11:15 lyfte flygkapten Boltenstern och en stund senare såg han något flyta i vattnet. Det var en liten livflotte med bara två personer, kaptenen Arne Mohlin och andre styrman Arne Thuresson. De var ensamma om att överleva attentatet. Den natten dog 84 personer svenskar på svenskt vatten i andra världskriget. Det var många svenskar som dog under andra världskriget. De flesta arbetade på båtar. Men katastrofen med Hansa var den mest dödliga i Sverige under kriget.

Pusselbitarna föll sakta på plats

Ganska snart kunde man slå fast att det var en torped och inte en mina som orsakat Hansas förlisning. Men det dröjde till 60-talet innan man fick svar på vem som sköt torpeden. Länge var tyskarna huvudmisstänkta men till slut pekades Sovjetunionen ut. Hansa hittades på hundra meters djup år 1988. Inte förrän 1992 kunde man få fram bevis från militären i Ryssland som lämnade ut kopior loggboken från u-båten som sköt torpeden.

Korvlinjen – Stockholms fasta försvar

Hemliga dokument berättar

I Riksarkivets krigsarkiv finns kartor som visar hur militären planerade att försvara Stockholm mot en invasion i början av 1900-talet. Som du ser på första bilden var dokumenten hemliga. Senare har någon strukit över ordet hemlig och nu får vem som helst se de historiska dokumenten.

Kartor i arkiven visar massor av skyttevärn och skyttegravar där soldater skulle ta skydd och skjuta med gevär och kanoner mot fiender. En del skyttevärn hade tak av betong andra var öppna.

En rad av korvar

De här anläggningarna såg ut som en rad med korvar på kartan och fick därför namnet korvlinjen. Den södra fronten av korvlinjen gick genom Tyresö och Huddinge, en bit söder om huvudstaden. Norr om stan gick den norra fronten genom Österåker, Täby, Upplands Väsby och Sollentuna. Vid de här fronterna skulle soldater ur armén och frivilliga samlas och stoppa armér som försökte invadera Stockholm landvägen.

Oro för en invasion

Början av 1900-talet var en orolig tid. Många länder i Europa byggde upp sina arméer. Idag vet vi att det ledde fram till det första världskriget och att Sverige inte drogs med. Men på den här tiden var många oroliga och ville att även Sverige skulle bygga upp sitt försvar. Några bildade därför föreningen Stockholms fasta försvar. Föreningen köpte in mark, samlade in pengar och betalade för att bygga forten i korvlinjen. Det var alltså en privat finansierad försvarsanläggning. Hela korvlinjen skänktes till staten.

Södra fronten i Tyresö

På kartan ser du ett stort område från Drevviken längs Gudöån och Långsjön. Det färgade området på kartan visar var inkräktare skulle stoppas av skott från kanoner och gevär. De röda strecken visar hur långt kanonerna eld sträckte sig åt olika håll.

Tekniken gick framåt

Under världskriget användes många nya vapen för första gången. I början av kriget förekom fortfarande hästar men i slutet hade de ersatts av stridsvagnar. Andra nyheter var taggtråd, flyg och kulsprutor. Sättet att kriga på förändrades. Nya vapen kunde döda många fler än tidigare. Eftersom många länder hade infört värnplikt så blev antalet soldater större. Aldrig tidigare hade så många dött i ett krig.

Ett fornminne från första världskriget

Korvlinjen berättar om en tid när militära lösningar var populära, när det fanns en stor oro för invasion och om teknikens utveckling. Den förändrade krigföringen gjorde att korvlinjen snabbt blev omodern. Anläggningen var inte gjord för att skydda mot stridsvagnar och flygplan som kunde ta sig förbi försvarslinjen och släppa av soldater, eller släppa bomber. Därför övergav militären forten i slutet av första världskriget. Sedan dess har de växt igen och förfallit.

Nu har korvlinjen fyllt hundra år. Det finns planer på att utnämna korvlinjen till fornminne i Tyresö. Det betyder att den ska bevaras som en del av kommunens historia.

Barnmorska i Håtuna

Barnmorskan skrev brev till kommunen

I protokollet som du ser här intill kan du läsa hela Agnes Gustafssons brev till kommunen. Hon skriver att hon vill ha högre lön. Om du har svårt att tyda handstilen kan du få hjälp genom att klicka på ”bildinformation” (eller genom att lyssna på en uppläsning av texten?). Samtidigt som Agnes skriver har första världskriget startat i Europa. Sverige är inte med men det är brist på mat och andra varor. Kommunalnämnden skriver i sitt protokoll att de går med på att höja lönen, men inte så mycket som Agnes föreslår.

Lyssna på texten eller läs den på modernare svenska. Protokoll från Håtuna kommunalnämnd.

Barnmorskan bad om ledigt

Nästa gång det står om Agnes Gustafsson i kommunalnämndens protokoll är 31 maj 1918. Då ber hon om att få ta ledigt en månad på sommaren. Det får hon, på ett villkor: att hon själv fixar en utbildad vikarie, och betalar vikarielönen. Semester var inte uppfunnet ännu.

Samma höst skriver Agnes igen och ber om högre lön. Minimilönen för barnmorskor har höjts med 100 kronor per år, så Agnes hoppas att kommunen ska höja hennes lön lika mycket. Hon har också synpunkter på sin bostad, som hon får av kommunen. Hon bor i ett hus nära Håtuna kyrka. Om du klarar att läsa utdraget ur protokollet så ser du vad hon föreslår och vilka andra kommunanställda som hon jämför sig med.

Nya barnmorskor i Håtuna

Kommunen gav Agnes en liten löneökning för sista delen av år 1918. Men för nästa år ville de inte ta något beslut. I början av 1919 verkar det som att Agnes har fått nog. Hon sa upp sig och bad att direkt få en vikarie. Det blir Hildur Johansson från Stockholm som tar jobbet. Nu har kommunen höjt lönen lite, till 600 kr. Efter ett tag säger även Hildur upp sig. Hon skriver sitt brev från Stocksund och kanske är det där hon har fått ett nytt jobb? På tidningssidan här kan du se anställningsannonser för jobbet som barnmorska både i Håtuna och Stocksund. Du kan också jämföra lönerna!

Hade barnmorskorna en bra lön?

Om du hade levt på den här tiden, hade du kämpat på, skrivit brev eller försökt byta jobb? I källorna kan vi se en yrkesgrupp som kämpade för bättre arbetsvillkor och en kommun som försökte hålla kostnaderna nere. Både krig och missväxt bidrog till kristiderna.

Vi kan jämföra barnmorskornas lön med andra yrken. I tabellen ser du vad en tjänarinna och en statare tjänade. Bostad ingick i alla tre jobben. Statarna som var jordbruksarbetare fick ofta också mat från jordbruket.

De arga böndernas brev till kungen

Bönderna var missnöjda

Anledningen till dalkarlarnas marsch mot huvudstaden var att Sverige nyligen hade startat krig mot Ryssland. Det här var under frihetstiden när de två partierna hattar och mössor tävlade om makten i riksdagen. En av hattarnas viktigaste frågor var att få revansch på Ryssland och ta tillbaka områden som Ryssland erövrat under Karl XIIs krig. Kriget gick dåligt för Sverige och allra sämst gick det för ett förband av soldater på Dalarna där 2000 man dödades. 

Bönderna krävde ansvar

I brevet till kungen kräver bönderna att få veta hur beslutet om kriget gått till. De vill inte skicka fler soldater, utan kräver istället att få se protokollen och döma de generaler som bestämde att 6000 svenska soldater skulle försöka skrämma Ryssland att ge tillbaka Sveriges förlorade landområden. 

Bönderna krävde offentlighet

Brevet, eller Tibbledokumentet som det kallas, var ett första steg på vägen till den svenska offentlighetsprincipen som började gälla när Sverige fick sin första lag om tryckfrihet, 23 år senare. Principen går ut på att vem som helst ska kunna läsa alla protokoll och andra papper inom offentlig verksamhet. Den gäller än idag. Om du går på en kommunal skola så är till exempel dina betyg en offentlig handling.

Blodigt möte i Stockholm

Två dagar senare hade bönderna tagit färjan över Stäket och nått fram till Stockholm. Vid Norrtull samlades 15 000 bönder och 5000 av dem fortsatte till Gustav Adolfs torg.  De krävde att få prata med kungen men när de inte lämnade ifrån sig vapnen började militären att skjuta på dem. Några soldater vägrade skjuta men andra gjorde det. Det slutade med att runt 140 bönder och 50 soldater dog. Tretusen av bönderna togs till fånga.

Bondeupproret avslutades

Efter massakern på torget, seglade en liten flotta med 176 man under Carl Tersmeden upp mot Brofjärden. Vid Eldgarnssund hade 200 bönder från Mälarlandskapen lagt till och sov på stranden. Tersmeden och hans män omringade dem, väckte dem och berättade om massakern på torget. Bönderna slängde sina vapen och seglade hem.  

Tersmeden fortsatte upp på Norra Björkfjärden där de mötte 30 lastbåtar fulla med folk på väg till Stockholm. Även där berättade han om massakern på torget, men båtarna trodde honom inte utan fortsatte. Då sköt han kanonskott på dem – rakt in bland folket och båtarna. De kastade vapnen och skingrades. 

Dalaupproret

Under Dalaupproret 1743 gjorde bönderna i Sverige ett försök att påverka politiken som under frihetstiden mest skötts av adeln. Ibland har det kallats för ett försök till revolution. Bönderna, som kom från flera delar av landet var visserligen beväpnade, men Tibbledokumentet ger inget stöd för den tolkningen. Det som bönderna krävde är sånt som idag självklart i en demokrati: att regeringen ska vara öppen med hur de beslutar sin politik och att de är ansvariga inför folket.  

Vill du bli sjöman?

Fotot av Tor på pappas båt

Lille Tor Norssell står på en låda för att nå att styra. Det var hans moster som tog bilden år 1908. De har gått ombord på en ångbåt som heter Delagoa där Tors pappa August var kapten. August hade då redan arbetat som sjöman i 27 år. Han var 15 år när han ”gick till sjöss”, som man sa när någon fick jobb på en båt och reste iväg. Den som gick till sjöss försvann från familj och vänner. Kanske kom det ett brev några gånger om året. Annars fick de anhöriga vänta tills personen kom tillbaka, ibland flera år senare.

Stora faror till sjöss

Att arbeta till sjöss var också farligt. Ångbåten som Tors pappa August ansvarade för strandade på en ö i Stilla havet. Lyckligtvis överlevde August den gången och lyckades ta sig hem och bli kapten på en annan båt, ”Hammar”. Men även den båten gick under. Den försvann med hela besättningen under första världskriget. Antagligen blev den nedskjuten av en torped.

Sverige krigade inte i varken första eller andra världskriget. Men tusentals svenskar dog ändå i krigen. De flesta av dem arbetade till sjöss. Många fraktfartyg sänktes för att hindra varor att nå fram till fiendernas länder.

På ön Tjörn norr om Göteborg spolades ett lik i land. På kroppen fanns en guldklocka och några smycken som gjorde att man kunde lista ut att det var Hammars kapten August Norssell, Tors pappa. Några fiskare begravde honom på ön.

Tor valde annat yrke

Tor Norrsell förlorade sin pappa när han var 15 år. Själv valde han inte livet som sjöman utan köpte istället gården Näsby, nära Märsta där han levde som jordbrukare. På 1970-talet, när Tor och hans fru sålde gården fanns helt andra möjligheter att resa utan att riskera livet. Så det finns chans att han ändå fick se lite av världen.