Rysslägret vid Lissma

Meddelandet här intill berättar att alla sovjetiska medborgare i Sverige ska bege sig till olika samlingsplatser för att resa hem. Det var Sovjetunionens legation (ambassad) som satte in texten i tidningen. Den är på fyra olika språk så att alla sovjetmedborgare skulle förstå – även de som inte var ryssar. Texten säger att invånare från de baltiska staterna ska få komma till sina respektive delstater. Samlingsplatsen i Stockholmsområdet är Lissma.

Vid den här tiden fanns över hundra flyktingläger i Sverige. Tyska soldater hölls i militära läger men personer med sovjetiskt medborgarskap fick bo i öppna läger. Flyktingförläggningar skulle vi säga idag. Det var ryska och svenska myndigheter som ordnade lägren tillsammans.

Huddingebor minns

Äldre Huddingebor som vuxit upp i närheten av Lissma minns att ryska soldater i uniform marscherade på gården och sjöng ryska sånger. De skulle egentligen hålla sig i lägret och arbeta i skogen och jordbruket men många åkte till andra delar av Huddinge för att handla eller jobba. Sovjet ville att deras medborgare skulle ha så lite kontakt som möjligt med svensk kultur – då var det ensliga Lissma en bra plats.

Ibland var det fester på gården med rysk dans och musik från balalajkor. Det var också filmvisning i lägret. I matsalen hängde ett stort porträtt på Stalin, Sovjets ledare och den ryska flaggan vajade på en flaggstång. Flaggstången hade kortats ner för att en del grannar blivit upprörda över flaggan. Det fanns en tradition av ryss-skräck i Sverige och många avskydde också den kommunistiska regimen.

Flyttade från lägret

De första åren var det mest soldater som bodde i Lissmalägret. De kunde ha deserterat, alltså flytt ifrån sin tjänst i kriget, eller blivit tagna som krigsfångar och sedan blivit fria. När kriget tog slut bodde flera hela familjer i lägret. Många av dem hade flytt undan kriget. En del kom från Ukraina och Baltikum. Efter kriget blev alla uppmanade att åka hem. Vi vet nästan ingenting om vad som hände med dem sedan. Sverige hjälpte till att transportera omkring 2500 sovjetiska medborgare till Sovjet.

Vad hände med flyktingarna?

Den sovjetiska inställningen var att ingen soldat skulle låta sig bli tillfångatagen eller ens ge upp. Soldater skulle alltid spara en kula till sig själv, för att ta sitt liv om inte de kunde vinna en strid. De sovjetiska myndigheterna såg alla som hade varit i kontakt med främmande kulturer som landsförrädare. En del av de som skickades tillbaka hamnade i fångläger i Sibirien. Det hände också att de dödades direkt.

FN skrev nya regler

Många av de regler om flyktingar och krigsfångar som finns idag kom till efter andra världskriget. Vid krigets slut flydde massor av människor mellan världens länder, inte minst i Europa. Länderna i FN bestämde sig för att skriva nya regler som var bättre anpassade för situationer med väldigt många flyktingar. FN’s deklaration av de mänskliga rättigheterna (1948) kommer från samma tid. I båda dokumenten finns regler om flyktingar och krigsfångar. En regel är att länder som har skrivit på flyktingkonventionen inte får skicka tillbaka flyktingar till ett land där de riskerar att bli dödade.

Det går fortfarande att ana var Lissma gård stod när man passerar platsen på Lissmavägen. När lägret hade tömts förföll slottet och revs senare.

Tillkännagivandet sattes in i Expressen av den Sovjetiska ambassaden 21 maj 1945.

Expressens reportage ”Drevvikens ryssar packar för hemresan” nämner inget om att alla som skickades till Sovjet inte var ryssar. Inte heller något om oron som många nog kände.