Lottakåren i Håtuna-Håbo-Tibble

Bilderna har lämnats in till Upplands-Bros kulturhistoriska forskningsinstitut av Anna-Greta Cambreus som var chef för kvinnorna i tornet. Under andra världskriget anmälde sig många frivilliga för att hjälpa till ifall Sverige skulle dras in i kriget. De frivilliga männens organisation var hemvärnet och kvinnorna gick med i Lottakåren. Det var många frivilliga i hela Sverige som anmälde sig när inte bara Finland utan även Norge och Danmark drogs in i kriget år 1940. Kvinnorna på bilderna var så kallade ”Lottor” och ryckte in den 17 mars 1941.

Lottornas sånger berättar

Tillsammans med bilderna finns en sång som någon av dem har skrivit när de ”muckade”, alltså avslutade sin tjänst, på hösten år 1941. I texten förstår vi att huset där lottorna skulle bo var väldigt smutsigt och kallt när de flyttade in. Ännu kallar var det att sitta med kikare i tornet kalla vinternätter. Det var nog ovant att dra på sig byxor och andra militärkläder. Vid den här tiden hade de flesta kvinnor kjol eller klänning. Men försvarets fårskinnsrockar hjälpte bra mot kylan.

Krigen gav kvinnor nya roller

Under första och andra världskriget var det var många som för första gången såg kvinnor i uniform, med vapen eller på spaningsuppdrag på ett hustak, som i Håtuna. Många kvinnor tog över arbetet när männen ryckte in i armén. Kvinnor tog nya roller och det förändrade synen på vad kvinnor och män kunde göra. Kvinnor blev synliga i samhället på nya sätt. Det blev ett steg mot större jämställdhet. Folk började tänka att kanske var inte kvinnor så olika män ändå? Om kvinnor skulle ha skyldighet att ställa upp för samhället vid krig så borde de också ha rättighet att rösta. Så argumenterade många i kampen för lika rösträtt, som infördes i Sverige år 1919.

Uppdelning mellan manligt och kvinnligt

Tanken på en strikt uppdelning mellan mäns och kvinnors uppgifter var fortfarande stark år 1941. Titta till exempel på de sista två raderna i den här sången. Det är inte lottorna i Håtuna som skrivit denna, utan en sång som det nationella Lottarådet rekommenderade. Vad säger den om kvinnors plats?

Kvinnorna i lottakårerna hade också andra uppgifter än männen i hemvärnet. Matlagning och vård var sådana uppgifter som de flesta vid den här tiden passade för kvinnor men inte för män. Kvinnorna i Håtuna var beväpnade och tränade på att skjuta. Det ser vi på bilderna. I sin egen sång så uttrycker de sin besvikelse:

En träplugg istället för kula, av den blir väl ej ens en bula, om orden vi sade var fula, får man ej undra på, hallå hallå!

Lottorna som spanade efter flygplan från Skråmsta gård blev aldrig indragna i några stridigheter. Men de var med om att göra kvinnors plats i samhället lite större. Kanske påverkades deras egna liv också av erfarenheten att ha jobbat med något annat än skötseln av barn, hus och hem.

Atombomben från Ågesta

Samma år som USA fällde de två atombomberna över Japan, 1945, bestämde den svenska regeringen att utreda hur atomkraft skulle kunna användas i Sverige. Det tar lång tid att skaffa kunskap och bygga en kärnkraftsanläggning. Men år 1963 startade kärnkraftverket i Ågesta. Det var Sveriges första värmekärnkraftverk som användes för att ge el och värme.

Reaktorns namn var R3 eller Adam. ”R3” för att det var landets tredje reaktor (R1 och R2 var till reaktorer för forskning) och Adam som den första människan enligt bibeln. En Eva-reaktor började också byggas utanför Norrköping men den blev aldrig färdig.

Kärnkraftverket byggdes i Ågesta för att Stockholms stad ägde marken. De hade köpt den av Årsta gård för att lättare kunna bygga ut den växande storstaden. Kärnkraftverket gav energi åt den nya förorten Farsta i närheten.

En svensk atombomb

Men det fanns också en annan, mörkare plan med den svenska kärnkraften – att utveckla egen svensk atombomb. I Hiroshima och Nagasaki blev det tydligt vilket kraftigt vapen atombomben var. Kanske kunde kärnvapnens dödliga kraft som krossade hela städer på några sekunder, göra att ingen längre vågade starta ett krig?

Hur nära en atombomb var vi?

Det blev ingen svensk atombomb. Motståndet mot det svenska kärnvapenprogrammet växte, även inom Socialdemokraterna som var Sveriges ledande parti på den här tiden. Regeringen planerade att öppna svenska gruvor för att bryta uran, men de gav senare upp den idén. Sverige importerade uran från USA, som noga kontrollerade att Sverige bara använd det till kärnkraft och inte för att utveckla plutonium som behövs för atombomber. En liten mängd plutonium utvecklades ändå i Ågesta. Den hade räckt till två små kärnvapenladdningar på 6 kilo.

Sverige skickade de sista resterna av plutonium, 3,3 kilo till USA år 2012. Då var Sveriges kärnvapenprogram definitivt avslutat.

Övergav Ågestaverket

År 1974 trycke någon på en knapp och stängde av reaktorn. Sedan plockade de anställda ihop sina saker, låste och lämnade anläggningen. Den var igång i ungefär 11 år. Regeringen hade bestämt att satsa på de andra större kärnkraftverk som nu fanns i landet.

I många år stod kärnkraftverket orört, men år 2020 började arbetare återvända till Ågesta. Den här gången kom de för att plocka isär hela anläggningen. Mellan 2020 och 2025 plockades det mesta av det underjordiska kärnkraftverket ner. Många delar är kraftigt radioaktiva och farliga för människor att komma i kontakt med. Därför arbetade robotar med att plocka isär vissa delar av kraftverket. Många människor var också med i arbetet. De fraktade bort 1000 kubikmeter radioaktivt avfall.

Att kärnkraftverket fick stå kvar i 46 år berodde mest på att det inte fanns några färdiga platser för att slutförvara radioaktivt kärnavfall i Sverige. Det stod säkrare i sitt bergrum i Ågestaskogen.

Ågestaverket byggdes under det kalla kriget. Det var en oviss tid när många tyckte att det var viktigt att Sverige kunde skapa sin egen el, utan att vara beroende av andra länder. Det var också en tid när många hoppades att den nya tekniken skulle lösa många samhällsproblem i framtiden.

Mörkläggning i Nynäshamn

Under andra världskriget användes mörkläggning som ett sätt att skydda sig mot bomber från flygplan. Hela befolkningen var tvungna att hjälpa till med att släcka så många lampor som möjligt under dygnets mörka timmar. När städerna var helt mörklagda blev det svårt för främmande flygplan att navigera. Piloterna hade nämligen inte GPS som idag utan tittade ut genom flygplanets fönster och såg på landskapet var de befann sig. Med hjälp av kartor och ljusen från gatlampor och husfönster kunde de se ifall de befann sig över en stor stad och släppa sina bomber där.

Sverige förberedde sig för krig

Idag vet vi att Sverige höll sig utanför kriget men i början av 1944 så var många beredda på det värsta. Tidningarna och radion berättade om hur alla våra grannländer drogs in i kriget, ett efter ett. I Nynäshamn och på andra platser ordnade militären övningar där alla fick träna på släcka ner. Mörkläggningarna blev en påminnelse om det hotande kriget, som nog de flesta tänkte på ibland och var rädda för.

Nästan helt lyckad övning

Artikelns författare hade fått åka med polisen runt i Nynäshamn när de inspekterar mörkläggningen. De som läste tidningen fick veta att övningen hade varit lyckad och att invånarna till stor del har följt order. Många hade till och med ställt upp frivilligt för att hjälpa till som ordningspoliser. En kiosk hade byggt väggar och tak runt luckan för att kunna hålla öppet – och tänt. Men det fanns också de som inte tog övningen på så stort allvar: ”stoj och skrål på gatorna som ungdomar ställt till med i skydd av mörkret”.

Klagomål på övningen

I insändaren från samma tidning några dagar senare, kan vi också läsa att folk har klagat på övningen, att den varade för länge och att järnvägen och televerkstaden inte behövde vara med. Signaturen GNO försvarar myndigheternas beslut att hålla den långa övningen. Hen menar att det krävs fem dagars övning för att folk ska skaffa mörkläggningsgardiner och inte bara släcka lampan.

Kanske var Nynäshamnsborna extra motiverade att skydda sin stad. Ända sedan krigets början fanns en stor del av flottan här. Hamnen hade spärrats av för de militära fartyg som skulle försvara huvudstaden.

De här svartmålade glödlamporna såldes under krigsåren. Med dem kunde man tända även under mörkläggningen.

Två plågor på 1700-talet

Rysshärjningarna

Under tre somrar härjade den ryska flottan längs Sveriges östersjökust. 1719 brände de ner sju städer, tio bruksorter och massor av torp, gods och gårdar. Nyköping, Norrköping, Öregrund, Södertälje, Trosa och Norrtälje stod i lågor. Omkring 20 000 människor blev hemlösa. På Utö förstördes gruvorna och i Nacka drabbades Boo gård, Fisksätra gård, Skogö stärkelsebruk och andra platser. På Ornö tog skogen eld och ön ödelades.

Det var Rysslands kejsare, tsar Peter den store, som hade skickat sin flotta för att härja de svenska kusterna. Han använde den här taktiken för att tvinga Sverige till fredsförhandlingar. Han gav order om att sätta eld på allt utom kyrkor och att inte ta några fångar, utan snabbt åka vidare till nästa plats. Under de kommande somrarna 1720–1721 återkom ryssarna med nya härjningar. Då drabbades främst Norrlands kust, där ryssarna brände Umeå, Piteå, Söderhamn och andra städer.

Pesten år 1710

År 1710 kom ett skepp från Livland genom Baggensstäket. Livland var de svenska delarna av dagens Estland och Lettland. Skeppet låg sedan för ankar mellan dagens Fisksätra och Boo. Reglerna var sådana att skeppet inte fick segla in till Stockholm direkt. Först var man tvungen att kolla om det fanns någon smitta på båten. Det gjorde man genom att hålla karantän i 40 dagar. Om ingen hade blivit sjuk på den tiden så var det fritt fram.  

Kaptenen på skeppet stod nog inte ut med att vänta i 40 dagar, utan tog sig i land för att gå på Stäkets krog. När han åt middag där så föll han plötsligt ihop – död! Han hade drabbats av pesten och nu spred sig sjukdomen i Stockholm och vidare till hela landet. I Stockholm dog ca 40% av befolkningen i den här pest-epidemien.

Slaget vid Baggensstäket 1719

Händelserna som ledde till slaget

Sverige blev en stormakt under 1600-talet. Nästan alla Östersjöns kuster tillhörde Sverige och landet kunde därför kontrollera och tjäna pengar på handeln som till största delen gick på sjön.

Ryssland, Danmark och Polen bildade en allians för att krossa Sverige. Kung Karl XIIs soldater kämpade emot men förlorade till slut Finland, Baltikum och områden i norra Tyskland. Karl XII försökte då erövra Norge som var en del av Danmark men blev själv dödad. Danskar och ryssar angrep Sveriges kuster i både öster och väster. De brände ner städer och byar.

Den svenska militären hade redan förlorat omkring 200 000 man under kriget. Därför kunde de inte skydda hela kusterna. Istället koncentrerade de sig på att försvara Stockholm. De var rädda att Ryssland skulle anfalla och bränna huvudstaden. Vattenvägen till Stockholm gick förbi Vaxholm och där fanns en stor fästning som skulle bli svår för ryssarna att ta sig förbi.

Ryssen kommer!

Den 11 juli år 1719 tändes vårdkasarna och kyrkklockorna ringde. De som bodde i skärgården hade sett den ryska flottan närma sig. Ryssarna hade ungefär 33 000 man och 235 båtar, många av dem var galärer – en ny typ av båtar som kunde färdas på grunt vatten. Dessutom var de snabba och kunde bära en stor last. Ryssarna brände ner Boo gård, Fisksätra och platser runt Baggensfjärden. Sedan delade flottan upp sig och försvann norr- och söderut längs kusterna för att härja. Nu började svenskarna bli oroliga att de nya båtarna skulle kunna använda den gamla farleden genom Baggensstäket för att ta sig till Stockholm. Militären började bygga försvarsanläggningar. De försökte göra det omöjligt att ta sig genom det smala sundet med båtar genom att fylla båtar med sten och sänka dem i sundet. Flera båtar med kanoner vaktade också Baggensstäket.

13 augusti rodde ryssarna mot Baggensstäket i sina Galärer. En svensk spanare upptäckte dem och varnade resten av armén som började röra sig mot platsen. Ryssarna gick i land både på norra och södra sidan. De var ungefär 3600 soldater mot 1200 svenska. Flera av de svenska soldaterna gick från Skarpnäck, 15 km genom skogen och kom fram till slaget långt efter att det startat. De flesta var vanliga bönder som hade fått rycka in i kriget.

Strid mellan ryssar och svenskar

Under hela dagen fylldes området av skrik och explosioner. Kulorna ven genom luften och röken från den brinnande skogen fyllde luften. Smällarna och röken syntes in till Stockholm där befolkningen höll andan. När kvällen till sist kom så drog sig de ryska styrkorna tillbaka. Då hade ungefär 100 svenska och 400–500 ryska soldater dött eller sårats.

Olika tolkningar av slaget

I Sverige har slaget vid Baggensstäket 1719 beskrivits som en seger där ryssarna hindrades från att inta eller bränna ner Stockholm. Att de svenska soldaterna var färre än de ryska har också bidragit till den bilden av ett svenskt hjältedåd. Men det finns andra sätt att se på historien också.

Både Sverige och Ryssland sa efter slaget att det var just de som hade vunnit. Sverige kunde underbygga sin ståndpunkt med att den ryska flottan seglade iväg nästa dag. Men ryssarna kunde hävda att deras mål var att skrämma Sverige och pressa landet att acceptera hårda villkor för ett fredsfördrag. Det var också vad som hände. Men först härjade den ryska flottan längst Sveriges kuster två somrar till. När Sverige till sist skrev på fredsfördraget så innebar det att landet förlorade alla landområden som ryssarna erövrat, utom delar av Finland. Ryssland hade då nått sitt mål att få en rejäl del av Östersjöns kust och avsluta Sveriges stormaktstid.

Rysslägret vid Lissma

Meddelandet här intill berättar att alla sovjetiska medborgare i Sverige ska bege sig till olika samlingsplatser för att resa hem. Det var Sovjetunionens legation (ambassad) som satte in texten i tidningen. Den är på fyra olika språk så att alla sovjetmedborgare skulle förstå – även de som inte var ryssar. Texten säger att invånare från de baltiska staterna ska få komma till sina respektive delstater. Samlingsplatsen i Stockholmsområdet är Lissma.

Vid den här tiden fanns över hundra flyktingläger i Sverige. Tyska soldater hölls i militära läger men personer med sovjetiskt medborgarskap fick bo i öppna läger. Flyktingförläggningar skulle vi säga idag. Det var ryska och svenska myndigheter som ordnade lägren tillsammans.

Huddingebor minns

Äldre Huddingebor som vuxit upp i närheten av Lissma minns att ryska soldater i uniform marscherade på gården och sjöng ryska sånger. De skulle egentligen hålla sig i lägret och arbeta i skogen och jordbruket men många åkte till andra delar av Huddinge för att handla eller jobba. Sovjet ville att deras medborgare skulle ha så lite kontakt som möjligt med svensk kultur – då var det ensliga Lissma en bra plats.

Ibland var det fester på gården med rysk dans och musik från balalajkor. Det var också filmvisning i lägret. I matsalen hängde ett stort porträtt på Stalin, Sovjets ledare och den ryska flaggan vajade på en flaggstång. Flaggstången hade kortats ner för att en del grannar blivit upprörda över flaggan. Det fanns en tradition av ryss-skräck i Sverige och många avskydde också den kommunistiska regimen.

Flyttade från lägret

De första åren var det mest soldater som bodde i Lissmalägret. De kunde ha deserterat, alltså flytt ifrån sin tjänst i kriget, eller blivit tagna som krigsfångar och sedan blivit fria. När kriget tog slut bodde flera hela familjer i lägret. Många av dem hade flytt undan kriget. En del kom från Ukraina och Baltikum. Efter kriget blev alla uppmanade att åka hem. Vi vet nästan ingenting om vad som hände med dem sedan. Sverige hjälpte till att transportera omkring 2500 sovjetiska medborgare till Sovjet.

Vad hände med flyktingarna?

Den sovjetiska inställningen var att ingen soldat skulle låta sig bli tillfångatagen eller ens ge upp. Soldater skulle alltid spara en kula till sig själv, för att ta sitt liv om inte de kunde vinna en strid. De sovjetiska myndigheterna såg alla som hade varit i kontakt med främmande kulturer som landsförrädare. En del av de som skickades tillbaka hamnade i fångläger i Sibirien. Det hände också att de dödades direkt.

FN skrev nya regler

Många av de regler om flyktingar och krigsfångar som finns idag kom till efter andra världskriget. Vid krigets slut flydde massor av människor mellan världens länder, inte minst i Europa. Länderna i FN bestämde sig för att skriva nya regler som var bättre anpassade för situationer med väldigt många flyktingar. FN’s deklaration av de mänskliga rättigheterna (1948) kommer från samma tid. I båda dokumenten finns regler om flyktingar och krigsfångar. En regel är att länder som har skrivit på flyktingkonventionen inte får skicka tillbaka flyktingar till ett land där de riskerar att bli dödade.

Det går fortfarande att ana var Lissma gård stod när man passerar platsen på Lissmavägen. När lägret hade tömts förföll slottet och revs senare.

Tillkännagivandet sattes in i Expressen av den Sovjetiska ambassaden 21 maj 1945.

Expressens reportage ”Drevvikens ryssar packar för hemresan” nämner inget om att alla som skickades till Sovjet inte var ryssar. Inte heller något om oron som många nog kände.

Bomberna föll över Nacka 1944

Under natten mellan den 22 och 23 januari 1944 var det många som undrade vad som hände. Bomberna föll på flera ställen i Nacka. När morgonen grydde kom det rapporter från Strängnäs, Södertälje och Stockholms skärgård där fler bomber fallit. Lyckligtvis dog ingen människa. Några skadades av splitter och på Södermalm förstördes den nybyggda friluftsteatern i Eriksdal. Bombernas explosioner krossade också fönsterrutor vid Skanstull och ända borta i Hammarbyhöjden.

Ett mysterium

Först visste ingen ens vilket land som hade bombat Sverige. Dagen efter hittade folk delar av bomber med kyrilliska bokstäver på. Men när regeringen protesterade mot bombningen fick de till svar från Sovjetunionen att inga av deras plan hade flugit över Sverige.

I Sverige misstänkte nog de flesta nog att det var Sovjetiska flygplan. Samma natt så angrep nämligen Sovjetunionen Finland med bombflyg. Till skillnad från Sverige så stred Finland i andra världskriget. Sovjets mål var att få Finland att sluta strida på Tysklands sida i kriget.

Olika teorier

Varför anföll Sovjet Sverige? Ingen vet helt säkert men det finns olika teorier.

1. Sovjetunionen ville varna Sverige för att hjälpa sitt grannland Finland.
2. Flygplanen åkte fel. Enligt några källor fanns stora problem med navigeringen under anfallet mot Finland.
3. Sovjet ville att Sverige skulle släppa en av deras medborgare fria. Vasilij Aleksandrovitj Sidorenko satt på Långholmens fängelse, dömd för spioneri. Några dagar senare släpptes han.

Nedskjutna plan under kalla kriget

Vi är beskjutna!

Strax efter midnatt, den 16 juni år 1952 startade Catalinaplanet från Hägernäs. De sju personerna i planet skulle på ett spaningsuppdrag över Östersjön. Några timmar senare kom ett anrop från planet till ledningscentralen i Hägernäs: ”Vi är beskjutna!”

Två MIG-plan från Sovjetunionen hade närmat sig. De dök snabbt mot det obeväpnade svenska planet och började skjuta. Ena motorn träffades, radion slutade fungera och piloten började blöda kraftigt i armen. Planet störtade mot vattnet, men andrepiloten lyckades ändå landa i närheten av ett tyskt fartyg på väg till Helsingfors.

Nästa ögonblick finns fångat på ett foto. Någon på det tyska fartyget har tagit bilden där svenskarna har räddat sig ner i en gummibåt, medan flygplanet sjunker i bakgrunden.

Svenskarnas frågor och ilska

Den här händelsen väckte starka reaktioner i Sverige. Människor undrade förstås varför Sovjetiska plan skjutit ner ett svenskt. Länderna var ju inte i krig med varandra. Vad hade det svenska planet gjort? Uppretade svenskar demonstrerade och kastade sten mot den sovjetiska ambassaden i Stockholm.

Två nedskjutna plan

Catalinaplanet var på spaning efter ett annat plan när det sköts ned. Tre dagar tidigare hade nämligen en DC-3:a från flygfältet i Barkarby försvunnit spårlöst över Östersjön. Det skulle visa sig att även detta plan hade skjutits ner av Sovjetunionen. Men det visste ingen år 1952. Fyra år senare erkände Sovjetunionens ledare Chrusjtjov för Sveriges statsminister Tage Erlander att Sovjet hade skjutit ner DC-3:an. Anhöriga till de dödade och allmänheten fick inte veta något. Allt hölls hemligt för att inte störa den känsliga relationen till Sovjetunionen.

Några frågor fick svar – men inte alla

Först trettionio år efter nedskjutningarna av de två planen erkände Ryssland officiellt att de var skyldiga. Sedan gick det tolv år till innan ett team av dykare hittade den försvunna DC-3:an på havets botten. Försvaret bestämde då att plocka upp flygplanet för att undersöka det närmare. De såg tydligt att planet hade skjutits ner av ett jaktflygplan. Men alla frågor blev inte besvarade.

Kropparna från fyra av passagerarna i DC-3:an hittades aldrig. Det är också oklart varför flygplanen angreps. En teori är att de spanade och kom för nära ett Sovjetiskt fartyg. Andra teorier handlar om att det fanns en amerikan med på planet och att en av svenskarna var rysk spion.

Flyget i Hägernäs

Marinens flygstation blev F2

Flygstationen startade år 1919. I början användes den som flygskola under vintrarna. Anläggningen bestod av några tillfälliga skjul, tälthangarer för flygplanen. På bilden från 1922 ser du att militärerna har plogat upp en landningsbana på isen. Skeppet var deras bostad under tiden de höll på med flygningarna.

År 1926 bildades flygvapnet genom en sammanslagning av arméns flygtrupper och marinens flygväsende. Det var vid denna tid som byggandet av Hägernäs flygstation satte igång på riktigt. Militärens nya avdelning i Täby kallades ”den andra flygkåren”, förkortat: F2. Riksdagen beslutade att F2 skulle ha en uppsättning av bombare, spanare, torped samt jaktkompani. Det blev inte riktigt så och det det tog lång tid innan planerna på nya flygplan och byggnader kunde bli verklighet.

Albin Ahrenberg

En av de som arbetade på flygbasen var Albin Ahrenberg. Han kom dit 1919 som styrman men arbetade också som ”mässkalle”. Det innebar att han lagade mat i köket ombord på skeppet Freja. Vid ett tillfälle behövde han hämta något på en restaurang i Djursholm. Snabbaste sättet var att ta ett flygplan. Albin fick göra tre försök innan han lyckades landa. Till slut fick han ner ”kärran” som han kallade den.

Albin Ahrenberg blev senare flyglärare. Han hade då ungefär 19 timmars erfarenhet av att köra flygplan. Flygplan var fortfarande något ganska nytt och det fanns inte lika många regler om säkerheten.

Albin var en av de första som testade att hoppa fallskärm och han gjorde expeditioner till Grönland och ett försök att flyga över Atlanten. Albin Ahrenberg startade också ett företag som fotograferade stora delar av Sverige från flygplan. Några av de 84 000 bilderna kan du se här på Länskällan eftersom bildsamlingen köptes och delades mellan Sveriges Länsmuseer.

Förändringar i flyget

Flygbasen i Hägernäs var en gång unik i Sverige. Den startade i liten skala men växte till ett stort militärt område. Under åren 1939–1945 var F2 Täbys största arbetsplats med omkring 500 anställda. Då räknas inte de värnpliktiga som gjorde lumpen här. Några år senare slutade marinen att använda flygplan för att spana. Det berodde på en uppfinning som gjorde att man kunde upptäcka fienden snabbt på långt håll: radarn. Dessutom så utvecklades flyget med snabbare jetplan som behövde större landningsbanor.

Spåren av F2

De sista militära flygplanen försvann från Hägernäs år 1958. F2 fanns kvar som radarskola till 1974. Idag har nya kontors- och bostadshus byggts i Hägernäs. Den militära historien lever kvar i vägnamn som Sjöflygsvägen och Propellervägen. Du kan också se hur Täby sjöflygklubb startar och landar här med sjöflygplan.