Två plågor på 1700-talet

Rysshärjningarna

Under tre somrar härjade den ryska flottan längs Sveriges östersjökust. 1719 brände de ner sju städer, tio bruksorter och massor av torp, gods och gårdar. Nyköping, Norrköping, Öregrund, Södertälje, Trosa och Norrtälje stod i lågor. Omkring 20 000 människor blev hemlösa. På Utö förstördes gruvorna och i Nacka drabbades Boo gård, Fisksätra gård, Skogö stärkelsebruk och andra platser. På Ornö tog skogen eld och ön ödelades.

Det var Rysslands kejsare, tsar Peter den store, som hade skickat sin flotta för att härja de svenska kusterna. Han använde den här taktiken för att tvinga Sverige till fredsförhandlingar. Han gav order om att sätta eld på allt utom kyrkor och att inte ta några fångar, utan snabbt åka vidare till nästa plats. Under de kommande somrarna 1720–1721 återkom ryssarna med nya härjningar. Då drabbades främst Norrlands kust, där ryssarna brände Umeå, Piteå, Söderhamn och andra städer.

Pesten år 1710

År 1710 kom ett skepp från Livland genom Baggensstäket. Livland var de svenska delarna av dagens Estland och Lettland. Skeppet låg sedan för ankar mellan dagens Fisksätra och Boo. Reglerna var sådana att skeppet inte fick segla in till Stockholm direkt. Först var man tvungen att kolla om det fanns någon smitta på båten. Det gjorde man genom att hålla karantän i 40 dagar. Om ingen hade blivit sjuk på den tiden så var det fritt fram.  

Kaptenen på skeppet stod nog inte ut med att vänta i 40 dagar, utan tog sig i land för att gå på Stäkets krog. När han åt middag där så föll han plötsligt ihop – död! Han hade drabbats av pesten och nu spred sig sjukdomen i Stockholm och vidare till hela landet. I Stockholm dog ca 40% av befolkningen i den här pest-epidemien.

Slaget vid Baggensstäket 1719

Händelserna som ledde till slaget

Sverige blev en stormakt under 1600-talet. Nästan alla Östersjöns kuster tillhörde Sverige och landet kunde därför kontrollera och tjäna pengar på handeln som till största delen gick på sjön.

Ryssland, Danmark och Polen bildade en allians för att krossa Sverige. Kung Karl XIIs soldater kämpade emot men förlorade till slut Finland, Baltikum och områden i norra Tyskland. Karl XII försökte då erövra Norge som var en del av Danmark men blev själv dödad. Danskar och ryssar angrep Sveriges kuster i både öster och väster. De brände ner städer och byar.

Den svenska militären hade redan förlorat omkring 200 000 man under kriget. Därför kunde de inte skydda hela kusterna. Istället koncentrerade de sig på att försvara Stockholm. De var rädda att Ryssland skulle anfalla och bränna huvudstaden. Vattenvägen till Stockholm gick förbi Vaxholm och där fanns en stor fästning som skulle bli svår för ryssarna att ta sig förbi.

Ryssen kommer!

Den 11 juli år 1719 tändes vårdkasarna och kyrkklockorna ringde. De som bodde i skärgården hade sett den ryska flottan närma sig. Ryssarna hade ungefär 33 000 man och 235 båtar, många av dem var galärer – en ny typ av båtar som kunde färdas på grunt vatten. Dessutom var de snabba och kunde bära en stor last. Ryssarna brände ner Boo gård, Fisksätra och platser runt Baggensfjärden. Sedan delade flottan upp sig och försvann norr- och söderut längs kusterna för att härja. Nu började svenskarna bli oroliga att de nya båtarna skulle kunna använda den gamla farleden genom Baggensstäket för att ta sig till Stockholm. Militären började bygga försvarsanläggningar. De försökte göra det omöjligt att ta sig genom det smala sundet med båtar genom att fylla båtar med sten och sänka dem i sundet. Flera båtar med kanoner vaktade också Baggensstäket.

13 augusti rodde ryssarna mot Baggensstäket i sina Galärer. En svensk spanare upptäckte dem och varnade resten av armén som började röra sig mot platsen. Ryssarna gick i land både på norra och södra sidan. De var ungefär 3600 soldater mot 1200 svenska. Flera av de svenska soldaterna gick från Skarpnäck, 15 km genom skogen och kom fram till slaget långt efter att det startat. De flesta var vanliga bönder som hade fått rycka in i kriget.

Strid mellan ryssar och svenskar

Under hela dagen fylldes området av skrik och explosioner. Kulorna ven genom luften och röken från den brinnande skogen fyllde luften. Smällarna och röken syntes in till Stockholm där befolkningen höll andan. När kvällen till sist kom så drog sig de ryska styrkorna tillbaka. Då hade ungefär 100 svenska och 400–500 ryska soldater dött eller sårats.

Olika tolkningar av slaget

I Sverige har slaget vid Baggensstäket 1719 beskrivits som en seger där ryssarna hindrades från att inta eller bränna ner Stockholm. Att de svenska soldaterna var färre än de ryska har också bidragit till den bilden av ett svenskt hjältedåd. Men det finns andra sätt att se på historien också.

Både Sverige och Ryssland sa efter slaget att det var just de som hade vunnit. Sverige kunde underbygga sin ståndpunkt med att den ryska flottan seglade iväg nästa dag. Men ryssarna kunde hävda att deras mål var att skrämma Sverige och pressa landet att acceptera hårda villkor för ett fredsfördrag. Det var också vad som hände. Men först härjade den ryska flottan längst Sveriges kuster två somrar till. När Sverige till sist skrev på fredsfördraget så innebar det att landet förlorade alla landområden som ryssarna erövrat, utom delar av Finland. Ryssland hade då nått sitt mål att få en rejäl del av Östersjöns kust och avsluta Sveriges stormaktstid.

Livet i Fisksätra under 1500 år

Den äldsta källan om Fisksätra

Det äldsta dokument där namnet Fisksätra finns med är från 1562. Det fanns bara en bostad i Fisksätra och den tillhörde Erstaviks gård som ägde den. I dokumentet står att den som bodde på Fisksätra och använde marken där skulle betala en avgift till Erstaviks ägare Hans Kyle. Avgiften bestod av lite pengar, ett får, två höns, tio ägg, åtta timmerstockar, sex lass ved och sex dagars arbete.

Åkrarna och ängarna vid Fisksätra var nog ganska små. Annars hade Hans Kyle säkert krävt att få lite säd, smör eller att få låta sina hästar beta vid Fisksätra. Sådana villkor var vanliga på den här tiden. Fisksätra hade antagligen inte plats för kor och hästar. De hade får och höns och säkert fick de fiska för att maten skulle räcka. Fisket kan också ha varit ett sätt att få in pengarna till avgiften. På kullarna där radhus och småhus ligger idag vallade fisksätraborna på femtonhundratalet sina får och hämtade ved.

Fisksätra på vikingatiden

Den äldsta skriftliga källan om Fisksätra är från 1562, men platsen har använts ännu längre – hur länge? Ordet ”sätra” som finns med i namnet kan ge en ledtråd som tar oss ända tillbaka till vikingatiden.  

Människorna under vikingatiden kallade en äng i skogen som låg en bit ifrån gården för en säter. Fisksätra var alltså ett ställe där bönderna på någon närliggande gård samlade in ängsgräs som mat till djuren under vintern. Fisksätras namn är alltså från vikingatiden, men det är inte säkert att någon bodde här då.

Vad som är säkert är att de begravde sina döda på Fisksätern. När höghusen byggdes så undersökte arkeologer två gravar. I dem fanns rester av krukor och brända ben. Det kan ha varit människorna som bodde på någon av gårdarna i närheten, Lännersta eller Drevinge som använde fisksätern både för att skaffa mat och som begravningsplats. Bönderna använde i alla fall det gamla sättet att bränna de döda. När kristendomen tog över efter asatron så började människor istället begrava kropparna hela.

Fisksätra på medeltiden

I början av medeltiden blev det förbjudet att ha trälar (slavar). Ett sätt att frige trälar var att ge dem en säter som torp. Ofta var det svårt att klara sig på det som gick att odla på sätern. Därför fortsatte de frigivna trälarna att vara beroende av sina gamla herrar. Det kunde vara en fördel för gårdarnas ägare som fortsatte att få nytta av arbetskraften. Kanske var det någon före detta slav som fick lov att använda marken i Fisksätra och byggde det första torpet där.

När Sverige blev kristet skulle alla gå i kyrkan. Torparna i Fisksätra tillhörde då Brännkyrka socken och behövde åka ända till Brännkyrka kyrka, som ligger nära Älvsjö station, mer än 16 kilometer bort.

Krig och svält under 1700-talet

Livet i Fisksätra var nog inte så lätt. Källor från början av 1700-talet berättar att fisksätraborna Matts Mårtensson och Matts Johansson flera gånger fick hjälp av kyrkans fattigkassa. På den tiden hade fisksätraborna lite närmare till kyrkan. De gick då på gudstjänst i Erstaviks gårdskapell.

På bilden överst i den här texten ser du Fisksätra gård innan den revs, år 1967. Stadsplanerarna bestämde att den stod i vägen när höghusen skulle byggas. Huset var då 250 år gammalt. Vi vet det eftersom det äldre torpet brändes ner i den stora rysshärjningen år 1719. Då terroriserade ryska fartyg stora delar av Sveriges kust och brände byar och gårdar. Ryssarna nådde aldrig Stockholm men Fisksätra var ett av de närmaste ställena som de förstörde.

Ångbåtar och tåg under industrialiseringen

Ända fram till 1800-talet fanns bara ett bostadshus i Fisksätra. När ångbåtstrafiken började gå förbi här så blev husen fler. Stockholmarna började skaffa sommarhus. På Fisksätra holme byggde Carl J A Haglund några små sommarstugor som han hyrde ut. Holmen hade då ingen bro, utan sommargästerna kom med ångbåten från Stockholm.

När järnvägen till Saltsjöbaden invigdes år 1893 fick Fisksätra en liten hållplats och senare fler hus. Ett av husen kallades Lännbo. Namnet lever vidare i bostadsområdet Lännbohöjden från 2016. Villa Caprifol är det äldsta huset i Fisksätra. Det är det enda huset som finns kvar från tiden före järnvägen.

Industrialiseringen påverkade Fisksätra både genom ångbåtarna och genom järnvägen. År 1919 grundades också Fisksätra båtvarv. De tillverkade bland annat en plastbåt – ”Fidra” som har gett Fidravägen sitt namn.

På flygbilden från år 1963 ser du hur Fisksätra såg ut innan det förvandlades till förort. Ingen kämpade längre för att försörja sig på fiske och de små åkrarna. Maten kom från större jordbruk längre bort och marken användes i stället som motocrossbana.

Det moderna Fisksätra

Om någon hade berättat för dem som bott i Fisksätra i äldre tider att den lilla skogsängen skulle vara full av människor i stora hus, hur skulle de ha reagerat? Hade de kunnat tro att ingen av dessa människor skulle fiska eller arbeta med jorden för att få sin mat? Hade de hellre velat leva i vår tid?

Personerna bakom parkerna

V K Hultin

Mellan motorvägen och Viggbyholms gård finns ett stort grönområde som heter Hultinparken.

Hultinparken har fått sitt namn från mannen med mustasch och fluga på bilden. Det är Valter Konstantin Hultin. Han köpte Viggbyholms gård år 1915. Jordbruket var han inte intresserad av, så han lät familjen Ek ta hand om det. Familjen Ek arrenderade alltså marken och bodde också i en av flygelbyggnaderna på gården. Hultin bodde kvar i sin villa i Djursholm. Han ville göra Viggbyholm till en villastad i samma stil som Djursholm.

En uppfinningsrik grosshandlare

Grosshandlare var den titel som Hultin använde till sig själv. Han föddes i Finland och åkte som ung till USA där han lärde sig göra affärer. När han kom till Sverige använde han sina kunskaper till att importera cigarrer och starta ett bokförlag som sålde böcker av kända författare för 25 och 10 öre. Han uppfann också egna byggmaterial som han sålde i firman Ripolin.

Stora planer för Viggbyholm

Hultin tog fram ett förslag till stadsplan som du kan se här intill. Den som ville köpa en tomt kunde se vad som fanns att välja på. Samtidigt kunde tomtköparna få en bild av samhället i framtiden. På kartan ser man en ny gren av järnvägen som skulle gå från Viggbyholms station ända ner till vattnet. Vägarna på kartan var en av få saker som blev verklighet. Men Hultin kunde nog inte föreställa sig att tusentals bilar i timmen skulle rusa fram på en motorväg rakt igenom hans stadsplan.

Viggbyholm planerades för att människor som längtade bort från staden skulle kunna bo här men ändå arbeta i Stockholm. Hultin beställde husritningar av tidens mest framstående arkitekter så att tomtköparna skulle kunna bygga riktigt stiliga villor, precis som i Djurholm. Han ville också att Viggbyholm skulle bli en egen kommun eller ett municipalsamhälle, som det hette då. Tyvärr gick försäljningen dåligt, snart kom första världskriget och ekonomisk kris. Tågbolaget ställde in flera avgångar. Hultin dog år 1925 utan att ha fått se sin vision uppfylld. En del av parken på plankartan har uppkallats efter Hultin så att vi ska komma ihåg en av Viggbyholms grundare.

Lorens Dahlberg startade kulfabriken

I närheten finns också Lorensviksparken och Lorensviksvägen. Det är viken av Stora Värtan där båthamnen ligger idag som har fått namn efter Lorens Dahlberg som hade en av de första tomterna som såldes här. Han startade en fabrik som tillverkade trävaror lite norr om viken på 1910-talet.

Fabriken eller verkstaden gjorde bland annat skaft till kvastar och gardinstänger, men också lösplugg till militären. Det var lösa kulor som kunde användas vid övningar. Militärerna kunde då skjuta utan att döda någon av misstag. Snickerifabriken kallades därför för kulfabriken. Lorensvik har fått sitt namn från Lorens Dahlberg.

På fotot från 1929 ser du personers om jobbade i kulfabriken. De har ställt upp sig för fotografering. Kan du gissa deras åldrar? De yngsta är nog knappast myndiga.

Kanske köpte Lorens Dahlberg råvarorna från ångsågen som låg längre ut på udden. De färdigsvarvade trävarorna kunde sedan köras till kunderna via järnvägen eller skickas med ångbåten Viggbyholm som körde regelbundna turer till Stockholm.

Nu & då på Järla skolgård

Titta noga på den äldre bilden. Alla har något på huvudet. Hemstickade mössor, baskrar, gubbkepsar, en och annan pälsmössa, och en pojke bär hatt. Täckjackan är inte uppfunnen än, så alla kläder är av ull och bomull. Skidorna och stavarna är av trä, med metall och läder. Materialet plast har inte slagit igenom. Plast blev ett vanligt material först på 1950-talet.

Skidåkning var en populär fritidssysselsättning men alla familjer hade inte råd att skicka med sina barn några skidor till skolan. Många av barnens föräldrar var arbetare som jobbade i De Lavalls Ångturbinfabrik och andra industrier i Järla.

En vuxen man röker pipa. Idag är det lika ovanligt som förbjudet (på skolans område).

Järla skolas gamla byggnader

På fotot från 1931 ser man skogen fortsätta bakom skolan. Här har ett hus byggts sedan dess – och inte bara ett – hela Nacka centrum ligger där bakom.

Det röda skolhuset byggdes år 1900. I bakgrunden på den svartvita bilden syns ett annat hus med många dörrar. Antagligen var det dasset. Skolhuset på bilden var inte Järla skolas första hus. På nästa bild, sommarbilden där barnen står i ring, visar ett äldre skolhus. Det fanns mellan 1889 och 1923.

Båda skolhusen hade klassrum på undervåningen. På övervåningarna var det bostäder. Där bodde lärarna men också en barnmorska och kyrkvaktmästare, som var gift med en av lärarinnorna.

Men Järla skola grundades redan 1877. Kanske fanns det ett ännu äldre skolhus? Det har i alla fall inte fastat på foto. Kanske var det så att skolan höll till i några andra lokaler som kyrkan hade eller hyrde.

Den gula skolbyggnaden i sten bygges 1924 och har byggts ut sedan dess. Året efter byggdes också en gymnastiksal som fortfarande finns kvar.

Minnena från de äldsta skolhusen finns bara kvar som berättelser och foton. Men själva byggnaderna är också ett sorts minne.

Nu & då vid Henriksdals station

Henriksdal år 1967

När den svartvita bilden togs 1967 så hade Henriksdal redan kommit långt i förvandlingen från landsbygd till stad. Stationen har funnits ända sedan 1894. Det var en viktig station som hade ett stationshus, postcentral, väntsal och bostäder för järnvägens anställda att övernatta i. Stationshuset revs bara några år innan det svartvita fotot togs.

På fotot kan vi se flera järnvägsspår som går bredvid varandra. På ett sådant stickspår vid sidan av kunde lokföraren parkera några vagnar. Godsvagnarna på bilden väntade kanske på att lastas med varor från någon av fabrikerna i närheten. Samtidigt kan andra tåg köra förbi på de övriga spåren.

Landskapet industrialiserades

Namnet Henriksdal kom från fiskaren Henrik Österman som byggde en gård här på 1760-talet. Gården och dess åkrar försvann när industrialiseringen kom till Henriksdal. På fotot från 1937 användes marken i dalen fortfarande för jordbruk. Några personer och en häst arbetar med att sätta potatis.

Henriksdal idag

År 1967 fanns redan de nio punkthusen på Danviksklippan och reningsverket i närheten av stationen. Flera industribyggnader i närheten har funnits ända sedan början av 1900-talet.

Vi ser det inte på fotot men husen på Henriksdalsberget hade börjat ta form 1967. Idag är området på de här bilderna fullt av vägar, bostadshus, kontor och industrier.

I framtiden kommer du att kunna åka Saltsjöbanan till Henriksdals station igen. Tunnelbanan byggs också ut till Nacka. Det gör att massor av nya bostäder planeras och Nacka fortsätter att förändras.

Rysslägret vid Lissma

Meddelandet här intill berättar att alla sovjetiska medborgare i Sverige ska bege sig till olika samlingsplatser för att resa hem. Det var Sovjetunionens legation (ambassad) som satte in texten i tidningen. Den är på fyra olika språk så att alla sovjetmedborgare skulle förstå – även de som inte var ryssar. Texten säger att invånare från de baltiska staterna ska få komma till sina respektive delstater. Samlingsplatsen i Stockholmsområdet är Lissma.

Vid den här tiden fanns över hundra flyktingläger i Sverige. Tyska soldater hölls i militära läger men personer med sovjetiskt medborgarskap fick bo i öppna läger. Flyktingförläggningar skulle vi säga idag. Det var ryska och svenska myndigheter som ordnade lägren tillsammans.

Huddingebor minns

Äldre Huddingebor som vuxit upp i närheten av Lissma minns att ryska soldater i uniform marscherade på gården och sjöng ryska sånger. De skulle egentligen hålla sig i lägret och arbeta i skogen och jordbruket men många åkte till andra delar av Huddinge för att handla eller jobba. Sovjet ville att deras medborgare skulle ha så lite kontakt som möjligt med svensk kultur – då var det ensliga Lissma en bra plats.

Ibland var det fester på gården med rysk dans och musik från balalajkor. Det var också filmvisning i lägret. I matsalen hängde ett stort porträtt på Stalin, Sovjets ledare och den ryska flaggan vajade på en flaggstång. Flaggstången hade kortats ner för att en del grannar blivit upprörda över flaggan. Det fanns en tradition av ryss-skräck i Sverige och många avskydde också den kommunistiska regimen.

Flyttade från lägret

De första åren var det mest soldater som bodde i Lissmalägret. De kunde ha deserterat, alltså flytt ifrån sin tjänst i kriget, eller blivit tagna som krigsfångar och sedan blivit fria. När kriget tog slut bodde flera hela familjer i lägret. Många av dem hade flytt undan kriget. En del kom från Ukraina och Baltikum. Efter kriget blev alla uppmanade att åka hem. Vi vet nästan ingenting om vad som hände med dem sedan. Sverige hjälpte till att transportera omkring 2500 sovjetiska medborgare till Sovjet.

Vad hände med flyktingarna?

Den sovjetiska inställningen var att ingen soldat skulle låta sig bli tillfångatagen eller ens ge upp. Soldater skulle alltid spara en kula till sig själv, för att ta sitt liv om inte de kunde vinna en strid. De sovjetiska myndigheterna såg alla som hade varit i kontakt med främmande kulturer som landsförrädare. En del av de som skickades tillbaka hamnade i fångläger i Sibirien. Det hände också att de dödades direkt.

FN skrev nya regler

Många av de regler om flyktingar och krigsfångar som finns idag kom till efter andra världskriget. Vid krigets slut flydde massor av människor mellan världens länder, inte minst i Europa. Länderna i FN bestämde sig för att skriva nya regler som var bättre anpassade för situationer med väldigt många flyktingar. FN’s deklaration av de mänskliga rättigheterna (1948) kommer från samma tid. I båda dokumenten finns regler om flyktingar och krigsfångar. En regel är att länder som har skrivit på flyktingkonventionen inte får skicka tillbaka flyktingar till ett land där de riskerar att bli dödade.

Det går fortfarande att ana var Lissma gård stod när man passerar platsen på Lissmavägen. När lägret hade tömts förföll slottet och revs senare.

Tillkännagivandet sattes in i Expressen av den Sovjetiska ambassaden 21 maj 1945.

Expressens reportage ”Drevvikens ryssar packar för hemresan” nämner inget om att alla som skickades till Sovjet inte var ryssar. Inte heller något om oron som många nog kände.

Bomberna föll över Nacka 1944

Under natten mellan den 22 och 23 januari 1944 var det många som undrade vad som hände. Bomberna föll på flera ställen i Nacka. När morgonen grydde kom det rapporter från Strängnäs, Södertälje och Stockholms skärgård där fler bomber fallit. Lyckligtvis dog ingen människa. Några skadades av splitter och på Södermalm förstördes den nybyggda friluftsteatern i Eriksdal. Bombernas explosioner krossade också fönsterrutor vid Skanstull och ända borta i Hammarbyhöjden.

Ett mysterium

Först visste ingen ens vilket land som hade bombat Sverige. Dagen efter hittade folk delar av bomber med kyrilliska bokstäver på. Men när regeringen protesterade mot bombningen fick de till svar från Sovjetunionen att inga av deras plan hade flugit över Sverige.

I Sverige misstänkte nog de flesta nog att det var Sovjetiska flygplan. Samma natt så angrep nämligen Sovjetunionen Finland med bombflyg. Till skillnad från Sverige så stred Finland i andra världskriget. Sovjets mål var att få Finland att sluta strida på Tysklands sida i kriget.

Olika teorier

Varför anföll Sovjet Sverige? Ingen vet helt säkert men det finns olika teorier.

1. Sovjetunionen ville varna Sverige för att hjälpa sitt grannland Finland.
2. Flygplanen åkte fel. Enligt några källor fanns stora problem med navigeringen under anfallet mot Finland.
3. Sovjet ville att Sverige skulle släppa en av deras medborgare fria. Vasilij Aleksandrovitj Sidorenko satt på Långholmens fängelse, dömd för spioneri. Några dagar senare släpptes han.